Etikettarkiv: Fredagsläsning

Fredagsläsning: A Randomised Controlled Comparison of Second-Level Treatment Approaches for Treatment-Resistant Adults with Bulimia Nervosa and Binge Eating Disorder: Assessing the Benefits of Virtual Reality Cue Exposure Therapy

En nyligen publicerad artikel har visat att behandling med virtual reality har potential att förbättra patienter med bulimia nervosa (BN) och hetsätningsstörning (binge eating disorder, BED) som tidigare har behandlats med begränsade resultat via kognitiv beteendeterapi (KBT).

I studien utvärderades effekten av behandling med Virtual reality cue exposure therapy (VR-CET) för patienter med BN och BED som hade behandlats utan framgång med KBT. Cue exposure (CET) bygger på inlärningsteori och innebär att patienterna utsätts för stimuli som kan leda till hetsätning (syn, lukt, beröring och hantering av mat), medan hetsätningen förhindras. CET har använts inom ätstörningsbehandling men har även varit användbart som tilläggsbehandling vid alkoholmissbruk eller alkoholberoende. Metoden leder till att suget att hetsäta avtar och att beteendet därmed släcks ut.

Sextiofyra patienter med kvarvarande hetsätning efter avslutad KBT-behandling randomiserades till att antingen behandlas med VR-CET eller ytterligare sex sessioner med KBT (additional CBT, A-CBT). Båda behandlingarna bestod av sex 60-minuters sessioner som hölls två gånger per vecka under en period av tre veckor. A-CBT valdes som jämförelsebehandling eftersom den i tidigare studier har visat sig vara gynnsam som tillägg för patienter med kvarvarande hetsätning efter avslutad KBT. Behandling med A-CBT fokuserade på att repetera och förstärka de strategier som ingick i grundbehandlingen såsom självobservation, måltidsplanering, identifiering av dysfunktionella tankar och att hantering av triggers för hetsätning.

Behandling med VR-CET inleddes med att konstruera en individuellt anpassad exponeringshierarki med virtuella miljöer och virtuell mat. Denna skapades utifrån deltagarnas skattade sug och ångest när de exponerades för mat och miljöer i ett virtuellt bibliotek. Den virtuella exponeringshierarkin användes vid sessionerna, som inleddes med att terapeuten påminde deltagaren om syftet med exponeringen, dvs att vara i kontakt med mat trots upplevd ångest. Deltagarna exponerades sedan för mat och miljöer i hierarkin, ombads att röra sig i den virtuella miljön för att sedan slå sig ner vid ett bord med mat. Maten kunde lyftas, roteras och zoomas men inte ätas. Sug och ångestnivåer skattades löpande och när ångestnivån minskade med 40 % jämfört med den nivå som registrerats vid inledningen av sessionen, flyttades deltagaren till en annan miljö med annan mat, i enlighet med exponeringshierarkin. Under exponering befann sig terapeuten bakom patienten och ingrep endast om någon instruktion behövdes (t ex be patienten att hantera maten) eller om patienten behövde hjälp.

Båda grupperna förbättrades avseende frekvens av hetsätning och självrensning, kontrollförlust över ätande, viktfobi, kroppsmissnöje, ångest och sug att hetsäta. Sammantaget var dock utfallet i gruppen som behandlades med VR-CET bättre. Signifikanta skillnader mellan grupperna visades när det gällde frånvaro av hetsätning. Resultaten tyder på att VR-CET har potential att minska symtomen för patienter med BN och BED som vid tidigare har behandlats utan framgång med KBT, och att behandling med VR-CET är bättre än A-CBT.

Behandling med VR är ett område som växer och tekniken utvecklas snabbt. Behandlingsstöd som bygger på den nya generationens VR-teknik som är lättillgänglig och relativt billig, kan skapa helt nya möjligheter och användningsområden inom sjukvården. Med VR-CET, som används i den här studien, undviker man de praktiska problem som CET in vivo (in vivo-exponering där exponeringen sker i verkliga livet) innebär som att ta med stora mängder mat eller att ta sig till miljöer som kan leda till hetsätning. Stockholms centrum för ätstörningar har inlett ett samarbete med VR-företaget Mimerse för att utveckla och utvärdera applikationer som kan användas vid ätstörningsbehandling.

Här kan ni ta del av artikeln i sin helhet >

Anne-Charlotte Wiberg, socionom och psykoterapeut som utvecklar och utvärderar eHälsa på SCÄ FoU

Taggad , ,

Fredagsläsning: Somatic problems and self-injurious behaviour 18 years after teenage-onset anorexia nervosa

Den här veckan kommer vi titta närmare på en uppföljningsstudie som gjorts i Göteborg av individer som i tonåren har haft en anorexia nervosa (AN) diagnos.

I studien har 51 individer med AN diagnos samt 51 matchade kontroller följts under 18 år. AN gruppen fick sin diagnos under tonåren och medelålder var 14.3 år samt ett medelvärde för BMI var 14,9 vid första undersökningstillfället. Vid uppföljningen var medelåldern 32.4 år. Vid uppföljningen hade tre kvinnor fortfarande en AN diagnos och ytterligare, tre stycken hade en annan ätstörningsdiagnos varav ingen i kontrollgruppen hade någon ätstörningsdiagnos. Fem patienter i AN gruppen rapporterade om tandproblem med emaljerosion som ingen i kontrollgruppen hade. Även minskad förväntad längd och hirsutism (manlig behåring) var vanligare i AN gruppen än i kontrollgruppen. Båda grupperna rapporterade andra kroppsliga problem av olika slag men här fanns det ingen skillnad mellan grupperna. I andra studier har man funnit en ökad frekvens av magbesvär men detta kunde inte ses i denna studie.

Här kan ni ta del av artikeln >

Yvonne von Hausswolff-Juhlin, verksamhetschef och docent

Taggad ,

Fredagsläsning: Preliminary Evidence for the Off-Label Treatment of Bulimia Nervosa With Psychostimulants: Six Case Reports

Ong publicerade 1983 en liten RCT med 8 patienter med bulimia nervosa (BN) som fick kraftfull symtomreduktion av metylamfetamin. Därefter dröjde det till 1997 då Schweickert publicerade en artikel där en patient med BN och ADHD som helt slutade hetsäta med metylfenidatbehandling. Flera liknande fallbeskrivningar har publicerats sedan dess. Keshen som 2013 beskrev 5 patienter med BN och ADHD som förbättrades av stimulantiabehandling beskriver i denna nyligen publicerade artikel 6 fall av BN som behandlats med stimulantia (Lisdexamfetamin i 5 fall) med god effekt. Behovet av kontrollerade prospektiva studier för att säkrare kunna uttala sig om denna behandlingsforms eventuella värde vid BN påtalas.

Här kan ni ta del av artikeln >

Nils Erik Svedlund, överläkare och doktorand

Taggad , ,

Fredagsläsning: Worldwide trends in body-mass index, underweight, overweight, and obesity from 1975 to 2016: a pooled analysis of 2416 population-based measurement studies in 128,9 million children, adolescents, and adults

Veckans fredagsläsning handlar om BMI hos barn och hur det har förändrats över tid. Artikeln kommer från den välkända tidskriften Lancet och väckte stor uppmärksamhet när den publicerades nu i veckan.

Både undervikt och övervikt hos barn är en risk som kan medföra flera negativa hälsoeffekter senare i vuxenlivet. I artikeln har författarna följt BMI över tid från 1975 till 2016 hos en stor population. Syftet med studien var att mäta och precisera trender över tid för BMI genom att slå ihop 2416 databaser från hela 200 länder med sammanlagt 31,5 miljoner personer i åldrarna 5-19 år.

Sammanfattningsvis så har andelen barn med övervikt och fetma ökat i världen från 11 miljoner till 124 miljoner under 40 år. Högst andel barn med fetma har man hittat i Polynesien där fetma var så vanligt som 30%. Det bör ändå tilläggas att även om andelen underviktiga barn i världen har minskat är gruppen fortfarande större än överviktiga barn. Trenden pekar dock mot att år 2022 kommer det finnas fler överviktiga barn än underviktiga barn i världen.

Här under kan ni ta del av en bild från artikeln som visar medelvärdet av BMI för barn över hela världen, här kan ni läsa artikeln i sin helhet >

Yvonne von Hausswolff-Juhlin, verksamhetschef och docent

Taggad

Premiär för nya Fredagsläsningen på bloggen

Överläkare och doktorand Mattias Strand har nu under två år försett oss med vetenskapliga artiklar varje fredag som vi kort och gott har kallat för Fredagsläsning här bloggen. Det har varit ett uppskattat inslag och Mattias har minst sagt gjort ett imponerande jobb med att summera och tipsa om intressanta artiklar inom ätstörningsområdet varje vecka. Nu startar vi Fredagsläsningen igen under ett nytt koncept som innebär att en doktorand eller forskare från vår enhet istället turas om att tipsa en artikel varje vecka. Först ut är vår verksamhetschef och forskargruppsledare Yvonne von Hausswolff-Juhlin som har läst en artikel av James Lock som gästade kliniken i våras:

Does Family-Based Treatment Reduce the Need forHospitalization in Adolescent Anorexia Nervosa?

Syftet med artikeln är att undersöka om familjebaserad behandling (FBT) leder till minskad konsumtion av heldygnsvård jämfört med systemisk familjebehandling (SyFT). I studien ingick 158 tonåringar (89% flickor) mellan 12-18 år som uppfyllde kriteriet för anorexia nervosa. I genomsnitt hade de varit sjuka ungefär ett år. De deltog i en randomiserad studie där ca hälften fick FBT och den andra hälft SyFT. Flest antal inläggningar inträffade de första 5 veckorna (73%). I FBT gruppen låg patienterna inne i snitt 7 dagar och I SyFT 23 dagar. För SyFT fortsatte inläggningarna efter 5 veckor men i gruppen med FBT minskade dessa. Tidig inläggning var en negativ predikor för dålig viktökning i båda grupperna. Man noterar också att tidig viktuppgång (de första fem veckorna) är en skyddande faktor mot senare inläggning i heldygnsvård. Denna studie visar att FBT hade en lägre frekvens av inläggningar mätt i antalet daga än SyFT. Behovet av forskning kring vård av barn och unga är stort och speciellt behöver vi kunskap kring slutenvård och dess effekter.

Här kan du läsa hela artikeln >

Taggad

Fredagsläsning: “Alternative methods of classifying eating disorders: Models incorporating comorbid psychopathology and associated features”

Vårens sista fredagsartikel handlar om sätt att klassificera ätstörningar som skiljer sig från de nuvarande modellerna i diagnosmanualerna DSM-5 eller ICD-10. Nuvarande indelning i anorexia nervosa, bulimia nervosa och hetsätningsstörning (samt atypiska varianter av dessa tre där inte alla kriterier är fullt uppfyllda) utgår helt och hållet från symptombild i fråga om ätbeteenden och kompensatoriska inslag, men man kan också förställa sig andra angreppssätt. Artikelförfattarna går igenom forskningslitteraturen på området och redogör för en rad olika klassificeringsmodeller som är eller har varit aktuella. Man har exempelvis tidigare undersökt om det är rimligt att dela in ätstörningar i ”uni-impulsiva” och ”multi-impulsiva” grupper, baserat på om det utöver t ex impulsiv hetsätning och kompensatoriska beteenden också föreligger andra impulskontrollbesvär i form av sådant som alkohol- eller drogintag, självskadebeteende, snatteri osv eller inte. Man har här funnit att det på gruppnivå visserligen tycks finnas kliniskt relevanta skillnader mellan patienter som uppvisar många olika typer av impulsiva beteenden och patienter som enbart är impulsiva inom ramen för ätstörningssjukdomen, men som helhet tycks inte en sådan indelning fullt ut förklara olika typer av samsjuklighet. Många personer med ätstörningsbesvär uppvisar heller inte någon nämnvärd impulsivitet i sina sjukdomsbeteenden.

En annan föreslagen indelning är de två grupper som artikelförfattarna benämner ”dietary” och ”dietary-negative affect”. Den förstnämnda gruppen uppvisar här enbart sedvanliga ätstörningssymptom men ingen avsevärd nedstämdhet, medan den andra gruppen karakteriseras av ätstörningsbesvär i kombination med depressivitet och låg självkänsla. I viss mån skulle en sådan indelning kunna spegla den mångfald av vägar in i en ätstörningssjukdom som togs upp i fredagsartikeln för några veckor sedan, men det är även här osäkert om den tar tillräcklig hänsyn till annan vanlig samsjuklighet så som tvångsmässighet, ångest eller impulsivitet.

Den alternativa klassificering som verkar mest lovande är en indelning i tre grupper baserade på grad av kontroll i ätstörningsbeteendena: överkontrollerade, underkontrollerade och, slutligen, en grupp med låg grad av samsjuklighet. En lång rad studier pekar på att det oavsett underliggande ätstörningsdiagnos går att skilja ut 1) en stor grupp av patienter vars besvär huvudsakligen bottnar i en låg grad av kontroll över impulser och känslor där samsjuklighet i form av självskadebeteende och missbruk är vanligt, 2) en stor grupp vars besvär snarare härrör ur en alltför hög nivå av kontroll med överdriven rigiditet och litet utrymme för spontanitet eller känslouttryck, och 3) en grupp av patienter där under- eller överkontroll inte utgör något centralt bekymmer. Poängen är här inte att en sådan alternativ klassificering nödvändigtvis skulle ersätta de nuvarande diagnosmodellerna – som jag ser det handlar det snarare om att öka förståelsen för de mångskiftande uttryck som en och samma ätstörningssjukdom kan ta sig och att möjliggöra nya sätt att tänka då det gäller vilka behandlingar som bör erbjudas till patienter med olika besvärsprofil.

Här kan ni hitta artikeln >

Nu tar fredagsartikeln sommarlov! Trevlig sommar!

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Fredagsläsning: “The Sequential Binge, a New Therapeutic Approach for Binge Eating: A Pilot Study”

Fernando Fader Rispudding (1926)

Den rekommenderade behandlingen vid hetsätningsproblematik – oavsett om den föreligger som en del av bulimia nervosa eller i form av en hetsätningsstörning – är KBT, eventuellt i kombination med antidepressiv medicinering. En ansenlig del av de patienter som genomgår KBT blir dock inte hjälpta av behandlingen. Den här veckans fredagsartikel beskriver en intressant pilotstudie där man har försökt att hitta nya vägar att angripa hetsätningsproblematik i lägen där KBT inte har haft effekt. Genom att fokusera på själva hetsätningssituationen och på ett tydligt regelstyrt sätt bryta upp den i flera identiska sekvenser med allt längre pauser emellan vill man bryta automatiken i skeendet, skifta kognitivt fokus och införa ett mått av tristess i förloppet. Syftet är här inte uttryckligen att i stunden minska den mängd mat som intas under hetsätningsepisoden – tvärtom så planeras hetsätningen tydligt utifrån hur stora matmängder personen i fråga då brukar inta, och sedan delas den maten upp i lika stora ”portioner” som intas i tur och ordning med paus emellan. Det nya är just pauserna, som ökar i duration från ungefär tio sekunder inledningsvis till drygt två minuter efter några sekvenser och som skjuter upp hetsätningen snarare än avbryter den helt. Man vill på så vis bryta den invanda rutin som hetsätningen ofta kommit att bli, minska belöningsaspekten i ätandet och få personen i fråga att ägna sin tankekraft åt att hålla sig till de nya reglerna snarare än att desperat, och förgäves, försöka avbryta hetsätningen helt och hållet.

I den aktuella studien har man provat metoden med femton patienter som tidigare genomgått KBT mot sina hetsätningsbesvär utan effekt. Utfallet var lovande: antalet hetsätningsepisoder minskade, deltagarna klarade att avstå från att hetsäta under längre perioder än tidigare och det totala matintaget under hetsätningsepisoderna sjönk. Det rör sig förvisso om en liten studie utan kontrollgrupp och med en tydligt utvald grupp av deltagare, men resultaten tyder ändå på att metoden är väl värd att utforska närmare framöver.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Fredagsläsning: “Paternal age at childbirth and eating disorders in offspring”

Lilly Martin Spencer: Conversation Piece

Det är sedan tidigare känt att en högre ålder hos pappan vid ett barns födelse är kopplat till ökad risk hos barnet för psykiatrisk sjukdom i form av schizofreni och andra psykossjukdomar, bipolär sjukdom, autism, ADHD, beroendeproblematik m.m. Tidigare studier om ätstörningar och pappors ålder har uppvisat motsägelsefulla resultat. Veckans fredagsartikel publicerades i vintras och presenterar resultat från en studie på svenska befolkningsregister samt data från ätstörningsdatabaserna Riksät och Stepwise avseende personer födda mellan 1979 och 2001. Man fann här att individer vars pappor hade en högre ålder löpte större risk att insjukna i ätstörningssjukdom mellan 8 och 30 års ålder. Denna ökade risk kvarstod även efter att man hade justerat för andra potentiellt viktiga variabler så som mammans ålder, turordning i syskonskaran, föräldrarnas födelseland, utbildning, psykiatrisk vård och kriminalitet. Sambandet gällde både flickor och pojkar – möjligen sågs en något starkare tendens för pojkarnas del. Mann fann också, till skillnad från studier på andra psykiatriska sjukdomstillstånd, en något minskad risk för insjuknande i ätstörning hos flickor vars pappor var yngre än 24 år då barnet föddes. I dagsläget finns det ingen entydig förklaring till vad dessa forskningsfynd beror på. Artikelförfattarna nämner att mutationer i könsceller ökar i frekvens med stigande ålder, men nyligen genomförda studier har tonat ner betydelsen av sådana mutationer. Det är också möjligt att andra genetiska faktorer, så som ökad epigenetisk dysfunktion, eller sociala faktorer kan bidra. Tidigare studier has t ex visat att kroppsmissnöje och bantning är vanligare hos äldre män än hos yngre, i motsats till kvinnor vars kroppsmissnöje tenderar att avta med åren. Om äldre pappor uppvisar mer av kroppsmissnöje under barnets uppväxt kan det naturligtvis tänkas påverka hur barnet i sin tur förhåller sig till sin egen kropp och vikt, men sådana samband får än så länge ses som spekulationer.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Fredagsläsning: “Four Pathways to Anorexia Nervosa: Patients’ Perspective on the Emergence of AN”

Charles Sheeler: Stairway to the studio (1924)

I den här veckans fredagsartikel har en norsk forskargrupp undersökt hur 36 patienter med anorexia nervosa själva beskriver uppkomsten av ätstörningen. Utifrån dessa patientberättelser har man sedan identifierat fyra återkommande strukturella komponenter och fyra distinkta vägar in i sjukdomen. De fyra strukturella komponenterna var prekursorer (dvs sådant som studiedeltagarna upplevde innan de blev sjuka och som de själva såg som bidragande faktorer i sjukdomsutvecklingen), triggande faktorer (dvs sådant som patienterna mer direkt beskrev som utlösande händelser), förstärkande faktorer (dvs sådant som uppstått som en del av sjukdomen och som fungerar förstärkande och vidmakthållande), och – slutligen – det lite svåröversatta ”self-determination”, som beskriver huruvida deltagarna själva varit medvetna om och eftersträvat en sjukdomsutveckling eller om de så att säga ”sveptes med” utan att själva uppleva någon kontroll.

I fråga om prekursorer – alltså sådant som förelåg före ätstörningen – tog deltagarna upp exempelvis drag av perfektionism, en tendens att vilja behaga andra, låg självkänsla, ensamhet, känslor av sorg, lättväckt ångest under barndomen, en vilja att dö, tidigare återhållsamma ätbeteenden, kroppshat, att vara liten och nätt eller att å andra sidan vara längre och större än sina kamrater, samt bantning och stort fokus på ett smalt kroppsideal hos familjemedlemmar. Det deltagarna upplevde som utlösande triggers kunde dels vara externa faktorer i omgivningen, så som negativa kommentarer om den egna kroppen, ett förhållande som tog slut, konflikter i familjen, övergrepp, föräldrars skilsmässa, eller att en familjemedlem gick bort, eller faktorer som var mer knutna till den egna personen, så som pubertetsförändringar, viktuppgång, intensiv fysisk träning eller känslor av misslyckande. Även förstärkande och vidmakthållande faktorer kunde vara externa: positiva kommentarer då man väl börjat rasa i vikt eller minskade förväntningar från omgivningen i och med att man blev sjuk, eller interna: känslor av framgång och självständighet, minskad ensamhet (”suddenly it was me and my eating disorder”, som en av deltagarna uttrycker det), lägre ångestnivåer, eller en känsla av tröst.

De här fynden är värdefulla i sig, men kanske inte så överraskande. Artikeln blir dock riktigt intressant när författarna baserat på dessa fyra strukturella komponenter sedan skisserar olika vägar in i en ätstörningssjukdom. De beskriver fyra olika profiler: ”The Avoidant”, ”The Achiever”, ”The Transformer” och “The Punisher”.

“The Avoidant”, inledningsvis, karakteriseras här av tydliga prekursorer, t ex i form av petighet med maten, blyghet, ensamhet och hög ångestnivå, men endast vaga hänvisningar till utlösande faktorer. Beskrivningarna hos den här gruppen handlar snarare om att ”det har varit så här hela livet” och man har sedan undan för undan glidit in en ätstörning utan någon tydlig ”self-determination”, det har bara blivit så. När ätstörningen väl har varit ett faktum har dessa personer sedan ofta kunnat upptäcka att sjukdomen har trängt undan andra tidigare besvär, något som får en vidmakthållande funktion.

”The Achiever” karakteriseras också av tydliga prekursorer, som dock snarare än försiktighet i fråga om mat och sociala relationer har handlat om perfektionism och att vara duktig inom olika områden, ofta i kombination med en vilja att vara andra till lags och en låg självkänsla. Här finns också ofta tydliga utlösande faktorer. Personer i den här gruppen beskriver inte sällan insjuknandet som en medveten process, där det blivit för svårt att fortsätta vara duktig på en mängd olika områden samtidigt (skola, sport, musik, vänner osv) och där man istället har funnit ätstörningen som något att koncentrera all sin kraft på. Denna känsla av att bemästra något som de flesta andra tycker är svårt – att gå ner i vikt – blir sedan till en tydlig vidmakthållande faktor.

För ”The Transformer” beskriver artikelförfattarna prekursorer i form av att känna sig större än jämnåriga kamrater, att inte lyckas i skolan och att känna sig utanför i sociala sammanhang – dvs något av motsatsen till den utåt sett lyckade och välanpassade ”The Achiever”. På samma sätt som hos ”The Avoidant” finns här inte så tydliga hänvisningar till utlösande faktorer, men däremot en tydlig ”self-determination” i förhoppningen att känslor av misslyckande och utanförskap ska försvinna till följd av viktnedgång.

”The Punisher”, slutligen, karakteriseras av tydliga prekursorer i form av självhat från tidig ålder, som kan har triggats ytterligare av pubertetsförändringar. Personer i den här gruppen tenderar enligt artikelförfattarna att upptäcka restriktivt ätande som ytterligare en form av självbestraffning och utvecklingen av anorexia nervosa sker gradvis som en del av en bredare självskadeproblematik, utan någon tydlig känsla av ”self-determination”.

En gemensam faktor som artikelförfattarna menar förenar alla dessa profiler är att ätstörningen uppstår som ett försök att bemästra svårigheter i livet, även om de bakomliggande besvären kan skifta i karaktär och den egna målmedvetenheten i ätstörningsbeteendena kan variera. Slutsatserna i studien är baserade på ett litet patientunderlag och ska knappast ses som heltäckande, men jag tror att många av oss som arbetar inom ätstörningsvården känner igen samtliga ovanstående fyra profiler hos olika patienter vi träffar i behandling. Där man inom ätstörningsforskningen inte sällan tenderar att leta efter en enda psykologisk profil som kan omfatta merparten av alla patienter som utvecklar t ex anorexia nervosa så belyser den här studien istället hur flera olika sorters bakomliggande, utlösande och vidmakthållande faktorer kan bidra till en skiftande bild inom en och samma sjukdomsgrupp.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Fredagsläsning: “Is Anorexia Nervosa a Version of Autism Spectrum Disorders?”

Horace Pippin: The Warped Table

Man har sedan länge noterat överlappande drag i fråga om anorexia nervosa och autismspektrumstörning (ett samlingsbegrepp för vad som tidigare betraktades som flera sinsemellan ganska olika tillstånd, så som autistiskt syndrom, Retts syndrom och Aspergers syndrom). Det är vid autism vanligt med selektivt ätande baserat på sensoriska faktorer som textur, temperatur och färg och det är känt att personer med autismspektrumstörning löper högre risk att drabbas av ätstörningsbesvär. Samtidigt är selektivt ätande i sig inte nödvändigtvis tecken på en regelrätt ätstörningssjukdom och det kan vara svårt att avgöra i hur hög grad ett avvikande ätande faktiskt hänger samman med rädsla för viktökning och andra typiska tankegångar av ätstörningskaraktär. Ibland kan ett sparsamt ätande hos personer med autism från början bero på starka sensoriska preferenser, för att sedan med tiden övergå i en mer renodlad ätstörningsproblematik med skev kroppsuppfattning, viktfobi osv.

I veckans fredagsartikel har man utgått från olika teorier om orsakerna bakom autismspektrumstörning och sedan försökt ta reda på hur väl de kan appliceras på personer med anorexia nervosa. Testgruppen bestod av 40 vuxna personer med anorexia nervosa, vars resultat sedan jämfördes med liknande tidigare studier där testpersonerna hade en autismspektrumstörning. Man använde sig av neuropsykologiska tester avseende ”emotional theory of mind” (här mätte man förmågan att urskilja känslolägen hos andra personer med ledning av ansiktsuttryck, förmågan att utläsa den känslomässiga tonen i verbala uttalanden tagna ur sin kontext samt förmågan att förstå relationella känslouttryck mellan karaktärer i korta filmklipp), exekutiv funktion (här använde man sig av Wisconsin Card Sorting Test, som mäter förmågan att flexibelt anpassa sig när nya regler introduceras i en enkel sorteringsuppgift), och central koherens (här använde man sig av ett test där försökspersonen ska urskilja en gömd form i en komplex geometrisk figur). Dessa tre deltester kan, något förenklat, sägas spegla tre olika hypoteser om grundläggande komponenter i autism: svårigheter att förstå och leva sig in i andras tankar och känslor, överdriven bundenhet av regler och bristande flexibilitet, samt överdrivet detaljfokus på bekostnad av helhetssyn. Man fann här att patienterna med anorexia nervosa och patienter med autismspektrumstörning uppvisade påtagligt likartade resultat. Båda grupperna hade svårt att tolka känslouttryck hos andra och att på ett flexibelt sätt skifta mellan olika uppgifter. De uppvisade också ett likartat stort fokus på detaljer. Artikelförfattarna skriver att svårigheter som dessa visserligen har en tendens att förekomma tillsammans, men att triaden ovan tycks vara specifik för just autismspektrumstörning och anorexia nervosa – personer med schizofrenisjukdom har på gruppnivå t ex svårt både med tolkning av emotionella uttryck och flexibilitet men uppvisar snarast en nedsatt förmåga till detaljfokus.

En svaghet i studien är att man jämför insamlade testresultat hos patienter med anorexia nervosa med tidigare forskningsresultat för personer med autismspektrumstörning istället för att själva skatta båda patientgrupperna, även om man har försökt att på bästa sätt matcha de jämförda grupperna i fråga om ålder, kön osv. Man bör också komma ihåg att autismspektrumstörning är ett livslångt, förhållandevis stabilt tillstånd, medan de svårigheter som anorexigruppen uppvisade kan hänga samman med undernäring och vara reversibla. Samtliga patienter med anorexia nervosa i studien var per definition underviktiga vid testtillfället, men underligt nog framgår det inte i studien exakt hur låg vikt de hade. Överlappande testresultat på en kognitiv nivå innebär heller inte per automatik att de underliggande psykologiska, biologiska eller genetiska mekanismerna är desamma. Trots detta är jämförelserna intressanta. Det är känt att anorexia nervosa och autismspektrumstörning samvarierar inom familjer på gruppnivå, vilket antyder en möjlig gemensam genetisk grund. Tidigare longitudinella studier har också pekat på att svag central koherens, exekutiv dysfunktion och nedsatt emotionell igenkänningsförmåga samtliga förekommer i högre utsträckning hos personer med anorexia nervosa i anamnesen, oavsett om det rör sig om patienter i akut sjukdomsfas eller om personer som återhämtat sig från sjukdomen.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,