Etikettarkiv: KÄTS

Nationellt symposium om ätstörningar

Idag är det dags för det nationella symposiet om ätstörningar som arrangeras varje år av Kunskapcentrum för ätstörningar (KÄTS), Svenska ätstörningssällskapet (SEDS) och Riksät. Här kommer lite bilder från symposiet som tog plats på Kungliga myntkabinettet i Stockholm:
   
   

   
  

  

Märkt

Emotionsreglering och självbild i relation till ätstörningar

Elin Monell

Elin Monell

Elin Monell är Leg. psykolog och doktorand på Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS). Elin forskar kring emotionsreglering och självbild i relation till ätstörningar och fick i början av december sin första artikel publicerad. Vi mejlade Elin för att få veta lite mer om henne och hennes forskning:

Hej Elin, berätta först lite vem du är och vad du gör!
-Jag heter Elin Monell och är doktorand på KI/KÄTS (Kunskapscentrum för ätstörningar) sedan mars 2015. Min huvudhandledare är Andreas Birgegård och bihandledare är David Clinton. Jag är doktorand på halvtid och arbetar tillsammans med övriga i KÄTS i Stockholm. Jag är även legitimerad psykolog och den andra halvtiden arbetar jag kliniskt inom barn- och ungdomspsykiatrin i Region Gävleborg, främst med neuropsykologiska utredningar.

Innan jag började på psykologprogrammet var ätstörningar något som intresserade mig, men under utbildningen fanns inget moment alls som berörde detta! Därför kontaktade jag KÄTS inför min psykologuppsats (våren 2013) och fick hoppa på ett projekt som utformades tillsammans med Andreas som också blev en av mina uppsatshandledare. Det var så jag halkade in i forskningsvärlden, något jag inte alls funderat på tidigare, men under uppsatsarbetet insåg jag tjusningen med forskning och statistik!

Vad handlar din forskning om?
-Mitt projekt, som tog form under arbetet med min psykologuppsats, handlar om emotionsreglering och självbild i relation till ätstörningar. Emotionsreglering definieras som en inlärd förmåga som dels innebär att kunna känna igen, förstå och acceptera sina känslor och dels att kunna påverka upplevelsen av och sätt att uttrycka sina känslor i linje med ens långsiktiga mål eller värderingar. Svårigheter med emotionsreglering är något som undersöks i relation till många olika psykiatriska svårigheter, ofta uppmärksammat vid borderline-personlighetsstörning och självskada. Inom ätstörningsfältet är emotionsreglering ett mer och mer beforskat område och det börjar även komma en del behandlingsmodeller fokus emotionsreglering. Svårigheter med emotionsreglering mäter jag med självskattningsformuläret DERS (Difficulties in Emotion Regulation Scale) som finns i Stepwise.

Nästa begrepp, självbild, är vi flera som forskar på vid KÄTS och i en tidigare intervju med Emma Forsén Mantilla beskrivs begreppet närmare. Kortfattat kan sägas att självbild är hur man behandlar sig själv inombords, något som byggs upp i nära relationer under uppväxten och som har betydelse för interpersonella samspel i dagsläget. Självbild mäts med självskattningsformuläret SASB Intrex som finns i Stepwise. Teorier om emotionsreglering och självbild kommer delvis ur olika forskningsfält men det finns många likheter dem emellan, exempelvis har båda betydelse för självreglering, interpersonella samspel och psykopatologi, bl.a. ätstörningar.

Mitt projekt undersöker hur dessa konstrukt förhåller sig till varandra i relation till ätstörningar. Till att börja med ville vi veta ifall de trots likheterna bidrar med unik kunskap i relation till ätstörningar. Om de gör de undrar vi hur konstrukten förhåller sig till varandra – kommer något ”före” det andra i relation till ätstörningssymptom i en möjlig sambandskedja? Jag ska undersöka detta i både en normalgrupp och en patientgrupp (studie 1 resp. 2). Vad gäller patientgruppen kommer jag även att undersöka ifall det är olika svårigheter inom emotionsreglering som har betydelse dels för olika ätstörningsdiagnoser (studie 3) och dels för utfall (studie 4).

Berätta om artikeln som du fick publicerad nu i december
-Artikeln är den första av fyra planerade inom mitt doktorandprojekt och är baserad på data från en normalgrupp av vuxna kvinnor. Jag har skrivit artikeln tillsammans med Emma Forsén Mantilla, Louise Högdahl och Andreas Birgegård. Vi undersökte hur emotionsreglering och självbild förhöll sig till egenskattade ätstörningssymptom i formuläret EDE-Q. Detta undersökte vi med en statistisk analysmetod som kallas mediering, som möjliggör att se ifall effekten av en oberoende variabel på en beroende variabel går igenom, dvs. medieras av, en tredje variabel. Vi testade två olika sambandskedjor: emotionsreglering via självbild, eller självbild via emotionsreglering, i relation till ätstörningssymptom.

Vi fann till att börja med ett starkt samband mellan emotionsreglering och självbild. Båda var också signifikant relaterade till ätstörningssymptom var för sig. När emotionsreglering och självbild testades samtidigt i relation till ätstörningssymptom visade sig ett tydligt medieringssamband för en av sambandskedjorna: effekten av bristande emotionsreglering på ätstörningssymptom gick igenom (medierades av) en mer negativ självbild. Nästan hela effekten gick den här vägen. Det fanns ingen medieringseffekt alls för den alternativa sambandskedjan (effekt av självbild på ätstörningssymptom via emotionsreglering). Annorlunda uttryckt: ifall en person har svårigheter att reglera sina känslor och dessutom har en mer negativ självbild är sannolikheten mycket större för en högre grad av ätstörningssymptom. Bara svårigheter att reglera sina känslor (dvs. utan negativ självbild) ökar inte graden av ätstörningssymptom.

Resultaten tyder på att 1): emotionsreglering och självbild hänger ihop, 2): de bidrar med unik kunskap i relation till ätstörningar (annars skulle ingen medieringseffekt uppstå), och 3): en sambandskedja kan urskiljas där brister i emotionsreglering via självbild påverkar ätstörningssymtom. Vi diskuterar bl.a. hur detta kan ge behandlingsimplikationer.

Vad händer nu?
-Nästa steg är att testa samma modeller i patientgrupper: kan mediering återfinnas där också? Är det samma medieringssamband som i normalgruppen? Finns det några variabler som påverkar medieringen, t.ex. diagnos? Det är tänkt att bli studie 2 i mitt doktorandprojekt. Datainsamlingen för denna studie är inne i sin slutfas så jag kan förhoppningsvis börja analysera data under våren. Jag ska också komma igång på allvar med att läsa kurser under våren, har anmält mig till fem stycken! Jag fortsätter att jobba kliniskt på halvtid så jag kommer ha att göra och behöver nog inte ha tråkigt!

Ni hittar artikeln här >

Märkt , ,

Emma Forsén Mantilla forskar om sambandet mellan självbild och ätstörningssymtom

Emma1

Emma Forsén Mantilla vid sin halvtid förra veckan

Emma Forsén Mantilla är leg. psykolog och doktorand på Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS). Förra veckan blev hon klar med sin halvtid för sin pågående avhandling som handlar om sambandet mellan ätstörningssymtom och självbild. Emma fick även en artikel publicerad om ämnet i augusti som påvisar hur starkt olika självbildfaktorer är hör ihop med ätstörningssymtom. Utöver sin forskning arbetar hon också med att ta fram en utbildning om ätstörningar och idrott tillsammans med riksföreningen Frisk & Fri. Utbildningen riktar sig till tränare och ledare inom föreningsidrotten och på olika motionsanläggningar.

Grattis till din halvtid Emma! Berätta om din avhandling.
-Tack! Min avhandling fokuserar i stora drag samband mellan ätstörningssymtom och självbild. Dels undersöker vi hur ätstörningssymtom och självbildsaspekter är kopplade i olika grupper och åldrar, dels försöker vi testa en hypotes om varför dessa kopplingar existerar och varierar i styrka i de olika grupperna.

Du skrev tidigare din examensuppsats på SCÄ, vad handlade den om?
-Jag skrev min examensuppsats i samarbete med Raymond Valdés (SCÄ) och Caroline Björck på KÄTS. I den undersökte vi samband mellan föräldraageranden gentemot ungdomar med Anoerxia Nervosa innan påbörjad behandling, och förändring i ungdomarnas självbild och vikt efter behandling. Jag samarbetade även tidigare med Yvonne (von Hausswolff-Juhlin) kring ett projekt som ämnade förebygga ätstörningar hos individer som inte hade ätstörning, men som var i riskzonen för att utveckla ätstörning.

Berätta om artikeln som du fick publicerad i  Journal of Eating Disorders.
-Artikeln blev publicerad nu i augusti och heter ”The enemy within: the association between self-image and eating disorder symptoms in healthy, non help-seeking and clinical young women”. Här hittar ni artikeln! I artikeln tittar vi på hur starkt olika självbildsfaktorer (exempelvis självkritik, självhat, självkontroll, självacceptans) enligt en modell som heter Structural Analysis of Social Behavior (SASB), är sammankopplade med ätstörningssymtom såsom bekymmer över sin figur, vikt och ätande. Våra deltagare var unga kvinnor (16-25 år gamla), en grupp var friska individer (dvs utan ätstörning), en grupp hade ätstörningssymtom men var icke-hjälpsökande och den tredje gruppen bestod av patienter med antingen anorexia nervosa (AN), bulimia nervosa (BN) eller ätstörning utan närmare specifikation (UNS). I våra analyser delade vi in åldersspannet i två grupper: de som var 16-18 år och de som var 19-25 år.

Vi fann att självbildsaspekterna självkritik, självacceptans och självkärlek var viktigast i relation till ätstörningssymtom i samtliga grupper. Det vill säga, ju mer självkritik och mindre självacceptans/självkärlek, desto mer ätstörningssymtom. Sambanden var svagare för de friska individerna och för den äldre åldersgruppen, med undantag för den icke-hjälpsökande gruppen där sambanden var lika starka i båda åldersgrupperna. Ätstörningssymtomen var alltså starkt relaterade till de icke-hjälpsökande individernas värdering av sig själva (kritik/acceptans) oavsett ålder. Vi tror att dessa individer ännu inte ser sina symtom som särskilt problematiska, därav söker de inte heller hjälp. Kanske är de i det första stadiet av sjukdomen och har därför inte hunnit uppleva så många negativa konsekvenser ännu. Om man i princip tycker att symptomen ”fungerar” för en, bör symtomen ha relativt stor betydelse för självbilden: symtomen stämmer med det ideal man har för sig själv (att förändra sin kropp, bli smalare). Antagligen är det därför vi ser de starka sambanden bland dessa icke-hjälpsökande individer.

Bland patienterna var sambanden starkast för AN patienter och svagast för BN patienter. Man kan säga att AN patienter nästan uteslutande värderar sig själva utifrån figur, vikt, kropp etc. För BN patienter är det i viss mån så, men inte i lika stor utsträckning som för AN patienterna. Kanske är det så att för AN patienterna ”fungerar” symptomen, de hjälper dem komma närmare målet att bli smal. Symptomen har därför stor betydelse för och stark koppling till hur dessa individer värderar sig själva. För BN patienterna kan man säga att symtomen fungerar mindre bra; att de hetsäter hindrar dem från att nå målet att bli smal. Symptomen fungerar därför inte lika bra som för AN gruppen och är därför heller inte lika starkt kopplade till hur de värderar sig själva.

Vad gäller behandlingsimplikationer visar våra resultat att självbilden måste arbetas med i behandling; något så starkt kopplat till symtomen går inte att förbise. Framförallt verkar självkritik vara en aspekt man måste räkna med att möta, bemöta, belysa och arbeta med som kliniker. Ett långsiktigt mål för behandling bör vara att öka självacceptans och självkärlek.

Hur långt har du kommit i din forskning hittils?
-Denna artikel var den andra av fyra i min avhandling. Artikel 1 är också publicerad och handlar också om självbildsaspekter i relation till ätstörningssymptom men i yngre grupper och i den har vi även med pojkar. I nästa studie, studie 3, undersöker vi vår hypotes om vad dessa olika samband kan tänkas stå för. Vi tror nämligen att det egentligen handlar om att patienter mer eller mindre relaterar till sin ätstörning, nästan som till en annan person. Individer som är väldigt självkritiska är på ett sätt sårbara för att utveckla ätstörning då dessa symptom är just väldigt kritiska i sin natur. Ätstörningssymptomen bidrar i sin tur till den negativa självbilden och ökar således kritiken. Relationen mellan patient och ätstörning skulle alltså kunna liknas vid en relation med en viktig och väldigt kritisk samspelspartner. Eftersom ens självbild formas i och formar just nära relationer skulle denna förklaringsmodell kunna hjälpa oss att förstå de olika samband mellan symptom och självbildsaspekter som vi har observerat. Så, den här hypotetiska relationen står i fokus i vår tredje studie. I vår fjärde och sista studie vill vi se hur relationen mellan patient och ätstörning ändras efter ett år i behandling. Vi vill också undersöka om relationen har betydelse för utfall efter ett år.

Vad händer härnäst?
-Datainsamlingen för studie 3 är alldeles snart färdig så under hösten hoppas vi på att kunna titta närmare på hur patienter relaterar till sin ätstörning och hur detta i sin tur kan hjälpa oss att förstå kopplingarna mellan självbild och ätstörningssymptom som vi redan har observerat.

Märkt , ,

Louise Högdahl utvärderar effekterna av internetbaserad KBT inom klinisk ätstörningsvård

internetbehandling

Louise Högdahl är leg. psykolog på Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS) och doktorand vid Institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet. Louise har under en tid bedrivit ett forskningsprojekt med patienter som har behandlats med internetbaserad kognitiv beteendeterapi (I-KBT) på Stockholms centrum för ätstörningar. Vi hörde av oss till Louise, som just nu är föräldraledig, för att höra mer om projektet:

louise_hogdahl110x1551

Louise Högdahl

Hej Louise, Berätta lite om ditt forskningsprojekt om internetförmedlad KBT för ätstörningsbehandling!
-Grovt sammanfattat kan man säga att forskningsprojektet utvärderar effekter av internetbaserad KBT inom klinisk ätstörningsvård (på SCÄ) för personer som lider av bulimi och liknande ätstörningar.

Hur långt har du kommit?
-Jag har kommit ungefär halvvägs.

Kan du se några resultat redan nu?
 -På gruppnivå har deltagarna minskat sina symtom rejält mellan de olika mättillfällena, dvs före och efter behandling. Vi har också undersökt faktorer för tidiga avhopp i behandling, eftersom det är relativt vanligt att patienter inte slutför hela sin behandling. Där har vi särskilt intresserat oss för personlighetsfaktorer. Vi har även undersökt effekterna av två olika internetbaserade behandlingar och jämfört dessa. Ytterligare fokus i projektet är bland annat långtidseffekter (mättillfällen ett respektive tre år efter avslutad behandling), effekter av gruppbehandling jämfört med internetbaserad KBT och kostnadseffektivitet. Förutom rena ätstörningssymtom så tittar vi bland annat på självbild, depression, ångest, ätstörningsdiagnos och personlighetsfaktorer.
Ett viktigt fokus i projektet är även att försöka ta reda på vilken typ av person som internetbaserad KBT passar bäst för. Vi har tillräckligt mycket underlag för att anse att vi kan säga att det är en effektiv behandling. Samtidigt vet vi att det inte är alla som blir hjälpta av den här behandlingen. Vi strävar därför efter att i möjligaste mån kunna definiera vem som får bäst effekt och därmed bör erbjudas internetbaserad KBT inom klinisk ätstörningsvård. Det är många analyser kvar att göra, så jag kan tyvärr inte gå ut med några mer detaljerade resultat ännu. En studie från projektet är dock publicerad och finns att hitta här!

Vad fick dig intresserad av att börja forska om just internetförmedlad KBT?
-Jag tror att jag drivs av lika delar frustration och nyfikenhet. Ätstörningar är ju ett så utbrett problem, som orsakar så mycket lidande för både drabbade och anhöriga. Det finns förvisso god hjälp att få – men inte alltid! Mycket är fortfarande okänt gällande exakt vad en ätstörning är och hur den bör definieras och vilken typ av behandling som är bäst för vilken person eller för vilket symtom. Internetbaserad KBT blir allt mer vanligt förekommande, både inom ätstörningsbehandling och inom andra områden, både somatiska och psykiatriska, och att grundligt utvärdera dess effekter känns väldigt viktigt innan man bestämmer sig för att implementera och formalisera den som en standardbehandling.

När förväntas din avhandling vara färdig?
-Under 2017.

Hur tror du framtidens behandling av ätstörningar kommer se ut?
 -Svår fråga! Men jag hoppas att evidensbaserad behandling allt mer får vara ledstjärna i vården och att det satsas på att utvärdera både nya och beprövade behandlingsmetoder. Det finns väldigt mycket bra behandling, det vittnar både patienter, anhöriga och personal om, men de behöver utvärderas mer systematiskt än vad som gjorts hittills. Det tror jag är det enskilt viktigaste för att kunna utveckla ätstörningsvården till sin fulla potential.

Läs mer om internförmedlad KBT som ett behandlingsalternativ på SCÄ här!

Märkt , , ,

Andreas Birgegård förklarar varför ortorexi inte är en ätstörning

01andreas

Andreas Birgegård

Andreas Birgegård är docent, enhetschef och forskargruppledare på Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS) i Stockholm. På förra veckans SABS-konferens pratade Andreas om begreppet ortorexi och dess varande eller icke varande. Ortorexi omnämns ofta som en ätstörningsdiagnos, vilket det i själva verket inte är eftersom det inte finns med i de diagnostiska manualer som används inom psykiatrin idag. Vi ställde några frågor till Andreas för att reda ut begreppen:


Hej Andreas! Varför är ortorexi ingen ätstörning?
-Ortorexi beskrivs som en överdriven upptagenhet vid ”rätt” ätande, att hålla sig till en kost som är så ren och naturlig som möjligt och inte innehåller något genmodifierat eller några tillsatser, och ofta ska det vara snålt på till exempel fett och salt. Det är inte en ätstörning i den meningen att begreppet inte finns med i de manualer som används inom vården/psykiatrin, ICD-10 och DSM-IV/DSM-5. Om man använder dessa vedertagna sammanställningar av psykiska sjukdomar som kriteriet för vad som är en ätstörning så är alltså ortorexi inte en sådan.

Sen kan man hävda att ortorexi är ett stört ätbeteende, och det är nog ingen tvekan om att beteenden som beskrivs som ortorektiska ibland kan vara allvarliga symptom och leda till stora problem och stort lidande. Personer som känner igen sig i begreppet ortorexi skulle nog ofta, vid en utredning på psykiatrisk eller ätstörningsspecialiserad enhet, kunna få diagnoser som anorexi, tvångssyndrom, sjukdomsångest eller liknande. Men alltså inte ortorexi. Sen finns det ett problem i begreppet, och det är att det bara är i Sverige (och möjligen Finland och delvis Danmark, men det kommer kanske från Sverige i de fallen) som begreppet kommit att förknippas med träning. I de ursprungliga texterna nämns aldrig träning, och i den forskning som gjorts internationellt så finns träning inte över huvud taget med i definitionen av ortorexi. De verkar vara nåt som har spridits i media och på internet bara här i Sverige. Det tror jag är ett problem, jag tycker att vi bör använda begreppet på samma sätt som andra.

De försök att definiera och undersöka begreppet som finns i forskningen (OBS att det aldrig är en definition som inkluderar träning, så den ”svenska” ortorexin är aldrig undersökt vetenskapligt) har visat en spretig och svårtolkad bild, där ”ortorektiska” attityder till ätande ibland men inte alltid hängt ihop, oftast svagt, med ätstörningssymtpom, men som oftast inte visats ha samband med något psykiatriskt lidande. Forskningen har hittills inte antytt att ortorexi är ett användbart begrepp, som ätstörning eller på annat sätt. Och om man har svårt att få en kategori av beteenden (ätbeteendet) att hänga ihop som begrepp, så lär det inte bli lättare för att man kombinerar det med en annan kategori (överdriven/sjuklig träning, som är ganska svårt att definiera i sig).
Men som sagt, om människor känner igen sig i beskrivningar så har de verkliga symptom och problem som de bör söka hjälp för. Sen kanske vården vill kalla det för nåt annat, men det förändrar inte lidandet, bara kommunikationen kring det.

Hur kommer det sig att många benämner ortorexi som en ätstörning?
-Som det beskrivs har det ju med ätande att göra, både här och utomlands, och med det svenska tillägget av träning så handlar det ju (till stor del) om att göra av med kalorier. Och att äta starkt begränsad kost och träna bort kalorier är typiska/karakteristiska inslag i ätstörningar. Det är därför kanske naturligt att det benämns som en ätstörning. Men enligt manualerna är det alltså inte det. Ibland benämns det som en ätstörning ”utan närmare specifikation” (UNS); det sägs att det ingår i t.ex. DSM-5 under den rubriken (det är i DSM-manualen som ”UNS”-beteckningen finns), men det är helt enkelt fel. Det nämns inte alls i DSM. De flesta forskare och kliniker skulle nog anse att ortorexi inte behövs som eget begrepp, utan att tvångsmässighet som omger mat och träning redan täcks in av befintliga ätstörningar eller andra psykiatriska diagnoser.

Intressant att notera är att när jag presenterade det jag funnit i forskningen om ortorexi på Svenska Anorexi/ Bulimisällskapets (som nu bytt namn till Svenska Ätstörningssällskapet, SEDS) vårmöte så räckte ca 1% upp handen när jag inledningsvis (och i slutet) frågade om de tyckte att ortorexi bör vara en egen diagnos. Ortorexi verkar alltså vara ett begrepp som man inte ser sig ha användning för inom psykiatrin, men som ändå sprids i media och på internet, och konsekvent med ett annat innehåll än som ursprungligen avsågs och som finns i resten av världen. För överdriven träning som enskilt symtom eller syndrom finns utomlands andra begrepp som ”compulsive exercise”. Att tvångsmässig träning (kombinerat med begränsat ätande, både till kvalitet och kvantitet) väldigt ofta ingår i traditionella ätstörningar är välkänt sedan tidigare.

Slutligen, vad händer på KÄTS den närmsta tiden?
-Vi fortsätter forska, om till exempel diagnostik och psykologiska processer vid ätstörning, och en av våra doktorander har halvtidskontroll i augusti. Vi fortsätter också med utbildningssatsningar, t.ex. en anhörigutbildning (för personer som har en anhörig med ätstörning) som blir klar i början av hösten.

Märkt , ,

Ny studie: Ätstörningar och personlighet

 

Johanna Levallius

Johanna Levallius

I mars publicerades i tidskriften Journal of Eating Disorders forskningsartikeln ”Who do you think you are? – Personality in eating disordered patients” av Johanna Levallius, David Clinton, Martin Bäckström och Claes Norring. Här har man tittat på samband mellan ätstörningssjukdom och personlighetsfaktorer och jämfört 208 patienter vid SCÄ med en frivillig icke-klinisk kontrollgrupp. Vi ställde några frågor om studien till huvudförfattaren Johanna Levallius, som är psykolog vid KÄTS och doktorandstudent vid Karolinska Institutet. Johanna är också kopplad till FoU-enheten vid SCÄ via sin huvudhandledare Claes Norring.

Hur skulle du sammanfatta era fynd i studien?
-Vi ville undersöka hur personlighetsprofilen ser ut hos patienter med ätstörning och om personligheten har samband med olika ätstörningssymtom. 208 vuxna patienter med bulimia nervosa eller ätstörning UNS jämfördes med kontroller. Jämfört med kontroller skattade patienterna högre känslomässig instabilitet med mycket negativa känslor och mindre grad av positiva känslor. De hade en lägre tro på sin egen förmåga att hantera utmaningar kombinerat med tvivel på att andra skulle kunna fungera som hjälp och stöd. De hade en tendens att handla impulsivt och att skjuta upp viktiga saker till morgondagen. De skattade sig också som mindre sociala och mindre öppna för nya tankar, känslor och aktiviteter. Slutligen var de mer öppna i sina värderingar. De personlighetsdrag som hade starkast samband med ätstörningssymtom generellt var graden av depressiva mönster och grad av tillgivenhet mot andra.

Var något av era resultat extra överraskande?
-Att patienterna inte skattade högre på spänningssökande vilket tidigare studier visat. Andra studier har dock oftast inte haft åldersmatchade kontroller, vilket skulle kunna förklara att vi inte såg någon skillnad mellan grupperna. Spänningssökande är generellt vanligare i unga år och avtar sedan. Vi förvånades även över att det inte var någon skillnad i ordningssamhet, i linje med en strävan efter perfektion. Intervjuer med patienterna (ej publicerat) visar dock att de skattar lågt på ordningssamhet just för att de är perfektionistiska, dvs de ställer höga krav på sig och är inte nöjda med sig själva förrän allt är helt i sin ordning.

Endast få tidigare studier avseende patienter med ätstörningssjukdom har använt sig av den femfaktormodell för personlighet som ni utgått ifrån. Vilka är fördelarna med denna modell?
-Det stämmer. Fördelarna är flera. Det råder idag konsensus inom personlighetsforskningen att femfaktorsmodellen är den som idag bäst lyckats representera personlighet, oavsett vilken kultur som undersöks och om personen har en psykiatrisk diagnos eller inte. En annan stor fördel är att den är tämligen lätt att förstå utan att vara insatt i personlighet och även kliniskt användbar i arbete med patienter.

Er studie innefattar patienter med diagnoserna bulimia nervosa och ätstörning UNS. Vad säger tidigare forskning om personlighetsfaktorer hos patienter med anorexia nervosa? Stöder forskningen en transdiagnostisk ätstörningsmodell ur detta perspektiv?
-För att svara kort: ja, femfaktorsmodellen stöder ett transdiagnostiskt perspektiv. Det är många fler likheter än skillnader mellan diagnoserna ur personlighetssynpunkt. Viktigt att komma ihåg är att alla patienter inte har ”samma” personlighet, det finns flera olika subgrupper, men de grupperna återfinns inom alla ätstörningsdiagnoserna.

Berätta mer om era fynd avseende impulsivitet hos patienter med bulimisymptom – vad består impulsiviteten i?
-Patienterna skattar en mycket hög grad av impulsivitet jämfört med kontroller. Impulsivitet innebär att inte kunna stå emot att göra sådant som har/kan ha negativa följder. Det är alltså skiljt från spontanitet, som är innebär att i stunden vara fri och flexibel i sitt handlande. Det finns flera orsaker till impulsivt agerande, där den viktigaste för bulimiska symtom verkar vara starka negativa känslor. Det vill säga det impulsiva beteendet (t ex att hetsäta/kräkas, spendera pengar, dricka alkohol eller ta droger) är ett sätt att fly från eller ett försök att hantera svåra känslor.

Nu när den här studien är publicerad, vad är nästa steg i din pågående forskning?
-Roligt att du frågar. Nästa steg är att se om personlighet kan förutse hur det går i behandling. Vi vet idag mycket lite om vad som ökar chanserna att bli frisk när man har en ätstörning. Att titta på personlighetens betydelse i detta sammanhang är en möjlighet att både förstå mer om sjukdomen och att få idéer kring element som kan vara viktiga att inkorporera i behandling.

Här finns artikeln att läsa!

 

Märkt , , ,

David Clinton är ny forskningschef i Oslo

David Clinton

David Clinton

David Clinton är psykolog, psykoanalytiker och docent i medicinsk psykologi vid Karolinska Institutet, där han också är knuten till Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS). Sedan 2014 är David även forskningschef vid Institutt for spiseforstyrrelser/Villa SULT i Oslo. Chef vid Villa SULT är psykiatern Finn Skårderud, som under många år utvecklat mentaliseringsbaserade behandlingsmetoder för ätstörningsvård. Vi har pratat med David om hans nya jobb:

Hej David! Vad har du för dig just nu?
 -Efter en lång dag av brainstorming här i Oslo sitter jag och väntar på sista flyget tillbaka till Stockholm. Vi var fyra från Villa SULT som träffade representanter från Westerdals School of Arts, Communication and Technology. De är ett stor integrativ utbildningsinstitut som driver olika projekt rörande konst, kommunikation och teknologisk utveckling. Vi träffade dem för att skissa på möjliga samarbetsområden beträffande vårdutveckling, utbildning och forskning. Det var första gången jag var i Oslo sedan september, trevligt att vara tillbaka. För mig är det alltid lite av en utmaning med språket, men steg för steg blir det lite bättre.

Vad består ditt jobb i Oslo i?
 -Min formella titel är forskningschef. Det låter flott, men i praktiken är jag mer av en forskningskonsult. Finn och jag känner varandra sedan länge. Vi ser på ätstörningar på liknande sätt och vi ser båda ett behov av att utveckla nya och innovativa behandlingsmetoder. När frågan kom om att ta ett uppdrag på Villan var det svårt att tacka nej.

Davidbild1

Villa SULT i Oslo. Foto: David Clinton

Hur mycket arbetar du på plats i Oslo?
  -Ganska lite egentligen. Det var en del i början, och det kommer förmodligen att bli mer längre fram. En hel del arbete kan jag göra på distans, men den absolut största delen av min tid går till arbete i Stockholm. Jag trivs mycket bra i Stockholm och har inga planer på att flyta till Oslo, även om det är en spännande stad och jag gillar norrmännen mycket.

Vilka forskningsprojekt driver ni?
 -I början arbetade jag mycket med att få igång vårt eget kvalitetssäkringssystem. Vi har ett mycket bra samarbete med ett företag från Tromsö som heter CheckWare. Vi har utvecklat en egen diagnostisk intervju som skulle kunna sammanfattas som en DSM-5-baserad hybrid av BAB (om det är någon som kommer ihåg det gamla kära instrumentet) och SEDI. Vår intervju heter CLEAR (Clinical Eating Disorders Rating) och genererar DSM-5-diagnoser, precis som SEDI. Vi har även skapat ett eget formulär för motivationsskattning, som jag diskuterade på ett FoU-seminarium på SCÄ förra året. Vårt kvalitetssäkringsbatteri är inte lika omfattande som svenska Stepwise/Riksät. Det består av CLEAR, bakgrundsvariabler och motivationsskattning, CORE-34 och IIP. Vi ville också använda SASB så som i Sverige, men det körde ihop sig med frågor om rättigheter att använda den skalan digitalt.

En väldigt bra del av vårt system är att det lätt kan användas av patienter via web, smartphone osv samtidigt som det har nödvändig säkerhetsnivå (bankstandard). Jämfört med mina erfarenheter av både Stepwise och Riksät är CheckWare-systemet oerhört mycket mer användarvänligt, lättanpassligt och inte minst billigt. Mycket av det vi gör just nu är att se till att kvalitetssäkringssystemet fungerar. Vi arbetar också för att ha en hög grad av uppföljningsstatistik, just tack vare enkelheten och hur systemet lätt kan nås via webben.

Davidbild2

Villa SULT i Oslo. Foto: David Clinton

Vilka forskningsområden vill du utveckla i din roll?
  -Det finns stora forskningsambitioner på Villan som jag hoppas att vi kommer att kunna möta med tiden. Det område som jag är mest intresserad av att utveckla är forskning kring de kreativa behandlingsinslagen som Villan satsar på: att utveckla olika behandlingsinslag (eller kanske rättare sagt aktiviteter) som kretsar kring t ex konst, foto, skrivande, musik och drama. Till detta projekt har vi lyckats knyta framstående kulturpersoner och institutioner i Norge. Forskningen kring de kreativa inslagen kommer förmodligen först och främst att vara kvalitativ, men jag hoppas att vi med tiden även kan åstadkomma en hel del kvantitativ forskning om detta. Jag hoppas att de innovativa projekt som utvecklas på Villan också kan prövas på andra ställen. Varför inte t ex utveckla och utvärdera kreativa aktiviteter för patienter även på SCÄ?

En av de viktigaste anledningarna till varför jag tycker att dessa inslag är viktiga att pröva och utvärdera är att jag tror att de kan bidra till att bryta den ofta orubbliga sjukdomsidentitet som många patienter med ätstörningar har. Dessa personer kan ha en djup identifikation med sina symptom och/eller med attityder och värderingar som vidmakthåller symptomen. För att hjälpa dem ur sina problem behöver vi inte bara motarbeta ”det sjukliga” utan också hjälpa dem att hitta “det friska”. En viktig del av detta friskfokus som jag ser det handlar om att hjälpa personen i fråga att upptäcka den kreativa potentialen som vi alla bär på.Kreativitet blir då en motkraft till den destruktivitet som bidrar till ätstörningsproblematiken.

Men det finns även andra områden som jag gärna skulle utveckla. Det finns ett stort intresse på Villan för att utveckla olika former för att använda sociala medier i behandling. Just idag pratade vi bl a med Westerdals om att utveckla en slags webplattform för kreativt utbytte för patienter (och faktiskt även behandlare!). Westerdals har mycket erfarenhet av att kartlägga och studera hur människor använder sig av sociala medier både kvantitativt och kvalitativt, och ett mycket intressant projekt skulle vara att följa patienter i hur de använder sig av och samspelar i kreativa webbaserade tekniker.
Andra projekt rör bl a ett program för “rask respons” och drop-in, samt förstås utveckling av våra psykometriska metoder. Fortsättning följer.

”Det finns många likheter mellan länderna. Men jag tycker att man är mer öppen för nya metoder i Norge. Utifrån vad jag har sett så här långt kan jag tycka att Sverige är ett försiktigare land. Det är inte lika lätt att vara innovativ och det finns mer skepsis mot det som är obeprövat – både på gott och ont.”

Hur ser de ekonomiska villkoren för forskning ut i Norge?
 -Inga stora skillnader jämfört med Sverige skulle jag säga. Det som dock gör vår situation unik är att Villans verksamhet till stor del grundar sig på filantropiska medel. Jag säger “till stor del” för att dessa medel täcker mycket av drift och lönekostnader, men egentligen inte allt. Patienterna måste ändå betala för sina besök och forskningsanslag måste sökas. Världen är inte helt annorlunda. En ambition är dock att vi ska kunna minska patientkostnaderna genom projekt- och forskningsanslag som kan användas för att bekosta behandling.

Davidbild3

Villa SULT i Oslo. Foto: David Clinton

Ser du några skillnader i hur man arbetar med ätstörningsvård i Norge jämfört med i Sverige?
  -Det finns många likheter mellan länderna. Men jag tycker att man är mer öppen för nya metoder i Norge. Utifrån vad jag har sett så här långt kan jag tycka att Sverige är ett försiktigare land. Det är inte lika lätt att vara innovativ och det finns mer skepsis mot det som är obeprövat – både på gott och ont. Jag uppfattar också Sverige som ett land som byggs mer på konsensustänkande – även det på både gott och ont. Inom psykiatrin och psykoterapin har detta betytt att vissa inriktningar är “inne” medan andra är “ute”. Även om detta håller på mjukas upp kan jag uppfatta Norge som ett land som tolererar mer av en mångfald i hur man arbetar med ätstörningsvård.

Hur kommer det sig att mentaliseringsbaserad behandling (MBT) av ätstörningar blivit så stort just i Norge?
 -MBT är också ganska väl förankrat i Sverige numera – fast kanske mest när det gäller borderlinebehandling. Att Norge ligger före när det gäller ätstörningsvård beror mest på Finn Skårderud och hans dubbla intressen för mentalisering och ätstörningar. Den gemensamma nämnaren där är Hilde Bruch, som tyvärr håller på glömmas bort i Sverige tror jag. Men det norska försprånget beror också på de saker som jag redan nämnt – en större öppenhet för nya inriktningar och mindre betoning på att alla bör tänka lika.

Valet av namnet ”Villa SULT” (inspirerat av Knut Hamsuns roman från 1890) har fått kritik på sina håll, har du några tankar kring det
 -Namnet är i och för sig tänkt att provocera, men jag tror att många svenskar har lätt att missförstå namnet och tolka det på ett ganska konkret sätt. På norska betyder “sult” både svält och hunger. Om du är hungrig säger du “jeg er sulten”. “Sult” är också namnet på ett stort verk i den norska litteraturen. (Filmatiseringen av boken var Per Oscarssons genombrott.) Boken kan ses som något av en existentiell klassiker som handlar om vår “hunger” efter mening. Här finns det en viktig koppling till ätstörningsbehandling. Patienter kan ofta uppleva en hunger efter mening i livet och ett behov av att förstå sina problem. Behandlare kan också på ett liknande sätt känna en hunger efter att inte bara förklara symptom och predicera sjukdomsförlopp utan att även förstå den enskilda patientens liv i ett bredare sammanhang. Det finns helt enkelt mycket som vi kan känna en hunger för i livet.

Sker det något samarbete mellan Norge och Sverige inom ätstörningsforskningen i nuläget?
 -Inte mycket, men lite. Både Claes Norring vid SCÄ:s FoU-enhet och Andreas Birgegård vid KÄTS har hjälpt till med utvecklingen av våra mätmetoder (CLEAR och motivationsskattningen). Det finns lite kontakter mellan svenska forskare och RASP (Regional seksjon spiseforstyrrelser) i Oslo. Och det finns en del utbyte mellan dem som håller på med utveckling av internetapplikationer. Men det finns utrymme för mycket mer spännande samarbete! Är det någon som är intresserad?

Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

Forskningssymposium om ätstörningar

Symposium2

David Clinton (KÄTS) öppnar årets symposium

Idag samlades doktorander och forskare på myntkabinettet i Gamla Stan igen för att delta i årets forskningssymposium om ätstörningar. Forskningssymposium arrangeras varje år av KÄTS i samarbete med SABS och Riksät.

Symposium3

Erika Nyman-Carlsson föreläser

På årets symposium föreläser doktorand Erika Nyman-Carlsson om den svenska valideringen av formuläret Eating Disorder Inventory-3 (EDI-3). Ta del av Erikas publicerade artikel här!

Symposium5

Cindy Bulik

Cindy Bulik är på plats och presenterar banbrytande forskning om genetik och ätstörning!

Symposium6

Claes Norring och Sanna Aila Gustafsson

Claes Norring och Sanna Aila Gustafsson presenterar nya Riksät.

Symposium7

Carl Lund, Katarina Elf och David Clinton

Carl Lund, Katarina Elf och David Clinton berättar om den forskningsstudie som pågår nu på Mobila familjeenheten på Stockholms centrum för ätstörningar.

Symposium1

Glada deltagare från SCÄ FoU!

Märkt , , , , , , , , , , , , , , ,

Nordic Interest Group Web

Flaggor

Joakim de Man Lapidoth har fått en NIG (Nordic Interest Group) accepterad hos Nordiska ätstörningssällskapet (NEDS). Gruppen heter NIG Web och består av Joakim från oss, Camilla Lindvall Dahlgren från RASP i Oslo, Louise Högdahl från KÄTS och Rasmus Isomaa från Fredrikakliniken i Jakobstad.
Syftet med NIG Web är att öka samarbetet mellan de Nordiska länderna för klinisk och forskningsmässig utveckling av webbaserat behandlingsstöd.

Läs mer om NIG Web på NEDS hemsida

Märkt , , , , , , , , , ,