Etikettarkiv: Mattias Strand

Boktips: “Cognitive-Behavioural Therapy for Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder”

Vi har tidigare vid flera tillfällen tagit upp diagnosen undvikande/restriktiv ätstörning (på engelska förkortat ARFID för avoidant/restrictive food intake disorder) här på bloggen, dels i en serie blogginlägg hösten 2017 (Här hittar ni Del 1, Del 2 och Del 3) och dels apropå de artiklar i ämnet som vi har skrivit för Läkartidningen och International Journal of Eating Disorders.

I början av året publicerades den första behandlingsmanualen för KBT vid ARFID. Författarna är Jennifer Thomas och Kamryn Eddy, som båda är forskare vid Harvarduniversitet i Boston och som arbetar kliniskt med ätstörningsbehandling vid Massachusetts General Hospital. Deras behandlingsmetod, som de kallar för CBT-AR, bygger till stora delar på behandlingsverktyg som är verksamma vid pediatriska uppfödningssvårigheter, vid ätstörningsbehandling (så som KBT-E och familjebaserad behandling, FBT) och vid behandling av ångesttillstånd. KBT vid ARFID följer i grund och botten samma struktur som KBT vid annan ätstörningssjukdom. Behandlingen är uppdelad i fyra faser: en introduktionsfas med fokus på tidiga förändringar, en kortare planeringsfas, en längre tredje fas med fokus på vidmakthållande faktorer samt en avslutningsfas. För yngre patienter arbetar man familjebaserat. En tydlig skillnad gentemot sedvanlig KBT-behandling vid ätstörningssjukdom är dock att många av de moment som brukar tas upp under fas 3 och som har att göra med ångest kopplad till kropp och figur inte är aktuella vid behandling av ARFID, eftersom dessa patienter per definition inte har besvär med viktfobi eller skev kroppsbild som en orsak bakom det restriktiva ätandet.

Behandlingsmodellen utgår från tre subdomäner inom ARFID: i) selektivt ätande och en snäv matrepertoar, ii) allmänt låg aptit och ointresse för mat samt iii) rädsla för att t ex sätta i halsen eller att kräkas. Aktuell forskning pekar på att dessa tre ARFID-varianter ofta förekommer i olika hög grad hos en och samma patient – ett typfall kan t ex vara en person som alltid har haft dålig aptit eller en ovilja att prova ny mat och som sedan drabbas av ytterligare obehag och rädsla efter att ha råkat sätta något i halsen eller efter att ha drabbats av akut magsjuka. En konstant låg aptit och ett utpräglat selektivt ätande kan till stora delar antas vara medfödda drag, medan obehag till följd av att t ex ha satt mat i halsen mer har karaktären av trauma. Författarna poängterar dock att behandlingen inte i första hand fokuserar på att försöka komma åt dessa bakomliggande faktorer, som sällan låter sig påverkas direkt. Istället handlar CBT-AR om att bryta den onda spiral av undvikande och vidmakthållande som ofta har uppstått till följd av medfödda faktorer eller tidigare traumatiska upplevelser. En grundläggande konceptualisering utgår från följande modell, som sedan kan anpassas efter den ARFID-domän som är mest framträdande hos patienten:

En person som är under hela sin uppväxt har varit väldigt selektiv i sitt ätande kan t ex ofta undvika att gå ut och äta med andra eller tackar konsekvent nej till middagsinbjudningar eftersom hen inte kan förutse vad som kommer serveras. Detta medför dock i sin tur att hen heller aldrig får möjlighet att prova nya födoämnen som hen kanske faktiskt hade kunnat tycka om. För en person som ständigt bara äter ett fåtal födoämnen tillagade på ett visst sätt kan också en sådan konkret faktor som bristande matlagningskunskap göra det svårt att bredda registret. Målet med CBT-AR är här inte att få patienten i fråga att tycka om en vid repertoar av mat – det är sällan realistiskt. Istället handlar det om att kunna våga prova ny mat och att kunna bredda sitt födointag så pass mycket att man säkerställer ett tillräckligt näringsintag och kan klara av att utvidga sitt sociala liv.

I de fall då ARFID-problematiken medför en undervikt är författarna tydliga med att mängd går före variation, så att man i första hand behöver satsa på att hjälpa patienten att få sig tillräckligt mycket mat för att undvika undernäring innan man försöka vidga repertoaren av acceptabla födoämnen. Detta behöver dock inte nödvändigtvis vara särskilt komplicerat. En viktig skillnad är här att till skillnad från personer med anorexia nervosa så är den mat som personer med ARFID vanligen föredrar – så som raffinerade kolhydrater och processade mejeriprodukter – ofta förhållandevis energität. För någon som exempelvis bara äter pasta med smör så behöver det i ett första skede inte vara så svårt att säkerställa ett tillräckligt energiintag: man får helt enkelt ordinera ännu mer pasta med smör. Författarna skriver:

“Patients and families may balk at this suggestion if the patient’s preferred foods are considered unhealthy by societal standards. Indeed, it is rare that a doctor would give a patient carte blanche to eat as much pizza, ice cream, and chicken nuggets as possible, yet that is exactly what the CBT-AR therapist does when the patient is underweight.”

I ett andra skede kan man naturligtvis också behöva jobba med att kunna våga prova annan mat, men det sker först då undervikt inte längre utgör en fara. Författarna poängterar dock också att ARFID för vissa snarare präglas av övervikt, just i och med att den mat som tolereras inte sällan är utpräglat energität.

För personer som i första hand snarare lider av ett allmänt ointresse för mat eller av rädsla för att sätta i halsen kan behandlingsinslag på KBT-vis innebära att steg för steg prova att utsätta sig för sådant som mättnadskänsla eller att äta icke-flytande kost och få märka att inget farligt händer. Dessa övningar beskrivs detaljerat och handfast i boken och det är lätt att hänga med i författarnas resonemang och motiv bakom behandlingsinslagen. Man ska komma ihåg att CBT-AR är skapat med ledning av författarnas egna erfarenheter av vad som fungerar – nu behöver metoden också prövas forskningsmässigt för att säkerställa att den verkligen leder till goda resultat för gruppen av ARFID-patienter. Eftersom vi vid Stockholms centrum för ätstörningar i dagsläget inte har i uppdrag att behandla personer med ARFID är boken kanske inget som kommer användas dagligdags i vår behandling, men det kan såklart ändå vara intressant och viktigt att lära sig mer om angränsande områden. En hel del av de metoder som beskrivs här kan säkerligen också komma till användning för vissa patienter med en mer typisk ätstörningssjukdom, då detta ju på intet vis utesluter att man samtidigt också kan lida av en utpräglat snäv matrepertoar eller rädsla för att sätta i halsen.

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad ,

Fredagsläsning: “Infant feeding behaviours and attitudes to feeding amongst mothers with eating disorders: A longitudinal study”

joaquin s

Joaquin Sorolla y Bastida: Madre (1895)

Det finns sedan tidigare ett flertal studier som har undersökt vilken påverkan mödrar med ätstörningssjukdom kan ha på sina barns ätande. Fynden har dock varit spretiga. I vissa studier har man funnit att barn till mödrar med en ätstörning ammats längre än andra barn, i andra studier har de ammats kortare och i vissa studier har man inte kunnat påvisa några skillnader. På samma sätt skiljer sig forskningsfynden åt då det gäller matningsbeteenden hos mödrar. I vissa studier har man funnit att mödrar med en ätstörning tenderat att ge sina spädbarn mindre matmängder än genomsnittet, medan andra studier har visat att barn till mödrar med en historia av ätstörningssjukdom fått i sig en näringsmässigt bättre kost än andra barn. Dessa resultat kan naturligtvis bero på tajming: mödrar med en tidigare ätstörning som sedan har tillfrisknat kan möjligen antas vara mer vaksamma på att deras barn verkligen får i sig en fullvärdig kost. Det har också visat sig att oro över barnets vikt hänger samman med könet hos barnet, där oron för övervikt generellt har visat sig vara större om barnet är en flicka än om det är en pojke. Merparten av de befintliga forskningsstudierna på området är dock små och har inte använt sig av en kontrollgrupp.

Denna veckas fredagsartikel publicerades i European Eating Disorders Review 2018. Här har man följt nyblivna mödrar med tidigare respektive pågående ätstörningssjukdom samt en kontrollgrupp med friska mödrar utan tidigare ätstörning under två års tid efter förlossningen – detta är därmed den första kontrollerade longitudinella studien på området. Syftet med studien var att undersöka eventuella samband mellan ätstörning hos modern och sådant som amning, matningsbeteenden/-attityder och hur föräldern modellerar (verbalt, avsiktligt och oavsiktligt) ätbeteenden inför barnet. I korthet fann man här endast små skillnader. Man påvisade inga skillnader mellan grupperna i fråga om hur stor andel som ammade sina barn de första sex månaderna. Hos mödrar med en pågående ätstörningsproblematik var det vanligare med oro över att ens barn skulle äta för mycket eller bli överviktigt vid sex månaders ålder, medan mödrar med en tidigare ätstörning uppvisade mer av denna sorts oro både vid två månader och sex månader. Man fann dock inga skillnader i den faktiska kroppsvikten hos deras barn jämfört med kontrollgruppen. När man slog ihop grupperna med pågående eller tidigare ätstörning såg man hos dessa mödrar också en minskad medvetenhet om vad man här kallar oavsiktlig modellering, dvs ätbeteenden hos föräldern som barnet uppfattar och tillägnar sig utan att det har varit förälderns medvetna avsikt att ”lära” barnet något. Detta går stick i stäv mot vad man påvisat i tidigare studier, där mödrar med ätstörningsbesvär snarare har tenderat att vara mer medvetna om denna typ av oavsiktlig påverkan. I fråga om avsiktlig modellering, dvs att medvetet visa barnet hur man vill att det ska äta, och verbal modellering, dvs att med ord uppmuntra barnet vid matning, såg man inga skillnader mellan grupperna.

En begränsning hos studien är att grupperna med mödrar med tidigare eller pågående ätstörningssjukdom var för små för att möjliggöra statistisk analys av olika typer av ätstörning. Här slog man istället ihop personer med anorexia nervosa, bulimia nervosa eller hetsätningsstörning i en och samma grupp, men det är såklart rimligt att förställa sig att beteenden och attityder kring matning kan skilja sig åt beroende på vilken typ av ätstörning mödrarna är drabbade av.

Man pekar i artikeln också på vikten av att utröna mer om vilket inflytande pappors ätbeteenden och -attityder har under småbarnsåren. Vi har tidigare refererat en studie om pappors påverkan här, dock delvis utifrån ett mer genetiskt perspektiv >

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad ,

Ny artikel från forskargruppen: “A systematic scoping review of diagnostic validity in avoidant/restrictive food intake disorder”

Antonio Lopez Garcia: La Cena

Under hösten 2017 skrev vi här på bloggen om diagnosen undvikande/restriktiv ätstörning (på engelska avoidant/restrictive food intake disorder, eller ARFID) utifrån de tongivande kriterier för diagnostisk validitet som de amerikanska psykiatrikerna Eli Robbins och Samuel Guze tog fram i början av 1970-talet. Det rör sig här kortfattat om fem kriterier som rimligtvis bör vara uppfyllda för att ett tillstånd ska komma ifråga för att utgöra en egen diagnos: 1) det ska finnas en urskiljbar symptombild, 2) det ska vara möjligt att identifiera ett typiskt sjukdomsförlopp, 3) man ska kunna avgränsa tillståndet från andra liknande kliniska bilder på ett meningsfullt sätt, 4) det bör gå att ta ställning till om det finns en ärftlig komponent i diagnosen och 5) man bör ha tillgång till specifika laboratorietest eller andra biologiska markörer. Det sista villkoret är dock sällan uppfyllt i fråga om psykiatriska diagnoser och man brukar därför istället ofta utgå ifrån huruvida det går att urskilja en typisk, specifik behandlingseffekt av medicinering eller andra behandlingsinsatser. Med tanke på att ARFID-diagnosen i mångt och mycket är konstruerad som ett paraplybegrepp som kan innefatta en rad olika kliniska scenarier kan man fråga sig om ett meningsfullt ARFID-tillstånd verkligen går att avgränsa enligt Robbins och Guzes kriterier.

Under året har Elisabeth Welch (enhetschef vid FoU-enheten), Yvonne von Hausswolff-Juhlin (verksamhetschef och forskargruppsledare) och jag fördjupat oss i forskningslitteraturen om ARFID och sammanställt en systematisk översiktsartikel med utgångspunkt i huruvida Robbins och Guzes kriterier för diagnostisk validitet kan anses vara uppfyllda för ARFID-diagnosen. Denna översikt publicerades i slutet av november i tidskriften International Journal of Eating Disorders. Vår slutsats i artikeln är att ARFID av allt att döma fyller en viktig funktion som diagnos för en ansenlig grupp av patienter som kan riskera att hamna mellan stolarna i vården. I sin nuvarande utformning uppfyller dock inte diagnoskriterierna för ARFID fullt ut kraven på diagnostisk validitet.

Det första kriteriet tycks visserligen vara uppfyllt: även om den kliniska bilden onekligen är spretig så kan man urskilja en slags gemensam mittfåra i hur ARFID beskrivs i litteraturen och flera någotsånär konsekventa epidemiologiska karakteristika återkommer i studier om ARFID. Även i fråga det andra kriteriet – ett typiskt sjukdomsförlopp – tycks det finnas ett visst stöd i forskningslitteraturen. Ärftlighet och biologiska markörer/behandlingseffekt är bristfälligt utrett, men detsamma gäller för en rad andra psykiatriska diagnoser. Den mest problematiska aspekten av ARFID-diagnosen tycks istället vara frågan om avgränsbarhet gentemot andra diagnoser. Den säregna formulering som återfinns i diagnoskriterierna för ARFID – att besvären inte ska orsakas av någon annan samtidigt förekommande störning men att en ARFID-diagnos sedan ändå kan bli aktuell vid samsjuklighet om besvären bedöms som tillräckligt stora – är i princip unik för just ARFID (samma formulering finns i fråga om de sällan använda diagnoserna pica och idisslande). Vi finner i forskningslitteraturen en återkommande svårighet att förhålla sig till denna tvetydighet, vilket vi menar riskerar att göra ARFID-diagnosen mindre användbar i den kliniska vardagen. Oklarheten kring vad som egentligen avses då man pratar om ARFID gör det också svårt att uppnå en större enhetlighet i fråga om epidemiologisk forskning, eftersom olika studier definierar ARFID på olika sätt.

I artikeln kommer vi med flera förslag på hur diagnoskriterierna för ARFID skulle kunna förändras för att minska den konceptuella oklarheten. Man kan exempelvis tänka sig att helt enkelt stryka formuleringen om att ARFID, stick i stäv med hur psykiatriska diagnoskriterier brukar formuleras, kan användas som diagnos även i situationer då det begränsade matintaget faktiskt förklaras av andra psykiatriska besvär. Ett mer ambitiöst alternativ är att formulera mer eller mindre detaljerade definitioner på hur man på ett meningsfullt sätt kan skilja ARFID från påverkade ätbeteenden vid autism, depression, mag-tarmåkommor och så vidare. Liknande specifikationer finns för många andra psykiatriska diagnoser där gränsdragningen inte är självklar och borde kunna vara till stor nytta även här. I grund och botten handlar detta om att säkerställa att ARFID-diagnosen kan fungera som ett kliniskt användbart verktyg för patienter och behandlare.

Här kan du läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad ,

Självvald inläggning uppmärksammas på forskningsbloggen Imperfect Cognitions

Imperfect cognitions

FoU-bloggen har tidigare skrivit om den artikel om bioetiska aspekter på självvald inläggning av Manne Sjöstrand och mig som publicerades i tidskriften Bioethics i somras. Nu har även den brittiska forskningsbloggen Imperfect Cognitions uppmärksammat detta projekt i ett blogginlägg. Imperfect Cognitions är en del av forskningsprojektet PERFECT vid University of Birmingham där man studerar hur psykiatriska symptom så som vanföreställningar, konfabulation och förvrängda minnesbilder kan fylla olika funktioner hos patienter med psykisk sjukdom. Eftersom vår artikel berör självvald inläggning ur ett bredare psykiatriskt perspektiv – dvs som ett verktyg i att uppnå en högre livskvalitet och funktionsnivå även för exempelvis personer med psykossjukdom – så har man velat skriva om den på sin blogg, vilket såklart är roligt. Jag kan varmt rekommendera att man tar del av andra inlägg på bloggen, som erbjuder ett intressant fenomenologiskt perspektiv i gränslandet mellan neurovetenskap, psykiatri och filosofi.

Här kan du läsa blogginlägget >

Och här kan du läsa mer om PERFECT-projektet >

Mattias Strand, överläkare vid Stockholms centrum för ätstörningar och doktorand vid Karolinska Institutet

Taggad ,

Presentation av ARFID-studie vid World Psychiatric Associations kongress i Mexiko City

mex1

Förra veckan deltog jag vid World Psychiatric Associations (WPA) årliga kongress som den här gången gick av stapeln i Mexiko City. Under kongressen presenterade jag den översiktsstudie om diagnostisk validitet vid ARFID (undvikande/restriktiv ätstörning) som jag tillsammans med Elisabeth Welch och Yvonne von Hausswolff-Juhlin har genomfört under året – mer om denna studie följer inom kort här på bloggen. Här följer några bilder från konferensen:

mex2

Vår poster

mex3

Här blir jag grillad om vår studie av WPA:s president Juan Mezzich.

mex4

Konferenscentret

mex5

Studiebesök på Fray Bernandino Alvarez psykiatriska sjukhus, den största psykiatriska kliniken i Latinamerika.

mex6

mex7

Gruppterapirum

mex8

Lummig innergård på Instituto Nacional de Psiquiatria

mex9

mex10

Vad äter man till lunch utanför psykiatriska kliniken om inte tacos med hjärna (de orangea klumparna i gröna korgen)?

Mattias Strand, överläkare och doktorand, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad , ,

Fredagsläsning: “Rigor and reproducibility in genetic research on eating disorders”

Godis

Godis-DNA

Att det inte sällan finns en ärftlig komponent i ätstörningar är välkänt. Våra kolleger Topher Hübel, Virpi Leppä och Cindy Bulik vid Karolinska Institutet har tillsammans med Gerome Breen vid King’s College i London nyligen skrivit en översiktsartikel om ätstörningar och genetik. Artikeln är en bra grundläggande genomgång i vilka metoder som används inom genetikforskning överlag och vilka forskningsuppslag på området som är mest lovande inför framtiden då det gäller ätstörningar.

Här kan ni läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Artikel om ARFID publicerad i Läkartidningen

wMat

Läkartidningen publicerade idag en översiktsartikel om ätstörningsdiagnosen ARFID som Mattias Strand, Yvonne von Hausswolff-Juhlin och Elisabeth Welch från forskargruppen har skrivit. ARFID introducerades som en ny ätstörningsdiagnos i DSM-5 och kännetecknas av ett restriktivt ätande, med påföljande undervikt som inte beror på missnöje med kropp och vikt. Det har tidigare inte publicerats någon svensk kunskapsöversikt om ARFID-diagnosen, trots att patientgruppen är aktuell för flera vårdgrenar och specialistområden.

Här kan ni läsa artikeln >

Ta även del av Mattias Strands fördjupning i ARFID här på bloggen:

ARFID del 1: Diagnoskriterier >
ARFID del 2: Fallbeskrivningar >
ARFID del 3: Förekomst och behandling >

Taggad , , ,

Ny artikel från forskargruppen: “Self-admission in psychiatry: The ethics”

Got Et

Nyligen publicerades en artikel i tidskriften Bioethics där jag tillsammans med Manne Sjöstrand, som är forskare i medicinsk etik vid Karolinska Institutet och även ST-läkare i psykiatri, skriver om etiska aspekter av så kallad självvald inläggning.

Självvald inläggning är ett nydanande koncept inom psykiatrin där välkända patienter erbjuds möjligheten att lägga in sig vid heldygnsvården i korta perioder när de själva så önskar. Syftet med modellen är att öka patienternas autonomi och medbestämmande, främja tidigt hjälpsökande och på så vis minska det totala behovet av heldygnsvård. I augusti 2014 började Stockholms centrum för ätstörningar som första vårdinrättning i Sverige att erbjuda självvald inläggning, som en del av ett större pilotprojekt inom psykiatrin i Stockholms läns landsting. Vi har flera gånger tidigare skrivit om detta projekt här på bloggen, t ex här, här och här.

Självvald inläggning tillämpas sedan tidigare på tämligen bred front i Norge och Holland och har på bara några års tid blivit en populär modell även i Sverige och Danmark. Pilotprojekt är såvitt jag vet på gång även i Finland. Dessvärre har det saknats ett robust kunskapsunderlag, inte minst då det gäller hälsoekonomiska aspekter. Så gott som alla erfarenheter av självvald inläggning pekar på att deltagarna uppskattar modellen, men det innebär samtidigt inte per automatik att det är en klok vårdprioritering som bör införas på bred front – exempelvis kan man fråga sig om de sjukhusplatser som öronmärks för självvald inläggning kan riskera att tränga undan andra patienter som i ett akut skede är i ännu större behov av vård. Detta är på intet vis enkla frågor och vi erbjuder inga tydliga ”rätta svar” i vår artikel, men vi hoppas ändå kunna bidra till en bredare diskussion om prioriteringar i vården och implementering av nya modeller.

Här kan ni läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare på IDUN/IRIS dagvårdsenheter och SCÄ FoU

Taggad ,

Nytt om självvald inläggning

Dänemarkbild

I vintras publicerades i tidskriften Acta Psychiatrica Scandinavica en stor dansk studie om självvald inläggning för patienter med psykossjukdom och affektiv sjukdom. I likhet med tidigare forskningsresultat fann man här att de patienter som hade möjlighet till självvald inläggning minskade sitt totala användande av slutenvård och att de var utsatta för färre tvångsåtgärder inom vården över 12 månaders tid. Till skillnad från merparten av tidigare, mindre pilotstudier använde man sig här dock av en stor matchad kontrollgrupp utan möjlighet till självvald inläggning som jämförelse – och för kontrollgruppen gick det, kanske något förvånande, faktiskt ännu bättre. Kontrollgruppen minskade här sitt vårdbehov ännu mer över tid, vilket innebär att självvald inläggning alltså ledde till ett jämförelsevis sämre utfall i fråga om inläggningsbehov trots att resultaten såg bra ut då man betraktade dem för sig.

Denna studie innebär inte per automatik att självvald inläggning är en dålig modell. Att minska behovet av slutenvård för deltagarna är inte det enda syftet bakom metoden – sådant som ökad tillgänglighet och patientautonomi är minst lika viktigt – men just vårdbehovet har onekligen lyfts fram som en central del. Det som i mina ögon är svårast att förstå i studien är hur det kom sig att det gick så pass bra för kontrollgruppen. Både kontrollgruppen och gruppen med självvald inläggning hade en lång sjukhistoria (i genomsnitt 10,7 år respektive 12,5 år), även om gruppen med självvald inläggning hade varit inlagd något mer tidigare (i genomsnitt 75 dagar, jämfört med 65 dagar för kontrollgruppen). Man kan naturligtvis tänka sig att möjligheten till självvald inläggning medförde en högre tillgänglighet och ett större nyttjande av slutenvård i jämförelse, men enbart detta torde inte förklara att det gick så pass bra för den långtidssjuka kontrollgruppen. Självklart utgör denna enstaka studie inte något slutgiltigt facit – mer forskning behövs. Förhoppningsvis kan dessa danska forskningsresultat redan nu bidra till en mer nyanserad syn på självvald inläggning, som har introducerats brett inom psykiatrin i flera skandinaviska länder trots att det ännu faktiskt inte finns någon gedigen evidens bakom modellen, och peka på behovet av väldesignade studier. Om inte annat utgör studien en tydlig illustration av behovet av att använda sig av någon typ av kontrollgrupp vid behandlingsforskning, för att inte låta lura sig.

Här kan ni läsa artikeln >

Yvonne von Hausswolff-Juhlin och jag kommenterar studien i Acta Psychiatrica Scandinavica här >

Den danska vetenskapssajten Videnskab.dk har också intervjuat mig om forskningen kring självvald inläggning. Här hittar ni intervjun >

Under våren har också resultat från en intervjustudie med patienter som deltar i ett självinläggningsprojekt för personer med emotionellt instabilt personlighetssyndrom i Skåne publicerats i tidskriften Nordic Journal of Psychiatry. Denna artikel hittar ni här >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

 

Taggad

Fredagsläsning: “Anorexia nervosa, neuroimaging research, and the contextual salience of food cues: The food approach-avoidance conundrum”

Veckans fredagsartikel publicerades i International Journal of Eating Disorders i maj under sektionen ”An idea worth researching” och handlar om hur forskningsstudier vid anorexia nervosa där hjärnavbildning ingår (t ex röntgenundersökningar av hjärnan) behöver förstås i rätt kontext. Det är välkänt att intryck som har att göra med mat kan vara både skrämmande och lockande för personer med anorexia nervosa. Ångest i måltidssituationer och ett generellt undvikande av mat är naturligtvis centrala symptom. Samtidigt vet vi att många personer med en anorexisjukdom också kan uppvisa ett paradoxalt ökat intresse för just mat, vilket kan yttra sig i att man läser kokböcker, samlar på sig recept och till och med lagar stora mängder mat, om än för att bjuda andra snarare än för att själv äta. Artikelförfattarna menar att man tydligare än i nuläget behöver ta hänsyn till denna tvetydighet i forskningsstudier. Inte minst forskning som bygger på hjärnavbildning har uppvisat motstridiga resultat då det gäller hur personer med anorexia nervosa reagerar på matstimuli. Artikelförfattarnas hypotes är att detta delvis kan förklaras av att matstimuli i vissa studier har presenterats för studiedeltagarna i en måltidskontext där de förväntas äta – vilket alltså kan antas leda till stegrad ångest och ökad aktivitet i delar av hjärnan som hanterar just skrämmande intryck – medan de i andra studier har presenterats i en kontext där det är uppenbart att deltagarna inte förväntas äta av maten och där de därmed snarare skulle medföra ett stegrat intresse av mer positivt slag. För att möjliggöra jämförelser mellan studier föreslår artikelförfattarna att man framöver är mer transparent då det gäller i vilken kontext matintryck har presenterats för studiedeltagare.

Här kan ni läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,