Etikettarkiv: Yvonne von Hausswolff-Juhlin

Vårens sista Onsdagsföreläsning 23 maj: Nya diagnoskriterier i DSM-5 och fördjupning i ARFID

Mattias NY

Mattias Strand ger oss en fördjupning i den nya ätstörningsdiagnosen ARFID.

Med anledning av att alla DSM-5 diagnoser kommer läggas in i journalsystemet Take Care går vi nu igenom samtliga diagnoskriterier i DSM-5 och fördjupar oss lite mer i ARFID, som är en ny ätstörningsdiagnos. Det innebär att Onsdagsföreläsningen den 23 maj om implementering av KBT-E och FBT på Stockholms centrum för ätstörningar istället flyttas fram till höstens föreläsningar.

Verksamhetschef och överläkare Yvonne von Hausswolff-Juhlin inleder med att gå igenom nya och gamla diagnoskriterier i DSM-5 och överläkare Mattias Strand kommer sedan ge oss en fördjupad presentation om ARFID.

Vi pratade med Mattias om den nya diagnosen:

Hej Mattias, du kommer presentera ARFID som är en helt ny ätstörningsdiagnos i DSM-5, kan du berätta lite kortfattat om vad det är?

-ARFID är en förkortning av avoidant/restrictive food intake disorder, eller undvikande/restriktiv ätstörning på svenska. En enkel förklaring är att det handlar om ett undvikande av mat och ett restriktivt ätande, men utan den rädsla för viktökning och orealistiska kroppsuppfattning som vanligtvis förknippas med anorexia nervosa. Det ska röra sig om tydliga svårigheter där det restriktiva ätandet i sin tur leder till undervikt, undernäring, behov av näringstillförsel via t. ex sond, eller kraftig påverkan på vardagligt fungerande.

En kanske lite mer komplicerad förklaring är att ARFID är ett slags paraplybegrepp som samlar ät- och uppfödningsbesvär som tidigare har gått under en rad olika namn, så som ”failure to thrive”, ”food avoidance emotional disorder”, selektivt ätande, funktionell dysfagi, ”pervasive refusal syndrome” osv. På så vis är det egentligen inte en ny sjukdomsbild vi har att göra med utan snarare ett försök att åstadkomma en tydligare diagnostik. Även personer med autismspektrumproblematik, tvångssyndrom, kräkfobi etc kan ha svårigheter med ätandet som kan sorteras under ARFID-diagnosen. Som synes rör det sig knappast om en enhetlig klinisk bild, vilket verkar kunna skapa viss förvirring kring hur ARFID-diagnosen bör tillämpas.

De flesta barn genomgår ju oftast perioder av en viss kräsenhet med maten. När vet man att det rör sig om en ätstörning?

-Ja, selektivt ätande – baserat på konsistens, textur, temperatur, färg, huruvida olika delar av en maträtt vidrör varandra på tallriken osv – är mycket vanligt hos barn och orsakar för det mesta inga större bekymmer, även om det såklart kan vara nog så påfrestande för föräldrar. I de allra flesta fall leder selektivt ätande inte till undervikt eller undernäring och svårigheterna brukar ge med sig med åren. Om ytterligare något tillstöter hos en person med ett uttalat selektivt ätande, så som att man sätter i halsen eller drabbas av magsjuka, kan det dock i undantagsfall medföra ett ännu starkare undvikande av mat p. g.  a rädsla för att något liknande ska ske igen – det blir till en negativ spiral där en ARFID-bild kan utvecklas.

Här får man väl i grund och botten hålla sig till diagnoskriterierna: om det inte föreligger en undervikt eller undernäring, ett behov av extra näringstillförsel via t. ex sond eller en kraftig påverkan på psykosocialt fungerande så är det definitionsmässigt inte ARFID. Sen kan man naturligtvis också behöva vara uppmärksam på ätstörningar av mer typiskt slag, men det verkar inte som att selektivt ätande i sig förknippat med en förhöjd risk för t. ex anorexia nervosa.

Vissa menar att det finns en risk för att man istället patologiserar beteendet med en egen diagnos. Hur tänker du kring det?

-Som sagt, det är knappast så att man i och med införandet av ARFID har ”uppfunnit” en helt ny patientgrupp. ARFID-diagnosen har skapats bl a utifrån erfarenheter av att dessa patienter med stora svårigheter med ätandet tidigare har tenderat att hamna mellan stolarna och bollas runt inom vården, varigenom de kan ha erhållit en rad olika diagnoser. Med ARFID har man velat åstadkomma en större enhetlighet i diagnostiken för denna grupp – om man har lyckats fullt ut eller inte återstår väl att se. Och än en gång, selektivt ätande är inte i sig detsamma som ARFID.

Läs gärna Mattias ARFID-special i tre delar här på bloggen:

ARFID, DEL 1: DIAGNOSKRITERIER >
ARFID, DEL 2: FALLBESKRIVNINGAR >
ARFID, DEL 3: FÖREKOMST OCH BEHANDLING >

Om Onsdagsföreläsningar på Stockholms centrum för ätstörningar
Forsknings- och utvecklingsenheten på Stockholms centrum för ätstörningar arrangerar varje termin egna föreläsningar på kliniken som vi kallar för Onsdagsföreläsningar. Föreläsningarna äger rum på onsdagseftermiddagar mellan klockan 15:00-16:30 och gästas av spännande föreläsare som har en anknytning till ätstörningsbehandling, psykiatri eller forskning.

Onsdagsföreläsningar riktar sig främst till klinikens personal men ett begränsat antal platser är även öppna för andra som är verksamma inom forskning eller hälso- och sjukvården. Om du är intresserad av att gå kan du anmäla dig till kristofer.ekstrom@sll.se

Föreläsningarna är kostnadsfria och äger alltid rum i Föreläsningssalen (Plan 1) på Stockholms centrum för ätstörningar, Wollmar Yxkullsgatan 27.

 

Taggad , , , ,

Yvonne von Hausswolff-Juhlin medverkar i podcasten ”Allt du velat veta”

Förra veckan medverkade verksamhetschef Yvonne von Hausswolff-Juhlin i den populärvetenskapliga podcasten ”Allt du velat veta” som leds av Fredrik Fritte Fritzson. I avsnittet berättar Yvonne om vad det innebär att ha en ätstörning och hur behandlingen går till.

Här kan ni lyssna på avsnittet:

https://embed.acast.com/alltduvelatveta/131omatstorningarmedyvonnevonhausswolff-juhlin

 

Taggad ,

Dålig kunskap i vården om hetsätning

Igår sände Sveriges Radio ett inslag om hetsätning där man får höra både drabbade och forskare berätta. I inslaget medverkar Cynthia Bulik och Yvonne von Hausswolff-Juhlin som säger att hetsätning är den vanligaste formen av ätstörning och att vården behöver få bättre kunskap om sjukdomen.

Ta del av inslaget här >

Taggad , ,

Filmade föreläsningar från halvdag om ätstörningar

Verksamhetschef Yvonne von Hausswolff-Juhlin föreläser om evidens och praktiska råd vid ätstörningar.

Den 2 oktober arrangerade vi en halvdag om ny kunskap och ökad medvetenhet om ätstörningar tillsammans med Karolinska Institutet. Över 900 besökare kom till Aula Medica för att ta del av föreläsningar och panelsamtal om ny forskning, behandling, ätstörningar inom elitidrotten samt ätstörningar ur ett syskonperspektiv. UR samtiden var på plats och filmade hela eftermiddagen och nu kan ni som inte hade möjlighet att vara där ta del av alla föreläsningar på deras hemsida. Ni hittar alla här >

Taggad , , , , , , ,

Fredagsläsning: Somatic problems and self-injurious behaviour 18 years after teenage-onset anorexia nervosa

Den här veckan kommer vi titta närmare på en uppföljningsstudie som gjorts i Göteborg av individer som i tonåren har haft en anorexia nervosa (AN) diagnos.

I studien har 51 individer med AN diagnos samt 51 matchade kontroller följts under 18 år. AN gruppen fick sin diagnos under tonåren och medelålder var 14.3 år samt ett medelvärde för BMI var 14,9 vid första undersökningstillfället. Vid uppföljningen var medelåldern 32.4 år. Vid uppföljningen hade tre kvinnor fortfarande en AN diagnos och ytterligare, tre stycken hade en annan ätstörningsdiagnos varav ingen i kontrollgruppen hade någon ätstörningsdiagnos. Fem patienter i AN gruppen rapporterade om tandproblem med emaljerosion som ingen i kontrollgruppen hade. Även minskad förväntad längd och hirsutism (manlig behåring) var vanligare i AN gruppen än i kontrollgruppen. Båda grupperna rapporterade andra kroppsliga problem av olika slag men här fanns det ingen skillnad mellan grupperna. I andra studier har man funnit en ökad frekvens av magbesvär men detta kunde inte ses i denna studie.

Här kan ni ta del av artikeln >

Yvonne von Hausswolff-Juhlin, verksamhetschef och docent

Taggad ,

Ny artikel från forskargruppen: Praktiska överväganden vid implementering av självvald inläggning

Husbygge, Chicago 1920

Självvald inläggning är ett nydanande koncept inom psykiatrin där kända patienter erbjuds möjligheten att på eget initiativ lägga in sig vid heldygnsvården i korta perioder när de själva så vill, utan att först behöva uppsöka läkare vid öppenvården eller vid en akutmottagning. Syftet med denna modell är att öka patienternas medbestämmande, främja tidigt hjälpsökande och på så vis minska det totala behovet av heldygnsvård. Självvald inläggning tillämpas sedan tidigare inom psykiatrin i Norge och Holland med lovande resultat: deltagande patienter har upplevt en ökad självständighet i vardagen, har undvikit upprepade akutbesök och har i högre grad kunnat klara sig utan långa inläggningsperioder inom heldygnsvården.

I augusti 2014 började Stockholms centrum för ätstörningar som första vårdinrättning i Sverige att erbjuda självvald inläggning, som en del av ett större pilotprojekt inom psykiatrin i Stockholms läns landsting. Den första forskningsartikeln från Stockholms centrum för ätstörningars projekt publicerades i vintras. Nu i dagarna publiceras också en andra rapport baserad på intervjuer med deltagare i projektet i tidskriften BMC Psychiatry. Den här artikeln, som är skriven av Sanna Aila Gustafsson, Cindy Bulik, Yvonne von Hausswolff-Juhlin och mig, fokuserar på deltagarnas synpunkter kring uppbyggnadsfasen – kort och gott sådant som man från klinikens sida behöver överväga då man inför självvald inläggning. Eftersom självvald inläggning nu införs på fler och fler håll på i Stockholm, ute i landet och i våra grannländer så är det naturligtvis viktigt att man inte upprepar tidigare misstag i implementeringen utan drar nytta av erfarenheter av vad som funkar och inte funkar. Här hoppas vi att vår artikel kan vara ett stöd för andra verksamheter.

Här kan ni hitta artikeln i open access-format >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad , , ,

Stort intresse för halvdagsevenemang om ätstörningar

Yvonne von Hausswolff-Juhlin

Igår arrangerade vi ett halvdagsevenemang om ätstörningar tillsammans med Centre for Eating Disorder Innovation vid Karolinska Institutet. Drygt 900 besökare kom till Aula Medica för att lyssna till föreläsningar och panelsamtal om forskning, behandling och nya kunskap om ätstörningar.

Verksamhetschef Yvonne von Hausswolff-Juhlin var först ut och föreläste om evidens och behandling för ätstörningar och om hur vi arbetar på kliniken. Hon talade även om vikten av att söka professionell vård och gav praktiska råd om hur man kan bemöta personer som är drabbade. Göran Kenttä från Gymnastik- och idrottshögskolan talade om ätstörningar och psykisk ohälsa inom elitidrotten som är ett vanligt förekommande fenomen men som tyvärr många inte vågar prata öppet om. Marit Sahlström är författare och har skrivit boken Och runt mig faller världen där hon delar med sig av sina erfarenheter som syskon till tre systrar som alla hade allvarliga ätstörningar under uppväxten. Professor Cynthia Bulik presenterade spännande forskning om vilken betydelse genetiken har för utveckling av ätstörningar. Hon berättade även om flera intressanta forskningsprojekt som pågår just nu på CEDI vid Karolinska Institutet. Dagen avslutades med paneldiskussion med alla föreläsare som leddes av moderator Mats Almegård där publiken hade möjlighet att skicka in sina frågor.

Vi är jätteglada att så många var intresserade av att del av ny kunskap och få en ökad medvetenhet om ätstörningar. Vi tycker det är viktigt att forskning och kunskap om ätstörningar når en bred publik därför var det extraroligt att personer inom flera olika yrkesgrupper och åldrar var på plats igår!

Ni som inte hade möjlighet att vara på plats igår kommer ha möjlighet att ta del av samtliga föreläsningar på Utbildningsradions hemsida senare i höst.

Göran Kenttä

Marit Sahlström

Cynthia Bulik

Paneldiskussion

Taggad , , , , , , , ,

Forskning på gång: Ätstörningssymptom hos internationellt adopterade

Giovanna Garzoni

Mattias Strand och Yvonne von Hausswolff-Juhlin vid Stockholms centrum för ätstörningar inleder i dagarna en studie om förekomsten av ätstörningssymptom hos utlandsfödda adopterade. Studien sker i samarbete med Anton Lager vid Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, som är ett kunskapscenter för folkhälsofrågor inom Stockholms läns landsting.

Samtidigt som forskningsdata överlag pekar på att en majoritet av internationellt adopterade personer är vid god psykisk hälsa finns det en lång rad studier som trots detta på gruppnivå påvisar en ökad förekomst av psykisk ohälsa, självmord och suicidförsök samt utagerande beteendestörningar hos adopterade jämfört med befolkningen i stort. Svenska och holländska studier har visat att adopterade oftare är ensamlevande, arbetslösa och i behov av socialbidrag. Dessa skillnader blir ännu tydligare när man beaktar att en majoritet av adopterade har vuxit upp i medel- eller överklassfamiljer, som vanligtvis uppvisar bättre hälsa än totalbefolkningen. En lång rad möjliga orsaker bakom dessa avvikande mönster har föreslagits – genetiska och biologiska faktorer, tidiga traumatiska upplevelser, problematisk anknytning och uppväxtproblem i adoptivfamiljen, känslor av rotlöshet, upplevelser av diskriminering och rasism osv – men några säkra orsakssamband går i dagsläget inte att påvisa. Det är också bitvis svårt att jämföra forskningsresultat inom fältet. Vissa studier tittar på kliniska populationer, andra på icke-kliniska; enstaka studier berör inhemskt adopterade medan huvuddelen berör internationellt adopterade personer, dvs de som är födda i ett annat land än det där de sedermera kommit att växa upp. Det tycks också föreligga skillnader baserat på ursprungsland, vilket skulle kunna hänga samman med skiftande orsaker bakom att barn lämnas bort för adoption och nivån på omhändertagandet av dessa barn i ursprungslandet. Högre ålder vid adoption har länge setts som en riskfaktor, men detta samband tycks framför allt medieras via en högre risk för att ha varit med om negativa upplevelser i ursprungslandet ju äldre det adopterade barnet är. Studier av adopterade barn visar mestadels goda utfall; det är framför allt i tonåren som skillnader enligt ovan börjar framträda. Adopterades hälsa i vuxenåren är överlag dåligt studerad.

I fråga om ätstörningssjukdom, ätbeteende och kroppsuppfattning finns det väldigt få studier att tillgå. En studie på nyligen adopterade ettåringar har påvisat viss förhöjd förekomst av övergående uppfödningssvårigheter, men dessa har sannolikt minimal betydelse för den vidare utvecklingen. En brittisk studie från 1991 vid Maudsleysjukhuset i London visade att 3,8% av 470 patienter med anorexia nervosa eller bulimia nervosa mellan 1975 och 1985 var adopterade, jämfört med 1,5% i befolkningen i stort – en avsevärd skillnad. I motsats till detta kunde en nyare svensk registerstudie från 2002 inte påvisa en ökad förekomst av anorexia nervosa hos internationellt adopterade jämfört med resten av befolkningen, medan risken för psykiatrisk sjukdom överlag och självmord var förhöjd. Här baserades dock förekomsten av anorexia nervosa på Socialstyrelsens slutenvårdsregister, och då merparten av patienter med anorexia nervosa eller annan ätstörningssjukdom aldrig vårdas inom slutenvården speglar dessa siffror sannolikt inte den verkliga förekomsten på ett rättvisande sätt. I en holländsk studie där man genomförde diagnostiska intervjuer med 1 484 internationellt adopterade kunde man inte heller påvisa en ökad förekomst av ätstörningssjukdom. Det ska dock noteras att denna studie visserligen hade tillräcklig statistisk power för att på ett pålitligt vis kunna påvisa en överrepresentation av total psykiatrisk sjuklighet i gruppen av adopterade på 1,37, eller 37% (29,6% av de adopterade hade en psykiatrisk diagnos, jämfört med 21,6% av kontrollpersonerna) men att den inte hade tillräcklig statistisk power för att kunna påvisa motsvarande skillnad i fråga om ätstörningssjukdom – studiedeltagarna var alltså alltför få för att det alls skulle gå att uttala sig om tillstånd som är förhållandevis ovanliga. Eftersom adopterade utgör en liten minoritet i totalbefolkningen – i Sverige, som har världens högsta antal internationellt adopterade per capita, är andelen i dagsläget 1,4% – är det överlag svårt att detektera ovanligare sjukdomstillstånd även i omfattande populationsunderlag. När det gäller subkliniska symptom på stört ätbeteende och skev kroppsuppfattning, dvs sådana företeelser som medför en ökad risk för utveckling av ätstörning även om kriterierna för en regelrätt diagnos inte nödvändigtvis är uppfyllda, finns det inga studier alls att tillgå.

Den aktuella studien är en undersökning av förekomsten av symptom på stört ätbeteende och kroppsmissnöje hos internationellt adopterade i en stor icke-klinisk befolkningsenkät om hälsa och hälsovanor. Vi avser här att använda oss av enkätdata från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicins befolkningsenkät ”Hälsa Stockholm” för att i en icke-klinisk population undersöka den subkliniska förekomsten av stört ätbeteende, skev kroppsuppfattning och kroppsmissnöje. Deltagarna i ”Hälsa Stockholm” väljs slumpmässigt ut bland vuxna invånare i Stockholms län. Enkätstudien innehåller totalt 115 000 deltagare, varav de första rekryterades 2002. Nya datainsamlingar med tidigare och nya deltagare genomfördes 2006/2007, 2010 och 2014. Dataanalys pågår nu och förhoppningsvis kommer vi att kunna presentera resultat från studien inom en inte alltför avlägsen framtid.

Taggad ,

Forskargruppen har fått forskningsmedel från Petrus och Augusta Hedlunds stiftelse

Yvonne von Hausswolff-Juhlin har tillsammans med sina medsökande Claes Norring, Ylva Ginsberg och Nils Erik Svedlund beviljats 500 000 kr till forskningsprojektet Centralstimulantiabehandling vid Bulimia Nervosa med och utan samtidig Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) – En pilotstudie.

Den planerade studien ska undersöka om centralstimulantia som normalt används i behandling av ADHD kan vara ett verksamt tillskott även vid behandling av bulimia nervosa. Projektet har tidigare fått stöd av Söderström-Königska sjukhemmet och förhoppningen är att studien ska starta under hösten 2017.

I studien kommer 50 vuxna patienter med bulimia nervosa behandlas med ADHD-medicinen Lisdexamfetamin (Elvanse) under en 6-veckorsperiod som jämförs med en 6-veckorsperiod utan tillägg av medicinen. Patienterna kommer samtidigt genomgå internetbehandling som vi erbjuder på kliniken.

Taggad , ,

Ny artikel från forskargruppen: Patienters erfarenheter och upplevelser av självvald inläggning

george-bellows-shore-house

George Bellows: Shore House

Självvald inläggning är ett nydanande koncept inom psykiatrin där kända patienter erbjuds möjligheten att på eget initiativ lägga in sig vid heldygnsvården i upp till sju dagar när de själva så vill, utan att först behöva uppsöka läkare vid öppenvården eller vid en akutmottagning. Syftet med denna modell är att öka patienternas autonomi och medbestämmande, främja tidigt hjälpsökande och på så vis minska det totala behovet av heldygnsvård. Självvald inläggning tillämpas sedan tidigare inom psykiatrin i Norge och Holland med goda resultat: deltagande patienter har upplevt en ökad självständighet i vardagen, har undvikit upprepade akutbesök och har i högre grad kunnat klara sig utan långa inläggningsperioder inom heldygnsvården. Även tvångsinslag i vården har minskat markant.

I augusti 2014 började Stockholms centrum för ätstörningar som första vårdinrättning i Sverige att erbjuda självvald inläggning, som en del av ett större pilotprojekt inom psykiatrin i Stockholms läns landsting. Nu publiceras den första forskningsrapporten från detta projekt i tidskriften International Journal of Eating Disorders.

I artikeln “Self-admission to inpatient treatment for patients with anorexia nervosa: the patient’s perspective” redogör Sanna Aila Gustafsson, Yvonne von Hausswolff-Juhlin, Cindy Bulik och jag för resultaten från vår intervjustudie med deltagande patienter vid Stockholms centrum för ätstörningar. Patienterna beskriver här hur självvald inläggning överlag har stärkt deras deltagande i vården och främjat ökat agentskap och ansvarstagande. Självvald inläggning har fyllt ett antal funktioner för deltagarna: trygghet i vardagen, ökad tillgänglighet av heldygnsvård, möjlighet att boosta goda rutiner i fråga om ätande, motiverande stöd, respit från en påfrestande vardag och avlastning av anhöriga. Även de deltagare som faktiskt aldrig har använt sig av sin möjlighet till självinläggning beskriver hur vetskapen om att det är möjligt i sig har medfört en större trygghet.

I patientintervjuerna blir det samtidigt tydligt att det finns potentiella hinder för ett optimalt användande av självvald inläggning. Den ökade frihet och egenmakt som utgör en central del av modellen riskerar inte minst att krocka med den ambivalens till att söka vård som många patienter med en ätstörningssjukdom upplever – många av deltagarna beskriver hur det har tagit tid att våga använda sig av självvald inläggning på ett konstruktivt sätt. Det är uppenbart att många av patienterna upplever att det krävs en förhållandevis god sjukdomsinsikt och förmåga till ansvarstagande för att självvald inläggning ska fungera väl. Samtidigt beskriver de också hur modellen som sådan kan främja delaktighet och leda till mer konstruktiva perspektiv på den egna sjukdomen, då betoningen av frivillighet kan belysa just sådant som ambivalens och egen motivation till förändring.

Framöver kommer forskningen om självvald inläggning vid Stockholms centrum för ätstörningar att fokusera på hur patienternas ätstörningssjukdom påverkas av modellen, huruvida vårdkonsumtionen förändras och hur de hälsoekonomiska effekterna ser ut.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Läs även en intervju med Mattias om artikeln på SLSO Psykiatris webbplats >

Taggad , , , ,