Etikettarkiv: Kunskapscentrum för ätstörningar

Ny webbutbildning om bemötande av personer med ätstörningar i samband med graviditet

ba%cc%88st-bild

Nu lanseras webbutbildningen BÄST (Bemöta Ätstörningar i Samband med graviditet och småbarnsTid) som har tagits fram av KÄTS (Kunskapscentrum för Ätstörningar) i samarbete med Karolinska Institutet. Utbildningen är kostnadsfri och riktar sig till vårdpersonal, främst inom mödra- och barnhälsovården, som möter blivande och nyblivna mammor i sitt arbete. Även personer som arbetar inom den specialiserade ätstörningsvården rekommenderas att gå utbildningen.

Anmäl dig till webbutbildningen BÄST här >

Taggad ,

World Eating Disorders Action Day Special: ”Ätstörningar syns inte alltid utanpå”

FACES

Den 2 juni är det den Internationella Ätstörningsdagen (World Eating Disorders Action Day). Initiativet kommer från föreningar och organisationer världen över, som menar att medvetenhet och kunskap om ätstörningar behöver öka – och att det finns attityder och föreställningar kring sjukdomarna som försvårar bemötandet av problematiken.

I Sverige upplever hälften av alla femtonåringar att de är överviktiga. Var femte trettonårig flicka bantar. Överallt bombarderas vi med budskap – som att män ska ha mer och större muskler och att vi alltid måste tänka på hur vi ser ut, något som även påverkar oss långt ner i åldrarna.

Men det handlar inte om utseendet, inte egentligen. Ätstörningar bottnar ofta i dålig självkänsla och en vilja att ta kontroll över sin situation. Någonstans sker en felkalkylering i vad som bör göras för att må bra. Att kontrollera ätandet och/eller träna överdrivet ger tillfällig ångestlindring. Smärtan och rädslan mattas av. Snart är personen fast i en ond cirkel med destruktiva mönster – där smärtan och rädslan trappas upp och de egentliga problemen kan växa. Att bara fokusera på den fysiska kroppen är att förminska ätstörningsproblematiken.

För att skapa större förståelse för ätstörningar har flera organisationer enats kring en lista med nio centrala sanningar om ätstörningar. Listan är framtagen av professionella och representanter från en rad olika patientorganisationer runt om i världen. Vi vill idag särskilt lyfta två av de här punkterna:

”Många individer med ätstörningar ser friska ut även om de kan vara mycket svårt sjuka”

”Ätstörningar kan drabba alla – oavsett kön, ålder, etnicitet, sexuell läggning, kroppsform, vikt eller socioekonomisk status”

Det går inte att upprepa tillräckligt många gånger – en ätstörning syns inte alltid utanpå. Det omvända är mycket vanligare – att människor lider i hemlighet. Mörkertalet är stort, inte minst på grund av föreställningen om att ätstörningar bara drabbar unga tjejer, eller att det handlar om att banta. Sanningen är att såväl genetik som miljö spelar in och att alla kan drabbas.

Vi tror att vi kan göra mer för att förebygga ätstörningar. Det handlar om att börja prata om frågorna på ett sätt som inkluderar fler människor. Det handlar om att motverka skammen och skulden som många upplever när de inte känner igen sig själva i den typiska bilden av en person med ätstörningar. Och det handlar om att våga prata om sådant som kan trigga igång ätstörningar – och som skapar den falska bilden av att ångest och rädsla kan kontrolleras genom att skada sin egen kropp och person.

Många människor har idag ett komplicerat förhållande till mat. De begränsar sina liv och skuldbelägger sig själva – utan att det någonsin leder till något positivt. Det finns människor som använder mat för att dämpa sina känslor. Det finns människor som använder svält till samma syfte. Det finns människor som mäter hur mycket de får äta beroende på hur mycket de har rört på sig. Som räknar steg och kalorier och alltid måste förtjäna det som är grundläggande för oss alla – för vi vet att kroppen behöver mat för att fungera. Ibland leder sådana beteenden till en ätstörningsdiagnos. I allra värsta fall leder de till döden. Var tionde vuxen med ätstörning har någon gång försökt ta sitt liv. Ätstörningar är på allvar. Vi vet.

Men vi vet också att det går att bli frisk och fri från ätstörningar.
Ibland är vägen lång och tar flera år. Men tidiga insatser kan leda till kortare behandlingstider och snabbare tillfrisknande.

Tillsammans med flertalet organisationer runt om i världen hoppas vi att ett aktivt arbete för att motverka fördomar – om vilka som kan drabbas – leder till att fler människor kan få behandling eller nås innan de insjuknar. Fler killar syns nu i debatten om ätstörningar, vilket vi tycker är bra och viktigt. Men många vågar inte prata om den här typen av problem, och många vet inte ens att killar kan drabbas. Barn kan också drabbas. Och äldre personer. Sjukdomarna tar inte hänsyn till var du kommer ifrån, hur mycket pengar du tjänar eller var du bor. Vi behöver förändra vårt sätt att se på ätstörningar, så att fler förstår att det kanske gäller just deras liv. Och för att göra det behöver vi ett engagemang från alla – politiker, sjukvård, organisationer och civilsamhället.

Vi behöver samverkan och kunskapsspridning mellan olika aktörer. Det behövs mer resurser för klinik- och patientnära forskning. Vi behöver medier som tar debatten – och granskar budskap som spär på kroppsfixeringen. Och vi behöver resurser till stöd och behandling. För ett samhälle utan ätstörningar där alla är fria att vara sig själva.

Andreas Birgegård
Docent vid KI och enhetschef för Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS)

David Clinton
Docent i medicinsk psykologi, Psykolog, Psykoterapeut, Psykoanalytiker. styrelseordförande Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar

Emma Forsén Mantilla
Psykolog, doktorand på KÄTS och styrelseledamot, Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar

Sanna Aila Gustafsson
Socionom, psykoterapeut, doktor i medicin, ordförande SEDS – Svenska Ätstörningssällskapet

Claes Norring
Adjungerad professor i klinisk psykologi vid KI. Forskningsledare vid Stockholms Centrum för Ätstörningar. Registerhållare för Riksät – Nationellt kvalitetsregister för ätstörningsbehandling.

Lena Westin
Enhetschef, Dala ABC – Kunskapscenter för ätstörningar, styrelseledamot SEDS – Svenska Ätstörningssällskapet

Stefanie Nold
Verksamhetsansvarig, Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar

Thor Rutgersson
Projektledare Idrott – Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar

Taggad , , , , , , , , , , , , , , ,

”Det är dags att tala om idrottens baksida – ätstörningar”

Emma Forsen M

Emma Forsén Mantilla har varit med och tagit fram certifieringen We care.

Förra veckan lanserade Frisk & Fri kampanjen för certifieringen We care som riktar sig till idrottsföreningar och gymanläggningar runt om i landet. I samband med det skrev även flera personer verksamma bl. a inom idrott, sjukvård och forskning ett debattinlägg på Aftonbladet för att lyfta träningens baksida med ätstörningar. En av debattörerna är Emma Forsén Mantilla, legitimerad psykolog och doktorand vid Kunskapscentrum för ätstörningar, som tillsammans med Frisk & Fri och flera aktörer inom idrotten har varit med och tagit fram certifieringen. Vi hörde av oss till Emma för att höra mer om projektet:

Hej Emma! Berätta om certifieringen. Hur väcktes idén?
 -Initiativet kommer helt och hållet från Frisk & Fri. Genom deras engagemang i samhället och utifrån egna erfarenheter uppmärksammade de ett stort behov av kunskap och vägledning kring hur man uppmuntrar sunt tränande och ätande inom idrotts- och träningssammanhang. De konkretiserade således idén om att utbilda tränare och ledare inom olika tränings- och idrottsorganisationer.

Utbildningen fokuserar i huvudsak på tre områden; om ätstörningar, bemötande och hälsosamt ledarskap. Själva certifieringen handlar om att den organisation som genomgått utbildningen sedan i samarbete med Frisk & Fri och KÄTS (Kunskapscentrum för ätstörningar), tar fram olika dokument kring hur de ska fortsätta verka för att främja ett tryggt och sunt träningsklimat, säkerställa de anställdas kunskap och ha rutiner för hur man bemöter personer som är drabbade av ätstörning.

Organisationer som har genomgått en We care-utbildning och certifiering har även fortsättningsvis tillgång till stöd från Frisk & Fri via till exempel en handledningschatt.

Vilka har varit med och arbetat med projektet?
-Från Frisk & Fri så är det Stefanie Nold, Elina Johansson, Johanna Krook, Thor Rutgersson, Malin Sjöström och Hanna Kihlander, och från KÄTS är det jag, David Clinton och Elin Monell.

Vilken roll har du haft under arbetet?
-Jag har varit delaktig i att arbeta fram själva utbildningsmaterialet. Jag har också varit delaktig i att utveckla en enkät som används för att mäta olika saker (t.ex. attityder om träning, kunskapsläge om ätstörningar) bland de som utbildas. Slutligen är jag med och diskuterar och granskar dokument från de organisationer som jobbar mot en certifiering.

Du forskar ju om självbild och ätstörningar som vi har skrivit om tidigare här på bloggen. Finns det något samband med din forskning och ditt intresse för ätstörningar och träning?
-På sätt och vis. Mitt stora intresse ligger i preventionsarbete, We care-projektet är i allra högsta grad ett förebyggande projekt. Min egen forskning kan tänkas bidra med kunskap om risk-, och bakomliggande faktorer för varför vissa drabbas av ätstörning, och utan sådan kunskap är det svårt att veta hur man utformar fungerande förebyggande insatser.

Vad hoppas du att certifieringen kommer medföra på sikt?
-Jag hoppas att certifieringen ska medföra en ökad trygghet för tränare, ledare, aktiva idrottare/motionärer, föräldrar, m.fl om att en viss organisation arbetar aktivt för att främja sund träning och har en handlingsplan samt kompetens för att bemöta individer som inte mår bra i relation till sin träning. Jag hoppas också att detta, på en lite mer allmän nivå, blir ytterligare ett sätt att arbeta med och ifrågasätta de osunda och skeva kroppsideal som vi ständigt ställs inför.

Ta del av debattartikeln på Aftonbladet här >

Läs mer om certifieringen We care på aktivomtanke.se >

Intresserad av Emmas forskning? Läs intervjun som vi gjorde med henne tidigare här på bloggen >

Taggad , , , ,

STÄRKA – En webbaserad utbildning för anhöriga till unga med ätstörningar

internetbehandling

Nu startar KÄTS (Kunskapscentrum för ätstörningar) en kostnadsfri och webbaserad utbildning som vänder sig till föräldrar med barn som har en ätstörning. Utbildningen har namnet STÄRKA och är en förkortning av Stöd mot Ätstörning – Riktad Kurs för Anhörig. Syftet med utbildningen är att stärka anhöriga i sin roll att hantera och stötta sina närstående. Vi pratade med Elisabeth Lannfelt som tillsammans med sina kollegor på KÄTS har tagit fram utbildningen:

Vad fick er att ta fram en utbildning som riktar sig till föräldrar?
-Föräldrar tror fortfarande att det är deras eget fel att deras barn får en ätstörning därför vill vi lyfta föräldrarna och ge dom lite råg i ryggen! Vi vill att dom ska förstå att dom är viktiga och kan påverka i rätt riktning.

Vad får deltagaren ut av utbildningen?
-Deltagaren får kunskap om ätstörningar som vi har paketerat på lättbegripligt sätt. Vi har bl. a filmer som illustrerar vanliga dilemman och det finns möjlighet att ställa frågor om ätstörningar.

Kan föräldrar från hela landet söka utbildningen?
-Ja, föräldrar från hela landet kan anmäla sig till utbildningen. Och den är helt kostnadsfri!

Hur söker man till STÄRKA?
-Du går bara in på KÄTS hemsida och anmäler dig. Du hittar ansökningssidan här >

Slutligen, vad hoppas ni uppnå med utbildningen?
-Mindre föräldrastress och mer kunskap hos anhöriga!

Taggad , ,

Emotionsreglering och självbild i relation till ätstörningar

Elin Monell

Elin Monell

Elin Monell är Leg. psykolog och doktorand på Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS). Elin forskar kring emotionsreglering och självbild i relation till ätstörningar och fick i början av december sin första artikel publicerad. Vi mejlade Elin för att få veta lite mer om henne och hennes forskning:

Hej Elin, berätta först lite vem du är och vad du gör!
-Jag heter Elin Monell och är doktorand på KI/KÄTS (Kunskapscentrum för ätstörningar) sedan mars 2015. Min huvudhandledare är Andreas Birgegård och bihandledare är David Clinton. Jag är doktorand på halvtid och arbetar tillsammans med övriga i KÄTS i Stockholm. Jag är även legitimerad psykolog och den andra halvtiden arbetar jag kliniskt inom barn- och ungdomspsykiatrin i Region Gävleborg, främst med neuropsykologiska utredningar.

Innan jag började på psykologprogrammet var ätstörningar något som intresserade mig, men under utbildningen fanns inget moment alls som berörde detta! Därför kontaktade jag KÄTS inför min psykologuppsats (våren 2013) och fick hoppa på ett projekt som utformades tillsammans med Andreas som också blev en av mina uppsatshandledare. Det var så jag halkade in i forskningsvärlden, något jag inte alls funderat på tidigare, men under uppsatsarbetet insåg jag tjusningen med forskning och statistik!

Vad handlar din forskning om?
-Mitt projekt, som tog form under arbetet med min psykologuppsats, handlar om emotionsreglering och självbild i relation till ätstörningar. Emotionsreglering definieras som en inlärd förmåga som dels innebär att kunna känna igen, förstå och acceptera sina känslor och dels att kunna påverka upplevelsen av och sätt att uttrycka sina känslor i linje med ens långsiktiga mål eller värderingar. Svårigheter med emotionsreglering är något som undersöks i relation till många olika psykiatriska svårigheter, ofta uppmärksammat vid borderline-personlighetsstörning och självskada. Inom ätstörningsfältet är emotionsreglering ett mer och mer beforskat område och det börjar även komma en del behandlingsmodeller fokus emotionsreglering. Svårigheter med emotionsreglering mäter jag med självskattningsformuläret DERS (Difficulties in Emotion Regulation Scale) som finns i Stepwise.

Nästa begrepp, självbild, är vi flera som forskar på vid KÄTS och i en tidigare intervju med Emma Forsén Mantilla beskrivs begreppet närmare. Kortfattat kan sägas att självbild är hur man behandlar sig själv inombords, något som byggs upp i nära relationer under uppväxten och som har betydelse för interpersonella samspel i dagsläget. Självbild mäts med självskattningsformuläret SASB Intrex som finns i Stepwise. Teorier om emotionsreglering och självbild kommer delvis ur olika forskningsfält men det finns många likheter dem emellan, exempelvis har båda betydelse för självreglering, interpersonella samspel och psykopatologi, bl.a. ätstörningar.

Mitt projekt undersöker hur dessa konstrukt förhåller sig till varandra i relation till ätstörningar. Till att börja med ville vi veta ifall de trots likheterna bidrar med unik kunskap i relation till ätstörningar. Om de gör de undrar vi hur konstrukten förhåller sig till varandra – kommer något ”före” det andra i relation till ätstörningssymptom i en möjlig sambandskedja? Jag ska undersöka detta i både en normalgrupp och en patientgrupp (studie 1 resp. 2). Vad gäller patientgruppen kommer jag även att undersöka ifall det är olika svårigheter inom emotionsreglering som har betydelse dels för olika ätstörningsdiagnoser (studie 3) och dels för utfall (studie 4).

Berätta om artikeln som du fick publicerad nu i december
-Artikeln är den första av fyra planerade inom mitt doktorandprojekt och är baserad på data från en normalgrupp av vuxna kvinnor. Jag har skrivit artikeln tillsammans med Emma Forsén Mantilla, Louise Högdahl och Andreas Birgegård. Vi undersökte hur emotionsreglering och självbild förhöll sig till egenskattade ätstörningssymptom i formuläret EDE-Q. Detta undersökte vi med en statistisk analysmetod som kallas mediering, som möjliggör att se ifall effekten av en oberoende variabel på en beroende variabel går igenom, dvs. medieras av, en tredje variabel. Vi testade två olika sambandskedjor: emotionsreglering via självbild, eller självbild via emotionsreglering, i relation till ätstörningssymptom.

Vi fann till att börja med ett starkt samband mellan emotionsreglering och självbild. Båda var också signifikant relaterade till ätstörningssymptom var för sig. När emotionsreglering och självbild testades samtidigt i relation till ätstörningssymptom visade sig ett tydligt medieringssamband för en av sambandskedjorna: effekten av bristande emotionsreglering på ätstörningssymptom gick igenom (medierades av) en mer negativ självbild. Nästan hela effekten gick den här vägen. Det fanns ingen medieringseffekt alls för den alternativa sambandskedjan (effekt av självbild på ätstörningssymptom via emotionsreglering). Annorlunda uttryckt: ifall en person har svårigheter att reglera sina känslor och dessutom har en mer negativ självbild är sannolikheten mycket större för en högre grad av ätstörningssymptom. Bara svårigheter att reglera sina känslor (dvs. utan negativ självbild) ökar inte graden av ätstörningssymptom.

Resultaten tyder på att 1): emotionsreglering och självbild hänger ihop, 2): de bidrar med unik kunskap i relation till ätstörningar (annars skulle ingen medieringseffekt uppstå), och 3): en sambandskedja kan urskiljas där brister i emotionsreglering via självbild påverkar ätstörningssymtom. Vi diskuterar bl.a. hur detta kan ge behandlingsimplikationer.

Vad händer nu?
-Nästa steg är att testa samma modeller i patientgrupper: kan mediering återfinnas där också? Är det samma medieringssamband som i normalgruppen? Finns det några variabler som påverkar medieringen, t.ex. diagnos? Det är tänkt att bli studie 2 i mitt doktorandprojekt. Datainsamlingen för denna studie är inne i sin slutfas så jag kan förhoppningsvis börja analysera data under våren. Jag ska också komma igång på allvar med att läsa kurser under våren, har anmält mig till fem stycken! Jag fortsätter att jobba kliniskt på halvtid så jag kommer ha att göra och behöver nog inte ha tråkigt!

Ni hittar artikeln här >

Taggad , ,

Emma Forsén Mantilla forskar om sambandet mellan självbild och ätstörningssymtom

Emma1

Emma Forsén Mantilla vid sin halvtid förra veckan

Emma Forsén Mantilla är leg. psykolog och doktorand på Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS). Förra veckan blev hon klar med sin halvtid för sin pågående avhandling som handlar om sambandet mellan ätstörningssymtom och självbild. Emma fick även en artikel publicerad om ämnet i augusti som påvisar hur starkt olika självbildfaktorer är hör ihop med ätstörningssymtom. Utöver sin forskning arbetar hon också med att ta fram en utbildning om ätstörningar och idrott tillsammans med riksföreningen Frisk & Fri. Utbildningen riktar sig till tränare och ledare inom föreningsidrotten och på olika motionsanläggningar.

Grattis till din halvtid Emma! Berätta om din avhandling.
-Tack! Min avhandling fokuserar i stora drag samband mellan ätstörningssymtom och självbild. Dels undersöker vi hur ätstörningssymtom och självbildsaspekter är kopplade i olika grupper och åldrar, dels försöker vi testa en hypotes om varför dessa kopplingar existerar och varierar i styrka i de olika grupperna.

Du skrev tidigare din examensuppsats på SCÄ, vad handlade den om?
-Jag skrev min examensuppsats i samarbete med Raymond Valdés (SCÄ) och Caroline Björck på KÄTS. I den undersökte vi samband mellan föräldraageranden gentemot ungdomar med Anoerxia Nervosa innan påbörjad behandling, och förändring i ungdomarnas självbild och vikt efter behandling. Jag samarbetade även tidigare med Yvonne (von Hausswolff-Juhlin) kring ett projekt som ämnade förebygga ätstörningar hos individer som inte hade ätstörning, men som var i riskzonen för att utveckla ätstörning.

Berätta om artikeln som du fick publicerad i  Journal of Eating Disorders.
-Artikeln blev publicerad nu i augusti och heter ”The enemy within: the association between self-image and eating disorder symptoms in healthy, non help-seeking and clinical young women”. Här hittar ni artikeln! I artikeln tittar vi på hur starkt olika självbildsfaktorer (exempelvis självkritik, självhat, självkontroll, självacceptans) enligt en modell som heter Structural Analysis of Social Behavior (SASB), är sammankopplade med ätstörningssymtom såsom bekymmer över sin figur, vikt och ätande. Våra deltagare var unga kvinnor (16-25 år gamla), en grupp var friska individer (dvs utan ätstörning), en grupp hade ätstörningssymtom men var icke-hjälpsökande och den tredje gruppen bestod av patienter med antingen anorexia nervosa (AN), bulimia nervosa (BN) eller ätstörning utan närmare specifikation (UNS). I våra analyser delade vi in åldersspannet i två grupper: de som var 16-18 år och de som var 19-25 år.

Vi fann att självbildsaspekterna självkritik, självacceptans och självkärlek var viktigast i relation till ätstörningssymtom i samtliga grupper. Det vill säga, ju mer självkritik och mindre självacceptans/självkärlek, desto mer ätstörningssymtom. Sambanden var svagare för de friska individerna och för den äldre åldersgruppen, med undantag för den icke-hjälpsökande gruppen där sambanden var lika starka i båda åldersgrupperna. Ätstörningssymtomen var alltså starkt relaterade till de icke-hjälpsökande individernas värdering av sig själva (kritik/acceptans) oavsett ålder. Vi tror att dessa individer ännu inte ser sina symtom som särskilt problematiska, därav söker de inte heller hjälp. Kanske är de i det första stadiet av sjukdomen och har därför inte hunnit uppleva så många negativa konsekvenser ännu. Om man i princip tycker att symptomen ”fungerar” för en, bör symtomen ha relativt stor betydelse för självbilden: symtomen stämmer med det ideal man har för sig själv (att förändra sin kropp, bli smalare). Antagligen är det därför vi ser de starka sambanden bland dessa icke-hjälpsökande individer.

Bland patienterna var sambanden starkast för AN patienter och svagast för BN patienter. Man kan säga att AN patienter nästan uteslutande värderar sig själva utifrån figur, vikt, kropp etc. För BN patienter är det i viss mån så, men inte i lika stor utsträckning som för AN patienterna. Kanske är det så att för AN patienterna ”fungerar” symptomen, de hjälper dem komma närmare målet att bli smal. Symptomen har därför stor betydelse för och stark koppling till hur dessa individer värderar sig själva. För BN patienterna kan man säga att symtomen fungerar mindre bra; att de hetsäter hindrar dem från att nå målet att bli smal. Symptomen fungerar därför inte lika bra som för AN gruppen och är därför heller inte lika starkt kopplade till hur de värderar sig själva.

Vad gäller behandlingsimplikationer visar våra resultat att självbilden måste arbetas med i behandling; något så starkt kopplat till symtomen går inte att förbise. Framförallt verkar självkritik vara en aspekt man måste räkna med att möta, bemöta, belysa och arbeta med som kliniker. Ett långsiktigt mål för behandling bör vara att öka självacceptans och självkärlek.

Hur långt har du kommit i din forskning hittils?
-Denna artikel var den andra av fyra i min avhandling. Artikel 1 är också publicerad och handlar också om självbildsaspekter i relation till ätstörningssymptom men i yngre grupper och i den har vi även med pojkar. I nästa studie, studie 3, undersöker vi vår hypotes om vad dessa olika samband kan tänkas stå för. Vi tror nämligen att det egentligen handlar om att patienter mer eller mindre relaterar till sin ätstörning, nästan som till en annan person. Individer som är väldigt självkritiska är på ett sätt sårbara för att utveckla ätstörning då dessa symptom är just väldigt kritiska i sin natur. Ätstörningssymptomen bidrar i sin tur till den negativa självbilden och ökar således kritiken. Relationen mellan patient och ätstörning skulle alltså kunna liknas vid en relation med en viktig och väldigt kritisk samspelspartner. Eftersom ens självbild formas i och formar just nära relationer skulle denna förklaringsmodell kunna hjälpa oss att förstå de olika samband mellan symptom och självbildsaspekter som vi har observerat. Så, den här hypotetiska relationen står i fokus i vår tredje studie. I vår fjärde och sista studie vill vi se hur relationen mellan patient och ätstörning ändras efter ett år i behandling. Vi vill också undersöka om relationen har betydelse för utfall efter ett år.

Vad händer härnäst?
-Datainsamlingen för studie 3 är alldeles snart färdig så under hösten hoppas vi på att kunna titta närmare på hur patienter relaterar till sin ätstörning och hur detta i sin tur kan hjälpa oss att förstå kopplingarna mellan självbild och ätstörningssymptom som vi redan har observerat.

Taggad , ,

Andreas Birgegård förklarar varför ortorexi inte är en ätstörning

01andreas

Andreas Birgegård

Andreas Birgegård är docent, enhetschef och forskargruppledare på Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS) i Stockholm. På förra veckans SABS-konferens pratade Andreas om begreppet ortorexi och dess varande eller icke varande. Ortorexi omnämns ofta som en ätstörningsdiagnos, vilket det i själva verket inte är eftersom det inte finns med i de diagnostiska manualer som används inom psykiatrin idag. Vi ställde några frågor till Andreas för att reda ut begreppen:


Hej Andreas! Varför är ortorexi ingen ätstörning?
-Ortorexi beskrivs som en överdriven upptagenhet vid ”rätt” ätande, att hålla sig till en kost som är så ren och naturlig som möjligt och inte innehåller något genmodifierat eller några tillsatser, och ofta ska det vara snålt på till exempel fett och salt. Det är inte en ätstörning i den meningen att begreppet inte finns med i de manualer som används inom vården/psykiatrin, ICD-10 och DSM-IV/DSM-5. Om man använder dessa vedertagna sammanställningar av psykiska sjukdomar som kriteriet för vad som är en ätstörning så är alltså ortorexi inte en sådan.

Sen kan man hävda att ortorexi är ett stört ätbeteende, och det är nog ingen tvekan om att beteenden som beskrivs som ortorektiska ibland kan vara allvarliga symptom och leda till stora problem och stort lidande. Personer som känner igen sig i begreppet ortorexi skulle nog ofta, vid en utredning på psykiatrisk eller ätstörningsspecialiserad enhet, kunna få diagnoser som anorexi, tvångssyndrom, sjukdomsångest eller liknande. Men alltså inte ortorexi. Sen finns det ett problem i begreppet, och det är att det bara är i Sverige (och möjligen Finland och delvis Danmark, men det kommer kanske från Sverige i de fallen) som begreppet kommit att förknippas med träning. I de ursprungliga texterna nämns aldrig träning, och i den forskning som gjorts internationellt så finns träning inte över huvud taget med i definitionen av ortorexi. De verkar vara nåt som har spridits i media och på internet bara här i Sverige. Det tror jag är ett problem, jag tycker att vi bör använda begreppet på samma sätt som andra.

De försök att definiera och undersöka begreppet som finns i forskningen (OBS att det aldrig är en definition som inkluderar träning, så den ”svenska” ortorexin är aldrig undersökt vetenskapligt) har visat en spretig och svårtolkad bild, där ”ortorektiska” attityder till ätande ibland men inte alltid hängt ihop, oftast svagt, med ätstörningssymtpom, men som oftast inte visats ha samband med något psykiatriskt lidande. Forskningen har hittills inte antytt att ortorexi är ett användbart begrepp, som ätstörning eller på annat sätt. Och om man har svårt att få en kategori av beteenden (ätbeteendet) att hänga ihop som begrepp, så lär det inte bli lättare för att man kombinerar det med en annan kategori (överdriven/sjuklig träning, som är ganska svårt att definiera i sig).
Men som sagt, om människor känner igen sig i beskrivningar så har de verkliga symptom och problem som de bör söka hjälp för. Sen kanske vården vill kalla det för nåt annat, men det förändrar inte lidandet, bara kommunikationen kring det.

Hur kommer det sig att många benämner ortorexi som en ätstörning?
-Som det beskrivs har det ju med ätande att göra, både här och utomlands, och med det svenska tillägget av träning så handlar det ju (till stor del) om att göra av med kalorier. Och att äta starkt begränsad kost och träna bort kalorier är typiska/karakteristiska inslag i ätstörningar. Det är därför kanske naturligt att det benämns som en ätstörning. Men enligt manualerna är det alltså inte det. Ibland benämns det som en ätstörning ”utan närmare specifikation” (UNS); det sägs att det ingår i t.ex. DSM-5 under den rubriken (det är i DSM-manualen som ”UNS”-beteckningen finns), men det är helt enkelt fel. Det nämns inte alls i DSM. De flesta forskare och kliniker skulle nog anse att ortorexi inte behövs som eget begrepp, utan att tvångsmässighet som omger mat och träning redan täcks in av befintliga ätstörningar eller andra psykiatriska diagnoser.

Intressant att notera är att när jag presenterade det jag funnit i forskningen om ortorexi på Svenska Anorexi/ Bulimisällskapets (som nu bytt namn till Svenska Ätstörningssällskapet, SEDS) vårmöte så räckte ca 1% upp handen när jag inledningsvis (och i slutet) frågade om de tyckte att ortorexi bör vara en egen diagnos. Ortorexi verkar alltså vara ett begrepp som man inte ser sig ha användning för inom psykiatrin, men som ändå sprids i media och på internet, och konsekvent med ett annat innehåll än som ursprungligen avsågs och som finns i resten av världen. För överdriven träning som enskilt symtom eller syndrom finns utomlands andra begrepp som ”compulsive exercise”. Att tvångsmässig träning (kombinerat med begränsat ätande, både till kvalitet och kvantitet) väldigt ofta ingår i traditionella ätstörningar är välkänt sedan tidigare.

Slutligen, vad händer på KÄTS den närmsta tiden?
-Vi fortsätter forska, om till exempel diagnostik och psykologiska processer vid ätstörning, och en av våra doktorander har halvtidskontroll i augusti. Vi fortsätter också med utbildningssatsningar, t.ex. en anhörigutbildning (för personer som har en anhörig med ätstörning) som blir klar i början av hösten.

Taggad , ,

Forskningssymposium om ätstörningar

Symposium2

David Clinton (KÄTS) öppnar årets symposium

Idag samlades doktorander och forskare på myntkabinettet i Gamla Stan igen för att delta i årets forskningssymposium om ätstörningar. Forskningssymposium arrangeras varje år av KÄTS i samarbete med SABS och Riksät.

Symposium3

Erika Nyman-Carlsson föreläser

På årets symposium föreläser doktorand Erika Nyman-Carlsson om den svenska valideringen av formuläret Eating Disorder Inventory-3 (EDI-3). Ta del av Erikas publicerade artikel här!

Symposium5

Cindy Bulik

Cindy Bulik är på plats och presenterar banbrytande forskning om genetik och ätstörning!

Symposium6

Claes Norring och Sanna Aila Gustafsson

Claes Norring och Sanna Aila Gustafsson presenterar nya Riksät.

Symposium7

Carl Lund, Katarina Elf och David Clinton

Carl Lund, Katarina Elf och David Clinton berättar om den forskningsstudie som pågår nu på Mobila familjeenheten på Stockholms centrum för ätstörningar.

Symposium1

Glada deltagare från SCÄ FoU!

Taggad , , , , , , , , , , , , , , ,