Etikettarkiv: Fredagsläsning

Fredagsläsning: ”Long-term outcomes in treated males with anorexia nervosa and bulimia nervosa-A prospective, gender-matched study”

Män har mindre benägenhet att söka vård för ätstörningar. En mycket liten andel av patientunderlaget vid både allmänna och specialistmottagningar för ätstörningar består av män. Därför är det oerhört viktigt med mer kunskap om utfallet av behandlingar för män med ätstörningar.

I studien som vi lyfter fram idag hade forskarna tittat närmare på långtidsutfall för 119 män med anorexia nervosa (AN) och 60 med bulimia nervosa (BN). Med långtidsutfall menar man olika saker i olika studier. Här var genomsnittstiden för långtidsutfall nästan 6 år vid för män med AN och 7.5 år för dem med BN. Variationen var dock stor. Vid båda diagnoserna var det mer än 70% av patienterna som tackade Ja till deltagande i studien och därför är generaliserbarheten på patientunderlaget stor. För varje diagnostisk grupp av män tog man fram en motsvarade (matchad) grupp av kvinnor med samma diagnos för att jämföra utfallet för män, i förhållande till hur det gick för kvinnor.

Eftersom grupperna var matchade fanns det inga skillnader mellan män och kvinnor med AN eller BN. Det fanns inga skillnader gällande igångsättningsålder, levnadsförhållanden, utbildningsnivå, duration av AN/BN, eller antalet tidigare behandlingar. Vid långtidsuppföljningen visade sig att männen hade högre BMI än kvinnor i AN gruppen, och när man undersökte hur många som hade en medicinsk undervikt vid uppföljningen var procentsatserna signifikant olika (40% män och 56% kvinnor). En signifikant högre andel kvinnor med undervikt än män vid långtidsuppföljning såg man även bland patienter som initialt behandlades för BN (5% män och 32% kvinnor). Antalet patienter med AN eller diagnoser hos dem som hade initialts vårdats för AN vid långtidsuppföljningar var likvärdigt och båda könen hade liknande remission. Inga patienter hade utvecklat hetsätningsstörning, men ätstörningar utan närmare specifikation var lite mer vanligt hos män än kvinnor. För dem som initialt behandlades för BN var det inte heller några könsskillnader vid långtidsuppföljningar. Övergången från BN till AN var sällsynt och bara en man och inga kvinnor hade utvecklat hetsätningsstörning vid långtidsuppföljningen. Framförallt för gruppen med AN såg man bättre resultat gällande kärnpsykopatologin av ätstörningar hos män (små effekter) jämfört med kvinnor vid uppföljningar, medan för BN gruppen fanns det några få skillnader.

Sammantaget var det likvärdig remission från AN hos män och kvinnor (40% kontra 41%). Män med AN rapporterade mer påtaglig förbättring av kärnpsykopatologin av ätstörningar vid långtidsuppföljningar, men dessa resultat behöver tolkas försiktigt då många sjävrapporteringsinstrument vid ätstörningar inte ger en rättvisande bild av kärnpsykolopatologin hos män, då dessa är främst designad med kvinnor i åtanke. Urvalet av patienter, inklusive en hel del svåra patienter, samt att samtliga hade fått KBT behandling begränsar de slutsatser man kan dra från studien. Dessa begränsningar till trots är detta största studien om långtidsutfallet för män med relativt svåra ätstörningar över tid som visar att ungefär hälften tillfrisknar (lika stor proportion som kvinnor med AN/BN) och att könsskillnaderna är marginella.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Testing the validity and clinical utility of the severity specifiers for binge-eating disorder for predicting treatment outcomes”

I den studien som sammanfattas idag har en forskargrupp som länge har haft fokus på hetsätningsstörning och dess behandling studerat om svårighetsgraden av hetsätningsstörning såsom det definieras i den senaste versionen av diagnossystemet DSM har någon form av klinisk användbarhet. I DSm-5 föreslår man att svårighetsgraden av hetsätningsstörning ska definieras utifrån antalet hetsätningar: 1-3 hetsätningar per vecka markerar en mild form av hetsätningsstörning, medan 4-7 är måttlig, 8-13 är svår och över 14 hetsätningsepisoder per vecka kännetecknar en extremt svår form av hetsätningsstörning.

Forskargruppen studerade ett stort urval av patienter med hetsätningsstörning (N=521) som hade genomgått olika behandlingar (KBT, beteendeinriktad viktnedgång, farmakabehandling, och deras kombinationer). Det visade sig att 52.5% hade mild hetsätningsstörning, 34.9% hade måttligt svår hetsätningsstörning, och 11.1% klassades som svår/extrem. Intressant nog kunde inte denna klassificering av svårighetsgrad predicera deras respons på behandling. Gruppen svår/extrem hade dock både högsta frekvenserna av hetsätning över alla mätpunkter och svårare specifik ätstörningspsykopatologi än den milda gruppen. Den svåra gruppen tillfrisknade också i lägre utsträckning än den milda gruppen (uppnådde remission). Svårighetsgraden definierad som antalet hetsätningar hade inte något samband med depressive symptomatologi eller eventuell viktnedgång. Forskarna drar slutsatsen att dessa svårighetsindikatorer har väldigt begränsat klinisk validitet eller användbarhet. Vi måste söka efter mer robusta indikationer på svårighetsgrad.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Weight gain trajectories during outpatient family-based treatment for adolescents with anorexia nervosa”

I denna studie har forskare intresserat sig för om det förekommer specifika viktuvecklingsbanor hos patienter som genomgår öppenvårds familjeterapi (FBT) för anorexia nerovsa (AN). Ett urval av 153 patienter med full eller atypisk AN ingick i studien. Patienternas viktutveckling studerades med hjälp av så kallad ”Latent growth mixture modelling” utifrån antagandet att det finns olika subgrupper med egna specifika utvecklingskurvor. Det visade sig att en lösning med fem klasser (fem olika utvecklingskurvor) ger den bästa förklaringen.

Klass 1: Långsam och stadig viktuppgång. Det är den största gruppen som börjar med låg. I genomsnitt uppnår de ungefär 40:e percentilen i BMI-för-ålder percentilen efter 6 månader av FBT.

Klass 2: Måttlig viktuppgång och tidigt vidmakthållande. Den här gruppen går upp initialt i vikt relativt måttligt, men börjar gå in i ett vidmakthållande fas ungefär 3 månader in i FBT, istället för att fortsätta gå upp i vikt. Ca ¼ av patienterna hamnade i denna klass.

Klass 3: Dramatiskt tidig viktuppgång med stabilisering runt 65:e percentilen. Det är en grupp som har mycket låg vikt ifrån början, men som går upp kraftigt de första veckorna i FBT, ända upp till 80:e percentilen, mens om stabiliserar sig runt 60:e percentilen vid 6 månader efter start av FBT och som brukar hålla sig runt 65:e percentilen vid avslut. Det var bara 2.6% av patienterna som visade detta mönster. Det är med andra ord sällsynt, men en distinkt grupp.

Klass 4: Vidmakthållande runt 60:e percentilen. Det är patienter med atypisk AN som startar runt 60:e percentilen, går upp lite grand och slutligen stabiliserar sig runt 60:e percentilen igen. Det var ca 18% av underlaget.

Klass 5: Snabb viktuppgång och tidig stabilisering. Denna grupp går upp snabbt (de första 6 sessionerna i FBT) och därefter stabiliserar sig runt medianen för BMI-för-Ålder percentilen. Det är en mindre grupp (5.9%), som dessutom består av yngre patienter än andra grupper.

Tidigare forskning har visat att en viktuppgång på ca 3 kilo vid session 4 av FBT är en stark prediktor för att bli återställd (diagnosfri) vid avslutad behandling. I detta urval var det bara 30.5% som var visade tidig respons och större delen av den gruppen bestod av klass 3 och 5. Dem med tidig respons hade också större benägenhet att tillhöra klass 2 än andra klasser, medan det var få med tidig respons i klass 1 och 4.

Studien stödde inte ett gammalt kliniskt antagande om att patienter med atypisk AN skulle ha snabb viktuppgång. De hade faktiskt den långsammaste viktutvecklingen av alla i denna studie.

Detta är en första studie som börjat titta på olika utvecklingskurvor. Det var ett litet sampel och det saknades utfallsvariabler för att se hur det går för dessa grupper efter avslutad behandling och vid uppföljningar. Om studien replikeras och kopplas till utfall kan det tillföra viktig kunskap till det kliniska beslutsfattandet. Om man tidigt kan förutspå hur patienterna kommer att svara på behandlingen kan man anpassa förväntningarna och ännu viktigare är att veta när man behöva lägga in mer intensiva insatser, eller hur man ska anpassa behandlingen för att inte fastna i en oönskad viktutvecklingskurva.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: Eating disorders and substance use in adolescents: Howsubstance users differ from nonsubstance users in anoutpatient eating disorders treatment clinic

I artikeln som sammanfattas idag har forskarna tittat närmare på förekomsten av missbruk (alkohol och droger av olika slag) hos barn och ungdomar med ätstörningar för att undersöka hur vanligt fenomenet är, vad som är karaktäristiskt för dessa patienter och ifall deras respons på behandling skiljer sig från dem utan missbruk.
Forskarna gick igenom alla journaler mellan 2010 och 2017 och identifierade de patienter som hade rapporterat om regelbunden användning av olika substanser. Det fanns totalt 295 journaler att utgå ifrån och forskarna inkluderade 203 patienter där information om användning eller icke-användning av alkohol och droger förekom. Av dessa hade 122 uppgett att de inte hade använt några substanser, medan 81 hade berättat om regelbunden användning. För patienter där det inte fanns information om alkohol och droger såg man högre nivåer av utagerande beteende, större interpersonella problem, samt mindre tendens att falla bort från behandlingen, men inga skillnader med avseende på ålder och kön.

Det visade sig att de som hade ett missbruk var signifikant äldre (i genomsnitt två år) och att andelen pojkar i gruppen med missbruk var lägre än andelen pojkar i gruppen utan missbruk. Inom den missbrukande gruppen hade 82.5, 58.8, samt 26.3 procent rapporterade regelbunden användning av alkohol, marijuana och cigaretter. Metamfetamin förekom hos 5% och 2.4% använde opioider. Totalt uppfyllde 14.6% diagnostiska kriterier för substansmissbruk.

Som förväntat var det större ande med AN och samtidigt hetsätning och självrensning, samt BN i gruppen som rapporterade regelbunden användning av olika substanser. Den missbrukande gruppen hade också högre nivåer av impulskontrollproblematik, men det fanns inte några skillnader med avseende på suicidalitet. PTSD förekom enbart i den grupp som hade missbruk, där 7 patienter (8.7%) uppfyllde kriterierna.
Den grupp som hade missbruk hade haft fler besök till akut psykiatrisk mottagning, men deras behandling inom ramen för ätstörningskliniken var inte längre och hade inte fler besök heller. Denna grupp hade dock en större tendens att hoppa av behandlingen.

Patienterna med rapporterat missbruk svarade på ätstörningsbehandlingen (KBT och familjebehandling) på liknande sätt som dem som inte hade något missbruk.
Sammantaget tolkar forskarna studiens resultat som en antydan om att ungdomar med ätstörningar som samtidigt har ett missbruk får relativt goda effekter av ätstörningsbehandlingen och att deras specifika svårigheter med impulsivitet och emotionsreglering bör beaktas noga.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: Implementation of transdiagnostic treatment for emotional disorders in residential eating disorder programs: A preliminary pre-post evaluation.

Vid behandling av ätstörningar inom behandlingshem finns ofta ett tydligt behov av implementering av interventioner som inte bara har fokus på ätstörningars specifika psykopatologi, utan även andra mer transdiagnostiska problem såsom svårigheter med emotionsreglering, emotionellt undvikande eller ångestkänslighet. När man lägger in sådana interventioner är de sällan evidensbaserade. Forskarna har i den studie som sammanfattas här idag testat att implementera den transdiagnostiska KBT behandlingen för ångest och depression inom behandlingshem som tar hand om patienter med ätstörningar för att se hur de professionella kan ta till sig manualen och vilken effekt det har på patienterna i en preliminär studie. De anpassade manualen så att den även hade fokus på ätstörningar i senare fasen. Kärnaspekten av manualen var att jobba med emotioner, interoceptiv medvetenhet, adekvat uttryck av emotioner, förbättring av motivation för förändring, kognitiv flexibilitet, samt minska undvikande och känslodrivet beteende. Den sista fasen i behandlingen har större fokus på ätstörningar med inslag som exponering för mat och kroppsuppfattning.

Det visade sig att klinikerna kunde ta till sig behandlingen och följa den tillfredsställande (följsamhetspoäng var 88 av 100). Kvaliteten med vilken behandlingen genomfördes var också tillfredsställande.

Studien hade inte en stark design och även om det var ett stort antal patienter (N=616) som var involverade hade man en naturalistisk design där man jämförde status hos patienter för implementering av åtgärden med patienter efter implementering och förändringar över tid. Man såg förbättringar avseende upplevelsemässigt undvikande, ångestkänslighet och medveten närvaro efter avslutad intervention hos dem som fick interventionen, jämfört med andra patienter innan interventionen hade implementerats. Ätstörningssymptom, depressivitet, närvaro och ångestkänslighet hade också förbättrats vid 6-månaders uppföljningen.

Dessa resultat är okontrollerade och högst preliminära. Vid behandling inom behandlingshem finns det inte sällan en upplevelse av att KBT eller familjebaserad behandling inte är optimala alternativ, särskilt med tanke på att många av dessa patienter redan har testat dessa evidensbaserade behandlingar.

Tanken är intressant och studien öppnar upp för att titta på effekten av mer generella transdiagnostiska behandlingar för denna patientgrupp.

Här kan du läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Experiences of computer-based and conventional self-help interventions for eating disorders: A systematic review and meta-synthesis of qualitative research”

Det har gjorts ett antal studier om patienternas upplevelse av vägledsjälvhjälp vid ätstörningar. I den artikel som lyfts fram idag har forskarna sammanställt fynden från samtliga studier i en systematisk översikt. Fyra studier om upplevelser av självhjälp via Internet och tre studier om självhjälp som gjordes med hjälp av bok och stöd från så kallade programguider har genomförts. Ett antal teman framkom varav en del handlade främst om själva programmet och ramarna för självhjälp (Anonymitet, ökad tillgänglighet, flexibilitet i när och hur man använder sig av programmet och stöd i att följa programmet), medan andra faktorer hade mest att göra med upplevelser hos dem som använde sig av självhjälp (känslan av att vara en aktör och ha autonomi, behov av högre själv-motivering vid Internet-baserad intervention, förväntningar och attityder). Dators karaktäristika som en maskin som är standardiserad, tillgänglig och neutral som samtidigt underlättar kontakten mellan människor är bland de egenskaper som utgör styrkan i vägledd självhjälp och som behöver mer systematiskt utnyttjas. Internet-baserad självhjälp behöver inte sträva efter att likna sedvanlig ansikte-mot-ansikte terapi, utan kan dra nytta av just de egenskaper som datorer har (t.ex. neutralitet, tillgänglighet, flexibilitet, etc.).

Bra utfall verkade hänga ihop med inga specifika eller positiva förväntningar. Bäst effekt hade dem som såg på självhjälp som ett steg i en process. Förändring i terapeutens roll från terapeut till att vara en guide, samt förändringar i tid och rum vad gäller när och hur man ägnar sig åt förändringsarbete vid vägledd självhjälp noterades som ett återkommande tema. Patienternas samlade upplevelser av vägledd självhjälp tyder på att patienterna behöver hjälp att anpassa sina förväntningar på denna form av behandling så att de ser på det som ett steg i en större plan för deras tillfrisknande. Det är viktigt att patienterna inte ser den som en ultimat behandling, utan ett första steg som ibland är tillräckligt potent och ibland behöver det kompletteras av flera insatser för att de ska uppnå fullt tillfrisknande.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Prevalence of Self-Injurious Thoughts and Behaviors in Transgender Individuals With Eating Disorders: A National Study”

I en mycket omfattande studie (N= 365479) undersökte forskare förekomst av självskadebeteende, suicidaltankar och suicidhandlingar hos transpersoner med ätstörningar jämfört med cispersoner (individer vars biologiska kön överensstämmer med deras juridiska, sociala och upplevada kön) med eller utan ätstörningar.

Livstidsprevalensen (förekomst någon gång i livet) av icke-suicidala självskadebeteende i den allmänna populationen ligger på ca 16.5%. Mellan fem och 14 procent anger att de någon gång i livet har haft suicidtankar, medan 2-9% anger att de någon gång har försökt ta sitt liv.Bland patienter med ätstörningar finner man en ökning av dessa fenomen: Självskadebeteende förekommer hos 68%, medan suicidtankar och handlingar rapporteras av 25-33%.

När forskarna tittade på förekomst av dessa fenomen hos transpersoner med ätstörningar var förekomsten extremt hög, trots att man fokuserade enbart på förekomsten under det senaste året: 74.8% rapporterade icke-suicidala självskadebeteenden och 75.2% rapporterade suicidtankar, medan hela 74.8% rapporterade suicidförsök. Siffrorna för suicidförsök är även högre än livstidsprevalensen för dessa fenomen hos transpersoner generellt, eller hos patienter med ätstörningar.
Oddskvoten för suicidförsök hos transpersoner med ätstörningar under föregående år var 20 gånger högre än hos cispersoner med eller utan ätstörningar, även när man kontrollerade för depression eller demografiska variabler.

Författarna förtjänstfull diskuterar potentiellt gemensamma processer som kan vara involverade i transpersonsidentitet och ätstörningar såsom erfarenheter av utsatthet och olika former av misshandel, frånvaro av interpersonell tillhörighet och känslan av att vara en börda. Givet de utökade riskerna betonar forskarna vikten av bland annat kartläggning av sexuell identitet hos patienter med ätstörningar.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Improving aftercare with technology for anorexia nervosaafter intensive inpatient treatment: A pilot randomizedcontrolled trial with a therapist-guided smartphone app”

I den valda artikeln för denna fredag har en tysk forskargrupp studerat effekten av digitalt stöd efter utskrivning från heldygnsvård. De använde en relativt smidig applikation som heter ”Recovery record” som finns för både iOS och Android telefoner. All kommunikation sker krypterat och säkert mellan patient och behandlare via appen. De randomiserade 40 kvinnliga patienter i åldrarna 15-36 med relativt svår anorexia nervosa till antingen 8 veckors eftervård med hjälp av appen och sedvanlig behandling utifrån överenskommelse mellan terapeut och patient eller bara sedvanlig behandling efter utskrivning. I nästa samtliga fall var den sedvanliga behandlingen öppenvårdskontakter. Patienternas BMI och specifik ätstörningspsykopatologi mättes vid utskrivning från heldygnsvård, 8 veckor, samt 6 månader senare. De terapeuter som gav stöd via appen var inte samma terapeuter som hade öppenvårdkontakt med patienterna.

Appen Recovery record innehåller ett antal moduler såsom självregistrering, självförstärkning, måltidsplanering, möjlighet att sätta upp egna mål och att följa upp dem, påminnelser, coping strategier, motiverande slagord, positiva bekräftelser (affirmationer), vägled meditation, månatliga utvärderingar med hjälp av frågeformulär och möjlighet att få kontakt med sin behandlare via appen. Behandlarna har en annan vy än patienterna där de kan se alla data från patienterna, samt får möjlighet att göra grafiska framställningar för att ha översikt och för att göra möjliga prediktioner. Patienten tyckte att appen var lätt att använda, meningsfull och även värdefull. Över 94% av patienterna i båda grupper hade ytterligare öppenvårdskontakter och behandling under de 8 veckor som studiens aktiva fas pågick.

Forskarna fann inte några signifikanta eller betydande effekter mellan betingelserna. Patientgruppen som hade tillgång till appen rapporterade bara icke-signifikanta små eller måttliga, positiva effekter jämfört med kontrollgruppen. Även om lite fler patienter i kontrollgruppen behövde läggas in än i interventionsgruppen som hade appen var skillnaden inte signifikant. Artikelförfattarna menar att de initialt positiva effekterna motiverar att man gör en större RCT.

Som läsare får jag tanken om om övergång från heldygnsvård till mindre intensiv behandling inte behöver gå via dagvård i första hand. När man har haft massivt stöd under flera månader är det rimligt att anta att man ska klara sig med öppenvård och lite stöd via en app vid relativt svår anorexia nervosa? Deras kommande RCT lär ge oss svaret, även om jag tänker att det är dömt att misslyckas. Övergången mellan vårdnivåer är fortfarande en obesvarad fråga även om aktuella modeller föreslår en stegvis övergång när man har haft mycket intensiv behandling.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: Specialnummer om teknikbaserade innovationer för ätstörningar i International Journal of Eating Disorders

Tekniska innovationer har stor potential att bidra till förbättrad prevention, bedömning och behandling av ätstörningar. International Journal of Eating Disorders har därför publicerat ett specialnummer med detta fokus. Artiklarna som ingår handlar om hur utveckling och design av tekniska innovationer för ätstörningar kan optimeras, hur individer med ätstörningar, eller som riskerar att utveckla ätstörningar, bättre kan nås genom ny teknik och hur tekniska innovationer kan förbättra bedömning och behandling. Utgivaren vill med specialnumret stimulera entusiasm, nya idéer och framtida forskning om hur teknik kan utvecklas och användas för att förbättra de drabbades liv.

I ett av bidragen i specialnumret, “Reach Out and Recover: Intentions to seek treatment in individuals using online support for eating disorders” undersöktes bland annat egenskaper, intentioner med att söka hjälp och faktorer som är relaterade till intentioner att söka hjälp, hos användare av en australisk digital tjänst. Tjänsten, som kallas Reach Out And Recover (ROAR), är utformad för att minska hinder för behandling och uppmuntra den underbehandlade gruppen personer med ätstörningssymtom, till att söka hjälp. ROAR innehåller interaktiva funktioner som ska identifiera symtom, synliggöra symtomens påverkan på olika livsområden och ge användaren stöd för att söka behandling. Användaren får en sammanställning av sina symtom och anpassade rekommendationer för behandling. En rapport som kan användas vid kontakt med hälso-och sjukvården genereras också. Tjänsten innehåller även en sida med länkar till information om ätstörningar och till olika former av stöd och behandling.

Data från Google Analytics visade att 2 391 nya användare besökte ROAR under datainsamlingsperioden 3 mars 2017 till 14 november 2018. 902 individer tog del av sidan som innehåller enkäter och samtyckesformulär. Av dessa var det 200 personer, i åldrar från 18 år till över 60 år, som deltog i studien. Majoriteten identifierade sig som kvinnor (93,5 %). Deltagarna svarade på frågor om ätstörningssymtom och symtomens påverkan på psykisk hälsa, relationer och välbefinnande. De svarade också på frågor om sina avsikter med att söka behandling, om motivation, självtillit, stigma och ambivalens inför att söka behandling och göra förändringar.

Resultatet visade att deltagarna hade symtom på ätstörningar men att majoriteten (86,0%) inte fick behandling. Av dem som inte fick behandling rapporterade 82,6 % att de planerade att söka behandling inom en snar framtid. Dessutom laddade över hälften av deltagarna ner den anpassade rapporten för kontakter med hälso- och sjukvård. Intentionen med att söka behandling och nedladdning av rapporten hade ett positivt samband med motivation för förändring, tilltro till att uppnå förändring, större frekvens av hetsätning och större insikt i ätstörningssymtomens påverkan på välbefinnande, men inte med stigma eller ambivalens.
Författarna konstaterar att programmet användes av individer för vilka tjänsten var utformad, det vill säga personer som upplever symtom på ätstörningar men som inte får behandling. ROAR kan vara en resurs som identifierar och adresserar hinder för att söka behandling. Anonymiteten som en webb-tjänsts som ROAR innebär, kan vara det första viktiga steget mot att få en adekvat behandling.

Här kan ni läsa artikeln >

Anne-Charlotte Wiberg, forskarstuderande på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: “Brief admission (BA) for patients with emotional instability and self-harm: nurses’ perspectives – person-centred care in clinical practice”

Vi har tidigare vid flera tillfällen här på bloggen berättat om Stockholms centrum för ätstörningars projekt för så kallad självvald inläggning, som innebär att patienter får möjlighet att själva lägga in sig inom heldygnsvården under korta perioder. Den här veckan vill vi tipsa om en färsk artikel där vår kollega Joachim Eckerström vid Norra Stockholms psykiatri rapporterar resultat från deras satsning på självvald inläggning riktat till personer med självskadebeteende och emotionell instabilitet. Man har här intervjuat sjuksköterskor inom psykiatrin om deras upplevelser av att arbeta med självvald inläggning. Tydligt är att modellen innebär ett nytt perspektiv även för vårdpersonalen, t ex genom att skifta fokus från att ”hantera problem” till att bygga relationer som kan bidra till en bättre vardag för patienten trots kvarstående symptom. Sjuksköterskorna berättar exempelvis att de tidigare ibland dessvärre har kommit att fungera som en slags ”medlare” mellan patient och läkare – tack vare den nya modellen anser de att de istället få mer utrymme att fokusera på faktiska sjuksköterskeuppgifter och att de kommer närmare patienterna och bättre förstår deras behov. Man upplever också att hierarkier vid vårdavdelningen har ersatts av ett slags partnerskap där patientens egen kunskap och erfarenhet får en viktigare roll.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Märkt