Etikettarkiv: Fredagsläsning

Fredagsläsning: “Association of Exposure to Infections in Childhood With Risk of Eating Disorders in Adolescent Girls”

Veckans fredagsartikel publicerades tidigare under våren och handlar om samband mellan ätstörningssjukdom och tidigare infektioner under barndomen. Studien har genomförts med hjälp av danska befolkningsregister, där man har följt över en halv miljon flickor från barndomen och upp till 16 års ålder i genomsnitt. I korthet fann man att de personer som hade vårdats inneliggande på sjukhus till följd av en infektion eller som hade behandlats med antibiotika under barndomen löpte en större risk att senare insjukna både i anorexia nervosa eller bulimia nervosa.

Här kan man läsa en sammanfattande populärvetenskaplig artikel om forskningen som ligger till grund för studien och de eventuella orsakssamband som skulle kunna förklara fynden >

Och här kan ni hitta själva forskningsartikeln >

Mattias Strand, överläkare och doktorand SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: Body image concern and treatment outcomes in adolescents with anorexia nervosa

Artikeln denna vecka handlar om sambandet mellan mått på kroppsuppfattning vid starten av behandlingen och förändringar i BMI och övriga mått på ätstörningspsykopatologi vid intensiv KBT-E behandling av ungdomar med AN.

Det ingick 62 patienter med AN diagnosen i åldern från 13-18 år. Man mätte deras BMI (Body Mass Index) percentiler vid fyra tillfällen (före och efter behandling, samt vid 6-, och 12 månaders uppföljningen) och intervjuade dem med Eating Disorder Examination (EDE) och andra instrument innan och efter behandlingen.

Vid slutet av behandlingen hade cirka 96% av de som fullföljde behandlingen nått en vikt som motsvarade minst ett BMI på 18.5 för vuxna. Ätstörningspatologi hade minskats markant. Vid uppföljningen, 12 månader senare, hade fortfarande 80% av de patienter som fullföljde behandlingen ett BMI motsvarande minst 18.5 för vuxna. Forskarna fann ett samband mellan startvärden på olika indikationer av kroppsbekymmer och förändringar i BMI. Starkare rädsla för viktuppgång, samt högre poäng på tjockkänslan i början av behandlingen bidrog till långsammare ökning i BMI. Upptagenhet av vikt och figur kunde dock inte predicera utveckling av BMI över tid. Intressant nog fanns det inget samband mellan förändringar i kroppsbekymmer under behandlingen och BMI förändringar över tid, vilket enligt författarna är ett belägg för att KBT verkar via sin helhet och inte som en konsekvens av enstaka komponenter. KBT-E är med andra ord inte en samling tekniker: Helheten är mer än delarna.

Artikelförfattarna menar att olika aspekter av kroppsbekymmer är viktiga att beakta i behandling av patienter med AN. I övrigt antyder resultatet att intensiv KBT-E kan vara en god behandling för att minska ätstörningspatologi och kroppsbekymmer hos unga patienter med AN, där 80% av patienter som fullföljde behandlingen inte längre var medicinskt underviktiga efter ett år.

Här kan ni läsa artikeln >

Nina Lindvall, psykologstudent och Ata Ghaderi, psykolog på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: Identifying a male clinical cutoff on the Eating Disorder Examination-Questionnaire (EDE-Q)

Fredagsartikeln denna vecka handlar om hur bra det välanvända måttet Eating Disorder Examination-Questionnaire (EDE-Q) är för att identifiera fall av ätstörningar bland män.

Senare årens forskning har föreslagit att vi tidigare har underskattat förekomsten av ätstörningar hos män. Adekvata och lättillgängliga metoder för att klassificera män med ätstörningar är något som många forskare har argumenterat för. Huvuddelen av forskning om ätstörningar har gjorts på kvinnliga patienter och ett flertal studier har visat att män brukar få lägre poäng på EDE-Q än kvinnor. När man använder samma cut-off på män som kvinnor resulterar det att många män med ätstörningar klassificeras som friska. Artikelförfattarna undersökte olika cut-off nivåer för EDE-Q som på ett optimalt sätt kunde skilja mellan en klinisk grupp av manliga patienter som var under behandling och en kontrollgrupp med friska manliga studenter.
Deras resultat visade att EDE-Q kan med god precision skilja mellan män med och utan ätstörningar. Detta förutsätter dock användning av ett lägre cut-off för män (1.68) jämfört med den cut-off som oftast används för kvinnor (2.5).

Artikelförfattarna reflekterade om behovet av en lägre gräns för adekvat klassificering av ätstörningar bland män kunde bero på att EDE-Q har betydande fokus på ätstörningssymtom som handlar om önskan att vara smal och kontrollera sin vikt i kontrast till det som är mer i fokus för män, nämligen kontroll över kroppsform och önskan att se muskulär ut. Författarna väcker frågan om EDE-Q behöver modifieras för att täcka fler domäner som är mer relevanta vid ätstörningspsykopatologi hos män (t.ex. strävan efter att ha mycket muskler).

Här kan ni läsa artikeln >

Nina Lindvall, psykologstudent och Ata Ghaderi, psykolog på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: “Familjedagvård i grupp – ett effektivt sätt att behandla barn och ungdomar med allvarlig ätstörning”, en rapport från SCÄ

I senaste numret av Tidskriften för Svensk Psykiatri bidrar Maiken Fjelkegård, som tidigare arbetade som överläkare hos oss vid Stockholms centrum för ätstörningar, med en kort artikel där hon beskriver arbetssättet vid vår familjedagvårdsenhet. Behandlingen vid familjedagvården bygger i stora delar på så kallad multifamiljeterapi, där flera barn och ungdomar med ätstörning och deras familjer går i behandling tillsammans i grupp.

Här (på sida 36) kan du läsa artikeln >

Taggad

Fredagsläsning: Imagery rescripting in individuals with binge-eating behavior: An experimental proof-of-concept study

reject

I artikeln denna vecka undersökte artikelförfattarna effekten av en 1-sessionsbehandling av två olika metoder för att förändra grundantaganden, förekomst av negativa och positiva emotioner, samt ätstörningssymptom. Den ena tekniken var kognitiv omstrukturering som används i KBT och den andra var att arbeta med inre mentala bilder (imagery rescripting). Man kan jobba med inre bilder på flera olika sätt. I den här studien fokuserade man på att hjälpa patienterna förändra sina reaktioner på inre bilder som handlade om social avvisning.

Målgruppen var patienter med bulimia nervosa eller hetsätningsstörning. Majoriteten av de patienter som kom med i studien hade hetsätningsstörning. De hade rekryterats från en slutenvårdsklinik samt en öppenvårdsavdelning.  De delades slumpmässigt i två grupper för att antingen få jobba med kognitiv omstrukturering eller omskrivning av inre bilder.

Patienternas positiva och negativa emotioner mättes före och efter omskrivning av inre bilder eller kognitiv omstrukturering. Uppföljning gjordes 1 vecka senare samt 1 månad senare. Data från 1-månadsuppföljningen var dock mycket bristfällig och användes inte då många patienter hade skrivits ut från avdelningen. Deltagarna upplevde båda betingelserna som trovärdiga och acceptabla. Resultatet visade att både teknikerna bidrog till önskvärda, men små förändringar i positiva och negativa emotioner, ätstörningspsykopatologi och grundantaganden.

Studien hade sina begränsningar med stort bortfall vid 1-månadersuppföljning. Dessutom är det svårt att säkerställa små effekter av en enda session i små grupper. Artikelförfattarna menar att det kan vara värdefullt att utforska dessa tekniker vidare då resultaten visade på reducering av patienternas bekymmer, ätstörningssymptom samt deras rationella och emotionella grundantaganden.

Här kan du läsa artikeln >

Nina Lindvall, psykologstudent och Ata Ghaderi, psykolog på SCÄ FoU

 

Taggad

Fredagsläsning: Optimizing treatment outcomes in adolescents with eating disorders: The potential role of cognitive behavioral therapy

Familjebaserad behandling (på engelska Family-based treatment, FBT) är den behandling som har visat sig ge bäst resultat för barn och ungdomar med ätstörningar och behandlingen rekommenderas som ett förstahandsval i nationella riktlinjer. För en andel patienter leder dock inte behandlingen till remission eller tillräcklig symtomreduktion. KBT för ätstörningar rekommenderas som andrahandsval för den aktuella patientgruppen. I veckans fredagsartikel undersöktes vilken betydelse KBT kan ha i de fall där FBT inte har varit effektiv eller möjlig att tillämpa. Författarna avsåg även att undersöka prediktorer för bortfall och behandlingsrespons.

Studien var en transdiagnostisk fallserie i en klinisk miljö. Femtiofyra patienter deltog, varav 52 % hade anorexia nervosa (AN), 31 % atypisk AN, 15 % bulimia nervosa (BN) och 2 % hade atypisk BN. Trettiotvå patienter hade behandlats med FBT utan att nå återhämtning och för resterande 22 hade FBT inte bedömts vara lämpligt. Genomsnittsålder var 15,5 år (13 – 18 år). De hade varit sjuka i ätstörning i genomsnitt 24,7 månader (4 – 96 månader). Data som samlades in inkluderade diagnos, vikt, ätstörningsduration, ätstörningssymtom (Eating Disorders Examination Questionnaire , EDE-Q) och psykosocial funktionsnedsättning på grund av ätstörningen (Clinical Impairment Assessment , CIA). Datainsamling genomfördes före och efter behandling. KBT-behandlingen baserades på enhanced cognitive behavioral therapy (CBT-E), den ledande evidensbaserade psykologiska behandlingen för ätstörningar. Den anpassades för den unga målgruppen genom att vid behov inkludera familjen. Behandlingen modifierades när andra vidmakthållande faktorer som trauma bedömdes förhindra fokus på ätstörningsspecifik psykopatologi såsom kontroll över kroppsform och vikt. Alla sessioner utfördes av en sjuksköterska med stor erfarenhet av behandling med CBT-E.

Av de femtiofyra patienter som medverkade i studien var det 22 patienter (50%) som slutförde KBT-behandlingen, 14 påbörjade behandling men slutförde den inte och 18 genomförde den inte. Bortfallet från behandling var inte relaterat till initial diagnos, ätstörningens svårighetsgrad eller duration. Patienternas ätstörningssymtom (EDE-Q) och psykosociala funktionsnedsättning (CIA) minskade signifikant efter behandlingen, med måttliga till stora effektstorlekar på alla skalor. Vikten ökade också signifikant hos patienter med AN och atypisk AN. Sjukdomens svårighetsgrad eller ätstörningsduration var inte relaterade till utfallet. Utfallet skiljde sig inte heller mellan grupperna (tidigare behandling respektive ingen tidigare behandling med FBT).

Studien var en fallserie och saknade kontrollgrupp. Bristen på följsamhet var stor och KBT- behandlingen utfördes av en och samma behandlare vilket bidrar till att terapeuteffekter inte kan uteslutas och resultaten bör tolkas med försiktighet. Mot bakgrund av tidigare studier om KBT för ätstörningar, som har visat att sjukdomens allvarlighet och duration inte är relaterade till utfall, konstaterar författarna att KBT är ett bra andrahandsval för barn och ungdomar med ätstörningar. Metoden kan användas när effekten av FBT har uteblivit eller i de fall där FBT inte har bedömts vara ett lämpligt behandlingsalternativ, exempelvis när patienten inte kan återta ansvaret för maten som förväntat i FBT eller när familjen inte är tillgänglig.

Här kan ni läsa artikeln >

Anne-Charlotte Wiberg, doktorand på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: “A Practical Approach to Classifying and Managing Feeding Difficulties”

Den här veckan har vi fått ett artikeltips från läkarkolleger vid Södertälje sjukhus som jobbar med uppfödningssvårigheter hos barn, ett ämne som tangerar ätstörningsområdet även om kontexten ofta är en annan.

Artikelförfattarna, som är verksamma som barnläkare vid olika sjukhus i USA och Kanada, pekar på forskningsfynd som har visat att ungefär hälften av alla föräldrar uppger att minst ett av deras barn – vilket sammantaget innebär 20-30% av alla barn – äter dåligt. Detta innefattar ett brett spann av ätsvårigheter, alltifrån mild ”petighet” med maten till svårare uppfödningsbesvär hos barn med autismspektrumstörning. Så som vi tidigare har konstaterat här på bloggen så präglas olika diagnostiska indelningar och förklaringsmodeller till en hög grad av upphovspersonernas yrkestillhörighet och expertområde, och ätstörningsforskningen och den barnmedicinska forskningen om uppfödningssvårigheter har dessvärre inte alltid utbytt kunskap och erfarenheter sinsemellan på ett bra sätt.

Artikelförfattarna går igenom olika signaler att vara särskilt uppmärksam på hos barn som äter dåligt, både vad gäller symptom hos barnet i fråga och tecken på att samspel mellan föräldrar och barn kan fungera dåligt i matsituationer. De gör också en indelning i tre huvudkategorier, som intressant nog stämmer bra överens med de kategorier som brukar tas upp inom diagnosen undvikande/restriktiv ätstörning (avoidant/restrictive food intake disorder, eller ARFID, på engelska): barn med generellt låg aptit, barn med selektivt ätande och barn som av olika skäl är rädda för födointag. Artikelförfattarna skiljer genomgående på organiska orsaker, dvs underliggande medicinska tillstånd som kan ge upphov till uppfödningssvårigheter, och medfödda drag hos barnet i fråga då det gäller sådant som aptit och benägenhet att vilja prova nya födoämnen. De tar också för varje kategori upp missuppfattningar hos föräldrar som kan bidra till obefogad oro för barnets ätande, så som att barnet uppfattas ha dålig aptit trots att tillväxten är helt normal eller att barnet gråter vid matning men att orsaken i själva verket är något annat – så som kolikbesvär – och att näringstaget trots detta är fullgott. Andra vanliga exempel är att barn som är förhållandevis småväxta till följd av ärftliga faktorer, dvs att föräldrarna själva inte är långa och storväxta, ofta felaktigt tillskrivs en ”liten aptit” eller att barn i 1-3-årsålden, då en tydlig selektivitet i fråga om mat hör till det normala, uppfattas ha svårt att äta därför att de inte spontant tycker om sådant som blomkål och broccoli.

Man ska också komma ihåg att de allra flesta uppfödningsbesvär under barnaåren inte leder till problem med maten i högre ålder. Trots detta är veckans fredagsartikel en intressant inblick i de frågeställningar som barnläkare kan ställas inför då det gäller barns ätande – frågor som även kan aktualiseras i anamnesen då vi på Stockholms centrum för ätstörningar möter äldre barn och tonåringar med ätstörningssjukdom.

Här kan ni läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad

Fredagsläsning: ”The empirical status of the third-wave behaviour therapies for the treatment of eating disorders: A systematic review”

Artikeln denna vecka handlar om att utvärdera om det finns tillräcklig evidens för att erbjuda tredje vågens beteendeterapier för behandling av ätstörningar.

Terapierna som genomgås i reviewen är Dialiktisk beteendeterapi (DBT), Schema therapy (ST), Acceptance and commitment therapy (ACT), Mindfulness-based interventions (MBI) och Compassion-focused therapy (CFT). Totalt undersökte artikelförfattarna 27 studier varav 13 var randomiserad kontrollerade studier (RCT) som anses vara bäst för att bedöma effekt och evidens.

I den selekterade litteraturen såg artikelförfattarna en tendens för symtomförbättring hos patienter som hade fått en tredjevågs-behandling. Det fanns även vissa indikationer för värdet av DBT, ST och CFT i behandling av patienter med bulimia nervosa eller hetsätningsstörning, men dessa terapier har än så länge inte tillräckligt med empiriskt stöd. Det fanns bara en RCT för ACT, som inte producerade bättre effekter vad gäller remission än TAU gruppen (treatment as usual).

Konkret observerade författarna behovet av större RCT studier för dessa alternativa behandlingar, samt mer specificerat behandling riktat mot särskilda patientgrupper. De menar att det behövs fler RCT och mer samarbete mellan forskargrupper för att studierna ska kunna följa en rad gemensamma standards (t.ex. inklusion- och exklusionskriterier och terapiformat), vilket gör att resultat från dessa kan kombineras för att dra mer säkra slutsatser. Det är t.ex. inte möjligt att sammanväga resultat från studier som använder traditionell terapi (face-to-face med en terapeut) med studier som bygger på vägledd självhjälp, vilket är för närvarande fallet med flera DBT studier.

Sammanfattningsvis föreslår författarna att kliniker ska hålla sig till evidensbaserade behandlingar såsom KBT och IPT inom ätstörningsområdet så länge andra terapier inte har hunnit få en empiriskt stabil evidens för sin verkan.

Här kan ni läsa artikeln >

Nina Mie Lindvall, psykologstudent och Ata Ghaderi, psykolog på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: “Cognitive-behavioral therapy for eating disorders in primary care settings: Does it work, and does a greater dose make it more effective?”

Den här veckan handlar fredagsartikeln om att behandla ätstörningar med KBT inom primärvården, dvs på vårdcentral. Eftersom tillgången till specialiserad ätstörningsvård på många håll är begränsad, inte minst ur ett internationellt perspektiv, så är det önskvärt att hitta alternativa sätt att kunna nå ut med behandling till personer med ätstörningar. Ett sådant sätt kan vara just att erbjuda vedertagen psykoterapeutisk behandling via primärvården.

I den aktuella brittiska studien erbjöd man KBT via utbildade psykoterapeuter vid vårdcentral till 47 patienter med anorexia nervosa, bulimia nervosa eller atypiska varianter av dessa sjukdomar. Ett krav för deltagande var att patienterna hade ett BMI över 17, då man bedömde att en större undervikt än så inte var hanterbar inom primärvården. I medeltal deltog patienterna i 17 individuella terapisessioner över en tidsperiod på drygt 22 veckor. Tolv patienter avslutade av olika skäl behandlingen i förtid, vilket medförde en drop-outratio på ungefär 25% – dessvärre inte en ovanligt hög siffra i kliniska studier om ätstörningsvård. BMI-nivåerna var oförändrade under behandlingens gång, men man såg en signifikant minskning av störda ätattityder, hetsätningar, kompensatoriska beteenden (ffa självframkallad kräkning) och depressivitet. Vid behandlingens slut var elva patienter (drygt 23%) fullt återställda från ätstörningssjukdom.

Ett annat intressant fynd var att behandlingens längd inte påverkade utfallet – huvuddelen av de förändringar som patienterna gjorde skedde i den inledande fasen av behandlingen. Artikelförfattarna drar här slutsatsen att den optimala behandlingslängden för de aktuella patienterna var mellan åtta och tolv veckor, varefter ingen tydlig ytterligare förbättring ägde rum. Detta pekar än en gång på betydelsen av att raskt komma igång med konkreta förändringar i den terapeutiska behandlingen.

Här kan ni läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad

Fredagsläsning: “Kwashiorkor: an unexpected complication to anorexia nervosa”

Veckans fredagsläsning är en fallbeskrivning författad av kolleger vid en ätstörningsklinik i Danmark. De tar här upp ett ovanligt patientfall: en 48-årig kvinna med långvarig anorexisjukdom som uppvisade symptom så som vid kwashiorkor, vilket är ett sjukdomstillstånd som kan uppstå till följd av svår proteinbrist. Kliniskt kännetecknas kwashiorkor av tillväxthämning, avmagring i armar och ben, hud- och hårförändringar, ödem, förstorad lever och en utspänd vätskefylld buk, som ofta antas bero på låga nivåer av albumin (ett protein i blodet) och minskat osmotiskt tryck – många har säkert sett nyhetsbilder från svältkatastrofer av barn med sådana typiska tecken på kwashiorkor.

Trots att anorexia nervosa också per definition innebär att kroppen är i ett svälttillstånd så ser man här dock sällan samma uttalade proteinbrist som vid svält av andra anledningar, och även då proteinbrist föreligger så är det ovanligt med så låga albuminnivåer som vid kwashiorkor. Enligt artikelförfattarna är deras fallbeskrivning den första av kwashiorkor hos en patient med anorexia nervosa utan andra bakomliggande orsaker. Kvinnan i fråga hade haft en anorexisjukdom i 30 års tid och vårdats inneliggande vid flera tillfällen. När hon nu än en gång lades in för vård vid sjukhus hade hon varit sängliggande i tre månader och uppvisade en tydlig muskelsvaghet, torr hud med ulcerationer samt en öm och avsevärt utspänd buk. I blodprover påvisades bland annat låga albuminnivåer, överensstämmande med proteinbrist. Ett ultraljud av buken visade vätska i bukhålan och en förstorad lever, men inga andra avvikelser.

Man övervägde alkoholmissbruk eller ett felaktigt använde av vätskedrivande preparat som differentialdiagnoser, men det fanns inga hållpunkter för något av detta i kvinnanas sjukhistoria. Behandling påbörjades med sedvanlig upptrappning av energiintaget tillsammans med olika vitamintillskott. Bukvätskan tappades ut, vilket talande nog ledde till en viktminskning på 10 kg. När patienten lades in hade hon trots långvarig svält ett BMI-värde nära normalgräns, men den verkliga undervikten maskerades alltså av vätskemängden i bukhålan. Efter sex veckors slutenvård kunda patienten skrivas ut och hon kunde då gå själv, såren hade läkt och bukvolymen hade återgått till den normala.

Artikelförfattarna pekar på att man i dagsläget faktiskt inte vet med säkerhet hur sambanden mellan undernäring, protein-/albuminbrist och vätska i bukhålan ser ut. Exakt vilka mekanismer som ligger bakom symptomen vid kwashiorkor är därför inte känt. I ett par studier från de senaste åren har man påvisat samband mellan kwashiorkor och förändringar i tarmfloran och sett att man med hjälp av antibiotikabehandling har kunnat minska dödligheten hos barn med svåra svältsymptom, men dessa fynd får ses som högst preliminära. Man vet heller inte hur det kommer sig att personer med anorexia nervosa inte rutinmässigt drabbas av låga albuminnivåer, medan detta alltså är mycket vanligt vid svält av andra skäl. I litteraturen finns det en tidigare beskrivning av kwashiorkorliknande symptom – sår på benen, perfiera ödem och vätska i bukhålan – hos en kvinna med ätstörningssjukdom, men hon hade också ett samtidigt alkoholmissbruk och det är troligt att det snarare var detta som ledde till symptombilden.

Här kan ni läsa artikeln >

Taggad