Etikettarkiv: Fredagsläsning

Fredagsläsning: ”Exposure Therapy for Eating Disorders: A Systematic Review”

Bland de tekniker som används i behandling av ätstörningar är exponering är av de mest grundläggande och ofta förekommande teknikerna. I en gedigen översikt av forskning (6 studier) har forskare tittat på effekten av exponering i dessa behandlingar. Studierna innefattade tydliga inslag om exponering och responsprevention, direkt exponering för maten, familjebaserad behandling med exponering för mat, spegelexponering (så kallade spegelövningar), samt exponering med hjälp av ”virtual reality”. Det visade sig att exponering och responsprevention för hetsätning och kompensatoriska beteenden hade små effekter över och bortom det som redan finns i kognitiv beteendeterapi (KBT) för ätstörningar, som i sig innefattar mycket exponering. Spegelövningar, både i sig och som ett komplement till KBT minska missnöje med kroppen. Direkt exponering för mat tycks minska ångest i stunden, matintag och viktuppgång, men mer forskning behövs för att säkerställa effekterna. Användning av ”virtual reality” kan sannolikt öka tillgängligheten och genomförbarhet av exponeringen. Eftersom de flesta behandlingar för ätstörningar innehåller redan många och inte sällan omfattande inslag av exponering är det svårt att isolera effekten av exponering i sig.

Författarna presenterar omfattande och förtjänstfulla genomgångar och diskussioner av olika aspekter av exponering vid ätstörningar. Det har t.ex. också tittat på studier som undersökt om man kan förbättra effekterna av exponering för mat om man samtidigt ger patienterna D-Cycloserine som vid behandling av ångeststörningar ökar exponeringens effekt. Vid anorexia nervosa, i en liten studie, fann man ingen skillnad mellan tillägg av C-cykloserine och placebo vid exponering.

Då exponering är vår främsta teknik idag rekommenderas denna artikel till alla som jobbar med behandling av ätstörningar och är intresserade av hur man kan förbättra sin behandling.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

ARFID-artikel från forskningsgruppen vinner pris

Under den årliga sammankomsten ICED (International Conference on Eating Disorders) som just nu pågår i onlineformat så korades 2019 års bästa artiklar i tidskriften International Journal of Eating Disorders. I kategorin ”Best Systematic Review Paper by an Early Career Scholar” vann den översiktsartikel om ARFID, eller undvikande/restriktiv ätstörning, av vår tidigare läkare Mattias Strand som vi har skrivit om på bloggen. Kandidater till priset nomineras av tidskriftens redaktionsmedlemmar och vinnarna utses sedan av dess redaktörer. Grattis, säger vi!

Priset för ”Best Original Research Paper by an Early Career Scholar” tilldelades Hao Yan vid Washington University i St. Louis för en studie om metoder för att identifiera inlägg på sociala medier med tecken på risk för ätstörningsbeteenden.

Läs mer om priset här >

Läs tidigare blogginlägg om artikeln >

Märkt

Fredagsläsning: ”Anorexia nervosa: 30-year outcome”

Prognosen för ätstörningar är en ständigt aktuell fråga. Det är svårt att studera denna fråga då resultat påverkas av selektion av patienter vid olika mottagningar eller populationsstudier, olika sätt att definiera och bedöma tillfrisknande, upptagningsområdet, samt längden på uppföljningar. På grund av dessa faktorer får forskarna olika svar i olika studier. I Göteborg har man under många år studerat en så kallad total population genom att screena alla flickor (n=4291) födda 1970 som gick årskurs 8 i samma stad 1985. De som hade anorexia nervosa (AN) i denna kohort studerades tillsammans med andra med AN som identifierades genom screeningar under andra år runt 1970 och följdes upp under lång tid. I aktuell studie fick man ihop en grupp på 51 patienter med initialdiagnos av AN som har följts upp 30 år senare och har jämförts med en matchad kontrollgrupp. Matchningen gjordes vid samma tillfälle som när screeningar gjordes och diagnoser etablerades. Studiens största styrka är att den har delvis en totalpopulation och väldigt lite bortfall. Hela 96% medverkade i uppföljningen. På 30-års sikt fanns det inga dödsfall. Trettio år senare hade 64% tillfrisknat helt, medan 19% hade fortfarande en ätstörningsdiagnos. Av hela gruppen hade dessutom 38% andra psykiatriska störningar. I genomsnitt hade patienterna haft sin ätstörning under 10 år och intressant nog hade 23% inte fått någon psykiatrisk behandling. Vid 30-årsuppföljningen hade två patienter fortfarande i behandling för ätstörningar, varav en var tvångsvårdad.

Studien bekräftar tidigare fynd. Prognosen i denna studie som delvis är populationsbaserad borde ha varit lite bättre än i kliniska studier, men tillfrisknandegraden är inte signifikant bättre än i kliniska studier. Även i denna studie ser man en av fem lider av en ätstörning långt efter insjuknandet. Det är samtidig glädjande att det inte fanns ångra dödsfall. Ett annat unikt fynd i studien var att påvisa ett betydande återfall mellan 18-årsuppföljning och 30-årsuppföljningen vilket visar på betydelsen av tillgänglig vård under lång tid för dessa patienter vid behov.

Här kan du läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”The effect of repetitive transcranial magnetic stimulation on food choice-related self-control in patients with severe, enduring anorexia nervosa”

De senaste årens hjärnforskning har lett till identifiering av vissa strukturer som tycks vara inblandade i olika funktioner som verkar vara av betydelse för uppkomst och vidmakthållande av anorexia nervosa (AN). Samtidigt har forskare börjat studera om stimulering av olika delar av hjärnan kan ha beteende-relaterad eller emotionell påverkan på individen. Ett sätt att stimulera hjärnan är icke-invasiv magnetisk stimulering. I den studie som sammanfattas idag undersökte forskare om stimulering av vänster dorsolateral prefrontal cortex kan ha betydelse för beslutsrelaterat självkontroll gällande maten hos patienter med svår och långvarig AN. Forskarna rekryterade 34 patienter med svår och långvarig AN. De fick antingen upprepad transkraniell magnetisk stimulering eller genomgick samma procedur utan riktig magnetisk stimulering. Man jämförde också patientgruppen vid baslinjen (före interventionen) med 30 personer som utgjorde någon form av jämförelsegrupp.

I Likhet med tidigare forskning såg man att patienterna hade en klar preferens för mat med låg fetthalt och visade på självkontroll i samband med det, jämfört med jämförelsegruppen. Den magnetiska stimuleringen hade inte några effekter på patienterna val vad gäller fettinnehåll. Den grupp som fick magnetisk stimulering på riktigt visade dock en liten minskning av självkontroll i val av mat efter interventionen jämfört med innan. De visade på en ökning i valet av smakfulla ohälsosamma matprodukter efter upprepade tillfällen av magnetisk stimulering jämfört med innan.

Även om effekterna är små och deras betydelse för patienterna välmående och fungerande är oklara i dagsläget kan detta bli en viktig behandling i den totala arsenalen av metoder vid AN, om framtida studier kan replikera dessa effekter och ifall man ser ett samband mellan dessa ändringar i preferenser och patienterna faktiska beteende och upplevelse.

Här kan du läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Adapted emotion skills training group for young people with anorexia nervosa”

Bristande medvetenhet om emotioner och svårigheter med emotionsreglering anses vara en transdiagnostiskt viktig faktor i uppkomst eller vidmakthållandet av olika psykologiska problem, inklusive ätstörningar. I en tidigare studie såg man preliminärt bevis för användbarhet av en kombination av kognitiv träning och emotionsfärdighetsträning bland vuxna patienter i heldygnsvård för anorexia nervosa (AN). I ett mindre försök såg man också att denna tilläggsbehandling verkar vara acceptabel för unga patienter med AN.  Utifrån återkoppling i tidigare försök anpassade forskarna denna tilläggsbehandling ännu mer för unga patienter med AN, och i föreliggande studie inhämtade man unga AN-patienters  återkoppling och utvärderade dess effekt i en okontrollerad studie.

Anpassningen handlade om att göra grupperna mindre för unga patienter (3-4 patienter per grupp), göra sessionerna mer interaktiva, använda mer visuella hjälpmedel, prata mer om positiva emotioner än negativa, och skippa hemuppgifter. Man utökade också interventionen med ytterligare en session för att förbättra alliansen och skapa ett bra gruppklimat.

Man lyckades inkludera 30 unga patienter med AN (i genomsnitt 14.2 år gamla), utan någon samsjuklighet. Patienterna ombads att ge återkoppling på tilläggsinterventionen och de fick också fylla i ett par frågeformulär som mäter deras emotionella färdigheter och fungerande. Forskarna fick värdefull återkoppling där det framkom att unga patienter upplevde att tilläggsbehandlingen var meningsfull, att de uppskattade att lära sig mer om emotioner, att det hjälpte dem att inse sitt behov av stöd att uttrycka sina emotioner, och förstå relationen mellan emotioner och AN.

Frågeformulären visade dock inte på några effekter vad gäller de unga patienternas emotionella fungerande, men sammantaget visar resultaten på att interventionen upplevs som meningsfull och acceptabel av ungdomarna och att framtida studier behöver undersöka i vilken utsträckning en sådan intervention kan vara terapeutiskt meningsfullt och verksamt.

Det är givetvis svårt att generalisera resultaten från en sådan studie, men fokus på transdiagnostiska processer kan vara en väg framåt i behandling av ätstörningar, när våra standardbehandlingar inte lyckas producera effekter i ett tidigt stadium. Framtida forskning får visa om det kan vara fallet.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Predicting a comprehensive operationalization of eating disorder recovery: Examining self-concept, personality, and negative affect”

Det finns olika förslag för definition av tillfrisknande vid ätstörningar. En av dessa som föreslagits av Bardone-Cone och medarbetare (2010) bygger på ett samlat hänsynstagande till fysiska, beteendemässiga och kognitiva aspekter av individens fungerande och föreslås utgöra grunden för bedömning i forskning och klinisk verksamhet om ätstörningar. Forskarna i denna studie har försökt identifiera egenskaper som förutsäger vem som blir frisk från ätstörningar (utifrån den föreslagna definitionen av vad frisk är). De fokuserade på självbild, personlighet, och negativ affekt. De fick ihop data på 36 patienter som hade medverkat i detaljerade kliniska intervjuer och besvarat en rad enkäter inför starten av behandling och 7-8 år senare. Patienternas medelålder var 23.9 år vid baslinjen och 31.3 år vid uppföljning. Majoriteten hade ätstörningar utan närmare specifikation vid starten, 14% hade anorexia nervosa och 3% hade bulimia nervosa.

Vid uppföljningen hade 9 (25%) av de 36 tillfrisknat helt, enligt definitionen, medan bland de resterande 27 hade en mindre andel blivit delvis frisk (15%), andra hade vissa symptom på ätstörningar (26%), och en majoritet hade fortfarande en full ätstörningsdiagnos (59%).

Det enda av alla variabler som forskarna hade samlat data på och som kunde förklara tillfrisknande var självbild. Ingen av de kvinnor som hade låga poäng på självbild vid baslinjen hade tillfrisknad, medan av dem som initialt rapporterade bättre självbild hade ett flertal tillfrisknat.

Intressant nog kunde självbild inte heller predicera tillfrisknande när man studerade den tillsammans med ångest och ”känslan av att vara falsk”. Anledningen är att dessa variabler har starka samband med varandra och tycks på sätt och vis mäta delar av samma fenomen. Även dessa variabler verka ha betydelse för tillfrisknande, men i denna studie lyckades man inte hitta en konstellation av variabler som tillsammans förklarar tillfrisknandet från ätstörningar. Att självbilden är en viktig faktor stöds också av tidigare forskning, men givet hur ett flertal begrepp visar sig vara relaterade och av betydelse för utfallet av behandlingen behöver man studera både sådant som är en kärnkomponent i ätstörningen i sig (t.ex. självkänsla) och andra variabler som är mer allmänt relaterade till individens fungerande för att kunna förutsäga tillfrisknande från ätstörningar ännu mer specifikt. Hittar man starka prediktorer blir det vägledande för vad man ska fokusera på mer i behandlingen.

Här kan du läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: An evaluation of efficacy and acceptability of a novel manualised JuniorLEAP group programme for compulsive exercise, for children and adolescents with anorexia nervosa, within an inpatient setting

Bild hård träningTvångsmässig träning är relativt vanligt förekommande vid ätstörningar, och i synnerhet vid anorexia nervosa (AN). Det har utvecklats ett program för vuxna patienter med AN som av forskare modifierats för att passa barn och ungdomar med AN och samtidig tvångsmässig träning. I en okontrollerad studie (med bara för- och eftermätning) undersökte man effekten av en manualiserad, 7-veckors lång intervention för att minska patienternas tvångsmässiga träning vid en specialistenhet för ätstörningar. Patienterna var 32 barn och ungdomar (11-17 år) med AN som primär diagnos och som vårdades på avdelning. Man ville studera om barnversionen av behandlingen (LEAP: Loughborough Eating Disorder Activity Programme) kunde minska träningsnivån och ätstörningssymptom, samt om patienterna tyckte att det var ett okej program att ägna sig åt. Fem av 32 deltagarna hoppade av eller avslutade medverkan i studien (pga utskrivning från avdelning eller negativ attityd mot programmet). LEAP är en gruppintervention och bygger på principer från kognitiv beteendeterapi.

Det visade sig att barnversionen av LEAP signifikant minskade patienterna faktiska träningsnivå, samt deras upptagenhet av träning, när den gavs som ett manualiserat tillägg till sedvanlig behandling inom heldygnsvård. Patienternas ätstörningspsykopatologi minskade också (EDE-Q gick ner från 3.53 till 2.77). Sammanställning av kvalitativa intervjuer med patienterna visade att de tyckte överlag att det var ett bra program och att det hjälpte.

Detta är ett första testa av LEAP på barn och ungdomar. Studien var okontrollerad, vilket gör att man inte kan dra några starka slutsatser. Minskningen i överdriven träning och ätstörningspykopatologi kan givetvis bero på många andra faktorer än införandet av LEAP. Effektstorleken av behandlingen, som forskarna har låtit bli att presentera i sin artikel är små till måttliga, men resultaten är totalt sett tillräckligt lovande för att man ska studera LEAP för barn och ungdomar med AN mer systematiskt.

Här kan ni läsa artikeln

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: Body Mistrust Bridges Interoceptive Awareness and Eating Disorder Symptoms

Svårigheterna med att känna vad som försiggår inom en (hunger, mättnad, smak, beröring, smärta, hjärtrytm, andfåddhet, etc), också kallad svårigheter med interoceptiv medvetenhet, är sedan länge ett känt problem hos inte bara patienter med ätstörningar, utan även vid andra tillstånd såsom panik syndrom, depression, generaliserad ångest, autism, etc. I en studie undersökte en forskargrupp i USA hur interoceptiva svårigheter och symtom på ätstörningar relaterar till varandra. Interoceptiv medvetenhet är ett multidimensionellt begrepp. Det handlar om processer såsom förmågan att notera kroppsliga förnimmelser, att uppmärksamma kroppsliga förnimmelser utan distraktion eller oro, att reglera uppmärksamhet och emotion genom att uppmärksamma kroppsliga förnimmelser, att vara medveten om länken mellan kroppsliga signaler och emotioner, samt att lyssna på och lita på kroppsliga förnimmelser. I forskning tenderar man att ignorera att begreppet har ett flertal dimensioner och frågan som forskargruppen ställer sig är vilken dimension har starkast samband med ätstörningar.

Forskarna samlade in data på interoceptiv medvetenhet och symptom på ätstörningar hos 241 vuxna och 187 tonåringar som var remitterade till en ätstörningsklinik mellan 2013 och 2018. Forskarna valde att göra nätverksanalyser som är klart mer avancerade analyser än sedvanliga korrelationer och regressioner. Via dessa analyser såg man att upplevelsen av att inte kunna lita på sin kropp som ett säkert ställe (opålitlighet av kroppen) var den bästa förklaringen till sambandet mellan problem med interoceptiv medvetenhet och ätstörningar. När man relaterade alla symptom till utfall såg man också att önskan att gå ner i vikt signifikant predicerade lägre sannolikhet att tillfriskna vid utskrivning. Att känna sig osäker i sin kropp hade tydliga och starka samband med övervärdering av vikt och figur som är en central aspekt i diagnostiken vid anorexia nervosa, bulimia nervosa och flera andra relaterade former av ätstörningar. Dessa fynd har implikationer för behandling, då fokus på dessa kroppsrelaterade upplevelser kan potentiellt stärka våra interventioner.

Här kan du läsa artikeln

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

FREDAGSLÄSNING: ”CANADIAN PRACTICE GUIDELINES FOR THE TREATMENT OF CHILDREN AND ADOLESCENTS WITH EATING DISORDERS”

Lönnlöv

I Canada har man saknat riktlinjer för behandling av barn och ungdomar med ätstörningar. En omfattande grupp av forskare har gjort en ambitiös översikt med hjälp av strukturerade metoder för kvalitetsgranskning av studier (GRADE), där studiernas risk för snedvridning av resultat haft en avgörande betydelse för deras värdering. Det är ett omfattande arbete där samtliga interventioner för olika former av ätstörningar hos barn och ungdomar har graderats. Även intensitetsnivå av interventionerna (öppenvård, dagvård, heldygnsvård, samt behandlingshem) i de olika studierna har beaktats noga.

Forskarna drar slutsatsen att familjebaserad behandling (FBT) med minsta intensitetsnivå (öppenvårdsbehandling i första hand, sedan dagvård och i nästa steg heldygnsvård/sjukhusvistelse) kan rekommenderas starkt, medan övriga interventioner såsom multifamiljeterapi, kognitiv beteendeterapi, adolescens-fokuserad psykoterapi, Yoga som tillägg vid FBT och användning av atypiska neuroleptika, samt olika kombinationer av interventioner kan endast få svag rekommendation. Mer forskning behövs för att kunna uttala sig om värdet av dessa interventioner. Valet av adekvat nivå av intensitet måste givetvis grundas på patientens medicinska stabilitet och behov.

FBT rekommenderas för barn och ungdomar med anorexia nervosa eller bulimia nervosa, speciellt för dem med en duration kortare än 3 år. Forskarna menar att olika varianter av FBT där man t.ex. tar bort familjemåltiden, kortar ner behandlingstiden, använder vägledd självhjälp, levererar FBT via telemedicin, etc. kräver fler studier innan man kan uttala sig om deras effektivitet. Strukturell och systemisk familjeterapi kan vara värdefulla alternativ, men de är sällan bättre än FBT utifrån tillgänglig evidens och ffa inte kostnadseffektiva. Multifamiljeterapi är ett helt okej alternativ för barn och ungdomar med anorexia nervosa, men får endast en svag rekommendation, även om det stöd som familjer kan ge varandra och processer som är involverade i workshop för flera familjer samtidigt tycks vara viktiga och värdefulla komponenter.  Artikeln är värd att läsa för att få en god översikt och bli bra bekant med vad som är gjort, vad är känt, samt vilka kunskapsluckor som finns än.

Här kan du läsa artikeln

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

 

Märkt

Fredagsläsning: ”The Use of Electroconvulsive Therapy in Eating Disorders: A Systematic Literature Review and Case Report”

När man inte har fått effekt av mer konventionella metoder såsom medicinering och psykoterapi börjar man överväga andra behandlingsmetoder vid psykiatriska störningar. Detta gäller även ätstörningar. I den studie som sammanfattas idag har forskarna gjort en systematisk översikt av studier där man har använt sig av elbehandling (ECT). De fann 11 fallstudier om ECT vid ätstörningar som innefattade totalt 14 patienter (12-94 år). Nästa samtliga patienter hade AN, bara en hade hetsätningsstörning. Fyra av patienterna med AN rapporterade dock återkommande episoder av hetsätning och självrensning.

För 13 av dessa 14 patienterna noterade man en rad förbättringar och i stort sett inga negativa effekter av ECT (2 patienter rapporterade milda och övergående effekter på minne och kognition efter ECT). Studieförfattarna hade också inom ramen för studien gett ytterligare en patient ECT som hade fått hjälp av den. Vikt var inte rapporterad för alla patienter före och efter behandling, men för hälften av patienterna ledde ECT till normalisering av vikt. Normalisering av vikt innefattade också en patient med hetsätningsstörning som före ECT hade ett BMI på 97. Bara en av patienterna med AN och samtidig depression inte blev hjälpt alls av ECT.

Studieförfattarna hittade också två andra översiktsartiklar om ECT vid ätstörningar vars primärstudier och patienter inte var inkluderad i deras översiktsstudie då primärstudierna till de andra översiktsartiklarna var på ett annat språk. I dessa översikter hade man sammanställt resultaten för 56 kvinnor med ätstörningar som hade genomgått ECT och där många hade fått goda resultat.

Författarna diskuterar sina fynd på ett bra sätt. De är tydliga med att man inte kan förvänta sig att ECT påverkar kärnpsykopatologin av ätstörningar och att den ska ges i kontexten av specifik behandling för ätstörningar där man kan arbeta med patienternas kognitioner och attityder gällande mat, vikt och ätande. Sannolikt ökar ECT mottagligheten för ätstörningsspecifik psykologiska behandling, menar författarna. Det kan också vara så att ECT får en starkare effekt på samsjukligheten vid ätstörningar än på ätstörningen i sig och därmed skapar bättre grund för arbete med ätstörningar.

När vi förstår mer om hjärnans funktion kan kanske sådana behandlingar och mindre påträngande sådana såsom transkranial magnetisk stimulering bli ytterligare terapeutiska verktyg i behandling av ätstörningar.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt