Etikettarkiv: Fredagsläsning

Fredagsläsning: Weight gain in anorexia nervosa does not ameliorate the faecal microbiota, branched chain fatty acid profiles, and gastrointestinal complaints

Paul Rogers/New York Times

Den här veckans fredagsartikel fokuserar på ett relativt nytt område inom ätstörningsforskningen, nämligen mikrobiomforskningen. De senaste åren har intresset för bakterierna som lever i, på och runt kroppen ökat explosionsartat. Detta är till stor del på grund av att vi sedan ca 10 år tillbaka har den teknik som behövs för att på djupet undersöka dessa bakteriesamhällen. Den största delen av forskningen har gjorts på magtarmbakterierna, också kallad tarmmikrobiotan. Det finns flera faktorer som påverkar tarmmikrobiotan sammansättning, såsom genetik, allmänt hälsotillstånd, ålder, geografi, kön och läkemedelsexponering (framför allt antibiotika). Men en av de absolut viktigaste faktorerna som kan påverka sammansättningen är kost, huvudsakligen långsiktiga kostmönster, men även kortvariga kostförändringar. Förändringar i tarmmikrobiotan har visat sig vara förknippade med en rad olika sjukdomar och sjukdomssymptom, tex olika magtarmsjukdomar som IBS och IBD, men också ångest och depression. Samtidigt finns forskning som visar att tarmmikrobiotan är inblandad i viktreglering och energiomsättning. Även inom ätstörningsforskningen har man börjat intressera sig för hur sambandet mellan kompositionen och mångfalden i tarmmikrobiotan och ätstörningar ser ut. Alla studier som hittills genomförts har gjorts på patienter med anorexia nervosa, och de allra flesta har varit tvärsnittsstudier med bara ett mättillfälle.

Den här veckans fredagsartikel publicerades i Scientific Reports 2016 och är den hittills största longitudinella studien som gjorts. Deltagarna i studien var patienter med anorexia nervosa (n = 55) följdes under behandling och viktuppgång (n = 44) och jämfördes med en grupp normalviktiga, friska individer (n = 55). Syftet med studien var dels att undersöka om tarmmikrobiotan hos patienter med anorexia nervosa var rubbad jämfört med normalviktiga kontroller, och dels om dessa potentiella rubbningar normaliseras efter behandling och viktuppgång. I denna studie tittade man både på sammansättningen av bakterier i tarmmikrobiotan men även på kortkedjiga fettsyror, vilket är de metaboliter som tarmmikrobiotan producerar mest av.
Studien bekräftade tidigare studiers resultat, dvs man fann förändringar tarmmikrobiotan hos patienter med anorexia nervosa jämfört med friska kontroller, där patienterna hade annorlunda sammansättning och lägre mångfald än kontrollgruppen. Efter behandling och viktuppgång ökade både mångfalden och mängden bakterier hos patienterna, men skillnaderna utjämnades inte.
Man hittade också skillnader i de bakterieproducerade metaboliter som undersökts och fann förhöjda koncentrationer av förgrenade fettsyror hos patienterna, som inte återvände till de nivåer som mättes i kontrollerna efter behandling.

Sammanfattningsvis kan man säga att flertalet studier nu bekräftat att det är skillnader i tarmmikrobiotan när vi jämför patienter med anorexia nervosa men friska kontroller. Dessa skillnader verkar inte heller automatiskt försvinna i och med behandling, men vi vet fortfarande inte vad som händer på lång sikt. Nästa steg inom forskningen är att undersöka vad dessa skillnader betyder för funktionen av tarmmikrobiotan och hur detta kan påverka behandling, symptom och tillfrisknande.

Här kan ni läsa artikeln >

Camilla Wiklund, doktorand på CEDI – Centre of Eating Disorders Innovation

Taggad

Fredagsläsning: Online prevention of disordered eating in at-risk young-adult women: a two-country pragmatic randomized controlled trial

Social media

Den här veckan fokuserar vi på preventionsforskning och resultat från en studie om online prevention av stört ätande hos unga kvinnor (18-25) i Australien och Nya Zeeland.
Artikeln som är från hösten 2018 presenterar en pragmatiskt kontrollerad randomiserad studie där effekten av två preventiva program i jämförelse med en kontrollgrupp studeras på både kort sikt och efter ett år. Uttrycket pragmatiskt i det här fallet innebär att man hade bredare rekryteringsbas än i tidigare studier, använde sig av bara självrapportering (inga kliniska intervjuer eller bedömningar), tillät att deltagarna kunde ha ganska höga symptom ifrån början och programmen erbjöds utan stöd, för att testa effekten av sådana program när de skalas upp för hög tillgänglighet.

Stört ätande är ett samlingsnamn för sub-tröskel versioner av anorexi, bulimi och hetsätningsstörning där nyckelbeteenden som kännetecknar ätstörningar är närvarande. Författarna studerade i vilken utsträckning man kan förebygga uppkomst av stört ätande, samt hjälpa kvinnor som redan lider av sådana tillstånd att få hjälp med sina problem genom att ge dem tillgång till självhjälpsbehandling utan stöd via två olika online-program. Studien ramades in som ett sätt att förbättra sin kroppsuppfattning. Deltagarna rekryterades via annonser på campus, sociala medier och artiklar om studien i olika tidningar. De program vars effekt studerades var dels den relativt otestade Media Smart-Target (MS-T) och den annars mer beprövade programmet Student Bodies (SB) som vanligtvis levereras med veckovis stöd från en guide och inte som ren självhjälp. Effekten av dessa program jämfördes med en kontrollgrupp där deltagarna fick regelbundna meddelanden om utveckling av en positiv kroppsbild. Studien mötte en rad problem med deltagande för båda programmen men särskilt för SB programmet som utöver låg följsamhet från deltagarna att jobba med det också hade tekniska problem pga tillkortakommanden hos leverantören. Deltagarna i MS-T och SB hade lite lägre risk att utveckla stört ätande vid 1-årsuppföljningen jämfört med deltagarna i kontrollgruppen, men den preventiva effekten var inte signifikant. Resultatet för MS-T stod ut från de två andra grupperna om man t.ex. ser till deltagarnas inrapporterade livskvalitet. MS-T hade inför studien uppdaterats för att ha större fokus på vissa riskfaktorer (t.ex. internalisering av budskap om skönhet från media) som enligt forskning har varit viktiga för prevention.

Forskarna menar att resultaten föranleder ytterligare forskning om MS-T som ett möjligt komplement och lättillgänglig intervention för patienter som redan tar emot andra former av behandling för ätstörning – samt att SB baserat på erfarenheten i detta försök verkar fungera bättre i dess originalversion (dvs kombinerat med regelbundet stöd från en guide). För framtiden önskar författarna mer kunskap kring hur man bäst kan motivera patienter till att engagera sig i online-programmen och i första hand påbörja och genomföra behandlingen. Det var många som inte öppnade hemsidan för behandlingarna. Vidareutveckling av dessa och liknande program är enligt forskarna rätt steg framåt för att optimera och distribuera behandling till de som lider av stört ätande eller ätstörningar. Denna studie bidrar, trots sina metodiska och tekniska tillkortakommanden, med intressant information och ställer viktiga frågor. Det visar sig att 33.5% av de potentiella deltagarna aldrig ens gick till hemsidorna för programmet. Varför betydligt fler slutförde MS-T än SB programmet? Hur viktigt är stöd från en guide eller en behandlare för att följa ett program och för effekten? Kan sådana program (ren självhjälp utan stöd) vara kostnadseffektiva då de inte kräver någon satsning från professionella?

Här kan ni läsa artikeln >

Nina Mie Lindvall, Psykologkandidat och Ata Ghaderi, Psykolog på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: “Infant feeding behaviours and attitudes to feeding amongst mothers with eating disorders: A longitudinal study”

joaquin s

Joaquin Sorolla y Bastida: Madre (1895)

Det finns sedan tidigare ett flertal studier som har undersökt vilken påverkan mödrar med ätstörningssjukdom kan ha på sina barns ätande. Fynden har dock varit spretiga. I vissa studier har man funnit att barn till mödrar med en ätstörning ammats längre än andra barn, i andra studier har de ammats kortare och i vissa studier har man inte kunnat påvisa några skillnader. På samma sätt skiljer sig forskningsfynden åt då det gäller matningsbeteenden hos mödrar. I vissa studier har man funnit att mödrar med en ätstörning tenderat att ge sina spädbarn mindre matmängder än genomsnittet, medan andra studier har visat att barn till mödrar med en historia av ätstörningssjukdom fått i sig en näringsmässigt bättre kost än andra barn. Dessa resultat kan naturligtvis bero på tajming: mödrar med en tidigare ätstörning som sedan har tillfrisknat kan möjligen antas vara mer vaksamma på att deras barn verkligen får i sig en fullvärdig kost. Det har också visat sig att oro över barnets vikt hänger samman med könet hos barnet, där oron för övervikt generellt har visat sig vara större om barnet är en flicka än om det är en pojke. Merparten av de befintliga forskningsstudierna på området är dock små och har inte använt sig av en kontrollgrupp.

Denna veckas fredagsartikel publicerades i European Eating Disorders Review 2018. Här har man följt nyblivna mödrar med tidigare respektive pågående ätstörningssjukdom samt en kontrollgrupp med friska mödrar utan tidigare ätstörning under två års tid efter förlossningen – detta är därmed den första kontrollerade longitudinella studien på området. Syftet med studien var att undersöka eventuella samband mellan ätstörning hos modern och sådant som amning, matningsbeteenden/-attityder och hur föräldern modellerar (verbalt, avsiktligt och oavsiktligt) ätbeteenden inför barnet. I korthet fann man här endast små skillnader. Man påvisade inga skillnader mellan grupperna i fråga om hur stor andel som ammade sina barn de första sex månaderna. Hos mödrar med en pågående ätstörningsproblematik var det vanligare med oro över att ens barn skulle äta för mycket eller bli överviktigt vid sex månaders ålder, medan mödrar med en tidigare ätstörning uppvisade mer av denna sorts oro både vid två månader och sex månader. Man fann dock inga skillnader i den faktiska kroppsvikten hos deras barn jämfört med kontrollgruppen. När man slog ihop grupperna med pågående eller tidigare ätstörning såg man hos dessa mödrar också en minskad medvetenhet om vad man här kallar oavsiktlig modellering, dvs ätbeteenden hos föräldern som barnet uppfattar och tillägnar sig utan att det har varit förälderns medvetna avsikt att ”lära” barnet något. Detta går stick i stäv mot vad man påvisat i tidigare studier, där mödrar med ätstörningsbesvär snarare har tenderat att vara mer medvetna om denna typ av oavsiktlig påverkan. I fråga om avsiktlig modellering, dvs att medvetet visa barnet hur man vill att det ska äta, och verbal modellering, dvs att med ord uppmuntra barnet vid matning, såg man inga skillnader mellan grupperna.

En begränsning hos studien är att grupperna med mödrar med tidigare eller pågående ätstörningssjukdom var för små för att möjliggöra statistisk analys av olika typer av ätstörning. Här slog man istället ihop personer med anorexia nervosa, bulimia nervosa eller hetsätningsstörning i en och samma grupp, men det är såklart rimligt att förställa sig att beteenden och attityder kring matning kan skilja sig åt beroende på vilken typ av ätstörning mödrarna är drabbade av.

Man pekar i artikeln också på vikten av att utröna mer om vilket inflytande pappors ätbeteenden och -attityder har under småbarnsåren. Vi har tidigare refererat en studie om pappors påverkan här, dock delvis utifrån ett mer genetiskt perspektiv >

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad ,

Fredagsläsning: “Family-based treatment: Where are we and where should we be going to improve recovery in child and adolescent eating disorders”

joan brown

Joan Brown (1963)

Den här veckan vill vi tipsa om en färsk artikel av James Lock och Daniel Le Grange som tar upp vad man inom behandlingsforskningen i nuläget vet och inte vet om familjebaserad behandling (FBT) för barn och ungdomar med ätstörningssjukdom. Författarna redogör först i korthet för det förhållandevis starka forskningsstöd som de menar finns för manualiserad FBT vid både anorexia nervosa och bulimia nervosa hos ungdomar, vilket har medfört att behandlingsmetoden i flera internationella kliniska riktlinjer rekommenderas som förstahandsval för ungdomar med anorexia nervosa och som en av flera rekommenderade behandlingar vid bulimia nervosa. Man pekar också på det återkommande fyndet att FBT tycks vara mindre effektivt och kräva längre behandlingsperioder för patienter med tvångsmässiga svårigheter som en del av sin problematik. Studier pekar dessutom på att höga nivåer av föräldrakritik gentemot patienten påverkar behandlingen negativt och att detta kan behöva bemötas för att uppnå bättre utfall. Precis som i flera andra behandlingsformer vid ätstörningssjukdom så verkar också viktåterhämtning så tidigt i förloppet som möjligt vara en tydligt gynnsam faktor vid FBT.

Det riktigt intressanta i artikeln är kanske genomgången av de utmaningar som FBT-forskningen just nu står inför. En väletablerad utveckling av FBT är multifamiljeterapi, där flera familjer går i behandling tillsammans. Fler forskningsstudier av hög kvalitet avseende multifamiljeterapi behövs – i dagsläget finns enligt artikelförfattarna endast en välgjord studie på området, utförd av Ivan Eisler med kolleger i London. Behandlare i San Diego och London har också utvecklat en intensiv form av familjeterapi baserad på FBT, som även den behöver utvärderas ytterligare. Vidare behöver man ta reda på mer om gynnsamma och ogynnsamma faktorer i behandlingen, så som tvångsmässighet och föräldrakritik enligt ovan, för att bättre kunna skräddarsy FBT utifrån den enskilda familjens situation och behov. Man har t ex föreslagit att svårigheter i form av kognitiv flexibilitet kan utgöra ett hinder i behandlingen och att det kan behöva bemötas med mer riktade parallella åtgärder.

Artikelförfattarna tar också upp den viktiga frågan om ”treatment gap” som vi tidigare har lyft här på bloggen > Kanske är den verkliga utmaningen för tillfället inte att förbättra kvaliteten på FBT utan att överhuvudtaget nå ut med verksam behandling till så många som möjligt. I ett internationellt perspektiv erbjuds FBT vid ätstörningssjukdom i dagsläget huvudsakligen vid ett litet antal specialistmottagningar i storstadsområden. Författarna diskuterar här sådana möjligheter som telemedicin – dvs att ge psykoterapeutisk behandling via videolänk – eller att erbjuda FBT i en manualiserad internetversion i form av så kallad guidad självhjälp, där en behandlare med jämna mellanrum ”träffar” föräldrar online och ger dem råd om hur de kan gå vidare i behandlingen där hemma. Man kan också tänka sig nya och mer lättillgängliga sätt för att utbilda fler behandlare i FBT, även här t ex med hjälp av onlineverktyg.

En kommentar till den här artikeln är att Lock och Le Grange i egenskap av framstående forskare på FBT-området själva har stått för en hel del av de tidigare studier som de refererar till, vilket naturligtvis kan bidra till att de framhåller metodens fördelar. I en systematisk översikt av familjebaserade approacher i behandlingen av anorexia nervosa utförd för Cochrane som publicerades hösten 2018 var den sammantagna bilden inte fullt lika positiv. Man lyfte här framför allt fram att den allmänna evidensgraden hos de publicerade studierna på området är låg eller mycket låg. Detta baserades delvis på att en stor andel av dem inte tydligt redovisat risk för så kallad bias, dvs faktorer som otillbörligt kan ha påverkat det publicerade resultat i olika riktning. Exempelvis pekar man i Cochraneöversikten på att det är svårt att få en bild av hur pass oberoende och ”blinda” bedömarna av utfallet i studierna har varit. I vissa studier tycks det ha varit samma behandlare som utfört både FBT och jämförelsebehandlingen – ett sådant upplägg är knappast optimalt då det naturligtvis kan medföra en risk för att man som behandlare, medvetet eller ej, på olika sätt premierar den behandling man själv tror mest på. Oavsett dessa övergripande invändningar ger dock Locks och Le Granges artikel en intressant fingervisning om vart FBT-forskningen är på väg och vilka huvudproblem man ser i dagsläget.

Här kan ni hitta artikeln >

Och här kan du läsa Cochraneöversikten på området >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad

Fredagsläsning: “René Girard and the Mimetic Nature of Eating Disorders”

Rene Girard

René Girard, 1981

Den fransk-amerikanske historikern och litteraturvetaren René Girard (1923-2015) är mest känd för sina arbeten inom filosofisk antropologi, där han skapat en bred teori om mekanismerna bakom hur mänskliga kulturer präglas av och hanterar begär och konflikter. I sitt arbete som professor vid Stanforduniversitet i USA träffade han på en rad studenter med ätstörningsproblematik, vilket ledde till att han 1996 skrev essän Ätstörningar och mimetiskt begär där han utifrån sitt filosofiska ramverk tar sig an frågan om hur ätstörningar uppstår, huruvida förekomsten har ökat under senare år osv. I min artikel, som publicerades i septembernumret av tidskriften Culture, Medicine, and Psychiatry, har jag kritiskt granskat Girards tankar utifrån ett kliniskt perspektiv och aktuell forskning på området. Detta är inte en forskningsartikel i traditionell bemärkelse utan mer av en lång essä, men kanske kan den ändå vara intressant som en inblick i hur olika vetenskapliga fält ser på möjliga mekanismer bakom ätstörningssjukdom.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad

Fredagsläsning: “Childhood body mass index and development of eating disorder traits across adolescence”

Camilla

Camilla Wiklund

Tidigare i år publicerades en svensk studie om ärftlighet, BMI och ätstörningssymptom i tidskriften European Eating Disorders Review. Medförfattare till artikeln är bland annat Elisabeth Welch, enhetschef vid SCÄ:s FoU-enhet, och vår samarbetspartner Cindy Bulik vid Karolinska Institutet. Vi pratade med huvudförfattaren Camilla Wiklund, som är doktorand i Cindys forskargrupp:

Hej Camilla! Berätta, vad är det ni har undersökt i studien?

-Vi har undersökt om det finns ett samband mellan BMI under uppväxten (vid 9-15 års ålder) och senare utveckling av ätstörningssymptom (vid 15-18 års ålder) på populationsnivå, med hjälp av svenska tvillingregistret. Vi har också undersökt i vilken utsträckning ett samband beror på gemensamma genetiska faktorer och/eller miljöfaktorer.

Och vilka resultat fann ni?

-Vi såg ett positivt samband både mellan BMI och ätstörningssymptom generellt, dvs att högre BMI var korrelerat med högre ätstörningssymptom. Vi såg också en positiv genetisk korrelation mellan BMI och senare ätstörningssymptom på mellan 0.35-0.5. En genetisk korrelation på 1.0 innebär att det är 100% samma genetiska faktorer som påverkar både BMI och ätstörningssymptomen och tvärtom innebär en genetisk korrelation på 0.0 att inga av de genetiska faktorer som påverkar BMI överlappar med de genetiska faktorer som påverkar utvecklandet av ätstörningssymptom. Som slutsats kan man alltså säga att det finns ett genetiskt överlapp mellan BMI under uppväxten och senare utveckling av ätstörningssymptom och att ett förhöjt BMI kan vara en riskfaktor för att utveckla ätstörningssymptom.

Hur går man tillväga för att vara säker på att det rör sig om genetiska samband?

-Det är här tjusningen med tvillingstudier kommer in! Eftersom det finns två typer av tvillingar (enäggs- och tvåäggstvillingar) kan vi jämföra dessa tvillingpar och se hur samstämmiga de är när det exempelvis kommer till utvecklandet av ätstörningar. Om enäggstvillingar, som delar 100% av sin arvsmassa, är mer lika varandra i det hänseendet vi studerar (ätstörningar) jämfört med tvåäggstvillingar, som i snitt delar 50% av sina gener, kan man dra slutsatsen att det finns bakomliggande genetiska orsaker till sjukdomen.

Vad har du på gång i din forskning härnäst?

-Just nu håller vi på med en datainsamling på SCÄ där vi ska undersöka hur mikrobiomet (magtarmbakterierna) ser ut hos patienter med anorexia nervosa och vad som händer med mikrobiomet när patienten genomgår behandling. Den här datainsamlingen ska förhoppningsvis ligga till grund för två av studierna i min avhandling.

Här kan ni läsa artikeln >

Taggad

Fredagsläsning: “Deep brain stimulation for appetite disorders: a review”

Hjärna Malmö M

Foto: Johanna Rylander/Malmö Museer

Så kallad deep brain stimulation (DBS) är en neurokirurgisk teknik som de senaste decennierna har blivit väletablerad i behandlingen av exempelvis Parkinsons sjukdom och essentiell tremor. Vid DBS opereras elektroder in i specifika områden i hjärnan, som sedan kan stimuleras med hjälp av en extern pulsgenerator. DBS har visat sig vara en effektiv behandling med få bieffekter. Metoden möjliggör en hög nivå av individuell finjustering och är dessutom helt reversibel – vid eventuella besvär tas elektroderna helt enkelt bort. Av dessa anledningar har man också velat prova DBS i behandlingen olika psykiatriska tillstånd, så som depression och tvångssyndrom.

Veckans fredagsartikel är en översikt över vad som är känt om DBS vid överviktsproblematik och vid anorexia nervosa. Delvis bygger detta på att man har sett positiva effekter även på ätandet då man har använt DBS mot depression och tvång hos personer som också haft en samtidig pågående ätstörningssjukdom. Det finns som sagt redan en hel del erfarenhet av att använda DBS vid svåra tvångssyndrom. Eftersom anorexia nervosa vanligtvis innefattar en tydligt tvångsmässig komponent har man i riktad DBS-behandling av anorexisjukdom huvudsakligen valt att stimulera samma områden i hjärnan som vid behandling av regelrätta tvångssyndrom. Den tillgängliga forskningslitteraturen omfattar hittills tämligen få studier med ett litet antal patienter, men man har genomgående påvisat förbättrade ätbeteenden med ökat kroppsvikt och minskat behov av slutenvård. Mer forskning krävs naturligtvis innan DBS kan användas i någon större omfattning för behandling av anorexia nervosa. Med hänsyn till att det trots allt rör sig om en invasiv metod är det också svårt att se att DBS skulle kunna bli aktuellt annat än som ett alternativ för de svårast sjuka patienterna när andra behandlingar inte varit framgångsrika. Trots dessa begränsningar är det onekligen ett intressant forskningsfält som också potentiellt kan lära oss mycket om neurala mekanismer bakom ätstörningssjukdom.

Här kan ni läsa artikeln >

Här finns också en intressant populärvetenskaplig artikel om forskningsinsatser om DBS för behandling av depression, vilket också ger en inblick i problematiska aspekter av kliniska prövningar >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

 

Taggad

Fredagsläsning: “Recovery of cortical volume and thickness after remission from acute anorexia nervosa”

Hjärna

Den här veckan handlar fredagsartikeln om volymförändringar i hjärnbarken till följd av undernäring vid anorexia nervosa. En lång rad tidigare studier har påvisat att anorexisjukdom leder till en allmänt minskad volym av den så kallade grå substans som utgör hjärnbarken, även om det verkar som att olika delar av hjärnan påverkas i olika grad och att det kan finnas skillnader mellan ungdomar och vuxna. Vissa studier har dock tvärtom påvisat en ökad storlek av vissa specifika delar av hjärnan vid anorexia nervosa, till exempel den del som kallas insula och som bland annat medierar upplevelser av den egna kroppen. I veckans artikel har man studerat hjärnbarkens tjocklek hos 34 kvinnor med anorexia nervosa, 41 friska kontroller och 24 personer som tidigare haft en anorexisjukdom och sedan tillfrisknat. Studien påvisade att patienterna med pågående anorexia nervosa hade en lägre hjärnbarksvolym, vilket också avspeglades i att de hålrum i hjärnan där cerebrospinalvätskan flödar var större. Även hjärnbarkens tjocklek var reducerad i flera delar av hjärnan. Gruppen av tidigare patienter som sedan tillfrisknat från anorexisjukdom uppvisade dock inga skillnader i fråga om hjärnbarkens volym eller tjocklek jämfört med de friska kontrollpersonerna. Detta pekar på att det rör sig om reversibla förändringar och att hjärnbarken kan återhämta sig vid tillfrisknande från den bakomliggande ätstörningssjukdomen.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad

Fredagsläsning: Severe and Enduring Anorexia Nervosa? Illness Severity and Duration Are Unrelated to Outcomes From Cognitive Behaviour Therapy

SEED

Svårighetsgrad eller sjukdomsduration vid anorexia nervosa påverkar inte följsamhet eller utfall vid behandling med enhanced cognitive behavioral therapy (CBT-E), en evidensbaserad psykologisk behandling för ätstörningar. Det konstateras i en studie som gjordes med 134 personer med anorexia nervosa, som behandlades inom öppenvård med CBT-E anpassad för personer med undervikt.

I studien undersöktes om svårighetsgrad eller varaktighet av anorexia nervosa predicerade huruvida patienterna slutförde behandlingen, förändringar av ätstörningssymtom, förändringar i livskvalitet eller förändring av BMI i början av behandling och efter hela behandlingen. Resultatet visar att sjukdomens svårighetsgrad eller varaktighet hos deltagarna inte predicerade förändringar i ätstörningssymtom, livskvalitet eller BMI.

Författarna betonar att fynden kan ge hopp till patienter som har kämpat länge med svår anorexia nervosa, eftersom det nu visar sig att de har lika stora chanser att uppnå bra behandlingsresultat vid CBT-E, som andra patienter med anorexia nervosa. I studien visade det sig t ex att patienter med lägre BMI hade den största viktåterhämtningen under behandlingen. I artikeln diskuteras också benämningen SE-AN, som förekommer vid långvarig och svår anorexia nervosa (på engelska severe and enduring anorexia nervosa, SE-AN). Författarna menar att resultatet från studien pekar på att det inte är kliniskt relevant att klassificera patienter som SE-AN i samband med CBT-E. De uppmanar därför kliniker att rekommendera CBT-E till patienter med anorexia nervosa oavsett hur länge de har varit sjuka eller hur svår sjukdom de har.

Här kan ni läsa artikeln >

 

Taggad

Fredagsläsning: “Predictors of outcome among young adult patients with anorexia nervosa in a randomised controlled trial”

Anorexia KBT

Veckans fredagsartikel är skriven av våra forskarkolleger Erika Nyman‐Carlsson, Andreas Birgegård, Ingemar Engström, Sanna Aila Gustafsson och Lauri Nevonen och publicerades i European Eating Disorders Review i augusti. I studien följde man kvinnor i åldrarna 17 till 25 år med anorexia nervosa som behandlades enligt antingen KBT eller familjebaserad behandling, med fokus på sådana faktorer som kunde förutsäga ett bra eller dåligt behandlingsutfall. I korthet fann man att patienter som hade större svårigheter med att identifiera och hantera egna känslotillstånd uppvisade sämre behandlingsresultat i fråga om viktåterhämtning i båda grupperna. För dem som fick familjebaserad behandling var dessutom bulimiska symptom, så som hetsätning och kompensatoriska beteenden, något som predicerade ett sämre behandlingsutfall. Artikelförfattarna pekar på att man således kan behöva fokusera mer specifikt på dessa typer av svårigheter i behandlingen av personer med anorexia nervosa.

Här kan ni läsa artikeln >

Taggad