Etikettarkiv: Fredagsläsning

Fredagsläsning: ”Group dialectical behavioral therapy for binge-eating disorder: Outcomes from a community case series”

Det finns nu ett flertal studier som har undersökt effekten av dialektisk beteendeterapi (DBT) för hetsätningsstörning. Det saknas dock studier som görs i vanlig klinisk miljö. Nu har en brittisk forskargrupp studerat effekten av DBT i ett sådant sammanhang: en specialistklinik för behandling av ätstörningar inom den nationella brittiska hälso- och sjukvårdens ramar.

Deltagarna bedömdes först med hjälp av diagnostiska frågor ur intervjun Eating Disorder Examination för att säkerställa att de hade diagnosen hetsätningsstörning. Totalt deltog 50 kvinnor och 16 män i studien. Patienternas ålder var i genomsnitt 38 år, och deras medel BMI låg på 42.2 (som indikerar svår fetma). Patienterna fick 20 veckors DBT enligt en etablerad behandlingsmanual för DBT vid ätstörningar. Behandlingen gavs i grupp. Första timmen ägnades år genomgång av tidigare uppgifter, återkoppling på målbeteenden och användning av färdigheter, medan andra timmen ägnades åt att träna på nya färdigheter. I varje grupp ingick 5-8 patienter. Varje grupp leddes av en erfaren psykolog och en så kallad assisterande psykolog. Terapeuterna fick handledning av en terapeut med mer än 10 års erfarenhet av arbete med DBT.

Nio patienter föll bort, vilket ger ett bortfall på 16.1%. Det kan tolkas som att behandlingen upplevs som acceptabel och bra, när bortfall är begränsat. Av de återstående 47 fick man inte slututvärdering av fyra patienter. Vid uppföljning, en månad efter avslutad behandling var det totala bortfallet 23%. Av dem som fullföljde behandlingen hade 29 (61.7%) slutat hetsäta helt vid avslutad behandling. Vid 1-månadsuppföljning var motsvarande andel 53.5%. Dessutom rapporterade 19.7% att de hetsäter mindre sällan än en gång per vecka under föregående månad.

När man tittade på data för alla som ingick i studien var siffrorna likadana (60.7%, respektive 51.8%) vid avslutad behandling, samt vid 1-månadsuppföljning. Den specifika ätstörningspatologin minskade också signifikant med små till stora effekter. Intressant var dock att mått på ångest och depression inte förändrades i behandlingen, trots att DBT innehåller tydliga inslag om emotionsreglering. Dessa resultat är ganska lik det man får vid KBT för hetsätningsstörning, men DBT är en mer omfattande behandling. Vid KBT har man i regel även bättre effekt på ångest och depression. Med mer forskning om DBT kan man kanske längre fram betrakta även DBT som ett alternativ vid hetsätningsstörning.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,

Fredagsläsning: ”Relationship between eating disorder duration and treatment outcome: Systematic review and meta-analysis”

En återkommande fråga i behandling av ätstörningar är betydelsen av behandlingens längd för utfall. Får man bättre resultat av längre behandlingar? I en nyutkommen studie har en grupp forskare undersökt om behandlingsstudierna hade rapporterat samband mellan behandlingens duration och utfall, för att i nästa steg lägga ihop dessa och göra meta-analyser. De fick fram samband för 36 primära utfall från 24 publikationer med en total urvalsstorlek på 2349 patienter. Det fanns mycket stor variation mellan studierna. De hade olika typer av utfall (t.ex. förändring i vikt, livskvalitet, stört ätbeteende, tillfrisknande utifrån kategoriska uppdelning av diagnos/icke-diagnos, BMI, etc.) och behandlingslängderna varierade avsevärt, från några veckor till flera år. Därför gjorde de även mindre meta-analyser för att ta hänsyn till den stora variationen (heterogenitet) i data. De har använt avancerade analyser för att minska risken för statistiska artefakter. I analyserna har de tagit hänsyn till diagnostisk grupp (t.ex. anorexia nervosa kontra bulimia nervosa), om utfallet är dikotomt (t.ex. diagnos/icke-diagnos) eller kontinuerligt (t.ex. ätstörningens svårighetsgrad), samt analyser där utfallet har bestått av kriterier för tillfrisknande som i sig har bestått av flera variabler (t.ex. diagnos samt BMI över en viss nivå). Även meta-analyser utifrån bara viktuppgång eller förbättring av ätstörningspsykopatologin gjordes. Med andra ord har forskargruppen gjort vad som är möjligt att göra för att besvara frågan så bra som möjligt med hjälp av befintlig forskning.

Vad fann forskarna? Det fanns inget samband mellan terapins längd och utfall. Det har gjorts två andra meta-analyser de senaste åren med samma frågeställning och den aktuella studien har störta underlaget (innefattar flest studier). Detta till trots menar forskarna att heterogeniteten var väldigt stor, vilket minskar den statistiska sannolikheten för att upptäcka eventuella samband. Det enda robusta resultat som framkommer från all forskning kring behandling och utfall är att tidig förändring i behandlingen förutsäger bra utfall med en effektstorlek som är måttligt stor. Det finns enstaka studier som ger viss vägledning, men man behöver lägga ihop resultat från flera studier för att vara mer säker på slutsatserna. T.ex. har man i en studie visat att 13 veckor CBT-E baserad heldygnsvård som fortsätter med 7 veckors CBT-E baserad dagvård hjälper en tredjedel av patienterna med svår och ihållande ätstörningar att normalisera sin vikt. Det räcker dock inte med en studie. Det krävs mer studier som har standardiserade utfallsmått så att man kan lägga ihop dessa och se vad genomsnittseffekten är. Forskarna ger bra förslag på hur detta kan göras i kommande behandlingsstudier. De avslutar med att säga att i dagsläget ger forskningen inte ett tydligt svar på frågan om behandlingens längd, utan man behöver fortsättningsvis testa sig fram tills vi får fram bättre studier som kan läggas ihop för att ge oss något mer säkert svar. 

Här kan ni läsa artikeln >  

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,

Fredagsläsning: ”Eating disorder symptoms and core eating disorder fears decrease during online imaginal exposure therapy for eating disorders”

Exponering är en av de mest potenta metoderna i psykologisk behandling. Den har använts länge för framgångsrik behandling av många psykiatriska störningar och är en av kärnkomponenterna i behandling av ätstörningar. I en nyligen publicerad studie har en grupp forskare studerat effekten av imaginär exponering för specifika rädslor som finns vid ätstörningar och vad denna exponering som enda komponent i behandling kan leda till effekter. De rekryterade 262 patienter med ätstörningar. Rekryteringen skedde globalt, dvs oavsett var man bodde, så länge man kunde prata engelska. De fick genomgå en diagnostisk intervju via telefon för att försäkra sig om att de uppfyllde kriterierna för ätstörningar och fick svara på några få frågeformulär. En ganska stor andel hade full eller atypisk anorexia nervosa, men alla andra huvuddiagnoser av ätstörningar fanns också med i urvalet.

Patienterna fick på egen hand följa instruktioner för exponering efter att de fick hjälp av en terapeut att välja den rädsla som var mest central för dem. De fick skriva om sin rädsla och följa instruktioner för hur de skulle komma i kontakt med rädslan och vara kvar i den. De fick också göra skattningar av grad av obehag före, under och efter varje exponeringssession. Totalt jobbade dem med sin rädsla under 4 veckor, en timme i veckan, och fick stöd via e-post mellan dessa sessioner att följa exponeringsarbetet så väl som möjligt.

Det visade sig att deras rädsla och ångest (t.ex. rädsla för viktuppgång, ångest kopplad till mat, undvikande av mat och rädsla för att äta i sociala sammanhang) hade minskat signifikant och på ett kliniskt meningsfullt sätt både efter avslutad intervention och vid uppföljningen ett halvår senare. Även ätstörningssymptomen minskade signifikant och förändringen höll i sig vid 6-månadersuppföljningen.

Det fanns ingen kontrollgrupp i denna studie, utan det var en öppen och okontrollerad studie. Det förekom också betydande bortfall av deltagare. Givet minskningen av negativa upplevelser och obehag under och mellan sessionerna i samband med exponeringen och initialt lovande resultat på reduktion av ångest och rädsla, samt ätstörningssymptom motiverar denna studie framtida kontrollerade studier om imaginär exponering med stöd via e-post.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Food Insecurity and Eating Disorders: a Review of Emerging Evidence”

En hypotes i forskning om orsaker bakom ätstörningar är osäker tillgång till mat inom ramen för en socialt accepterande och säkert sammanhang. Det finns belägg för att restriktivt ätande av olika art (varianter av bantningsbeteende) är en riskfaktor för uppkomsten av ätstörningar, men forskare har också studerat om osäker tillgång till adekvat mat under acceptabla omständigheter kan vara en riskfaktor.

I en ny studie har en grupp forskare sammanställt alla studier som tar upp denna fråga och de finner bara belägg för ett samban mellan osäker tillgång till mat och ätstörningspsykopatologi, hetsätning, kompensatoriska beteenden, bulimia nervosa och hetsätningsstörning hos vuxna. Det finns inte studier som undersöker bristande tillgång till mat som en riskfaktor (dvs i prospektiva eller mer omfattande longitudinella studier där man följer deltagarna över tid). Hos ungdomar finner man inte dessa samband, vilket är anmärkningsvärt, då man borde hitta sådana samband med hänsyn till hög förekomst av ätstörningar hos tonåringar. Forskarna i denna översiktsstudie menar att man behöver forska mer på detta, särskilt givet att det finns få studier bland ungdomar.

I brist på prospektiva data, samt att dessa samband inte tycks förekomma hos yngre populationer trots betydande förekomst av stört ätande och ätstörningar är det nog tveksamt om detta är en fruktbar linje i forskningen.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,

Fredagsläsning: ”Eating disorders and disordered eating behaviors in the LGBT population: a review of the literature”

Enligt forskning upplever personer som tillhör minoritetsgrupper vad gäller sexuell läggning (LGBT gruppen) högre grad av psykopatologi i allmänhet. Detta har man attribuerat till den stress som dessa personer upplever pga bland annat stigmatisering och olika fördomar i samhället.
I en nyligen utkommen litteraturöversikt har forskare undersökt förekomsten av ätstörningar, störd ätande och risk för ätstörningar hos ungdomar och vuxna i LGBT gruppen.
Det visade sig att det mönster man ser i samband med andra psykiatriska störningar stämmer även vid ätstörningar. LGBT gruppen hade större insjuknande i ätstörningar och problematiska ätbeteenden jämfört med heterosexuella och cispersoner. När det gäller risken för ätstörningar var den förhöjd för barn och ungdomar som var gay, bisexuella och transgender. Mönstret var mindre tydligt för lesbiska ungdomar och vuxna.
Dessa fynd är inte nya. Tidigare studier har visat att det finns en förhöjd risk, men resultaten har pekat åt lite olika håll. Denna översikt ger en sammanfattande bild. Av ännu större intresse är att forskarna noggrant gått igenom alla riskfaktorer som har undersökts i olika studier och vad som framkommer för respektive minoritetsgrupp. Den kunskapen kan vara av intresse både i kliniska sammanhang för ökad förståelse av olika stressorer som kan föreligga för patienter med ätstörningar som tillhör sexuella minoritetsgrupper, och i framtida studier om riskfaktorer för ätstörningar.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,

Fredagsläsning: Why I recovered: A qualitative investigation of factors promoting motivation for eating disorder recovery

Frågan om vad som motiverar patienter med ätstörningar att välja att satsa på tillfrisknande, särskild vid svårare ätstörningar där patientens kognitiva och emotionella förmåga är påverkad av svält är något som engagerar många forskare och kliniker. I en studie undersökte forskarna denna fråga hos 13 patienter med ätstörningar, med hjälp av kvalitativ metodik (intervjuer och tolkning av dess innehåll genom framtagning av centrala teman). Alla dessa patienter hade fått behandling och tillfrisknat sedan minst ett år tillbaka. Forskningsfrågan var: Vad påverkar patienternas motivation på positiv, negativ eller blandat sätt att satsa på tillfrisknande?

Det framkom sex huvudsakliga teman som hade betydelse för att orka arbeta med sig själv för att tillfriskna:

  1. Viktiga personer och sammanhang (t.ex. familjemedlemmar, lärare, terapeut, vänner, sociala cirklar, eller andra personer som hade tillfrisknat som blev en källa till inspiration). Dessa personer var inte alltid behjälpliga, utan kunde ibland minska motivationen för tillfrisknande (t.ex. familjemedlemmar kunde både vara behjälpliga och försvåra det hela).
  2. Andra människors beteenden och attityder (Vad andra sade, särskilt när det var icke-dömande och öppet. Att andra tvingade en in i behandlingen eller starkt uppmanade en att gå i behandling. Attityder och beteenden som var dömande, inte uppmanade till behandling, stärkte tankar om smalhet och förstärkte samhällets skönhetsideal och avfärdade behovet av viktuppgång var skadliga för motivationen.
  3. Terapirelaterade faktorer (t.ex. terapeutens färdigheter och allians med terapeuten var till stor hjälp, medan strukturella aspekter såsom om man har råd att gå i terapi var problematiska).
  4. Yttre omständigheter (t.ex. graviditet eller att få barn, att ta bort sådant triggar igång stört ätbeteende, att engagera sig i feministiska frågor, eller engagemang i skolan, dvs sådant som inte primärt hade att göra med ätstörningar kunde också vara till hjälp).
  5. Egna känslor och övertygelser (t.ex. plikt gentemot andra, eller hopp inför framtiden var behjälplig medan att förneka problem och sakna hopp inför framtiden hade motsatt effekt).
  6. Uppenbarelser i form av insikt eller stundens ingivelse som kunde vara både plötsligt och långsamt. För någon deltagare hade det t.ex. handlat om att plötsligt bestämma sig för att äta efterrätt och därefter aldrig missa någon måltid. För majoriteten handlade dock om långsamma insikter som samlades och ledde till större och större förändringar.

Studien bidrar till kunskapsbasen genom att den visar på ett flertal faktorer som går att fokusera på i behandling för ökad motivation och tillfrisknande på ett mer systematiskt sätt.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Low testosterone is associated with dysregulated eating symptoms in young adult men”

Det finns ett stort intresse kring biologiska faktorer som förklarar uppkomsten av ätstörningar. Hormonerna är en av flera viktiga faktorer i detta sammanhang. Denna linje i forskning har de senaste åren utvecklats vidare för att även omfatta ätstörningar hos män. Tidigare studier om hormonella förklaringar till uppkomsten av ätstörningar hos kvinnor har visat på samband mellan cykliska förändringar i könshormoner över menscykeln och ökad genetisk sårbarhet och fenotypiskt uttryck för hetsätning. Det finns både djurstudier och någon enstaka studie på tonårspojkar som visar på samband mellan könshormonen testosteron och störningar i ätande.
Då tonåren är en tid av stora förändringar i könshormonerna har man velat se ifall sambandet mellan testosteron och stört ätande även kan observeras hos unga män. Detta har studerats i en nyligen publicerad studie:
Data samlades från 154 unga män (18-33 år) på ett universitet. De fick svara på ett antal frågeformulär som kartlägger förekomst av störda ätbeteenden och ätstörningar. Man samlade också salivprov på eftermiddagstid för att mäta nivån av testosteron med hjälp av en väletablerad procedur. Det visade sig att män med låga testosteronnivåer hade också rapporterat signifikant högre nivåer av stört ätande och ätstörningssymptom (bekymmer över ätande, kontrollförlust och hetsätningssymptom). Detta samband kvarstod även efter kontroll för depressiva symptom, deras kroppsmassa och ålder. Det fanns ingen skillnad i testosteronnivå eller stört ätande mellan deltagare med olika sexuella läggningar, inkomst eller etnicitet.
Även om resultaten handlar om enklar samband, är observationen av intresse. Förhoppningsvis befrämjar det en mer integrerad multifaktoriell undersökning av riskfaktorer i prospektiva studier där betydelsen av den hormonella utvecklingen över tid för eventuell utveckling av stört ätande kan studeras i syftet att få fram mer kausala slutsatser.

Här kan du läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Sexual function and dysfunction among women with anorexia nervosa: A systematic scoping review”

roman-kraft-0EVKn3-5JSU-unsplash (2)

Sexuella dysfunktioner är vanliga fenomen i den allmänna populationen. Bland kvinnor estimeras 20-40% lida av sexuella dysfunktioner och den stora variationen i siffrorna beror på hur man väljer att definiera dessa problem. Vanliga exempel på dessa dysfunktioner är låg sexuell lust som individen själv upplever som ett problem och som medför lidande, smärta vid sex och svårigheter att få orgasm. Låg eller ingen produktion av könshormoner kan vara en anledning till sexuella dysfunktioner, vilket i samband med ätstörningar och framför allt anorexia nervosa (AN), i och med låg vikt, kan vara del av förklaringen till sexuella dysfunktioner. Kroppsmissnöje, skam, social ångest och isolering är exempel på andra faktorer vid ätstörningar som kan bidra till uppkomst och vidmakthållandet av sexuella dysfunktioner.
I en nyligen publicerad studie undersökte forskarna vad den samlade empiriska forskningen om sexuella dysfunktioner vid anorexia nervosa har visat hittills. Forskarna menar att patienter med AN ofta upplever olika former av problem i sina sexuella relationer, men att dessa problem sällan tas upp och hanteras inom ramen för aktuella evidensbaserade behandlingar, om det inte handlar om en historia av sexuella övergrepp och trauma. Därför menar forskarna att en översikt och summering av forskning är nödvändig.
Av över 5000 publikationer uppfyllde 28 studier deras krav på inklusion i denna studie. Majoriteten av studierna (85%) var gjorda i Europa eller USA. Intressant nog var majoriteten av studierna (68%) publicerade före år 2000. Det fanns inga longitudinella eller randomiserade kontrollerade studier. Alla var tvärsnittsstudier eller kohortstudier. Urvalsstorleken varierade också i hög grad mellan studierna (4-176 deltagare). Studierna hade generellt låg kvalitet, men över tid verkade studierna få bättre kvalitet.
Ett par studier visade att 60-75% av patienterna inte hade någon partner eller inte var sexuellt aktiva under sjukdomstiden. Bristande sexuell lust fanns rapporterad hos ca 70% av patienterna i en studie, och 60% rapporterade hög sexuell ångest. Patienter med AN rapporterade större förlust av sexuell lust jämfört med patienter med bulimia nervosa eller andra ätstörningar. I tio av de 28 inkluderade studierna fanns det data om sexuella dysfunktioner. De visade att patienter med AN upplever sexuella dysfunktioner i högre grad än kontrollgruppen och risken för sexuella dysfunktioner verkade åtta gånger större för patienter med ätstörningar jämfört med friska kvinnor i den allmänna populationen.
Några av studierna hade också fokus på den psykosexuella utvecklingen av kvinnor med AN och fann att den utvecklingen (t.ex. ålder för första kyss, masturbering, och första sex) var signifikant senare än hos friska kontroller.
Lägre BMI var kopplad till högre nivå av sexuella dysfunktioner och den längst BMI-nivån som patienterna hade haft under sitt liv visade på starkt samband med förlusten av sexuell lust, sex-relaterad ångest och sämre sexuella relationer. Det är viktigt att notera att dessa samband inte kunde noteras i alla studier. I åtminstone fyra studier såg man inga signifikanta samband.
Forskarnas genomgång av studierna visade på bristen på systematiska metoder för att kartlägga dessa problem och i dagsläget finns det inte heller etablerade rutiner eller evidens för att överväga tillägg av behandling för sexuella problem i behandlingspaket för ätstörningar, med undantag för när trauma pga. sexuella övergrepp föreligger. Forskarna betonar vikten av adekvata fallkonceptualiseringar och individualisering av behandling för att beakta sexuella dysfunktioner för långsiktiga positiva resultat och förbättrad livskvalitet hos dessa patienter.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Meta-analysis of the efficacy of psychological and medical treatments for binge-eating disorder”

Det finns ganska många meta-analyser och systematiska översikter om effekten av psykologisk behandling och farmaka för hetsätningsstörning. Vid en systematisk översikt och meta-analys som gjordes av SBU för snart 4 år sedan framkom att KBT (både självhjälp och sedvanlig KBT) samt IPT (interpersonell psykoterapi) var verksamma psykologiska behandlingar med effekter som håller i sig även vid 1-årsuppföljningen. Däremot visade SBU rapporten att även om det fanns viss effekt för farmaka, var långtidseffekter högst oklara.

Nu har frågan återigen aktualiserats i en ny systematisk översikt med meta-analys. Författarna inkluderade inte bara kontrollerade studier, utan även okontrollerade studier och fokuserade på långtidseffekter. Med ett totalt underlag på över 8000 patienter i dessa studier fann man mycket liknande resultat som SBU. Psykologisk behandling, både som vägledd självhjälp och terapeut-ledd behandling, samt kombinationsbehandling hade god effekt vad gäller att sluta hetsäta, minska ätstörningsspecifik, samt allmän psykopatologi, men hade inte någon nämnvärd effekt på vikt (viktnedgång) vid långtidsuppföljningar. Det saknas dock fortfarande längre uppföljningar än 12 månader, men de få studier som fanns visade generellt på goda resultat för psykologisk behandling över tid. Undantaget var viktreduktionsbehandlingen som hade initialt god effekt på viktminskning och även i viss mån hetsätning, men i takt med att uppföljningarna blev längre verkade patienterna gå upp i vikt igen.

När det gäller farmaka var bilden fortfarande densamma. Det saknas långtidsuppföljningar av farmaka. Det fanns endast längre uppföljningar (6-12 månader) för andra generationen antidepressiva mediciner. Det visade sig att dessa mediciner hade effekt på minskning av hetsätningsepisoder och BMI vid avslutad behandling, men inte vid 6-12 månaders uppföljningar.
Trots att det verkar vara en övertro på nya mediciner för hetsätningsstörning (t.ex. Lisdexamfetamin) vet vi i dagsläget inte något om deras långtidseffekter. Psykologisk behandling borde erbjudas som första linjens behandling.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Evidence-based treatments remain the best intervention for good long-term outcome of severe and enduring anorexia nervosa”

När det kommer till svår och långvarig anorexia nervosa (AN) finns det inga behandlingar som producerar tillräckligt goda resultat, eller effekter som motsvarar behandlingseffekter för övriga patienter med ätstörningar.

Det är lätt för kliniker att tänka att man måste avvika från evidensbaserade behandlingar och göra mycket annorlunda saker eller vara mycket mer eklektisk (blanda ihop inslag från olika terapier). När detta sker, är det tyvärr i regel helt osystematiskt också. Virginia McIntosh är en framstående forskare och klinker som är i mångt och mycket grundaren av specialiserad stödjande kliniskt omhändertagande (SSCM) för svår och långvarig AN.

I ett kommentarsbrev lyfter McIntosh fram vikten att fortsätta ge dessa patienter evidensbaserade behandlingar istället för att osystematiskt experimentera med olika eklektiska modeller av terapi. Enbart SSCM, KBT och den nya Maudsleymodellen för vuxna med AN har utvärderats någorlunda väl i behandling av dessa patienter och evidensen visar att dessa patienter tillfrisknar, om än inte tillräckligt många, efter flera decennier av sjukdom genom dessa behandlingar.

Än så länge saknas tydliga riktlinjer för att behandla dessa patienter på några andra sätt än att ge dem dessa behandlingar. Det finns dels ett fokus på ökad livskvalitet, dels fokus på ätstörningens kärnpsykopatologi i dessa behandlingar. Detta menar hon är nyckeln till god effekt.

McIntosh argumenterar för att så länge vi kan erbjuda dessa evidensbaserade behandlingar ska vi inte omförhandla terapeutiska mål till ”skadereduktion”. Av skäl som vi inte förstår än lyckas en del av dessa patienter att tillfriskna trots att de har varit sjuk i AN i flera decennier. Gemensamt för dessa är att de har erbjudits behandling efter behandling: att man inte har kastat in handduken. Hon citerar också studier där behandling av alla patienter med AN (blandning av både patienter med kortare och längre duration av AN) visar att även patienter med svår och långvarig AN har hjälp av evidensbaserade interventioner.

Då dessa patienter är våra mest komplexa patienter, menar McInstosh, att vi ska fokusera våra bästa terapeuter  på deras behandling och erbjuda den mest kvalificerade handledningen till behandlare för denna patientgrupp. Hon avslutar med att det är vårt ansvar att fortsätta träna och handleda klinikerna att erbjuda evidensbaserad behandling, oavsett hur länge man har varit sjuk i AN eller hur svår AN man har.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt