Etikettarkiv: Kompetenscentrum för psykoterapi

Evidensbaserad handledning: Intervju med familjeterapeut Raymond Valdés

raymond

Raymond Valdés

Raymond Valdes är legitimerad psykoterapeut och familjeterapeut vid Mottagningen för barn och ungdomar vid Stockholms centrum för ätstörningar. Nu till sommaren avslutar Raymond en tvåårig handledar- och lärarutbildning i psykoterapi vid Kompetenscentrum för psykoterapi. Som ett av examinationsmomenten har han under våren hållit en studentförläsning på temat ”evidensbaserad handledning”. Vi pratade med Raymond om vad han fann i sitt arbete med föreläsningen och vad man egentligen vet om evidens kring handledning.

Hej Raymond! Berätta, hur kom det sig att du föreläste på just detta ämne?
 -Det var inom ramen för ett av flera examensområden i utbildningen, nämligen högskolepedagogik. Uppgiften var att sätta sig in i ett ämne som rör handledning och sedan göra en lektionsplan där syfte, referenser, upplägg och mål – dvs vilken kunskap det hela skulle generera hos åhörarna – skulle framgå. Det var alltså lite bredare än att bara hålla själva föreläsningen. Ämnena slumpades ut bland kursdeltagarna och mitt ämne blev just ”evidensbaserad handledning”.

Det låter nästan som ett lite amerikanskt upplägg – att man blir tilldelad ett ämne och så har man en timme på sig att leta information i skolbiblioteket och förbereda ett föredrag.
 -Ja, men här fick jag nästan två månader på mig att arbeta med föreläsningen. Man kan väl säga så här: det var definitivt inte det ämne jag själv skulle ha valt, men det tror jag var ganska bra. Det var ju också syftet med examinationen: att det skulle vara lärorikt.

Så vad kom du fram till? Vad finns det för evidens i fråga om handledning?
 -Det var väldigt lärorikt men också lite upprörande, för i slutänden så visade det sig att det finns förvånansvärt lite forskning kring effekter av klinisk handledning. Idag pratar man mycket om det man kallar ”kombinationsmodeller” och ”andra generationens handledningsmodeller”, men många av dessa handledningsmodeller tycks ha svårt att fånga komplexiteten i den kliniska vardagen. Det handlar inte bara om själva hantverket utan också om att handledningen ju ges i ett sammanhang och med ett syfte. Det finns en i handledningskretsar ganska känd forskare vid namn Derek Milne som arbetar vid universitet i Newcastle och som har skrivit mycket just om frågor som ”hur vet vi att handledning fungerar?” och ”vad fungerar i så fall?” – honom har jag haft en del mejlkontakt med i mitt arbete med föreläsningen. Milne och andra har försökt att sammanstråla och integrera den kunskap som finns till en mer generisk handledningsmodell som de kallar ”Evidence-Based Clinical Supervision”, EBCS. Tanken är där att EBCS ska vara tillämpbart inom alla psykoterapimetoder, dvs att det inte är någon egentlig skillnad i hur handledaren ska göra oavsett om det handlar om psykodynamisk terapi, KBT, interpersonell terapi, familjeterapi osv. Teknikerna man lär ut kan naturligtvis skilja sig åt men handledarens uppdrag att underlätta lärande är ändå detsamma. När man sedan har jämfört EBCS med exempelvis ”vanlig” KBT-handledning så har man sett stora skillnader i utfall till EBCS-modellens fördel. Ett inslag i detta är t ex upplevelsebaserad handledning och upplevelsebaserat lärande, som har visat sig vara mer framgångsrikt än annat lärande. Hur tillägnar man sig egentligen kunskap? Jo, klimatet ska naturligtvis vara tryggt men det måste också finnas något lite utmanande i situationen, en anspänning, något lite jobbigt rentav – för annars lär man sig inget. Den där balansgången kan se lite olika ut för olika människor så det behöver man som handledare bedöma och anpassa. Sen ska man heller inte glömma betydelsen av alliansen mellan handledaren och den handledde.

På så vis att deras allians i sin tur påverkar klientens utfall?
 -Både klientens utfall och utfallet i hur väl den handledde kan tillgodogöra sig handledningen. Psykoterapiforskarna Jeremy Safran och Christopher Muran har gjort en stor studie på över 700 psykologstudenter där man bl a tittat på anknytningsmönster i inlärnings- och handledarrelationer, och resultaten visade att det var just alliansen som var den viktigaste faktorn i huruvida handledningen uppfattades som ”trygg” eller inte.

Tidigare kallades handledarutbildningen i psykoterapi ibland för ”steg 3” i psykoterapiutbildning, men det låter inte som en självklarhet att en skicklig psykoterapeut också skulle vara en skicklig handledare.
 -Nej, så kan man säga. Det kan såklart vara viktigt att vara en bra utövare av psykoterapiyrket men även om man är det så säger det ingenting om huruvida man kommer vara bra på att handleda. Den handledde går inte i psykoterapi, den är där för att lära sig och handledaren ska underlätta lärandeprocessen. Handledning ska ses som en egen specialitet, på samma sätt som psykoterapi är en egen specialitet. Det verkar vara en enorm skillnad mellan vad man får lära sig på handledarutbildningarna idag jämfört med för 15 år sedan, då man var mer upptagen med att bli en ännu bättre psykoterapeut som kunde lära andra själva psykoterapihantverket. Idag är det mer fokus på pedagogik. Dessutom behöver man ta hänsyn till många fler nivåer och parallella skeenden när det gäller psykoterapihandledning. Den handledde har ju en patient som den så att säga tar med sig in i rummet och diskuterar – så det är en relation som finns i handledningsrummet. Nästa relation är den mellan handledaren och den handledde. Sen har vi i grupphandledning ytterligare en nivå, dvs gruppens inbördes relationer som också behöver hanteras av handledaren så att man skapar ett utvecklande klimat och bra feedbacksystem. En faktor som Derek Milne har tittat på är just vikten av att uppmärksamma gruppklimat och grupprelationer – att inte göra det som handledare är helt enkelt oansvarigt, det har alldeles för stor betydelse för hur de som handleds faktiskt kan tillgodogöra sig handledningen. Klimat och relationer i gruppen måste i detta sammanhang också vägas samman med uppdrag och kontext. Det tror jag de flesta av oss egentligen instinktivt vet och tycker, men det har Milne alltså kunnat belägga i sina studier.

Men det behövs mer forskning gissar jag?
 -Jo, och det är på gång. Sedan 1994 har det publicerats 233 studier om handledning och framför allt under 2000-talet har det skett en stark expansion inom fältet. Idag kommer dessutom mer forskning om handledning från Europa än från USA, så det har blivit en sorts skifte under 00-talet. Tidigare har man i USA varit mer drivande i handledningsforskningen men nu publiceras det faktiskt fler artiklar på ämnet av forskare från Europa än från USA. Det verkar också se ganska olika ut i olika länder vad gäller handledning. I Sverige är ju t ex grupphandledning väldigt vanligt men när jag har mejlat med Derek Milne har det visat sig att det tydligen inte alls är lika vanligt i Storbritannien. När det gäller USA tillkommer dessutom en annan juridisk praxis så att handledaren också har vad som kallas för ”ansvar för tredje person”, dvs ett ansvar för den handleddes klient, och där har det varit en massa juridiska tvistemål kring detta handledaransvar. Men ja, det kommer mer och mer internationell forskning på området.

Vad händer för din del nu när du är klar med handledar- och lärarutbildningen? Hur kommer du att arbeta med handledning framöver
 -Jag är ju redan idag lärare och handledare på en basutbildning i familjeterapi vid Kunskapscentrum för psykoterapi som pågår fram till 2016 – och där har jag såklart också lärt mig mycket. I det arbetet har utbildningen medfört att jag och en kollega nu har en hel del nya idéer om hur vi ska göra inför nästa kurs.

”Jag skulle också vilja påstå att MFT – åtminstone för mig och utifrån den utbildning jag nu har gått – inte bara ska ses som en specifik psykoterapibehandling utan också som en övergripande form där man sedan innehållsmässigt skulle kunna integrera ytterligare tekniker. Jag tänker mig att man t ex kan blanda pedagogiska och familjeterapeutiska interventioner med mentaliseringsinslag, DBT-tekniker osv utan att det innebär någon motsättning.”

Du har också varit involverad i utvärdering och forskning om multifamiljeterapi, MFT, här vid Stockholms centrum för ätstörningar. Hur ser det arbetet ut just nu?
 -Vi i MFT-gruppen vid SCÄ har fortlöpande arbetat med klinisk utvärdering av modellen, bl a i samråd med professor Ivan Eisler vid Kings College i London, och vi har kunnat göra en god kvalitetssäkring. Enligt Ivan Eisler, som besökte SCÄ senast i höstas, så ser våra resultat väldigt bra ut även i internationell jämförelse – och då ska man tänka på att MFT hos oss framför allt har riktat sig till den grupp man kallar för ”non-compliers”, dvs patienter och familjer som på något vis har kört fast i behandlingen och som inte kommer vidare, som inte förbättras. Så det är ju kul att se att MFT verkar kunna hjälpa dem. Det som är på gång nu är att vi arbetar med en mer intensiv femdagarsmodell av MFT som FoU-enheten kommer att utvärdera, där Ivan Eisler också har bidragit med spännande idéer. Nu har Ivan precis skrivit en artikel som handlar just om intensiv familjeterapi och intensiv familjeterapi med MFT, så det är helt klart ett ämne som ligger i tiden. Jag skulle också vilja påstå att MFT – åtminstone för mig och utifrån den utbildning jag nu har gått – inte bara ska ses som en specifik psykoterapibehandling utan också som en övergripande form där man sedan innehållsmässigt skulle kunna integrera ytterligare tekniker. Jag tänker mig att man t ex kan blanda pedagogiska och familjeterapeutiska interventioner med mentaliseringsinslag, DBT-tekniker osv utan att det innebär någon motsättning. MFT blir då ett slags paraply under vilket man kan få väldigt mycket gjort med familjerna på förhållandevis kort tid.

Taggad , , , ,

Kompetenscentrum för psykoterapi

elisabet_lannefelt

Elisabet Lannfelt

Elisabet Lannfelt är psykolog, psykoterapeut och handledare. Elisabet arbetar på Centrum för psykoterapiforskning, dels på KÄTS och dels på KCP, Kompetenscentrum för psykoterapi.

Vad är KCP?
-KCP, Kompetenscentrum för psykoterapi är landstingets egen utbildningsenhet kan man säga. Vi håller till i Vårdhuset vid Liljeholmstorget. Vi tillhör organisatoriskt Centrum för psykiatriforskning och är associerade med KI. Alla våra utbildningar är kostadsfria för personal som är anställda inom psykiatrin i Stockholm. Än så länge har vi inte haft någon renodlad ätstörningsutbildning inom våra lokaler, men det kanske kommer. I höst ger vi en utbildning i Interpersonell Psykoterapi, IPT. Varje student ska arbeta med två patienter på den egna mottagningen och de ska ha diagnosen egentlig depression. Man ska arbeta med patientens depression enligt en IPT-manual på 20 gånger.

Vad gör du på KCP?
-Ibland föreläser jag om ätstörningar eller har en verkstad (workshop) om ätstörningar. Ibland föreläser jag om annat. Jag har kursansvar för kurser i Psykiatrisk diagnostik och inriktningsspecifik bedömning på Psykoterapeutprogrammet. Jag är också kursansvarig för kursen ”Interpersonell psykoterapi (IPT) med fokus på depression” som börjar i höst. Det är en kliniskt inriktad kurs, där deltagarna efter en kortare teoretisk introduktion sedan får återkommande handledning på två patientarbeten under den tid kursen pågår, till maj 2015. Sista ansökan är 10 juni, och det finns fortfarande några platser kvar!

Kan du berätta lite mer om IPT?
-IPT är en manualiserad korttidsterapi som visat mycket goda resultat vid behandling av depression, men även vid exempelvis bulimi. Grundtanken inom IPT är kopplingen mellan psykiatriska symptom och nära relationer. I fallet depression fokuserar man på hur nära relationer påverkar depressionen och också hur depressionen påverkar nära relationer. Tillsammans med patienten väljer man ett av fyra fokusområden; sorg, rollkonflikt, rollförändring eller interpersonella färdigheter. Syftet är både att öka patientens förståelse för hur depressionen påverkar relationer men också att öka patientens relationella färdigheter eller stödja patienten i att förbättra sina relationer. Behandlingen vara normalt 16 sessioner.

Hur lär sig studenterna på IPT-kursen metoden?
-Främst genom det praktiska arbetet. Studenterna lär sig metoden genom arbetet med två patienter och de får handledning varje vecka. Handledningen kommer att ligga på fredagar under två timmar. Handledare är Börje Lech. Börje är psykolog och psykoterapeut och disputerade på en avhandling om ätstörda personers affekter. Hans avhandling har titeln “Consciousness about own and others’ affects”.

Är utbildningarna kostnadsfria för alla som arbetar inom psykiatrin inom SLSO?
-Ja, det kostar ju arbetstiden för den anställda, men inte mer än så. KCP är alltså psykiatrin egen utbildningsenhet. Vi har även en utbildning i DBT och i beteendeanalys som man fortfarande kan söka till. Läs mer här!

Taggad , ,