Etikettarkiv: Ortorexi

Andreas Birgegård förklarar varför ortorexi inte är en ätstörning

01andreas

Andreas Birgegård

Andreas Birgegård är docent, enhetschef och forskargruppledare på Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS) i Stockholm. På förra veckans SABS-konferens pratade Andreas om begreppet ortorexi och dess varande eller icke varande. Ortorexi omnämns ofta som en ätstörningsdiagnos, vilket det i själva verket inte är eftersom det inte finns med i de diagnostiska manualer som används inom psykiatrin idag. Vi ställde några frågor till Andreas för att reda ut begreppen:


Hej Andreas! Varför är ortorexi ingen ätstörning?
-Ortorexi beskrivs som en överdriven upptagenhet vid ”rätt” ätande, att hålla sig till en kost som är så ren och naturlig som möjligt och inte innehåller något genmodifierat eller några tillsatser, och ofta ska det vara snålt på till exempel fett och salt. Det är inte en ätstörning i den meningen att begreppet inte finns med i de manualer som används inom vården/psykiatrin, ICD-10 och DSM-IV/DSM-5. Om man använder dessa vedertagna sammanställningar av psykiska sjukdomar som kriteriet för vad som är en ätstörning så är alltså ortorexi inte en sådan.

Sen kan man hävda att ortorexi är ett stört ätbeteende, och det är nog ingen tvekan om att beteenden som beskrivs som ortorektiska ibland kan vara allvarliga symptom och leda till stora problem och stort lidande. Personer som känner igen sig i begreppet ortorexi skulle nog ofta, vid en utredning på psykiatrisk eller ätstörningsspecialiserad enhet, kunna få diagnoser som anorexi, tvångssyndrom, sjukdomsångest eller liknande. Men alltså inte ortorexi. Sen finns det ett problem i begreppet, och det är att det bara är i Sverige (och möjligen Finland och delvis Danmark, men det kommer kanske från Sverige i de fallen) som begreppet kommit att förknippas med träning. I de ursprungliga texterna nämns aldrig träning, och i den forskning som gjorts internationellt så finns träning inte över huvud taget med i definitionen av ortorexi. De verkar vara nåt som har spridits i media och på internet bara här i Sverige. Det tror jag är ett problem, jag tycker att vi bör använda begreppet på samma sätt som andra.

De försök att definiera och undersöka begreppet som finns i forskningen (OBS att det aldrig är en definition som inkluderar träning, så den ”svenska” ortorexin är aldrig undersökt vetenskapligt) har visat en spretig och svårtolkad bild, där ”ortorektiska” attityder till ätande ibland men inte alltid hängt ihop, oftast svagt, med ätstörningssymtpom, men som oftast inte visats ha samband med något psykiatriskt lidande. Forskningen har hittills inte antytt att ortorexi är ett användbart begrepp, som ätstörning eller på annat sätt. Och om man har svårt att få en kategori av beteenden (ätbeteendet) att hänga ihop som begrepp, så lär det inte bli lättare för att man kombinerar det med en annan kategori (överdriven/sjuklig träning, som är ganska svårt att definiera i sig).
Men som sagt, om människor känner igen sig i beskrivningar så har de verkliga symptom och problem som de bör söka hjälp för. Sen kanske vården vill kalla det för nåt annat, men det förändrar inte lidandet, bara kommunikationen kring det.

Hur kommer det sig att många benämner ortorexi som en ätstörning?
-Som det beskrivs har det ju med ätande att göra, både här och utomlands, och med det svenska tillägget av träning så handlar det ju (till stor del) om att göra av med kalorier. Och att äta starkt begränsad kost och träna bort kalorier är typiska/karakteristiska inslag i ätstörningar. Det är därför kanske naturligt att det benämns som en ätstörning. Men enligt manualerna är det alltså inte det. Ibland benämns det som en ätstörning ”utan närmare specifikation” (UNS); det sägs att det ingår i t.ex. DSM-5 under den rubriken (det är i DSM-manualen som ”UNS”-beteckningen finns), men det är helt enkelt fel. Det nämns inte alls i DSM. De flesta forskare och kliniker skulle nog anse att ortorexi inte behövs som eget begrepp, utan att tvångsmässighet som omger mat och träning redan täcks in av befintliga ätstörningar eller andra psykiatriska diagnoser.

Intressant att notera är att när jag presenterade det jag funnit i forskningen om ortorexi på Svenska Anorexi/ Bulimisällskapets (som nu bytt namn till Svenska Ätstörningssällskapet, SEDS) vårmöte så räckte ca 1% upp handen när jag inledningsvis (och i slutet) frågade om de tyckte att ortorexi bör vara en egen diagnos. Ortorexi verkar alltså vara ett begrepp som man inte ser sig ha användning för inom psykiatrin, men som ändå sprids i media och på internet, och konsekvent med ett annat innehåll än som ursprungligen avsågs och som finns i resten av världen. För överdriven träning som enskilt symtom eller syndrom finns utomlands andra begrepp som ”compulsive exercise”. Att tvångsmässig träning (kombinerat med begränsat ätande, både till kvalitet och kvantitet) väldigt ofta ingår i traditionella ätstörningar är välkänt sedan tidigare.

Slutligen, vad händer på KÄTS den närmsta tiden?
-Vi fortsätter forska, om till exempel diagnostik och psykologiska processer vid ätstörning, och en av våra doktorander har halvtidskontroll i augusti. Vi fortsätter också med utbildningssatsningar, t.ex. en anhörigutbildning (för personer som har en anhörig med ätstörning) som blir klar i början av hösten.

Taggad , ,