Etikettarkiv: Mattias Strand

Presentation av ARFID-studie vid World Psychiatric Associations kongress i Mexiko City

mex1

Förra veckan deltog jag vid World Psychiatric Associations (WPA) årliga kongress som den här gången gick av stapeln i Mexiko City. Under kongressen presenterade jag den översiktsstudie om diagnostisk validitet vid ARFID (undvikande/restriktiv ätstörning) som jag tillsammans med Elisabeth Welch och Yvonne von Hausswolff-Juhlin har genomfört under året – mer om denna studie följer inom kort här på bloggen. Här följer några bilder från konferensen:

mex2

Vår poster

mex3

Här blir jag grillad om vår studie av WPA:s president Juan Mezzich.

mex4

Konferenscentret

mex5

Studiebesök på Fray Bernandino Alvarez psykiatriska sjukhus, den största psykiatriska kliniken i Latinamerika.

mex6

mex7

Gruppterapirum

mex8

Lummig innergård på Instituto Nacional de Psiquiatria

mex9

mex10

Vad äter man till lunch utanför psykiatriska kliniken om inte tacos med hjärna (de orangea klumparna i gröna korgen)?

Mattias Strand, överläkare och doktorand, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad , ,

Fredagsläsning: “Rigor and reproducibility in genetic research on eating disorders”

Godis

Godis-DNA

Att det inte sällan finns en ärftlig komponent i ätstörningar är välkänt. Våra kolleger Topher Hübel, Virpi Leppä och Cindy Bulik vid Karolinska Institutet har tillsammans med Gerome Breen vid King’s College i London nyligen skrivit en översiktsartikel om ätstörningar och genetik. Artikeln är en bra grundläggande genomgång i vilka metoder som används inom genetikforskning överlag och vilka forskningsuppslag på området som är mest lovande inför framtiden då det gäller ätstörningar.

Här kan ni läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Artikel om ARFID publicerad i Läkartidningen

wMat

Läkartidningen publicerade idag en översiktsartikel om ätstörningsdiagnosen ARFID som Mattias Strand, Yvonne von Hausswolff-Juhlin och Elisabeth Welch från forskargruppen har skrivit. ARFID introducerades som en ny ätstörningsdiagnos i DSM-5 och kännetecknas av ett restriktivt ätande, med påföljande undervikt som inte beror på missnöje med kropp och vikt. Det har tidigare inte publicerats någon svensk kunskapsöversikt om ARFID-diagnosen, trots att patientgruppen är aktuell för flera vårdgrenar och specialistområden.

Här kan ni läsa artikeln >

Ta även del av Mattias Strands fördjupning i ARFID här på bloggen:

ARFID del 1: Diagnoskriterier >
ARFID del 2: Fallbeskrivningar >
ARFID del 3: Förekomst och behandling >

Taggad , , ,

Ny artikel från forskargruppen: “Self-admission in psychiatry: The ethics”

Got Et

Nyligen publicerades en artikel i tidskriften Bioethics där jag tillsammans med Manne Sjöstrand, som är forskare i medicinsk etik vid Karolinska Institutet och även ST-läkare i psykiatri, skriver om etiska aspekter av så kallad självvald inläggning.

Självvald inläggning är ett nydanande koncept inom psykiatrin där välkända patienter erbjuds möjligheten att lägga in sig vid heldygnsvården i korta perioder när de själva så önskar. Syftet med modellen är att öka patienternas autonomi och medbestämmande, främja tidigt hjälpsökande och på så vis minska det totala behovet av heldygnsvård. I augusti 2014 började Stockholms centrum för ätstörningar som första vårdinrättning i Sverige att erbjuda självvald inläggning, som en del av ett större pilotprojekt inom psykiatrin i Stockholms läns landsting. Vi har flera gånger tidigare skrivit om detta projekt här på bloggen, t ex här, här och här.

Självvald inläggning tillämpas sedan tidigare på tämligen bred front i Norge och Holland och har på bara några års tid blivit en populär modell även i Sverige och Danmark. Pilotprojekt är såvitt jag vet på gång även i Finland. Dessvärre har det saknats ett robust kunskapsunderlag, inte minst då det gäller hälsoekonomiska aspekter. Så gott som alla erfarenheter av självvald inläggning pekar på att deltagarna uppskattar modellen, men det innebär samtidigt inte per automatik att det är en klok vårdprioritering som bör införas på bred front – exempelvis kan man fråga sig om de sjukhusplatser som öronmärks för självvald inläggning kan riskera att tränga undan andra patienter som i ett akut skede är i ännu större behov av vård. Detta är på intet vis enkla frågor och vi erbjuder inga tydliga ”rätta svar” i vår artikel, men vi hoppas ändå kunna bidra till en bredare diskussion om prioriteringar i vården och implementering av nya modeller.

Här kan ni läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare på IDUN/IRIS dagvårdsenheter och SCÄ FoU

Taggad ,

Nytt om självvald inläggning

Dänemarkbild

I vintras publicerades i tidskriften Acta Psychiatrica Scandinavica en stor dansk studie om självvald inläggning för patienter med psykossjukdom och affektiv sjukdom. I likhet med tidigare forskningsresultat fann man här att de patienter som hade möjlighet till självvald inläggning minskade sitt totala användande av slutenvård och att de var utsatta för färre tvångsåtgärder inom vården över 12 månaders tid. Till skillnad från merparten av tidigare, mindre pilotstudier använde man sig här dock av en stor matchad kontrollgrupp utan möjlighet till självvald inläggning som jämförelse – och för kontrollgruppen gick det, kanske något förvånande, faktiskt ännu bättre. Kontrollgruppen minskade här sitt vårdbehov ännu mer över tid, vilket innebär att självvald inläggning alltså ledde till ett jämförelsevis sämre utfall i fråga om inläggningsbehov trots att resultaten såg bra ut då man betraktade dem för sig.

Denna studie innebär inte per automatik att självvald inläggning är en dålig modell. Att minska behovet av slutenvård för deltagarna är inte det enda syftet bakom metoden – sådant som ökad tillgänglighet och patientautonomi är minst lika viktigt – men just vårdbehovet har onekligen lyfts fram som en central del. Det som i mina ögon är svårast att förstå i studien är hur det kom sig att det gick så pass bra för kontrollgruppen. Både kontrollgruppen och gruppen med självvald inläggning hade en lång sjukhistoria (i genomsnitt 10,7 år respektive 12,5 år), även om gruppen med självvald inläggning hade varit inlagd något mer tidigare (i genomsnitt 75 dagar, jämfört med 65 dagar för kontrollgruppen). Man kan naturligtvis tänka sig att möjligheten till självvald inläggning medförde en högre tillgänglighet och ett större nyttjande av slutenvård i jämförelse, men enbart detta torde inte förklara att det gick så pass bra för den långtidssjuka kontrollgruppen. Självklart utgör denna enstaka studie inte något slutgiltigt facit – mer forskning behövs. Förhoppningsvis kan dessa danska forskningsresultat redan nu bidra till en mer nyanserad syn på självvald inläggning, som har introducerats brett inom psykiatrin i flera skandinaviska länder trots att det ännu faktiskt inte finns någon gedigen evidens bakom modellen, och peka på behovet av väldesignade studier. Om inte annat utgör studien en tydlig illustration av behovet av att använda sig av någon typ av kontrollgrupp vid behandlingsforskning, för att inte låta lura sig.

Här kan ni läsa artikeln >

Yvonne von Hausswolff-Juhlin och jag kommenterar studien i Acta Psychiatrica Scandinavica här >

Den danska vetenskapssajten Videnskab.dk har också intervjuat mig om forskningen kring självvald inläggning. Här hittar ni intervjun >

Under våren har också resultat från en intervjustudie med patienter som deltar i ett självinläggningsprojekt för personer med emotionellt instabilt personlighetssyndrom i Skåne publicerats i tidskriften Nordic Journal of Psychiatry. Denna artikel hittar ni här >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

 

Taggad

Fredagsläsning: “Anorexia nervosa, neuroimaging research, and the contextual salience of food cues: The food approach-avoidance conundrum”

Veckans fredagsartikel publicerades i International Journal of Eating Disorders i maj under sektionen ”An idea worth researching” och handlar om hur forskningsstudier vid anorexia nervosa där hjärnavbildning ingår (t ex röntgenundersökningar av hjärnan) behöver förstås i rätt kontext. Det är välkänt att intryck som har att göra med mat kan vara både skrämmande och lockande för personer med anorexia nervosa. Ångest i måltidssituationer och ett generellt undvikande av mat är naturligtvis centrala symptom. Samtidigt vet vi att många personer med en anorexisjukdom också kan uppvisa ett paradoxalt ökat intresse för just mat, vilket kan yttra sig i att man läser kokböcker, samlar på sig recept och till och med lagar stora mängder mat, om än för att bjuda andra snarare än för att själv äta. Artikelförfattarna menar att man tydligare än i nuläget behöver ta hänsyn till denna tvetydighet i forskningsstudier. Inte minst forskning som bygger på hjärnavbildning har uppvisat motstridiga resultat då det gäller hur personer med anorexia nervosa reagerar på matstimuli. Artikelförfattarnas hypotes är att detta delvis kan förklaras av att matstimuli i vissa studier har presenterats för studiedeltagarna i en måltidskontext där de förväntas äta – vilket alltså kan antas leda till stegrad ångest och ökad aktivitet i delar av hjärnan som hanterar just skrämmande intryck – medan de i andra studier har presenterats i en kontext där det är uppenbart att deltagarna inte förväntas äta av maten och där de därmed snarare skulle medföra ett stegrat intresse av mer positivt slag. För att möjliggöra jämförelser mellan studier föreslår artikelförfattarna att man framöver är mer transparent då det gäller i vilken kontext matintryck har presenterats för studiedeltagare.

Här kan ni läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Vårens sista Onsdagsföreläsning 23 maj: Nya diagnoskriterier i DSM-5 och fördjupning i ARFID

Mattias NY

Mattias Strand ger oss en fördjupning i den nya ätstörningsdiagnosen ARFID.

Med anledning av att alla DSM-5 diagnoser kommer läggas in i journalsystemet Take Care går vi nu igenom samtliga diagnoskriterier i DSM-5 och fördjupar oss lite mer i ARFID, som är en ny ätstörningsdiagnos. Det innebär att Onsdagsföreläsningen den 23 maj om implementering av KBT-E och FBT på Stockholms centrum för ätstörningar istället flyttas fram till höstens föreläsningar.

Verksamhetschef och överläkare Yvonne von Hausswolff-Juhlin inleder med att gå igenom nya och gamla diagnoskriterier i DSM-5 och överläkare Mattias Strand kommer sedan ge oss en fördjupad presentation om ARFID.

Vi pratade med Mattias om den nya diagnosen:

Hej Mattias, du kommer presentera ARFID som är en helt ny ätstörningsdiagnos i DSM-5, kan du berätta lite kortfattat om vad det är?

-ARFID är en förkortning av avoidant/restrictive food intake disorder, eller undvikande/restriktiv ätstörning på svenska. En enkel förklaring är att det handlar om ett undvikande av mat och ett restriktivt ätande, men utan den rädsla för viktökning och orealistiska kroppsuppfattning som vanligtvis förknippas med anorexia nervosa. Det ska röra sig om tydliga svårigheter där det restriktiva ätandet i sin tur leder till undervikt, undernäring, behov av näringstillförsel via t. ex sond, eller kraftig påverkan på vardagligt fungerande.

En kanske lite mer komplicerad förklaring är att ARFID är ett slags paraplybegrepp som samlar ät- och uppfödningsbesvär som tidigare har gått under en rad olika namn, så som ”failure to thrive”, ”food avoidance emotional disorder”, selektivt ätande, funktionell dysfagi, ”pervasive refusal syndrome” osv. På så vis är det egentligen inte en ny sjukdomsbild vi har att göra med utan snarare ett försök att åstadkomma en tydligare diagnostik. Även personer med autismspektrumproblematik, tvångssyndrom, kräkfobi etc kan ha svårigheter med ätandet som kan sorteras under ARFID-diagnosen. Som synes rör det sig knappast om en enhetlig klinisk bild, vilket verkar kunna skapa viss förvirring kring hur ARFID-diagnosen bör tillämpas.

De flesta barn genomgår ju oftast perioder av en viss kräsenhet med maten. När vet man att det rör sig om en ätstörning?

-Ja, selektivt ätande – baserat på konsistens, textur, temperatur, färg, huruvida olika delar av en maträtt vidrör varandra på tallriken osv – är mycket vanligt hos barn och orsakar för det mesta inga större bekymmer, även om det såklart kan vara nog så påfrestande för föräldrar. I de allra flesta fall leder selektivt ätande inte till undervikt eller undernäring och svårigheterna brukar ge med sig med åren. Om ytterligare något tillstöter hos en person med ett uttalat selektivt ätande, så som att man sätter i halsen eller drabbas av magsjuka, kan det dock i undantagsfall medföra ett ännu starkare undvikande av mat p. g.  a rädsla för att något liknande ska ske igen – det blir till en negativ spiral där en ARFID-bild kan utvecklas.

Här får man väl i grund och botten hålla sig till diagnoskriterierna: om det inte föreligger en undervikt eller undernäring, ett behov av extra näringstillförsel via t. ex sond eller en kraftig påverkan på psykosocialt fungerande så är det definitionsmässigt inte ARFID. Sen kan man naturligtvis också behöva vara uppmärksam på ätstörningar av mer typiskt slag, men det verkar inte som att selektivt ätande i sig förknippat med en förhöjd risk för t. ex anorexia nervosa.

Vissa menar att det finns en risk för att man istället patologiserar beteendet med en egen diagnos. Hur tänker du kring det?

-Som sagt, det är knappast så att man i och med införandet av ARFID har ”uppfunnit” en helt ny patientgrupp. ARFID-diagnosen har skapats bl a utifrån erfarenheter av att dessa patienter med stora svårigheter med ätandet tidigare har tenderat att hamna mellan stolarna och bollas runt inom vården, varigenom de kan ha erhållit en rad olika diagnoser. Med ARFID har man velat åstadkomma en större enhetlighet i diagnostiken för denna grupp – om man har lyckats fullt ut eller inte återstår väl att se. Och än en gång, selektivt ätande är inte i sig detsamma som ARFID.

Läs gärna Mattias ARFID-special i tre delar här på bloggen:

ARFID, DEL 1: DIAGNOSKRITERIER >
ARFID, DEL 2: FALLBESKRIVNINGAR >
ARFID, DEL 3: FÖREKOMST OCH BEHANDLING >

Om Onsdagsföreläsningar på Stockholms centrum för ätstörningar
Forsknings- och utvecklingsenheten på Stockholms centrum för ätstörningar arrangerar varje termin egna föreläsningar på kliniken som vi kallar för Onsdagsföreläsningar. Föreläsningarna äger rum på onsdagseftermiddagar mellan klockan 15:00-16:30 och gästas av spännande föreläsare som har en anknytning till ätstörningsbehandling, psykiatri eller forskning.

Onsdagsföreläsningar riktar sig främst till klinikens personal men ett begränsat antal platser är även öppna för andra som är verksamma inom forskning eller hälso- och sjukvården. Om du är intresserad av att gå kan du anmäla dig till kristofer.ekstrom@sll.se

Föreläsningarna är kostnadsfria och äger alltid rum i Föreläsningssalen (Plan 1) på Stockholms centrum för ätstörningar, Wollmar Yxkullsgatan 27.

 

Taggad , , , ,

ARFID, del 3: Förekomst och behandling

Under hösten och vintern har vi här på bloggen presenterat diagnoskriterierna för ARFID och gått igenom de fallbeskrivningar som finns i litteraturen. I detta tredje och sista inlägg ska vi titta närmare på forskning om förekomst och behandling av ARFID.

Som vi redan har varit inne på i de tidigare ARFID-inläggen så ger både diagnoskriterier och fallbeskrivningar en ganska spretig bild, där många olika kliniska presentationer tycks kunna rymmas under ARFID-paraplyet. Detta behöver egentligen inte vara ett bekymmer i sig, men det gör det onekligen ganska svårt att forska på ARFID: för att kunna ta reda på hur vanligt ett tillstånd är, vilka riskfaktorer som finns och vad man kan göra för att komma till rätta med svårigheterna måste man naturligtvis först veta vilken grupp man egentligen avser. Den forskning om ARFID som finns publicerad (sammantaget rör det sig om ett 90-tal studier, forskningsöversikter och fallbeskrivningar) är därför inte helt lätt att sammanställa. Många studier använder DSM-5-kriterierna för ARFID som utgångspunkt, medan andra utgår från en kombination av nya och gamla kriterier eller enbart någon enstaka del av ARFID-begreppet. Exempelvis finns det en hel del studier där man pratar om ARFID ungefär som om det skulle vara detsamma som selektivt ätande, som ju nämns i diagnoskriterierna men som i sig är ett mycket bredare begrepp som inte alltid behöver innebära några egentliga bekymmer för personen i fråga. Andra studier har närmast likställt ARFID med att ha behov av nasogastrisk sond för näringstillförsel – detta synsätt blir minst sagt problematiskt då det skulle innebära att så gott som alla patienter som av någon anledning behöver sondnäring uppfyller kriterier för en psykiatrisk diagnos.

Forskningen om ARFID är också spretig då det gäller vilka befolkningsgrupper man har studerat. I många av studierna har man helt enkelt i efterhand granskat patientjournaler vid ätstörningskliniker för att se hur stor andel av tidigare patienter som idag skulle uppfylla de nya ARFID-kriterierna. Här landar många studier i siffror på mellan 5 och 20 procent av patienterna, dvs en betydande andel. Det är dock ont om studier som tittar på förekomsten av ARFID i en icke-klinisk population. I en schweizisk studie undersökte man förekomsten av ARFID utifrån DSM-5-kriterierna i en grupp på drygt 1400 skolbarn i åldrarna 8-13 år, och fann att 3,2 procent av dem uppfyllde diagnoskriterierna. De flesta studierna om ARFID har undersökt barn och tonåringar eller en blandad skara av barn, tonåringar och unga vuxna. Trots att man i DSM-5 har velat komma bort från den tidigare snäva åldersindelningen och explicit säger att ARFID kan förekomma i alla åldrar så finns det tyvärr fortfarande väldigt lite forskning på vuxna.

Några genomgående slutsatser tycks man ändå kunna dra av den befintliga forskningen:

• Patienter med ARFID är som grupp yngre än patienter med andra ätstörningar
• Könsfördelningen är något jämnare i ARFID-gruppen
• Patienter med ARFID har ofta haft sina besvär under en längre tid och har inte sällan bollats runt mellan olika läkare i försök att fastslå vad de egentligen lider av
• Det är vanligare med samsjuklighet i ARFID-gruppen än hos övriga ätstörningspatienter
• Patienter med ARFID tycks ofta kunna vara behjälpta av ungefär samma sorts behandling som för övriga ätstörningsdiagnoser, men det är inte säkert att man kan räkna med att ätbeteendena helt normaliseras

Flera studier beskriver också hypotetiska undergrupper inom ARFID, där den vanligaste indelningen är de tre grupper som antyds i DSM-5:

• Personer med ett genomgående ointresse för mat eller låg aptit
• Personer med selektivt ätande baserat på sensoriskt obehag kopplat till maten (så som preferenser för och emot viss textur, konsistens, temperatur, färg osv)
• Personer med rädsla för negativa konsekvenser av matintag, så som att sätta i halsen eller kräkas, inte sällan baserat på en tidigare obehaglig upplevelse

En amerikansk forskargrupp med psykologiprofessorn Jennifer Thomas i spetsen har nyligen tagit fram en intressant modell utifrån denna tredelning, där varje patient kan graderas på en tredimensionell skala baserat på de tre olika kliniska bilderna. Man konstaterar härmed också att den ena bilden inte utesluter den andra – tvärtom är det vanligaste scenariot kanske att flera av ovanstående problemområden sammanstrålar, vilket också är en ganska vanlig bild i de fallbeskrivningar vi tidigare har tittat på. Ett typexempel skulle kunna vara en person med ett allmänt ointresse för mat och selektivt ätande som kvarstått sedan småbarnsåren men som inte har varit ett jättestort bekymmer, men där personen i fråga senare i livet råkar ut för en obehaglig upplevelse – t ex att sätta något i halsen och nästan kvävas – varpå matundvikandet blir ännu mer accentuerat och problem med undernäring etc uppkommer. Denna undergruppering verkar lovande och förhoppningsvis kan man i framtida uppdaterade diagnoskriterier ha hjälp av dessa modeller för att förtydliga vad som egentligen avses med ARFID.

Det bör också tilläggas att ARFID-diagnosen än så länge endast finns med i det amerikanska psykiaterförbundets diagnosförteckning DSM men inte i Världshälsoorganisationens ICD-register, som är vad sjukvården i Sverige och många andra länder formellt utgår från då det gäller landstingens vårdbeställningar och annat. En ny version, ICD-11, är tänkt att publiceras under 2018 och kanske kommer ARFID-diagnosen att finnas med där.

Här kan ni läsa del 1 (diagnoskriterier) och del 2 (fallbeskrivningar)  av Arfid-inläggen!

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Fredagsläsning: “Are transdiagnostic models of eating disorders fit for purpose? A consideration of the evidence for food addiction”

Etablerad ätstörningsbehandling, så som KBT-E, utgår ofta från en så kallad transdiagnostisk modell där man tänker sig att det oavsett ätstörningsdiagnos föreligger en gemensam grundproblematik – att den egna kroppen och vikten utövar ett orimligt stort inflytande över hur en individ ser på och värderar sig själv – som sedan kan ta sig olika uttryck hos olika personer. Författarna bakom denna veckas fredagsartikel vill komplettera denna modell, då de anser att den inte alltid är tillräcklig för att fullt ut förstå sjukdomsbesvären hos patienter med bulimia nervosa eller hetsätningsstörning. Istället utgår de från forskning om biologi och beteendefaktorer relaterade till det omdebatterade begreppet ”matberoende” för att beskriva hur hetsätningsproblematik kan vidmakthållas. Utifrån detta föreslår de sedan en rad moment som skulle kunna läggas till i behandlingen för att förhoppningsvis uppnå bättre resultat för denna grupp. Man ska komma ihåg att detta är en hypotes om hur man kan förstå hetsätning och att det i dagsläget är svårt att svara på om artikelförfattarnas modell är korrekt och effektiv – idén är hur som helst intressant och värd att forska vidare kring.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Fredagsläsning: “High Prevalence of Eating Disorders in Narcolepsy with Cataplexy: A Case-Control Study”

Felix Vallotton

Sjukdomen narkolepsi karakteriseras av en överdriven benägenhet att somna dagtid samt av så kallad kataplexi (även känt som affektiv tonusförlust), vilket innebär en plötsligt insättande kraftlöshet i t ex nack- eller benmuskulatur som kan medföra att personen i fråga helt enkelt faller ihop. Utöver dessa symptom förekommer inte sällan sömnparalys, dvs en förlamningskänsla i samband med uppvaknande eller insomnande, och hypnagoga hallucinationer. Narkolepsi sågs länge som en psykogen sjukdom och det var faktiskt inte mer än tjugo år sedan man upptäckte den organiska orsaken bakom narkolepsi: en brist i hjärnans sömnregleringssystem med låga nivåer av hormonet orexin.

Förutom sin funktion som sömnreglerande hormon påverkar orexin också aptiten. Kroppens aptitreglering är komplex med en mängd inblandade hormoner – nettoresultatet vid narkolepsi och bristande orexinreglering är att kroppsvikten ofta stiger. I veckans fredagsartikel presenteras en studie där man undersökt förekomsten av ätstörningssymptom hos 60 personer med narkolepsi i jämförelse med en frisk kontrollgrupp bestående av 120 personer. Man fann här att drygt 20 procent av narkolepsipatienterna uppfyllde kriterier för en regelrätt ätstörningssjukdom, medan inga av kontrollerna gjorde det. Förekomsten av enskilda symptom på ätstörning i narkolepsigruppen var ännu högre – t ex upplevde hela två tredjedelar en svårhanterad aptitstegring som hos drygt hälften av dem ledde till återkommande hetsätningsepisoder.

Det är nu drygt tio år sedan denna artikel publicerades och sedan dess tycks det inte ha forskats särskilt mycket på samband mellan narkolepsi och ätstörningsbesvär. Kanske kan detta vara värt att uppmärksamma mer inom ätstörningsvården?

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,