Etikettarkiv: Sanna Aila Gustafsson

Ny artikel från forskargruppen: Praktiska överväganden vid implementering av självvald inläggning

Husbygge, Chicago 1920

Självvald inläggning är ett nydanande koncept inom psykiatrin där kända patienter erbjuds möjligheten att på eget initiativ lägga in sig vid heldygnsvården i korta perioder när de själva så vill, utan att först behöva uppsöka läkare vid öppenvården eller vid en akutmottagning. Syftet med denna modell är att öka patienternas medbestämmande, främja tidigt hjälpsökande och på så vis minska det totala behovet av heldygnsvård. Självvald inläggning tillämpas sedan tidigare inom psykiatrin i Norge och Holland med lovande resultat: deltagande patienter har upplevt en ökad självständighet i vardagen, har undvikit upprepade akutbesök och har i högre grad kunnat klara sig utan långa inläggningsperioder inom heldygnsvården.

I augusti 2014 började Stockholms centrum för ätstörningar som första vårdinrättning i Sverige att erbjuda självvald inläggning, som en del av ett större pilotprojekt inom psykiatrin i Stockholms läns landsting. Den första forskningsartikeln från Stockholms centrum för ätstörningars projekt publicerades i vintras. Nu i dagarna publiceras också en andra rapport baserad på intervjuer med deltagare i projektet i tidskriften BMC Psychiatry. Den här artikeln, som är skriven av Sanna Aila Gustafsson, Cindy Bulik, Yvonne von Hausswolff-Juhlin och mig, fokuserar på deltagarnas synpunkter kring uppbyggnadsfasen – kort och gott sådant som man från klinikens sida behöver överväga då man inför självvald inläggning. Eftersom självvald inläggning nu införs på fler och fler håll på i Stockholm, ute i landet och i våra grannländer så är det naturligtvis viktigt att man inte upprepar tidigare misstag i implementeringen utan drar nytta av erfarenheter av vad som funkar och inte funkar. Här hoppas vi att vår artikel kan vara ett stöd för andra verksamheter.

Här kan ni hitta artikeln i open access-format >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad , , ,

Ny artikel från forskargruppen: Patienters erfarenheter och upplevelser av självvald inläggning

george-bellows-shore-house

George Bellows: Shore House

Självvald inläggning är ett nydanande koncept inom psykiatrin där kända patienter erbjuds möjligheten att på eget initiativ lägga in sig vid heldygnsvården i upp till sju dagar när de själva så vill, utan att först behöva uppsöka läkare vid öppenvården eller vid en akutmottagning. Syftet med denna modell är att öka patienternas autonomi och medbestämmande, främja tidigt hjälpsökande och på så vis minska det totala behovet av heldygnsvård. Självvald inläggning tillämpas sedan tidigare inom psykiatrin i Norge och Holland med goda resultat: deltagande patienter har upplevt en ökad självständighet i vardagen, har undvikit upprepade akutbesök och har i högre grad kunnat klara sig utan långa inläggningsperioder inom heldygnsvården. Även tvångsinslag i vården har minskat markant.

I augusti 2014 började Stockholms centrum för ätstörningar som första vårdinrättning i Sverige att erbjuda självvald inläggning, som en del av ett större pilotprojekt inom psykiatrin i Stockholms läns landsting. Nu publiceras den första forskningsrapporten från detta projekt i tidskriften International Journal of Eating Disorders.

I artikeln “Self-admission to inpatient treatment for patients with anorexia nervosa: the patient’s perspective” redogör Sanna Aila Gustafsson, Yvonne von Hausswolff-Juhlin, Cindy Bulik och jag för resultaten från vår intervjustudie med deltagande patienter vid Stockholms centrum för ätstörningar. Patienterna beskriver här hur självvald inläggning överlag har stärkt deras deltagande i vården och främjat ökat agentskap och ansvarstagande. Självvald inläggning har fyllt ett antal funktioner för deltagarna: trygghet i vardagen, ökad tillgänglighet av heldygnsvård, möjlighet att boosta goda rutiner i fråga om ätande, motiverande stöd, respit från en påfrestande vardag och avlastning av anhöriga. Även de deltagare som faktiskt aldrig har använt sig av sin möjlighet till självinläggning beskriver hur vetskapen om att det är möjligt i sig har medfört en större trygghet.

I patientintervjuerna blir det samtidigt tydligt att det finns potentiella hinder för ett optimalt användande av självvald inläggning. Den ökade frihet och egenmakt som utgör en central del av modellen riskerar inte minst att krocka med den ambivalens till att söka vård som många patienter med en ätstörningssjukdom upplever – många av deltagarna beskriver hur det har tagit tid att våga använda sig av självvald inläggning på ett konstruktivt sätt. Det är uppenbart att många av patienterna upplever att det krävs en förhållandevis god sjukdomsinsikt och förmåga till ansvarstagande för att självvald inläggning ska fungera väl. Samtidigt beskriver de också hur modellen som sådan kan främja delaktighet och leda till mer konstruktiva perspektiv på den egna sjukdomen, då betoningen av frivillighet kan belysa just sådant som ambivalens och egen motivation till förändring.

Framöver kommer forskningen om självvald inläggning vid Stockholms centrum för ätstörningar att fokusera på hur patienternas ätstörningssjukdom påverkas av modellen, huruvida vårdkonsumtionen förändras och hur de hälsoekonomiska effekterna ser ut.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Läs även en intervju med Mattias om artikeln på SLSO Psykiatris webbplats >

Taggad , , , ,

Sanna Aila Gustafsson är SEDS nya ordförande

SannaAila

Sanna Aila Gustafsson tar över som ordförande för Swedish Eating Disorder Society .

SEDS står för Swedish Eating Disorder Society och är en intresseförening för personer som är professionellt verksamma inom ätstörningsområdet i Sverige. Föreningen startades redan 1993 under namnet Svenska Anorexi och Bulimi Sällskapet (SABS).

Sanna Aila Gustafsson har suttit med i SEDS styrelse under en längre tid och valdes här om veckan till ny ordförande för föreningen. Sanna är socionom, psykoterapeut och arbetar kliniskt på ätstörningsenheten Eriksbergsgården i Örebro. Hon är även disputerat klinisk forskare och jobbar med handledning och forskning på Universitetssjukvårdens forskningsenhet inom Region Örebro län. Sanna är också med i vår forskargrupp som är knuten till enheten.

Grattis Sanna! Hur känns det att vara ny ordförande för SEDS?
-Tack! Det känns jätteroligt och spännande.

Berätta lite om SEDS. Vad är det ni gör?
-SEDS är ju en förening för kliniker och forskare inom ätstörningsområdet. Syftet med SEDS är främst att stödja och utveckla en god vård för patienter med ätstörningar, främja samarbete och erfarenhetsutbyte mellan kliniker och forskare inom ätstörningsområdet samt främja forskning och implementering av ny kunskap.

SEDS största uppgift får väl sägas vara att anordna det årliga Vårmötet som är en tvådagars konferens för kliniker och forskare inom ätstörningsområdet, och ett höstmöte som brukar vara en dag. Mötena brukar vara väldigt välbesökta och uppskattade. Sedan bildar SEDS tillsammans med sina syterorganisationer i Finland, Danmark och Sverige också vartannat år en nordisk ätstörningskonferens. Den kommer att gå av stapeln i Helsingfors i september.

Vi anordnar också, tillsammans med kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS) och det nationella kvalitetsregistret Riksät doktorandmöten för doktorander inom ätstörningsområdet, och ett årligt forskarsymposium för forskare inom fältet.

Till viss del engagerar vi oss också i opinionsfrågor. Till exempel som förra veckan när den första World Eating Disorder Action Day ägde rum och vi tillsammans med Frisk & Fri och flera skrev en artikel för att uppmärksamma kampen mot ätstörningar. Läs artikeln här >

Vad är framtidsplanerna för SEDS?
-När det gäller framtiden så är väl tanken att fortsätta på den inslagna vägen. Det finns lite tankar om hur vi kan vidareutveckla höstmötena och vi ska snart börja planera för nästa vårmöte. Vi håller även på och uppdaterar hemsidan.

Jag tycker det är viktigt att värna om att vi är en förening för både kliniker och forskare och hitta en bra balans i innehållet på våra möten så att både kliniker och forskare tycker att våra möten känns inspirerande och utvecklande. Så, jag vill gärna se ännu mer presentationer av forskningsprojekt som utförs i klinisk verksamhet, i nära samarbete mellan klinik och forskning.

Slutligen, vad ska du göra i sommar?
-I sommar ska jag lata mig, ligga i hängmattan, vara i sommarstugan och umgås med min familj och mina djur. Om jag får lite arbetsabstinens så tänker jag läsa skönlitterära böcker av personer som har varit drabbade av ätstörning och om deras väg till att bli frisk. Vi planerar nämligen på jobbet att dra igång en bokcirkel för patienter i höst, och letar efter lämpliga självbiografier.

Läs mer om SEDS och bli medlem idag på deras hemsida >

Taggad ,

World Eating Disorders Action Day Special: ”Ätstörningar syns inte alltid utanpå”

FACES

Den 2 juni är det den Internationella Ätstörningsdagen (World Eating Disorders Action Day). Initiativet kommer från föreningar och organisationer världen över, som menar att medvetenhet och kunskap om ätstörningar behöver öka – och att det finns attityder och föreställningar kring sjukdomarna som försvårar bemötandet av problematiken.

I Sverige upplever hälften av alla femtonåringar att de är överviktiga. Var femte trettonårig flicka bantar. Överallt bombarderas vi med budskap – som att män ska ha mer och större muskler och att vi alltid måste tänka på hur vi ser ut, något som även påverkar oss långt ner i åldrarna.

Men det handlar inte om utseendet, inte egentligen. Ätstörningar bottnar ofta i dålig självkänsla och en vilja att ta kontroll över sin situation. Någonstans sker en felkalkylering i vad som bör göras för att må bra. Att kontrollera ätandet och/eller träna överdrivet ger tillfällig ångestlindring. Smärtan och rädslan mattas av. Snart är personen fast i en ond cirkel med destruktiva mönster – där smärtan och rädslan trappas upp och de egentliga problemen kan växa. Att bara fokusera på den fysiska kroppen är att förminska ätstörningsproblematiken.

För att skapa större förståelse för ätstörningar har flera organisationer enats kring en lista med nio centrala sanningar om ätstörningar. Listan är framtagen av professionella och representanter från en rad olika patientorganisationer runt om i världen. Vi vill idag särskilt lyfta två av de här punkterna:

”Många individer med ätstörningar ser friska ut även om de kan vara mycket svårt sjuka”

”Ätstörningar kan drabba alla – oavsett kön, ålder, etnicitet, sexuell läggning, kroppsform, vikt eller socioekonomisk status”

Det går inte att upprepa tillräckligt många gånger – en ätstörning syns inte alltid utanpå. Det omvända är mycket vanligare – att människor lider i hemlighet. Mörkertalet är stort, inte minst på grund av föreställningen om att ätstörningar bara drabbar unga tjejer, eller att det handlar om att banta. Sanningen är att såväl genetik som miljö spelar in och att alla kan drabbas.

Vi tror att vi kan göra mer för att förebygga ätstörningar. Det handlar om att börja prata om frågorna på ett sätt som inkluderar fler människor. Det handlar om att motverka skammen och skulden som många upplever när de inte känner igen sig själva i den typiska bilden av en person med ätstörningar. Och det handlar om att våga prata om sådant som kan trigga igång ätstörningar – och som skapar den falska bilden av att ångest och rädsla kan kontrolleras genom att skada sin egen kropp och person.

Många människor har idag ett komplicerat förhållande till mat. De begränsar sina liv och skuldbelägger sig själva – utan att det någonsin leder till något positivt. Det finns människor som använder mat för att dämpa sina känslor. Det finns människor som använder svält till samma syfte. Det finns människor som mäter hur mycket de får äta beroende på hur mycket de har rört på sig. Som räknar steg och kalorier och alltid måste förtjäna det som är grundläggande för oss alla – för vi vet att kroppen behöver mat för att fungera. Ibland leder sådana beteenden till en ätstörningsdiagnos. I allra värsta fall leder de till döden. Var tionde vuxen med ätstörning har någon gång försökt ta sitt liv. Ätstörningar är på allvar. Vi vet.

Men vi vet också att det går att bli frisk och fri från ätstörningar.
Ibland är vägen lång och tar flera år. Men tidiga insatser kan leda till kortare behandlingstider och snabbare tillfrisknande.

Tillsammans med flertalet organisationer runt om i världen hoppas vi att ett aktivt arbete för att motverka fördomar – om vilka som kan drabbas – leder till att fler människor kan få behandling eller nås innan de insjuknar. Fler killar syns nu i debatten om ätstörningar, vilket vi tycker är bra och viktigt. Men många vågar inte prata om den här typen av problem, och många vet inte ens att killar kan drabbas. Barn kan också drabbas. Och äldre personer. Sjukdomarna tar inte hänsyn till var du kommer ifrån, hur mycket pengar du tjänar eller var du bor. Vi behöver förändra vårt sätt att se på ätstörningar, så att fler förstår att det kanske gäller just deras liv. Och för att göra det behöver vi ett engagemang från alla – politiker, sjukvård, organisationer och civilsamhället.

Vi behöver samverkan och kunskapsspridning mellan olika aktörer. Det behövs mer resurser för klinik- och patientnära forskning. Vi behöver medier som tar debatten – och granskar budskap som spär på kroppsfixeringen. Och vi behöver resurser till stöd och behandling. För ett samhälle utan ätstörningar där alla är fria att vara sig själva.

Andreas Birgegård
Docent vid KI och enhetschef för Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS)

David Clinton
Docent i medicinsk psykologi, Psykolog, Psykoterapeut, Psykoanalytiker. styrelseordförande Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar

Emma Forsén Mantilla
Psykolog, doktorand på KÄTS och styrelseledamot, Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar

Sanna Aila Gustafsson
Socionom, psykoterapeut, doktor i medicin, ordförande SEDS – Svenska Ätstörningssällskapet

Claes Norring
Adjungerad professor i klinisk psykologi vid KI. Forskningsledare vid Stockholms Centrum för Ätstörningar. Registerhållare för Riksät – Nationellt kvalitetsregister för ätstörningsbehandling.

Lena Westin
Enhetschef, Dala ABC – Kunskapscenter för ätstörningar, styrelseledamot SEDS – Svenska Ätstörningssällskapet

Stefanie Nold
Verksamhetsansvarig, Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar

Thor Rutgersson
Projektledare Idrott – Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar

Taggad , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SBU publicerar ny rapport om behandling för hetsätningsstörning

sbu_centrerat_rgb

Idag publicerades en ny SBU-rapport om hetsätningsstörning. I rapporten görs en systematisk genomgång av både psykologisk och medicinsk behandling av hetsätningsstörning. Omkring 1–4 procent av Sveriges befolkning har diagnosen hetsätningsstörning, ungefär dubbelt så många kvinnor som män.

I rapporten konstateras att både psykologisk behandling och läkemedel hjälper för att minska hetsätningar vid hetsätningsstörning. SBU:s rapport visar att både kognitiv beteendeterapi (KBT) och interpersonell psykoterapi (IPT) gör att hetsätningen minskar eller upphör. Effekten är kvar även ett år efter behandlingen avslutats. KBT i självhjälpsformat har också visat god effekt direkt efter behandling, men det är oklart om effekten består efter avslutad behandling. Antidepressiva läkemedel av typen SSRI och det centralstimulerande medlet lisdexamfetamin ger också effekt, men även där är det oklart om effekten finns kvar efter avslutad behandling.

Hetsätningsstörning blev en officiell diagnos först 2013 i och med den femte upplagan av DSM5. Hetsätningsstörning bidrar, utöver det psykologiska lidandet, ofta till övervikt eller fetma. Det är därför av vikt att patienter som lider av problemen söker och får adekvat behandling. Samtidigt väntar många över 10 år innan man söker hjälp av sjukvården för sin hetsätning och många söker aldrig hjälp. I dagsläget finns det flera hinder för att personer som lider av hetsätningsstörning ska få evidensbaserad behandling för sitt tillstånd. Det handlar bland annat om att det är begränsad tillgång till evidensbaserade insatser, men också om att många patienter inte söker, eller inte erbjuds behandling för sin ätstörning. En viktig utmaning för hälso- och sjukvården är därför att öka tillgängligheten till specialiserad vård, och till evidensbaserade behandlingsmetoder.

Rapporten i sin helhet finns att ladda ner här >

Läs även intervju med Ata Ghaderi om rapporten i Dagens Medicin >

Slutsatser från rapporten och kliniska implikationer kommer även att presenteras på SEDS vårmöte den 20 maj.

Sanna Aila Gustafsson är socionom och psykoterapeut vid ätstörningsenheten Eriksbergsgården i Örebro. Hon är även disputerad forskare och medlem i vår forskargrupp på enheten. Tillsammans med Ata Ghaderi och Jenny Odeberg har hon varit med och tagit fram rapporten som SBU publicerar idag.

Taggad , ,

Sanna Aila Gustafsson är ny medlem i Forskargruppen

SannaAila

Sanna Aila Gustafsson

Sanna Aila Gustafsson är vårt senaste tillskott i Forskargruppen på SCÄ FoU. Hon bor och arbetar i Örebro och disputerade 2010 med avhandlingen ”The importance of being thin – Perceived expectations from self and others and the effect on self evaluation in girls with disordered eating”.

Hej Sanna! Berätta lite om dig själv, vem du är och vad gör
  -Jag är socionom och leg Psykoterapeut, med inriktning KBT. Jag bor i Örebro, och jobbar på Ätstörningsenheten Eriksbergsgården, som är en åldersövergripande enhet för personer med ätstörning i Örebro län. Jag jobbar främst med vuxna patienter. Utöver min kliniska tjänst som är på halvtid så jobbar jag med kvalitetsregistret Riksät, som jag är en av två registerhållare för. Fast under nästa år planerar jag att sluta som registerhållare, och istället frigöra mer tid för forskning, men jag kommer ändå att ha kvar en del uppdrag kopplade till Riksät. Som forskare är jag anknuten till en enhet här i Region Örebro län som heter Universitetssjukvårdens forskningsenhet, där jag är klinisk forskare/handledare.

Jag är 43 år, och min familj består av man och två döttrar på 12 och 14 år. På fritiden är jag helst utomhus. Vi har hund och två ponnyer (+ en ”bonusponny” som vi tar hand om) och kanin, så fritiden består mycket av att vara i stallet, och ute med hunden.

Berätta om din forskning och din avhandling som du disputerade med!
-Jag disputerade 2010 med min avhandling ”The importance of being thin – Perceived expectations from self and others and the effect on self evaluation in girls with disordered eating”. Jag hade jobbat ganska manga år som socionom på Ätstörningsenheten innan jag började forska, och jag tyckte det var intressant att synen på ätstörningar var så medicinsk. Som socionom funderade jag mycket över vad det får för betydelse att vi benämner något som en sjukdom, och ger människor en diagnos, jämfört med om vi skulle benämnt samma fenomen som ett samhälleligt problem. Så jag ville titta på hur unga tjejer själva tänkte kring sociokulturella faktorer och hur de upplevde att de påverkades av social press kring utseende och prestation, och av förväntningar som finns på unga kvinnor idag.

Idag sysslar jag mer med behandlingsforskning kring ätstörningar, i vid mening. Den mesta behandlingsforskning som görs inom ätstörningsområdet idag undersöker olika psykoterapimetoder, som erbjuds i väldefinierade paket, med ett i förväg fastställt antal sessioner. Samtidigt vet vi att de flesta patienterna får inte en renodlad psykoterapeutisk behandling, utan man kombinerar psykoterapeutiska interventioner med andra insatser som somatiska kontroller, kostrådgivning, sjukgymnastisk behandling, färsighetsträning, stödsamtal, läkarbesök och måltidsträning i öppenvård, dagvård eller slutenvård, allt efter behov. Jag tycker det är viktigt att undersöka hur det går för patienter i ”vanlig klinisk behandling”. Jag tycker också det är viktigt att undersöka patienternas upplevelser och erfarenheter av behandling, så de flesta projekt jag är involverad i kombinerar kvantitativa och kvalitativa studier.

Vilka forskningsprojekt är du involverade i nu?
-Jag är inblandad i olika forskningsprojekt inom ätstörningsområdet, allt ifrån registerforskning till randomiserade kontrollerade studier. Inom registerforskning har jag en doktorand som heter Katarina Lindstedt som undersöker behandlingsutfall efter ätstörningsbehandling hos ungdomar med hjälp av data från Riksät. Hon undersöker också ungdomars upplevelser och erfarenheter av behandlingen i två kvalitativa studier.

När det gäller ungdomar håller jag också tillsammans med en socionom och familjeterapeut på Eriksbergsgården på och startar upp en studie om ungdomars upplevelser av att leva med ett syskon som lider av en ätstörning. Jag är också involverad på ett hörn i en 20-årsuppföljning av en stor longitudinell studie som heter IDA (Identification of dieting behaviours in adolecent girls) som görs i samarbete med Uppsala Universitet och högskolan i Gävle.

Psykometri och instrumentutveckling är egentligen inte alls mitt område, men jag är med i ett projekt där vi har gjort en svensk översättning av ett självskattningsinstrument som heter SATAQ-4 (The Sociocultural Attitudes Towards Appearance Questionnaire), där jag tillsammans med forskare vid Uppsala och Göteborgs universitet har undersökt det här formuläret i en normalgrupp och en grupp av ätstörda patienter.

Sedan är jag involverad i tre studier som är mer renodlad psykoterapiforskning. Två av dem är randomiserade kontrollerade studier. Den ena jämför familjebaserad behandling och individuell KBT för ungdomar/unga vuxna patienter med Anorixia Nervosa, och det är Lauri Nevonen vid den här forskargruppen som är ansvarig för den studien. Där har vi två registrerade doktorander, Erika Nyman-Carlsson och Karolin Lindberg som jag är biträdande handledare för. Den andra jämför ACT (Acceptance and Commitment Therapy) och TAU (treatment as usual) hos patienter med ätstörning och kroppsmissnöje. Den studien har vi genomfört i Örebro, i samarbete med Uppsala universitet, och där har vi en doktorand, Maria Fogelkvist, som jag är biträdande handledare för. Sedan är jag ansvarig för en multicenterstudie där patienter på sju olika ätstörningsenheter har erbjudits IPT (Interpersonell psykoterapi). I alla dessa tre behandlingsstudier är datainsamlingen precis avslutad, eller kommer snart att avslutas, och det är nu dags att börja analysera data.

På KI är jag involverad i två jättespännande behandlingsstudier som vänder sig mer till patienter med långvarig och svårbehandlad ätstörning. Det är dels projektet ”Vård med fokus på ökad livskvalitet hos långtidssjuka ätstörningspatienter” där Maja Molin är doktorand, och sedan projektet ”Självvald inläggning för patienter med allvarlig och långvarig ätstörning” där Mattias Strand är tilltänkt doktorand. Båda dessa projekt är väldigt spännande, och provar nya sätt att behandla de svårast sjuka patienterna.

Vad fick dig att bli intresserad av just ätstörningar och att ta steget att börja forska kring ämnet?
-Att jag började jobba med ätstörningar var mer en slump. Som nyutexaminerad socionom jobbade jag på olika enheter inom psykiatrin, allt ifrån Psykosvård till akutpsykiatri. När det dök upp en tjänst som behandlingsassistent på dagvården på ätstörningsenheten sökte jag och fick den tjänsten, och kände snabbt att det här var en spännande patientgrupp att arbeta med. Att jag sedan ville börja forska var en kombination av det som jag redan sagt, att jag var intresserad av att belysa de mer sociokulturella aspekterna av ätstörning, och att jag kände att jag vill vara med och vidareutveckla ätstörningsvården. Sedan finns det förstås en personlig drivkraft, jag är nyfiken av mig, och blir lätt uttråkad om jag gör samma för länge, så jag vill ständigt hitta nya utmaningar och perspektiv.

Du är i vår grupp känd som personen som läser en vetenskaplig artikel före frukost varje dag! Stämmer det? Vad är mest intressant just nu inom forskning inom ätstörningsområdet tycker du?
-Haha, nej, det stämmer nog inte riktigt! Man kan undra var det ryktet kommer ifrån. Men det ligger kanske något i det. En av de saker som lockade mig med forskning var friheten att styra över sin egen arbetstid, och eftersom jag tycker om friluftsliv vill jag gärna (speciellt så här vintertid när det är så mörkt) komma ut på dagen. Det har inneburit att jag ofta går upp vid fem-sex och sätter mig och jobbar en stund ”innan jag går till jobbet”. Det är en perfekt tid på dygnet att läsa artiklar, formulera texter, besvara mail etc, och jag känner mig ofta som mest fokuserad på morgonen. Sedan, när tjejerna slutar skolan så kan vi åka till stallet medan det är ljust, och sedan sätter jag mig gärna en stund på kvällen igen. Nu har jag lärt mig att inte skicka mail till folk klockan fem på morgonen, för folk blir helt stressade då och tror att jag jobbar dygnet runt, och förväntar mig detsamma av dem.
Det är flera saker tycker jag som är väldigt intressant inom ätstörningsområdet just nu. Jag tror att en viktig utmaning är att vidareutveckla de behandlingsmetoder vi har, så att de bättre passar för olika målgrupper. Gruppen ätstörningspatienter blir allt mer heterogen, och våra behandlingar måste spegla det bättre. Vi tenderar att fortfarande anpassa behandlingarna för tonårstjejer och unga vuxna kvinnor, med anorexia nervosa eller bulimia nervosa. Vi behöver anpassa behandlingarna för att passa för pojkar och män, för yngre barn, för äldre personer, för överviktiga personer och för personer med olika typer av psykiatrisk samsjuklighet.

Slutligen, vad ser du fram emot under nästa år?
-Jag tycker det känns roligt att ha blivit ansluten till Forskargruppen här på SCÄ FoU och KI och ser fram emot att fortsätta samarbete med alla er. Sedan ser jag fram emot att få mer sammanhängande forskningstid och hinna få mer skrivtid. Under de senaste åren känns det som att jag mest har startat upp olika projekt, men inte haft tid att skriva. Och flera av mina projekt har inte heller varit i den fasen. Nu har jag flera projekt där datainsamlingen är klar, och jag ser fram emot att få grotta ner mig i SPSS och N´Vivo.

Taggad ,

Ny artikel från forskargruppen: Självvald inläggning vid allvarlig ätstörningssjukdom

Mattiasartikel

Homer WInslow: ”The boatman”

Tidigare i år publicerade forskargruppen vid SCÄ FoU en översiktsartikel om vad som sedan tidigare är känt om modellen självvald inläggning. Mattias Strand och Yvonne von Hausswolff-Juhlin vid SCÄ har nu, tillsammans med Sanna Aila Gustafsson vid Örebro Universitet och Cindy Bulik vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska Institutet, skrivit en kort artikel där de mer specifikt beskriver självvald inläggning ur ett ätstörningsperspektiv och redogör för hur modellen ser ut här vid SCÄ. Artikeln publiceras i International Journal of Eating Disorders under formatet ”An Idea Worth Researching”, där forskare och kliniker presenterar intressanta nydanande idéer redan innan det finns färdiga forskningsresultat att redovisa.

Artikeln finns att läsa här! (Kräver inloggning via universitet eller liknande för fri tillgång.)

Taggad , , , , , , , , , ,

Forskningssymposium om ätstörningar

Symposium2

David Clinton (KÄTS) öppnar årets symposium

Idag samlades doktorander och forskare på myntkabinettet i Gamla Stan igen för att delta i årets forskningssymposium om ätstörningar. Forskningssymposium arrangeras varje år av KÄTS i samarbete med SABS och Riksät.

Symposium3

Erika Nyman-Carlsson föreläser

På årets symposium föreläser doktorand Erika Nyman-Carlsson om den svenska valideringen av formuläret Eating Disorder Inventory-3 (EDI-3). Ta del av Erikas publicerade artikel här!

Symposium5

Cindy Bulik

Cindy Bulik är på plats och presenterar banbrytande forskning om genetik och ätstörning!

Symposium6

Claes Norring och Sanna Aila Gustafsson

Claes Norring och Sanna Aila Gustafsson presenterar nya Riksät.

Symposium7

Carl Lund, Katarina Elf och David Clinton

Carl Lund, Katarina Elf och David Clinton berättar om den forskningsstudie som pågår nu på Mobila familjeenheten på Stockholms centrum för ätstörningar.

Symposium1

Glada deltagare från SCÄ FoU!

Taggad , , , , , , , , , , , , , , , , , ,