Etikettarkiv: Mattias Strand

Workshop om självvald inläggning

Douglas Fox-Pitt: ”Hospital in the Dome, Brighton”

Igår deltog jag i en workshop på temat självvald inläggning anordnad av Centrum för psykiatriforskning. Maria Smitmanis-Lyle berättade här om självvald inläggning riktat till patienter med psykossjukdom inom SLSO, Joachim Eckerström delade med sig av resultat från Norra Stockholms Psykiatris satsning på självinläggning för patienter med emotionellt instabilt personlighetssyndrom och självskadeproblematik, och jag redogjorde slutligen för vårt arbete kring modellen vid SCÄ. Syftet med workshopen var att utbyta erfarenheter och att diskutera vidare utveckling framöver. Uppenbart är att de olika klinikernas satsningar har mycket gemensamt, men att en hel del också skiljer sig åt med utgångspunkt i att vi riktar oss till skilda patientgrupper med delvis olikartade behov och förutsättningar. Det ska bli mycket intressant att se hur modellen självvald inläggning utvecklas framöver, då landstinget under 2018 kommer att behöva fatta beslut om huruvida detta är något som man vill satsa vidare på och skala upp ytterligare.

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Ny artikel från forskargruppen: Praktiska överväganden vid implementering av självvald inläggning

Husbygge, Chicago 1920

Självvald inläggning är ett nydanande koncept inom psykiatrin där kända patienter erbjuds möjligheten att på eget initiativ lägga in sig vid heldygnsvården i korta perioder när de själva så vill, utan att först behöva uppsöka läkare vid öppenvården eller vid en akutmottagning. Syftet med denna modell är att öka patienternas medbestämmande, främja tidigt hjälpsökande och på så vis minska det totala behovet av heldygnsvård. Självvald inläggning tillämpas sedan tidigare inom psykiatrin i Norge och Holland med lovande resultat: deltagande patienter har upplevt en ökad självständighet i vardagen, har undvikit upprepade akutbesök och har i högre grad kunnat klara sig utan långa inläggningsperioder inom heldygnsvården.

I augusti 2014 började Stockholms centrum för ätstörningar som första vårdinrättning i Sverige att erbjuda självvald inläggning, som en del av ett större pilotprojekt inom psykiatrin i Stockholms läns landsting. Den första forskningsartikeln från Stockholms centrum för ätstörningars projekt publicerades i vintras. Nu i dagarna publiceras också en andra rapport baserad på intervjuer med deltagare i projektet i tidskriften BMC Psychiatry. Den här artikeln, som är skriven av Sanna Aila Gustafsson, Cindy Bulik, Yvonne von Hausswolff-Juhlin och mig, fokuserar på deltagarnas synpunkter kring uppbyggnadsfasen – kort och gott sådant som man från klinikens sida behöver överväga då man inför självvald inläggning. Eftersom självvald inläggning nu införs på fler och fler håll på i Stockholm, ute i landet och i våra grannländer så är det naturligtvis viktigt att man inte upprepar tidigare misstag i implementeringen utan drar nytta av erfarenheter av vad som funkar och inte funkar. Här hoppas vi att vår artikel kan vara ett stöd för andra verksamheter.

Här kan ni hitta artikeln i open access-format >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad , , ,

EDRS 2017 i Leipzig

Eating Disorders Research Society (EDRS) är en internationell sammanslutning av forskare inom ätstörningsfältet. Förra veckan anordnades den årliga EDRS-konferensen, denna gång i Leipzig i Tyskland. Från SCÄ var verksamhetschef Yvonne von Hausswolff-Juhlin och enhetschef Elisabeth Welch samt Maja Molin och Mattias Strand på plats. Maja och Mattias presenterade forskningsresultat från Eira-mottagningen och från projektet om självvald inläggning vid SCÄ. Nästa års EDRS-konferens anordnas hösten 2018 i Sydney i Australien.

Maja Molin vid sin poster

Mattias Strand.

Louise Karjalainen från Gillbergcentrum i Göteborg var också plats med en poster.

Taggad , , ,

Fredagsläsning: “Alternative methods of classifying eating disorders: Models incorporating comorbid psychopathology and associated features”

Vårens sista fredagsartikel handlar om sätt att klassificera ätstörningar som skiljer sig från de nuvarande modellerna i diagnosmanualerna DSM-5 eller ICD-10. Nuvarande indelning i anorexia nervosa, bulimia nervosa och hetsätningsstörning (samt atypiska varianter av dessa tre där inte alla kriterier är fullt uppfyllda) utgår helt och hållet från symptombild i fråga om ätbeteenden och kompensatoriska inslag, men man kan också förställa sig andra angreppssätt. Artikelförfattarna går igenom forskningslitteraturen på området och redogör för en rad olika klassificeringsmodeller som är eller har varit aktuella. Man har exempelvis tidigare undersökt om det är rimligt att dela in ätstörningar i ”uni-impulsiva” och ”multi-impulsiva” grupper, baserat på om det utöver t ex impulsiv hetsätning och kompensatoriska beteenden också föreligger andra impulskontrollbesvär i form av sådant som alkohol- eller drogintag, självskadebeteende, snatteri osv eller inte. Man har här funnit att det på gruppnivå visserligen tycks finnas kliniskt relevanta skillnader mellan patienter som uppvisar många olika typer av impulsiva beteenden och patienter som enbart är impulsiva inom ramen för ätstörningssjukdomen, men som helhet tycks inte en sådan indelning fullt ut förklara olika typer av samsjuklighet. Många personer med ätstörningsbesvär uppvisar heller inte någon nämnvärd impulsivitet i sina sjukdomsbeteenden.

En annan föreslagen indelning är de två grupper som artikelförfattarna benämner ”dietary” och ”dietary-negative affect”. Den förstnämnda gruppen uppvisar här enbart sedvanliga ätstörningssymptom men ingen avsevärd nedstämdhet, medan den andra gruppen karakteriseras av ätstörningsbesvär i kombination med depressivitet och låg självkänsla. I viss mån skulle en sådan indelning kunna spegla den mångfald av vägar in i en ätstörningssjukdom som togs upp i fredagsartikeln för några veckor sedan, men det är även här osäkert om den tar tillräcklig hänsyn till annan vanlig samsjuklighet så som tvångsmässighet, ångest eller impulsivitet.

Den alternativa klassificering som verkar mest lovande är en indelning i tre grupper baserade på grad av kontroll i ätstörningsbeteendena: överkontrollerade, underkontrollerade och, slutligen, en grupp med låg grad av samsjuklighet. En lång rad studier pekar på att det oavsett underliggande ätstörningsdiagnos går att skilja ut 1) en stor grupp av patienter vars besvär huvudsakligen bottnar i en låg grad av kontroll över impulser och känslor där samsjuklighet i form av självskadebeteende och missbruk är vanligt, 2) en stor grupp vars besvär snarare härrör ur en alltför hög nivå av kontroll med överdriven rigiditet och litet utrymme för spontanitet eller känslouttryck, och 3) en grupp av patienter där under- eller överkontroll inte utgör något centralt bekymmer. Poängen är här inte att en sådan alternativ klassificering nödvändigtvis skulle ersätta de nuvarande diagnosmodellerna – som jag ser det handlar det snarare om att öka förståelsen för de mångskiftande uttryck som en och samma ätstörningssjukdom kan ta sig och att möjliggöra nya sätt att tänka då det gäller vilka behandlingar som bör erbjudas till patienter med olika besvärsprofil.

Här kan ni hitta artikeln >

Nu tar fredagsartikeln sommarlov! Trevlig sommar!

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Forskning på gång: Ätstörningssymptom hos internationellt adopterade

Giovanna Garzoni

Mattias Strand och Yvonne von Hausswolff-Juhlin vid Stockholms centrum för ätstörningar inleder i dagarna en studie om förekomsten av ätstörningssymptom hos utlandsfödda adopterade. Studien sker i samarbete med Anton Lager vid Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, som är ett kunskapscenter för folkhälsofrågor inom Stockholms läns landsting.

Samtidigt som forskningsdata överlag pekar på att en majoritet av internationellt adopterade personer är vid god psykisk hälsa finns det en lång rad studier som trots detta på gruppnivå påvisar en ökad förekomst av psykisk ohälsa, självmord och suicidförsök samt utagerande beteendestörningar hos adopterade jämfört med befolkningen i stort. Svenska och holländska studier har visat att adopterade oftare är ensamlevande, arbetslösa och i behov av socialbidrag. Dessa skillnader blir ännu tydligare när man beaktar att en majoritet av adopterade har vuxit upp i medel- eller överklassfamiljer, som vanligtvis uppvisar bättre hälsa än totalbefolkningen. En lång rad möjliga orsaker bakom dessa avvikande mönster har föreslagits – genetiska och biologiska faktorer, tidiga traumatiska upplevelser, problematisk anknytning och uppväxtproblem i adoptivfamiljen, känslor av rotlöshet, upplevelser av diskriminering och rasism osv – men några säkra orsakssamband går i dagsläget inte att påvisa. Det är också bitvis svårt att jämföra forskningsresultat inom fältet. Vissa studier tittar på kliniska populationer, andra på icke-kliniska; enstaka studier berör inhemskt adopterade medan huvuddelen berör internationellt adopterade personer, dvs de som är födda i ett annat land än det där de sedermera kommit att växa upp. Det tycks också föreligga skillnader baserat på ursprungsland, vilket skulle kunna hänga samman med skiftande orsaker bakom att barn lämnas bort för adoption och nivån på omhändertagandet av dessa barn i ursprungslandet. Högre ålder vid adoption har länge setts som en riskfaktor, men detta samband tycks framför allt medieras via en högre risk för att ha varit med om negativa upplevelser i ursprungslandet ju äldre det adopterade barnet är. Studier av adopterade barn visar mestadels goda utfall; det är framför allt i tonåren som skillnader enligt ovan börjar framträda. Adopterades hälsa i vuxenåren är överlag dåligt studerad.

I fråga om ätstörningssjukdom, ätbeteende och kroppsuppfattning finns det väldigt få studier att tillgå. En studie på nyligen adopterade ettåringar har påvisat viss förhöjd förekomst av övergående uppfödningssvårigheter, men dessa har sannolikt minimal betydelse för den vidare utvecklingen. En brittisk studie från 1991 vid Maudsleysjukhuset i London visade att 3,8% av 470 patienter med anorexia nervosa eller bulimia nervosa mellan 1975 och 1985 var adopterade, jämfört med 1,5% i befolkningen i stort – en avsevärd skillnad. I motsats till detta kunde en nyare svensk registerstudie från 2002 inte påvisa en ökad förekomst av anorexia nervosa hos internationellt adopterade jämfört med resten av befolkningen, medan risken för psykiatrisk sjukdom överlag och självmord var förhöjd. Här baserades dock förekomsten av anorexia nervosa på Socialstyrelsens slutenvårdsregister, och då merparten av patienter med anorexia nervosa eller annan ätstörningssjukdom aldrig vårdas inom slutenvården speglar dessa siffror sannolikt inte den verkliga förekomsten på ett rättvisande sätt. I en holländsk studie där man genomförde diagnostiska intervjuer med 1 484 internationellt adopterade kunde man inte heller påvisa en ökad förekomst av ätstörningssjukdom. Det ska dock noteras att denna studie visserligen hade tillräcklig statistisk power för att på ett pålitligt vis kunna påvisa en överrepresentation av total psykiatrisk sjuklighet i gruppen av adopterade på 1,37, eller 37% (29,6% av de adopterade hade en psykiatrisk diagnos, jämfört med 21,6% av kontrollpersonerna) men att den inte hade tillräcklig statistisk power för att kunna påvisa motsvarande skillnad i fråga om ätstörningssjukdom – studiedeltagarna var alltså alltför få för att det alls skulle gå att uttala sig om tillstånd som är förhållandevis ovanliga. Eftersom adopterade utgör en liten minoritet i totalbefolkningen – i Sverige, som har världens högsta antal internationellt adopterade per capita, är andelen i dagsläget 1,4% – är det överlag svårt att detektera ovanligare sjukdomstillstånd även i omfattande populationsunderlag. När det gäller subkliniska symptom på stört ätbeteende och skev kroppsuppfattning, dvs sådana företeelser som medför en ökad risk för utveckling av ätstörning även om kriterierna för en regelrätt diagnos inte nödvändigtvis är uppfyllda, finns det inga studier alls att tillgå.

Den aktuella studien är en undersökning av förekomsten av symptom på stört ätbeteende och kroppsmissnöje hos internationellt adopterade i en stor icke-klinisk befolkningsenkät om hälsa och hälsovanor. Vi avser här att använda oss av enkätdata från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicins befolkningsenkät ”Hälsa Stockholm” för att i en icke-klinisk population undersöka den subkliniska förekomsten av stört ätbeteende, skev kroppsuppfattning och kroppsmissnöje. Deltagarna i ”Hälsa Stockholm” väljs slumpmässigt ut bland vuxna invånare i Stockholms län. Enkätstudien innehåller totalt 115 000 deltagare, varav de första rekryterades 2002. Nya datainsamlingar med tidigare och nya deltagare genomfördes 2006/2007, 2010 och 2014. Dataanalys pågår nu och förhoppningsvis kommer vi att kunna presentera resultat från studien inom en inte alltför avlägsen framtid.

Taggad ,

Fredagsläsning: “The Sequential Binge, a New Therapeutic Approach for Binge Eating: A Pilot Study”

Fernando Fader Rispudding (1926)

Den rekommenderade behandlingen vid hetsätningsproblematik – oavsett om den föreligger som en del av bulimia nervosa eller i form av en hetsätningsstörning – är KBT, eventuellt i kombination med antidepressiv medicinering. En ansenlig del av de patienter som genomgår KBT blir dock inte hjälpta av behandlingen. Den här veckans fredagsartikel beskriver en intressant pilotstudie där man har försökt att hitta nya vägar att angripa hetsätningsproblematik i lägen där KBT inte har haft effekt. Genom att fokusera på själva hetsätningssituationen och på ett tydligt regelstyrt sätt bryta upp den i flera identiska sekvenser med allt längre pauser emellan vill man bryta automatiken i skeendet, skifta kognitivt fokus och införa ett mått av tristess i förloppet. Syftet är här inte uttryckligen att i stunden minska den mängd mat som intas under hetsätningsepisoden – tvärtom så planeras hetsätningen tydligt utifrån hur stora matmängder personen i fråga då brukar inta, och sedan delas den maten upp i lika stora ”portioner” som intas i tur och ordning med paus emellan. Det nya är just pauserna, som ökar i duration från ungefär tio sekunder inledningsvis till drygt två minuter efter några sekvenser och som skjuter upp hetsätningen snarare än avbryter den helt. Man vill på så vis bryta den invanda rutin som hetsätningen ofta kommit att bli, minska belöningsaspekten i ätandet och få personen i fråga att ägna sin tankekraft åt att hålla sig till de nya reglerna snarare än att desperat, och förgäves, försöka avbryta hetsätningen helt och hållet.

I den aktuella studien har man provat metoden med femton patienter som tidigare genomgått KBT mot sina hetsätningsbesvär utan effekt. Utfallet var lovande: antalet hetsätningsepisoder minskade, deltagarna klarade att avstå från att hetsäta under längre perioder än tidigare och det totala matintaget under hetsätningsepisoderna sjönk. Det rör sig förvisso om en liten studie utan kontrollgrupp och med en tydligt utvald grupp av deltagare, men resultaten tyder ändå på att metoden är väl värd att utforska närmare framöver.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Fredagsläsning: “Paternal age at childbirth and eating disorders in offspring”

Lilly Martin Spencer: Conversation Piece

Det är sedan tidigare känt att en högre ålder hos pappan vid ett barns födelse är kopplat till ökad risk hos barnet för psykiatrisk sjukdom i form av schizofreni och andra psykossjukdomar, bipolär sjukdom, autism, ADHD, beroendeproblematik m.m. Tidigare studier om ätstörningar och pappors ålder har uppvisat motsägelsefulla resultat. Veckans fredagsartikel publicerades i vintras och presenterar resultat från en studie på svenska befolkningsregister samt data från ätstörningsdatabaserna Riksät och Stepwise avseende personer födda mellan 1979 och 2001. Man fann här att individer vars pappor hade en högre ålder löpte större risk att insjukna i ätstörningssjukdom mellan 8 och 30 års ålder. Denna ökade risk kvarstod även efter att man hade justerat för andra potentiellt viktiga variabler så som mammans ålder, turordning i syskonskaran, föräldrarnas födelseland, utbildning, psykiatrisk vård och kriminalitet. Sambandet gällde både flickor och pojkar – möjligen sågs en något starkare tendens för pojkarnas del. Mann fann också, till skillnad från studier på andra psykiatriska sjukdomstillstånd, en något minskad risk för insjuknande i ätstörning hos flickor vars pappor var yngre än 24 år då barnet föddes. I dagsläget finns det ingen entydig förklaring till vad dessa forskningsfynd beror på. Artikelförfattarna nämner att mutationer i könsceller ökar i frekvens med stigande ålder, men nyligen genomförda studier har tonat ner betydelsen av sådana mutationer. Det är också möjligt att andra genetiska faktorer, så som ökad epigenetisk dysfunktion, eller sociala faktorer kan bidra. Tidigare studier has t ex visat att kroppsmissnöje och bantning är vanligare hos äldre män än hos yngre, i motsats till kvinnor vars kroppsmissnöje tenderar att avta med åren. Om äldre pappor uppvisar mer av kroppsmissnöje under barnets uppväxt kan det naturligtvis tänkas påverka hur barnet i sin tur förhåller sig till sin egen kropp och vikt, men sådana samband får än så länge ses som spekulationer.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Fredagsläsning: “Four Pathways to Anorexia Nervosa: Patients’ Perspective on the Emergence of AN”

Charles Sheeler: Stairway to the studio (1924)

I den här veckans fredagsartikel har en norsk forskargrupp undersökt hur 36 patienter med anorexia nervosa själva beskriver uppkomsten av ätstörningen. Utifrån dessa patientberättelser har man sedan identifierat fyra återkommande strukturella komponenter och fyra distinkta vägar in i sjukdomen. De fyra strukturella komponenterna var prekursorer (dvs sådant som studiedeltagarna upplevde innan de blev sjuka och som de själva såg som bidragande faktorer i sjukdomsutvecklingen), triggande faktorer (dvs sådant som patienterna mer direkt beskrev som utlösande händelser), förstärkande faktorer (dvs sådant som uppstått som en del av sjukdomen och som fungerar förstärkande och vidmakthållande), och – slutligen – det lite svåröversatta ”self-determination”, som beskriver huruvida deltagarna själva varit medvetna om och eftersträvat en sjukdomsutveckling eller om de så att säga ”sveptes med” utan att själva uppleva någon kontroll.

I fråga om prekursorer – alltså sådant som förelåg före ätstörningen – tog deltagarna upp exempelvis drag av perfektionism, en tendens att vilja behaga andra, låg självkänsla, ensamhet, känslor av sorg, lättväckt ångest under barndomen, en vilja att dö, tidigare återhållsamma ätbeteenden, kroppshat, att vara liten och nätt eller att å andra sidan vara längre och större än sina kamrater, samt bantning och stort fokus på ett smalt kroppsideal hos familjemedlemmar. Det deltagarna upplevde som utlösande triggers kunde dels vara externa faktorer i omgivningen, så som negativa kommentarer om den egna kroppen, ett förhållande som tog slut, konflikter i familjen, övergrepp, föräldrars skilsmässa, eller att en familjemedlem gick bort, eller faktorer som var mer knutna till den egna personen, så som pubertetsförändringar, viktuppgång, intensiv fysisk träning eller känslor av misslyckande. Även förstärkande och vidmakthållande faktorer kunde vara externa: positiva kommentarer då man väl börjat rasa i vikt eller minskade förväntningar från omgivningen i och med att man blev sjuk, eller interna: känslor av framgång och självständighet, minskad ensamhet (”suddenly it was me and my eating disorder”, som en av deltagarna uttrycker det), lägre ångestnivåer, eller en känsla av tröst.

De här fynden är värdefulla i sig, men kanske inte så överraskande. Artikeln blir dock riktigt intressant när författarna baserat på dessa fyra strukturella komponenter sedan skisserar olika vägar in i en ätstörningssjukdom. De beskriver fyra olika profiler: ”The Avoidant”, ”The Achiever”, ”The Transformer” och “The Punisher”.

“The Avoidant”, inledningsvis, karakteriseras här av tydliga prekursorer, t ex i form av petighet med maten, blyghet, ensamhet och hög ångestnivå, men endast vaga hänvisningar till utlösande faktorer. Beskrivningarna hos den här gruppen handlar snarare om att ”det har varit så här hela livet” och man har sedan undan för undan glidit in en ätstörning utan någon tydlig ”self-determination”, det har bara blivit så. När ätstörningen väl har varit ett faktum har dessa personer sedan ofta kunnat upptäcka att sjukdomen har trängt undan andra tidigare besvär, något som får en vidmakthållande funktion.

”The Achiever” karakteriseras också av tydliga prekursorer, som dock snarare än försiktighet i fråga om mat och sociala relationer har handlat om perfektionism och att vara duktig inom olika områden, ofta i kombination med en vilja att vara andra till lags och en låg självkänsla. Här finns också ofta tydliga utlösande faktorer. Personer i den här gruppen beskriver inte sällan insjuknandet som en medveten process, där det blivit för svårt att fortsätta vara duktig på en mängd olika områden samtidigt (skola, sport, musik, vänner osv) och där man istället har funnit ätstörningen som något att koncentrera all sin kraft på. Denna känsla av att bemästra något som de flesta andra tycker är svårt – att gå ner i vikt – blir sedan till en tydlig vidmakthållande faktor.

För ”The Transformer” beskriver artikelförfattarna prekursorer i form av att känna sig större än jämnåriga kamrater, att inte lyckas i skolan och att känna sig utanför i sociala sammanhang – dvs något av motsatsen till den utåt sett lyckade och välanpassade ”The Achiever”. På samma sätt som hos ”The Avoidant” finns här inte så tydliga hänvisningar till utlösande faktorer, men däremot en tydlig ”self-determination” i förhoppningen att känslor av misslyckande och utanförskap ska försvinna till följd av viktnedgång.

”The Punisher”, slutligen, karakteriseras av tydliga prekursorer i form av självhat från tidig ålder, som kan har triggats ytterligare av pubertetsförändringar. Personer i den här gruppen tenderar enligt artikelförfattarna att upptäcka restriktivt ätande som ytterligare en form av självbestraffning och utvecklingen av anorexia nervosa sker gradvis som en del av en bredare självskadeproblematik, utan någon tydlig känsla av ”self-determination”.

En gemensam faktor som artikelförfattarna menar förenar alla dessa profiler är att ätstörningen uppstår som ett försök att bemästra svårigheter i livet, även om de bakomliggande besvären kan skifta i karaktär och den egna målmedvetenheten i ätstörningsbeteendena kan variera. Slutsatserna i studien är baserade på ett litet patientunderlag och ska knappast ses som heltäckande, men jag tror att många av oss som arbetar inom ätstörningsvården känner igen samtliga ovanstående fyra profiler hos olika patienter vi träffar i behandling. Där man inom ätstörningsforskningen inte sällan tenderar att leta efter en enda psykologisk profil som kan omfatta merparten av alla patienter som utvecklar t ex anorexia nervosa så belyser den här studien istället hur flera olika sorters bakomliggande, utlösande och vidmakthållande faktorer kan bidra till en skiftande bild inom en och samma sjukdomsgrupp.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Fredagsläsning: “Is Anorexia Nervosa a Version of Autism Spectrum Disorders?”

Horace Pippin: The Warped Table

Man har sedan länge noterat överlappande drag i fråga om anorexia nervosa och autismspektrumstörning (ett samlingsbegrepp för vad som tidigare betraktades som flera sinsemellan ganska olika tillstånd, så som autistiskt syndrom, Retts syndrom och Aspergers syndrom). Det är vid autism vanligt med selektivt ätande baserat på sensoriska faktorer som textur, temperatur och färg och det är känt att personer med autismspektrumstörning löper högre risk att drabbas av ätstörningsbesvär. Samtidigt är selektivt ätande i sig inte nödvändigtvis tecken på en regelrätt ätstörningssjukdom och det kan vara svårt att avgöra i hur hög grad ett avvikande ätande faktiskt hänger samman med rädsla för viktökning och andra typiska tankegångar av ätstörningskaraktär. Ibland kan ett sparsamt ätande hos personer med autism från början bero på starka sensoriska preferenser, för att sedan med tiden övergå i en mer renodlad ätstörningsproblematik med skev kroppsuppfattning, viktfobi osv.

I veckans fredagsartikel har man utgått från olika teorier om orsakerna bakom autismspektrumstörning och sedan försökt ta reda på hur väl de kan appliceras på personer med anorexia nervosa. Testgruppen bestod av 40 vuxna personer med anorexia nervosa, vars resultat sedan jämfördes med liknande tidigare studier där testpersonerna hade en autismspektrumstörning. Man använde sig av neuropsykologiska tester avseende ”emotional theory of mind” (här mätte man förmågan att urskilja känslolägen hos andra personer med ledning av ansiktsuttryck, förmågan att utläsa den känslomässiga tonen i verbala uttalanden tagna ur sin kontext samt förmågan att förstå relationella känslouttryck mellan karaktärer i korta filmklipp), exekutiv funktion (här använde man sig av Wisconsin Card Sorting Test, som mäter förmågan att flexibelt anpassa sig när nya regler introduceras i en enkel sorteringsuppgift), och central koherens (här använde man sig av ett test där försökspersonen ska urskilja en gömd form i en komplex geometrisk figur). Dessa tre deltester kan, något förenklat, sägas spegla tre olika hypoteser om grundläggande komponenter i autism: svårigheter att förstå och leva sig in i andras tankar och känslor, överdriven bundenhet av regler och bristande flexibilitet, samt överdrivet detaljfokus på bekostnad av helhetssyn. Man fann här att patienterna med anorexia nervosa och patienter med autismspektrumstörning uppvisade påtagligt likartade resultat. Båda grupperna hade svårt att tolka känslouttryck hos andra och att på ett flexibelt sätt skifta mellan olika uppgifter. De uppvisade också ett likartat stort fokus på detaljer. Artikelförfattarna skriver att svårigheter som dessa visserligen har en tendens att förekomma tillsammans, men att triaden ovan tycks vara specifik för just autismspektrumstörning och anorexia nervosa – personer med schizofrenisjukdom har på gruppnivå t ex svårt både med tolkning av emotionella uttryck och flexibilitet men uppvisar snarast en nedsatt förmåga till detaljfokus.

En svaghet i studien är att man jämför insamlade testresultat hos patienter med anorexia nervosa med tidigare forskningsresultat för personer med autismspektrumstörning istället för att själva skatta båda patientgrupperna, även om man har försökt att på bästa sätt matcha de jämförda grupperna i fråga om ålder, kön osv. Man bör också komma ihåg att autismspektrumstörning är ett livslångt, förhållandevis stabilt tillstånd, medan de svårigheter som anorexigruppen uppvisade kan hänga samman med undernäring och vara reversibla. Samtliga patienter med anorexia nervosa i studien var per definition underviktiga vid testtillfället, men underligt nog framgår det inte i studien exakt hur låg vikt de hade. Överlappande testresultat på en kognitiv nivå innebär heller inte per automatik att de underliggande psykologiska, biologiska eller genetiska mekanismerna är desamma. Trots detta är jämförelserna intressanta. Det är känt att anorexia nervosa och autismspektrumstörning samvarierar inom familjer på gruppnivå, vilket antyder en möjlig gemensam genetisk grund. Tidigare longitudinella studier har också pekat på att svag central koherens, exekutiv dysfunktion och nedsatt emotionell igenkänningsförmåga samtliga förekommer i högre utsträckning hos personer med anorexia nervosa i anamnesen, oavsett om det rör sig om patienter i akut sjukdomsfas eller om personer som återhämtat sig från sjukdomen.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Fredagsläsning: “Developing shared understandings of recovery and care: a qualitative study of women with eating disorders who resist therapeutic care”

Winslow Homer: the sick chicken

Vi har i tidigare fredagsartiklar här på bloggen lyft fram det faktum att många personer med ätstörning drar sig för att söka vård och att vissa aldrig blir aktuella för behandling trots mångåriga sjukdomsbesvär. Av naturliga skäl fokuserar huvuddelen av forskningen på området på personer som faktiskt kommer till vårdens kännedom. I veckans fredagsartikel har en australiensisk forskargrupp dock gjort en studie där man har sökt upp och intervjuat personer med ätstörningsbesvär som inte själva anser att de har några egentliga bekymmer och som har motsatt sig vård. Totalt rörde det sig om 25 personer som intervjuades, varav 19 befanns uppfylla kriterier för antingen anorexia nervosa eller så kallad ätstörning utan närmare specifikation. Sjutton av deltagarna hade varit sjuka i mer än fem år, sex av dem i mer än tio år, och fyra av dem i mer än tjugo år. Två huvudteman bakom tendensen att inte söka vård framkom i intervjuerna: att ätstörningsbeteenden skapade trygghet och att man hänvisade till samhälleliga normer om vad som utgör en hälsosam livsstil. Inte minst det sistnämnda tycktes spela stor roll, på så vis att deltagarna menade att restriktivt ätande och intensiv fysisk träning för dem var detsamma som att ta bra hand om sig själv och att det därför framstod som direkt felaktigt att söka hjälp för att försöka göra annorlunda. I tidigare artiklar har samma forskargrupp pekat just på hur ”hälsosamt ätande” blivit något av en samhällelig moralfråga som kan stärka personer med ätstörningsbesvär i deras uppfattning att de inte behöver vård. För oss som arbetar med ätstörningsvård är väl dessa fynd i och för sig inte särskilt överraskande, men där man annars ofta pratar om ambivalens och bristande behandlingsmotivation som att ”det är ätstörningssjukdomen som talar” är det i det här forskningsmaterialet tydligt att många deltagare snarast kopplade sitt återhållsamma ätande till personliga moraliska ställningstaganden och strävan efter att vara en god samhällsmedborgare som tar ansvar för sig själv.

Dessa forskningsresultat påminner om vad man funnit inom etnografisk och antropologisk ätstörningsforskning, där till exempel brittiska Anna Lavis och australiensiska Megan Warin skrivit om hur ätstörningen för vissa blir ett sätt att utöva ”self-care”, om än i en skev och destruktiv form. Fynden stämmer också ganska väl överens med forskningsresultat som presenterats av Andreas Birgegård med kolleger vid Kunskapscentrum för ätstörningar, där man bland annat har visat att höga poäng på självskattningsskalor som handlar om att ta hand om och sköta om sig själv faktiskt predicerade ett sämre behandlingsutfall – inte så märkligt egentligen, om det är så att många av dessa personer likställer att ta hand om sig själv med att vidmakthålla ätstörningssymptomen.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad