Etikettarkiv: Fredagsläsning

Fredagsläsning: The risk of eating disorders comorbid with attention-deficit/hyperactivity disorder: A systematic review and meta-analysis

På SCÄ har vi ju blivit mycket medvetna om att det är vanligt att våra patienter med kontrollförlust över matintaget, hetsätning och självrensning också kan ha problem av ADHD-typ. Bruno Nazar som även tidigare sammanfattat kunskapsläget har gjort en ny systematisk genomgång och meta-analys som publicerades för drygt ett år sedan. Han har sammanställt 12 studier över ätstörningsförekomst vid ADHD och 5 studier om ADHD-förekomst vid ätstörningar. Slutsatsen blir att vid ADHD ökar oddset att även ha/få ätstörning och detsamma gäller omvänt; om man har ätstörning är oddset att även ha ADHD ökat. Bruno hoppas att framtida studier ska utröna om samsjuklighet med ADHD påverkar behandlingsresultatet vid ätstörningsbehandling vilket han inte hittat några studier på. Ett bidrag till sådan kunskap kommer snart publiceras i European Eating Disorders Review utifrån de data som samlats in på SCÄ.

Här kan ni läsa artikeln >

Nils Erik Svedlund, överläkare och doktorand

Taggad

Fredagsläsning: ”Binge Eating, But Not Other Disordered Eating Symptoms, Is a Significant Contributor of Binge Drinking Severity: Findings from a Cross-Sectional Study among French Students”

Bulimia nervosa och hetsätningstörning har i tidigare studier visast sig ha hög samsjuklighet med alkoholmissbruk och överkonsumtion av alkohol. Intensivt drickande definieras som minst 4 standardglas (12 gram etanol) för kvinnor och 5 standardglas för män vid ett och samma tillfälle, vilket man har fokuserat på i den här studien.

1872 franska studenter deltog i en enkätstudie där förekomsten av ätstörning och intensivt drickande studerades. Studenterna fick frågor kring ålder och kön samt tobak- och cannabisanvändning. De fick också fylla i frågeformulär kring alkohol (AUQ) samt EDE-Q. Intensivt drickande och hetsätning bedömdes utifrån formulären. Hetsätning korrelerade positivt med intensivt drickande. Allvarlighetsgraden av intensivt drickande korrelerade med yngre ålder, manligt kön, tobaks- och cannabisanvändning. Efter kontroll för påverkande variabler var hetsätning fortfarande en start faktor för att predicera intensivt drickande. Författarna utgår från att hetsätning påverkar till ökad alkoholkonsumtion, men det kan även vara tvärt om.

Här kan ni läsa artikeln >

Yvonne von Hausswolff-Juhlin, överläkare och docent

Taggad

Fredagsläsning: ”An examination of the relationship between binge eating disorder and insomnia symptoms”

I den här artikeln undersöks om patienter med hetsätningstörning har större problem med sömnen än personer utan ätstörningsdiagnos. I studien deltog 68 patienter med BED diagnos och 78 personer i en kontrollgrupp utan ätstörning. De fick fylla i formulär kring sömnsvårigheter, antal hetsätningsepisoder samt depression och ångestsymtom. Patienter med BED uppgav sämre sömnkvalitet än kontrollgruppen. Det fanns även en signifikant trend för gruppen med BED patienter där fler hetsätningsepisoder korrelerade positivt med större sömnsvårigheter, men efter att man kontrollerat för BMI, ålder, depression, och ångestsymtom så försvann effekten. Däremot kunde man se att både depression och ångestsymtom påverkade den positiva korrelationen mellan hetsätningsepisod och sömnbesvär. Forskarna drar slutsatsen att depression, ångest och sömn är viktiga faktorer i behandling av BED patienter och att det bör tas i beaktning i behandlingen. Däremot finns det för få studier som tittat på sömnbesvär i BED gruppen för att dra generella slutsatser.

Här kan ni läsa artikeln >

Yvonne von Hausswolff-Juhlin, överläkare och docent

Taggad

Fredagsläsning: “Are transdiagnostic models of eating disorders fit for purpose? A consideration of the evidence for food addiction”

Etablerad ätstörningsbehandling, så som KBT-E, utgår ofta från en så kallad transdiagnostisk modell där man tänker sig att det oavsett ätstörningsdiagnos föreligger en gemensam grundproblematik – att den egna kroppen och vikten utövar ett orimligt stort inflytande över hur en individ ser på och värderar sig själv – som sedan kan ta sig olika uttryck hos olika personer. Författarna bakom denna veckas fredagsartikel vill komplettera denna modell, då de anser att den inte alltid är tillräcklig för att fullt ut förstå sjukdomsbesvären hos patienter med bulimia nervosa eller hetsätningsstörning. Istället utgår de från forskning om biologi och beteendefaktorer relaterade till det omdebatterade begreppet ”matberoende” för att beskriva hur hetsätningsproblematik kan vidmakthållas. Utifrån detta föreslår de sedan en rad moment som skulle kunna läggas till i behandlingen för att förhoppningsvis uppnå bättre resultat för denna grupp. Man ska komma ihåg att detta är en hypotes om hur man kan förstå hetsätning och att det i dagsläget är svårt att svara på om artikelförfattarnas modell är korrekt och effektiv – idén är hur som helst intressant och värd att forska vidare kring.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Fredagsläsning: “’Mindless Eating,’ or how to send an entire life of research into question”

Den här veckans fredagsläsning är av mer populärvetenskapligt slag. Sedan ungefär ett år har det stormat kring en professor vid Cornell University i USA, Brian Wansink, som i flera decennier har ägnat sig åt forskning om ätbeteenden. Wansink har tidigare fått mycket medial uppmärksamhet då hans forskningsämnen ofta har varit uppseendeväckande och spännande – han har studerat sådant som hur tallriksstorlek påverkar matintag, hur människor beter sig vid bufféer eller huruvida skolbarn äter mer grönsaker ifall man kallar dem för coola saker (t ex ”X-Ray Vision Carrots”). Han har varit medförfattare till kokböcker, påverkat policyfrågor kring skolluncher i USA, blivit intervjuad av Oprah osv. Hösten 2016 skrev Wansink en bloggpost där han aningslöst berömde en av sina studenter som fått i uppdrag att analysera ett stort dataset om ätbeteende och fiska fram signifikanta samband som gick att publicera. Wansink fick omedelbart kritik eftersom det han beskriver – så kallad p-hacking – ses som helt oacceptabelt inom forskarvärlden. I ett tillräckligt stort forskningsmaterial kommer det alltid att finnas statistiskt signifikanta samband som i själva verket är helt slumpmässiga, och söker man i blindo utan att bry sig om att på förhand definiera vad man är ute efter så kommer man förr eller senare att hitta något. Wansinks bloggpost ledde till att andra forskare började granska hans forskningsartiklar, varpå den ena felaktigheten efter den andra uppdagades. I dagsläget har flera av Wansinks artiklar dragits tillbaka.

Det har skrivits många reportage om fallet. Denna veckas fredagsläsning är en artikel från data- och vetenskapssajten Ars Technica som gör en bra genomgång av vad som skett och vad det säger om forskningsklimatet idag. Även om Wansink naturligtvis själv är ansvarig för det forskningsfusk han ägnat sig åt så är det inte särskilt långsökt att tänka sig att den ”publish or perish”-kultur som råder, där forskare i allt högre grad förväntas producera intressanta resultat i prestigefyllda tidskrifter, bidragit till fall som detta.

Här kan ni hitta reportaget >

Även sajten BuzzFeed har nyligen publicerat en intressant gransking av fallet Wansink >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad

Fredagsläsning: “High Prevalence of Eating Disorders in Narcolepsy with Cataplexy: A Case-Control Study”

Felix Vallotton

Sjukdomen narkolepsi karakteriseras av en överdriven benägenhet att somna dagtid samt av så kallad kataplexi (även känt som affektiv tonusförlust), vilket innebär en plötsligt insättande kraftlöshet i t ex nack- eller benmuskulatur som kan medföra att personen i fråga helt enkelt faller ihop. Utöver dessa symptom förekommer inte sällan sömnparalys, dvs en förlamningskänsla i samband med uppvaknande eller insomnande, och hypnagoga hallucinationer. Narkolepsi sågs länge som en psykogen sjukdom och det var faktiskt inte mer än tjugo år sedan man upptäckte den organiska orsaken bakom narkolepsi: en brist i hjärnans sömnregleringssystem med låga nivåer av hormonet orexin.

Förutom sin funktion som sömnreglerande hormon påverkar orexin också aptiten. Kroppens aptitreglering är komplex med en mängd inblandade hormoner – nettoresultatet vid narkolepsi och bristande orexinreglering är att kroppsvikten ofta stiger. I veckans fredagsartikel presenteras en studie där man undersökt förekomsten av ätstörningssymptom hos 60 personer med narkolepsi i jämförelse med en frisk kontrollgrupp bestående av 120 personer. Man fann här att drygt 20 procent av narkolepsipatienterna uppfyllde kriterier för en regelrätt ätstörningssjukdom, medan inga av kontrollerna gjorde det. Förekomsten av enskilda symptom på ätstörning i narkolepsigruppen var ännu högre – t ex upplevde hela två tredjedelar en svårhanterad aptitstegring som hos drygt hälften av dem ledde till återkommande hetsätningsepisoder.

Det är nu drygt tio år sedan denna artikel publicerades och sedan dess tycks det inte ha forskats särskilt mycket på samband mellan narkolepsi och ätstörningsbesvär. Kanske kan detta vara värt att uppmärksamma mer inom ätstörningsvården?

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Fredagsläsning: “Integrating a Patient-Controlled Admission Program Into Mental Health Hospital Service: A Multicenter Grounded Theory Study”

Jul på sjukhuset 1971.

Vi har tidigare skrivit en hel del här på bloggen om SCÄ:s projekt om självvald inläggning för patienter med ätstörningssjukdom. Den här fredagen vill vi tipsa om en färsk artikel där man redovisar resultat från djupintervjuer med sjukvårdspersonal vid danska sjukhus där man har infört självvald inläggning under perioden 2015-2016 – här handlar det inte om ätstörningskliniker utan om exempelvis psykosvård. Sjukvårdspersonalen beskriver initialt en känsla av förvirring inför den nya modellen, som ju innebär ett visst perspektivskifte jämfört med ”vanliga” inläggningar inom heldygnsvården. Det är också tydligt att man inom personalgrupperna diskuterade de praktiska konsekvenserna av modellen intensivt i samband med att självvald inläggning infördes, för att orientera sig inom det nya ramverket. Personalen beskriver sedan hur självvald inläggning mer och mer blev till en naturlig del av deras professionella vardag, varvid man också tydligare kunde urskilja vilka fördelar och vilka risker som modellen kan medföra. I stort speglar dessa personalintervjuer de mönster vi har sett i intervjuer med patienter som använt självvald inläggning vid SCÄ, som vi tidigare har rapporterat om här och här.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad

Fredagsläsning: “CBT for eating disorders: The impact of early changes in eating pathology on later changes in personality pathology, anxiety and depression”

Vi vet sedan tidigare att den kanske allra mest gynnsamma faktorn för att kunna hjälpa någon att bli frisk från en ätstörning är att så tidigt som möjligt i behandlingen åstadkomma konkreta förändringar i ätbeteendet hos patienten. Det kan såklart te sig logiskt att börja i andra änden – att först gå till botten med känslor och tankar som gör det svårt att äta på ett bra sätt, för att därefter fokusera på själva ätandet – men en sådan approach har inte stöd i behandlingsforskningen. I en komplett behandling måste man naturligtvis också jobba med tankefällor, kroppsmissnöje och känslor som skam och äckel, men det är ofrånkomligen svårt att tillgodogöra sig den typen av psykoterapeutiskt arbete så länge som hjärnan är i svält och hela tillvaron kretsar kring ett ohållbart ätande.

Detta är knappast någon nyhet för dem som jobbar inom ätstörningsvården – och ändå är det bevisligen svårt att bibehålla fokus i behandlingen på konkreta beteendeförändringar. De brittiska forskarna Hannah Turner och Glenn Waller har i en rad forskningsrapporter studerat hur vi som behandlare riskerar att ”glida” i våra behandlingsansatser, så att vi mer eller mindre medvetet börjar ägna oss åt sådant som inte är hjälpsamt eller som kanske till och med riskerar att försvåra tillfrisknandet för patienten. I tidigare studier har de till exempel tittat på anledningar till att behandlare inom ätstörningsvården väljer bort behandlingsmetoder med stark evidens, så som KBT i manualbaserad form. Inte sällan sker detta till följd av missuppfattningar. ”Manualbaserad” låter tekniskt och stelt, och Turner och Waller har visat att många behandlare som är skeptiska till manualiserad behandling säger sig vilja fokusera mer på den terapeutiska alliansen mellan patient och terapeut och levandegöra detta utifrån fallbeskrivningar – detta trots att just terapeutiskt alliansbyggande och fallbeskrivningar inte sällan är centrala inslag i manualer för ätstörningsbehandling.

Även personlighetsfaktorer hos oss som behandlare tycks spela in. Flera studier har visat att en stor majoritet av alla behandlare anser sig vara mer kompetenta i sitt psykoterapeutiska arbete än de flesta andra terapeuter, medan mycket få anser sig tillhöra de mindre skickliga 50% inom skrået. På motsvarande vis rapporterar de flesta terapeuter att just deras patienter uppnår bättre behandlingsresultat än genomsnittet. Denna tendens kan självklart göra det svårt att ta till sig rekommendationer om evidensbaserad behandling – om vi redan är så pass skickliga, varför skulle vi vilja ändra något? En annan betydelsefull faktor är hur bra vi som behandlare är på att stå ut med ångest. Det är onekligen ångestfyllt för patienter med en ätstörningssjukdom att tidigt i behandlingen utmana sitt ätbeteende, och studier visar att de av oss behandlare som har svårt att stå ut med detta – kanske för att vi förståeligt nog kan känna oss onödigt stränga som propsar på att patienter ska göra sådant som ger dem ångest – oftare går alltför raskt förbi detta inledande skede i behandlingen och istället börjar fokusera på arbete med självbild, kroppsmissnöje och så vidare innan patienterna har hunnit förändra sitt ätande.

Den terapeutiska alliansen har diskuterats kort ovan. Värt att nämna är att Turner och Waller i tidigare studier har pekat på att vi kanske tenderar att överskatta betydelsen av en sådan allians. Metaanalyser visar att terapeutisk allians endast påverkar omkring 5% av behandlingsutfall i psykoterapi, och i den mån alliansen är betydelsefull så pekar en rad studier inom olika behandlingsfält på att tidiga beteendeförändringar hos patienten i sig stärker den terapeutiska alliansen snarare än att en god allians leder till förändringar. Detta är kontroversiella påståenden och kanske ska man inte tolka detta som att terapeutisk allians är oviktigt, utan som att alliansstärkande arbete inte nödvändigtvis ska föregå andra inslag i behandlingen. Att få stöd i att raskt börja göra goda förändringar tycks i sig medföra en bättre behandlingsallians.

I den aktuella studien, som publicerades 2016, har Turner och Waller med kolleger studerat hur tidiga förändringar i behandling av patienter med ätstörningar påverkar långsiktigt utfall i fråga om annan problematik än just ätstörningssjukdomen: sådant som ångest, nedstämdhet och personlighetsproblematik. Frågeställningen var här huruvida ett tidigt fokus på beteendeförändringar i fråga om ätandet medför att andra viktiga problemområden kommer i skymundan eller om det tvärtom kan stärka patienternas förmåga att ta itu även med detta i ett senare skede i behandlingen. Studiedeltagarna var 179 vuxna med olika typer av ätstörningar som erhöll KBT i öppenvård. Man fann här att de patienter som tidigt åstadkom ett förändrat ätbeteende också uppvisade en klar förbättring avseende samsjuklighet senare i behandlingen. Den faktor som allra tydligast förebådade en sådan senare förbättring var en tidig minskning av det restriktiva ätandet. Raska förändringar av ätbeteendet ledde sedermera till minskade besvär av ångest och nedstämdhet men också till reducerade svårigheter i fråga om personlighetssyndrom så som borderlineproblematik, undvikande eller osjälvständig personlighetsproblematik – problemområden som ofta ses som svåråtkomliga i behandling.

Intressant är också att man tvärtom fann en koppling mellan tidig förbättring i fråga om kroppsmissnöje och senare försämring av samsjuklig personlighetsproblematik. Turner och Waller spekulerar här i huruvida dessa tidiga förbättringar i själva verket speglar att man har hoppat alltför hastigt framåt i behandlingen och börjat arbeta med självbild och liknande innan ett förändrat ätbeteende har hunnit etableras, så att framgångarna i fråga om kroppsmissnöje har skett på bekostnad av andra ännu viktigare problemområden. Artikelförfattarna poängterar att arbete med kroppsmissnöje onekligen är en viktig del av behandlingen men att det tycks finnas en poäng i att vänta något med detta och se till att en hållbar grund med ett fungerande ätande först är på plats.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Fredagsläsning: “Emotional Eating Is Not What You Think It Is and Emotional Eating Scales Do Not Measure What You Think They Measure”

Lisette Model: Gallagher’s, New York, 1945

En av de saker som vi inom ätstörningsforskningen ännu inte har ett bra svar på är hur det kommer sig att vissa personer som utsätts för stress eller drabbas av nedstämdhet och ångest reagerar med minskad aptit medan andra tenderar att snarare äta mer i sådana lägen. Det senare scenariet, det som på engelska kallas för ”emotional eating” och som på svenska kanske skulle kunna översättas med känslostyrt ätande, har det forskats en hel del kring. Tidigare har man ofta tänkt på detta som ”tröstätande” – att man äter som ett sätt att hantera svåra känslor – men nyare forskning visar att detta fenomen inte är fullt så entydigt. Man vet till exempel att även positiva känslor kan utlösa ökat matintag och att det således inte alls alltid handlar om att man, medvetet eller inte, försöker få tröst via maten.

Veckans fredagsartikel går igenom forskning på området och problematiserar begreppet ”emotional eating” ytterligare. En slutsats här är att det är långt ifrån självklart vad man egentligen mäter när man använder etablerade skattningsskalor för känslostyrt ätande. Artikelförfattarna beskriver fyra olika tänkbara scenarier i fråga om det vi hittills har kallat för ”emotional eating”:

a) Det finns en verklig underliggande tendens att äta mer just som en reaktion på känslopåslag.
b) Det man har sett som känslostyrt ätande handlar snarare om ”bekymrat ätande”, det vill säga att en stor del av dem som beskriver känslostyrt ätande i själva verket besitter en stark inneboende drivkraft att övervaka det egna matintaget, en hög motivation att äta ”hälsosamt” och en tendens att rapportera vad man är rädd för att äta snarare än vad man faktiskt äter.
c) Personer som skattar högt i fråga om känslostyrt ätande förklarar i själva verket tidigare episoder av överätande med känslomässig påfrestning i brist på andra godtagbara förklaringsmodeller – det ses som mer okej att ha ätit mycket till följd av stress eller ångest och därför förklarar man omedvetet sitt beteende på det viset i efterhand.
d) Personer som skattar högt i fråga om känslostyrt ätande äter mycket i alla möjliga situationer, inte bara som svar på intensiva känslor, och ”emotional eating” utgör således en slags forskningsartefakt: frågar man i forskningsstudier efter matintag som svar på känslor så får man visserligen jakande svar, men hade man frågat bredare så hade man fått jakande svar där också.

Artikelförfattarna erbjuder här inga egna slutsatser om hur det egentligen ligger till utan pekar helt enkelt på att det på grund av metodologiska brister i tillgänglig forskning går att dra alla fyra slutsatser ovan. Det kan alltså mycket väl vara så att känslostyrt ätande är ett verkligt fenomen, men det vet vi inte i nuläget. Mer forskning behövs och man måste då använda metoder som faktiskt kan skilja ut dessa olika scenarier. För närvarande pågår förberedelser för en eventuell studie tillsammans med Josefin Sundin, forskare vid Institutionen för socialmedicin vid Karolinska institutet, och Anton Lager vid landstingets Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin där vi med hjälp av landstingets stora enkätstudie Hälsa Stockholm förhoppningsvis kan bringa ytterligare klarhet i orsaks- och tidssamband då det gäller känslostyrt ätande.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Fredagsläsning: Enhanced cognitive behavioral therapy for eating disorders adapted for a group setting

Den här veckan fokuserar vi på en artikel som publicerades i International Journal of Eating Disorders i början av förra året. Artikeln beskriver en randomiserad och kontrollerad studie där författarna har undersökt Cognitive Behavior Therapy-Enhanced (CBT-E) i gruppformat. Deltagarna i studien uppfyllde kriterier för ätstörning och hade ett BMI >18 kg/m2.

Alla deltagare slumpades till att antingen direkt eller fördröjd start av behandling. Behandlingen bestod av totalt 18 tvåtimmarssessioner som följde de fyra faserna i CBT-E:

Session 1-4: motivation, psykoedukation, att komma igång med självregistrering och regelbundet ätande.
Session 5-6: öka tolerans för förändringar i humör och känslor
Session 7-8: utvärdering av initial behandling (varav en session individuellt)
Session 9-16: fokus på vidmakthållande mekanismer såsom övervärdering av kropp, vikt och restriktivt ätande, mindsets, självkänsla samt interpersonella svårigheter och perfektionism.
Session 17-18: Återfallsprevention och vidmakthållande av framsteg

Patienterna mättes innan, under och efter behandling. Faktorer som följdes var ätstörningssymptom, BMI, klinisk perfektionism, interpersonella svårigheter och självkänsla. 70% av patienterna slutförde behandlingen och majoriteten av dessa uppnådde förbättringar inom såväl ätstörningsspecifika som psykologiska symptom. Författarna framför att resultaten i denna studie visar att CBT-E kan vara effektiv för att minska ätstörningssymptom även i en gruppkontext samt att gruppformatet på sikt kan innebära att fler patienter för tillgång till behandlingen.

Här kan ni ta del av hela artikeln >

Karolin Lindberg, psykolog och doktorand på SCÄ FoU

Taggad ,