Etikettarkiv: Forskning

Fredagsläsning: ”Intolerance of Uncertainty and Eating Disorder Symptoms Over the Course of Intensive Treatment”

En linje i forskning om behandling av ätstörningar är att få ökad kunskap om kärnprocesser som vidmakthåller ätstörningar. Om vi identifierar dessa processer kan vi förfina våra behandlingar och fokusera på just de processer som är aktuella för varje enskild individ. En sådan process är intolerans av osäkert. Det betyder att man upplever betydande oro och obehag vid situationer som upplevs som osäkra. Denna upplevelse är inte bara något som man ser i samband med ångestproblematik (t.ex. generaliserat ångestsyndrom), utan kan finnas vid många andra typer av psykiatriska problem. 

Tidigare studier visar på ett samband mellan intolerans avosäkerhet och symptom på ätstörningar. Det som forskare i föreliggande studie har gjort var att se om intolerans för osäkerhet minskar under behandling för ätstörningar, samt om tidig minskning av den kan predicera utfallet av behandlingen. De studerade 274 patienter med ätstörningar, både tonåringar och vuxna. Majoriteten var kvinnor (86%) och i genomsnitt hade de haft en ätstörning i 7 år. De flesta hade diagnosen anorexia nervosa av restriktiv typ. Patienterna fick dagvård som i genomsnitt varade 88 dagar (SD=51) där huvudinnehållet i behandlingen var viktåterhämtning och hantering av kärnpsykopatologin av ätstörningar med standardinterventioner som kombinerades med dialektisk beteendeterapi. Patienter med andra specificerade ätstörningar hade högsta nivåer av intolerans för osäkerhet, medan dem med ARFID (Undvikande/restrikt ätstörning) hade lägsta nivåer och patienter med anorexi och bulimi låg däremellan. 

Det visade sig att intoleransen för osäkerhet minskade under behandlingen, även om det var en relativt liten effektstorlek i minskningen (d=0.29). Förändring i intolerans för osäkerhet under första månaden i behandlingen kunde predicera minskning i kognitiv återhållsamhet, faktisk restriktion i vad man äter, och förbättring av kroppsuppfattning vid avslutad behandling. Den fanns dock inte något samband mellan minskning i intolerans av osäkerhet under första månaden å ena sida och överdriven träning, hetsätning, BMI, eller självrensande beteende vid behandlingsavslut. 

Sammantaget visar studien på vikten av intolerans av osäkerhet för ett flertal aspekter av ätstörningar som manar till mer sofistikerade studier.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,

Fredagsläsning: ”Group dialectical behavioral therapy for binge-eating disorder: Outcomes from a community case series”

Det finns nu ett flertal studier som har undersökt effekten av dialektisk beteendeterapi (DBT) för hetsätningsstörning. Det saknas dock studier som görs i vanlig klinisk miljö. Nu har en brittisk forskargrupp studerat effekten av DBT i ett sådant sammanhang: en specialistklinik för behandling av ätstörningar inom den nationella brittiska hälso- och sjukvårdens ramar.

Deltagarna bedömdes först med hjälp av diagnostiska frågor ur intervjun Eating Disorder Examination för att säkerställa att de hade diagnosen hetsätningsstörning. Totalt deltog 50 kvinnor och 16 män i studien. Patienternas ålder var i genomsnitt 38 år, och deras medel BMI låg på 42.2 (som indikerar svår fetma). Patienterna fick 20 veckors DBT enligt en etablerad behandlingsmanual för DBT vid ätstörningar. Behandlingen gavs i grupp. Första timmen ägnades år genomgång av tidigare uppgifter, återkoppling på målbeteenden och användning av färdigheter, medan andra timmen ägnades åt att träna på nya färdigheter. I varje grupp ingick 5-8 patienter. Varje grupp leddes av en erfaren psykolog och en så kallad assisterande psykolog. Terapeuterna fick handledning av en terapeut med mer än 10 års erfarenhet av arbete med DBT.

Nio patienter föll bort, vilket ger ett bortfall på 16.1%. Det kan tolkas som att behandlingen upplevs som acceptabel och bra, när bortfall är begränsat. Av de återstående 47 fick man inte slututvärdering av fyra patienter. Vid uppföljning, en månad efter avslutad behandling var det totala bortfallet 23%. Av dem som fullföljde behandlingen hade 29 (61.7%) slutat hetsäta helt vid avslutad behandling. Vid 1-månadsuppföljning var motsvarande andel 53.5%. Dessutom rapporterade 19.7% att de hetsäter mindre sällan än en gång per vecka under föregående månad.

När man tittade på data för alla som ingick i studien var siffrorna likadana (60.7%, respektive 51.8%) vid avslutad behandling, samt vid 1-månadsuppföljning. Den specifika ätstörningspatologin minskade också signifikant med små till stora effekter. Intressant var dock att mått på ångest och depression inte förändrades i behandlingen, trots att DBT innehåller tydliga inslag om emotionsreglering. Dessa resultat är ganska lik det man får vid KBT för hetsätningsstörning, men DBT är en mer omfattande behandling. Vid KBT har man i regel även bättre effekt på ångest och depression. Med mer forskning om DBT kan man kanske längre fram betrakta även DBT som ett alternativ vid hetsätningsstörning.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,

Fredagsläsning: ”Relationship between eating disorder duration and treatment outcome: Systematic review and meta-analysis”

En återkommande fråga i behandling av ätstörningar är betydelsen av behandlingens längd för utfall. Får man bättre resultat av längre behandlingar? I en nyutkommen studie har en grupp forskare undersökt om behandlingsstudierna hade rapporterat samband mellan behandlingens duration och utfall, för att i nästa steg lägga ihop dessa och göra meta-analyser. De fick fram samband för 36 primära utfall från 24 publikationer med en total urvalsstorlek på 2349 patienter. Det fanns mycket stor variation mellan studierna. De hade olika typer av utfall (t.ex. förändring i vikt, livskvalitet, stört ätbeteende, tillfrisknande utifrån kategoriska uppdelning av diagnos/icke-diagnos, BMI, etc.) och behandlingslängderna varierade avsevärt, från några veckor till flera år. Därför gjorde de även mindre meta-analyser för att ta hänsyn till den stora variationen (heterogenitet) i data. De har använt avancerade analyser för att minska risken för statistiska artefakter. I analyserna har de tagit hänsyn till diagnostisk grupp (t.ex. anorexia nervosa kontra bulimia nervosa), om utfallet är dikotomt (t.ex. diagnos/icke-diagnos) eller kontinuerligt (t.ex. ätstörningens svårighetsgrad), samt analyser där utfallet har bestått av kriterier för tillfrisknande som i sig har bestått av flera variabler (t.ex. diagnos samt BMI över en viss nivå). Även meta-analyser utifrån bara viktuppgång eller förbättring av ätstörningspsykopatologin gjordes. Med andra ord har forskargruppen gjort vad som är möjligt att göra för att besvara frågan så bra som möjligt med hjälp av befintlig forskning.

Vad fann forskarna? Det fanns inget samband mellan terapins längd och utfall. Det har gjorts två andra meta-analyser de senaste åren med samma frågeställning och den aktuella studien har störta underlaget (innefattar flest studier). Detta till trots menar forskarna att heterogeniteten var väldigt stor, vilket minskar den statistiska sannolikheten för att upptäcka eventuella samband. Det enda robusta resultat som framkommer från all forskning kring behandling och utfall är att tidig förändring i behandlingen förutsäger bra utfall med en effektstorlek som är måttligt stor. Det finns enstaka studier som ger viss vägledning, men man behöver lägga ihop resultat från flera studier för att vara mer säker på slutsatserna. T.ex. har man i en studie visat att 13 veckor CBT-E baserad heldygnsvård som fortsätter med 7 veckors CBT-E baserad dagvård hjälper en tredjedel av patienterna med svår och ihållande ätstörningar att normalisera sin vikt. Det räcker dock inte med en studie. Det krävs mer studier som har standardiserade utfallsmått så att man kan lägga ihop dessa och se vad genomsnittseffekten är. Forskarna ger bra förslag på hur detta kan göras i kommande behandlingsstudier. De avslutar med att säga att i dagsläget ger forskningen inte ett tydligt svar på frågan om behandlingens längd, utan man behöver fortsättningsvis testa sig fram tills vi får fram bättre studier som kan läggas ihop för att ge oss något mer säkert svar. 

Här kan ni läsa artikeln >  

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,

Fredagsläsning: ”Food Insecurity and Eating Disorders: a Review of Emerging Evidence”

En hypotes i forskning om orsaker bakom ätstörningar är osäker tillgång till mat inom ramen för en socialt accepterande och säkert sammanhang. Det finns belägg för att restriktivt ätande av olika art (varianter av bantningsbeteende) är en riskfaktor för uppkomsten av ätstörningar, men forskare har också studerat om osäker tillgång till adekvat mat under acceptabla omständigheter kan vara en riskfaktor.

I en ny studie har en grupp forskare sammanställt alla studier som tar upp denna fråga och de finner bara belägg för ett samban mellan osäker tillgång till mat och ätstörningspsykopatologi, hetsätning, kompensatoriska beteenden, bulimia nervosa och hetsätningsstörning hos vuxna. Det finns inte studier som undersöker bristande tillgång till mat som en riskfaktor (dvs i prospektiva eller mer omfattande longitudinella studier där man följer deltagarna över tid). Hos ungdomar finner man inte dessa samband, vilket är anmärkningsvärt, då man borde hitta sådana samband med hänsyn till hög förekomst av ätstörningar hos tonåringar. Forskarna i denna översiktsstudie menar att man behöver forska mer på detta, särskilt givet att det finns få studier bland ungdomar.

I brist på prospektiva data, samt att dessa samband inte tycks förekomma hos yngre populationer trots betydande förekomst av stört ätande och ätstörningar är det nog tveksamt om detta är en fruktbar linje i forskningen.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,

Fredagsläsning: ”A feasibility study comparing a web‐based intervention to a workshop intervention for caregivers of adults with eating disorders

Utbildning för anhöriga till patienter med ätstörningar brukar innehålla olika komponenter och erbjuds på olika sätt. I en pilotstudie har forskare undersökt hur två olika web-baserade anhörigutbildningar tas emot och vilka effekter de producerar. Utbildningen byggde på innehåll från en tidigare utvärderad behandling som heter ” Overcoming anorexia online. Effective caring. A web‐based programme for carers of people with AN”. Innehållet från detta program anpassades för att ges som online workshop under två dagar. Den sedvanliga web-baserade interventionen jämfördes därmed med en workshop variant där dag 1 och 2 gavs med ungefär en månads mellanrum. Forskarna även utvecklade arbetsmaterial för deltagarna för att jobba med innehållet i linje med det som tog upp under dessa två workshopsdagar. Kärnkomponenterna i utbildningen var kunskap om ätstörningar, effektiv kommunikation och hur förändring sker i olika stadier, ätstörningens effekt på familjen, stöd vid måltider och riskbedömning, hetsätning och självrensning, att förebygga återfall, samt anhörigas egna behov. Deltagarna (n=50) som var anhöriga till patienter med restriktiv AN eller AN med hetsätning och självrensning, samt anhöriga till patienter med BN slumpades till att ta del av den indivduella webinterventionen i egen takt under 8 veckor med en halvtimmes stöd av en terapeut varje vecka, eller till samma innehåll som gav i form av två workshopsdagar (7 timmar per dag) digitalt. Patienterna var 17 år eller äldre.

Bortfallet från både workshop (n=5, 12.2%) kontra sedvanlig webutbildning (n=4, 10%) var likadant. Kvalitativa undersökningar som gjordes med några anhöriga från varje betingelse visade på positiva intryck och upplevelser. Deltagarna tyckte att de hade lärt sig användbara färdigheter för att hjälpa sin anhörig med en ätstörning. Från båda betingelserna fanns det positiv, negativ och neutral återkoppling. Dem som fick workshop hade önskat få möjlighet till mer pågående stöd bortom workshopsdagarna och dem som fick jobba individuellt med programmet hade önskat få tillfälle att diskutera olika frågor med andra i samma situation. Samtidigt tyckte många i det individuella programmet att det var värdefullt att jobba i egen takt och dem som var i workshopsbetingelsen uppskattade möjligheten att ha kontakt med andra, vilket varade även efter avslutad workshop. I båda betingelserna var man kritisk mot bristande möjlighet att träna på de färdigheter man lärde sig. Effekten av interventionen (i form av effektstorlekar) var relativt lika. På samtliga utfallsvariabler såg man en förbättring vid 3 månades uppföljning med undantag för problemlösning och upplevelsen av psykologiskt välbefinnande. Även om det fanns några små skillnader mellan individuell web-baserad utbildning och web-baserad workshop var dessa mycket små.

Det är värt att påminna sig att denna studie hamnar någonstans mellan anhörigutbildning och behandling. Frågan är hur mycket inslag av behandling ska finnas i anhörig-”utbildning”. De flesta deltagare i denna studie hade initialt en tydligare preferens att gå workshopsutbildningen, men i slutändan såg man att det finns för- och nackdelar med båda varianterna. Viktigt att ha med sig är kanske att effekterna inte tycks skilja sig mellan dessa två olika former av utbildning/behandling.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Eating disorders and disordered eating behaviors in the LGBT population: a review of the literature”

Enligt forskning upplever personer som tillhör minoritetsgrupper vad gäller sexuell läggning (LGBT gruppen) högre grad av psykopatologi i allmänhet. Detta har man attribuerat till den stress som dessa personer upplever pga bland annat stigmatisering och olika fördomar i samhället.
I en nyligen utkommen litteraturöversikt har forskare undersökt förekomsten av ätstörningar, störd ätande och risk för ätstörningar hos ungdomar och vuxna i LGBT gruppen.
Det visade sig att det mönster man ser i samband med andra psykiatriska störningar stämmer även vid ätstörningar. LGBT gruppen hade större insjuknande i ätstörningar och problematiska ätbeteenden jämfört med heterosexuella och cispersoner. När det gäller risken för ätstörningar var den förhöjd för barn och ungdomar som var gay, bisexuella och transgender. Mönstret var mindre tydligt för lesbiska ungdomar och vuxna.
Dessa fynd är inte nya. Tidigare studier har visat att det finns en förhöjd risk, men resultaten har pekat åt lite olika håll. Denna översikt ger en sammanfattande bild. Av ännu större intresse är att forskarna noggrant gått igenom alla riskfaktorer som har undersökts i olika studier och vad som framkommer för respektive minoritetsgrupp. Den kunskapen kan vara av intresse både i kliniska sammanhang för ökad förståelse av olika stressorer som kan föreligga för patienter med ätstörningar som tillhör sexuella minoritetsgrupper, och i framtida studier om riskfaktorer för ätstörningar.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,

Fredagsläsning: ”How do you define recovery? A qualitative study of patients with eating disorders, their parents, and clinicians”

För att närma sig en bättre definition av tillfrisknande vid ätstörningar har man i en nyligen publicerad studie undersökt perspektivet av patienter, deras föräldrar och de professionella som har varit involverade i deras vård. Patienterna hade olika ätstörningsdiagnoser och inte bara anorexia nervosa. Kvalitativa intervjuer användes. Totalt sett intervjuades 24 patienter i åldrarna 12-23, deras föräldrar (n=20) och 34 behandlare (dietister, terapeuter och primärvårdskontakter). Fyra huvudsakliga teman blev framträdande för vad som kännetecknar tillfrisknande: 1) psykologiskt välbefinnande, 2) attityder och beteende som är relaterade till ätande, 3) fysiska markörer och 4) positiv självbild och kroppsuppfattning.

Psykologiskt välbefinnande var det vanligaste temat som togs upp av alla inblandade (patienter, föräldrar och professionella). Kliniker och föräldrar betonade den lite mer än patienterna. Det fanns samtidig ingen skillnad mellan de olika kategorier av kliniker i betoning av psykologiskt välbefinnande som kännetecknande drag för tillfrisknande. För patienter och deras föräldrar var beteenden och attityder som var relaterade till ätande den andra viktigaste aspekten, medan den hamnade på tredje plats i de professionellas rangordning. De professionella tog upp fysiska aspekter som andra viktigaste punkten, medan den var den minst diskuterad bland patienter och föräldrar. Att acceptera sig själv och sin kropp diskuterades minst av de professionella medan det låg på tredje plats hos patienter och föräldrar. Patienter, deras föräldrar och de professionella var överens kring dessa teman, men lade olika stor betydelse i dessa. Inom varje tema fanns det också olika perspektiv. Trots att all pratade mest om psykologiskt välbefinnande fanns det inbördesskillnader som kan vara viktiga. Medan patienter och kliniker tyckte att minskning av ätstörningsrelaterade tankar och ökning av positiv affekt var det viktigaste för psykologiskt välbefinnande, betonade föräldrar ökning av coping strategier och minskad ångest.

Aktuella förslag på definition av tillfrisknande från övrig forskning under de senaste åren betonar betydelsen av psykologiska, fysiska (inklusive viktnormalisering) och beteendemässiga aspekter. Även om kontroll av somatiska parametrar är på många sätt enklare i behandlingen behöver vi beakta förändring av psykologiska och beteendemässiga aspekter på ett kontinuerligt sätt i behandlingen i högre utsträckning än tidigare. Forskarna lyfter fram behovet av utveckling av korta och informativa instrument som kan bidra till detta och att patienter, föräldrar och de professionella redan tidigt är mycket öppna med att diskutera mål och mätning i behandlingen.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Body shape in inpatients with severe anorexia nervosa”

Det finns begränsad kunskap om svårigheterna i kroppsuppfattning, kroppsmissnöje och relaterade beteenden såsom undvikande av kroppen eller ständig kontroll av kroppen hos patienter med svår (BMI< 15 ) anorexia nervosa (AN) som behandlas på sjukhus med initial allvarlig somatisk instabilitet. Fokus är i regel på att vätska upp dessa patienter och försäkra somatisk stabilitet.

I en studie från Italien har man undersökt dessa variabler hos 139 kvinnliga patienter med svår AN som i genomsnitt var 24.7 år gamla (SD=9.5). De hade haft AN för i genomsnitt 7 år (SD=8.7). En majoritet (69.1%) hade restriktiv AN, medan resten hade episoder av hetsätning och självrensning. De fick svara på flera frågeformulär som mäter ätstörningsspecifik psykopatologi, missnöje med kroppen, undvikanden av kroppsrelaterade frågor, samt ständig kontroll av kroppen vid inskrivning och efter avslutad behandling.

De fick multidisciplinär behandling, men inga specifika behandlingar gällande kroppsuppfattningen (t.ex. inga spegelövningar, etc.). I genomsnitt var patienterna på sjukhuset i 36 dagar (SD=17).

Vid slutet av behandlingen hade deltagarna rapporterat förbättringar gällande hetsätningar och ätstörningsspecifik psykopatologi enligt EDE-Q, samt ångest och depressionsmått och de hade gått upp i vikt (knappt en BMI enhet), men en majoritet (69.8%) behövde fortsatt hjälp i form av dagvård eller andra insatser. Patienterna rapporterade även mindre missnöje med kroppen och undvikande av kroppsrelaterade frågor, men deras beteende att ständigt kontrollera sin kropp förblev oförändrat. De som blev kliniskt sett bättre efter inläggning på sjukhus kännetecknades av klart lägre kroppsmissnöje, kroppskoll och undvikande vid inläggningen.

Patienter med AN och samtidig hetsätning och självrensning rapporterade större kroppsmissnöje vid inläggning, men vid utskrivning hade de större förbättringar i det jämfört med den restriktiva gruppen. Studiens kanske mest intressanta fynd var att högre nivåer av kroppsmissnöje, kroppsundvikande och kroppskoll predicerade sämre utfall även efter att man kontrollerade för BMI, ålder, durationen av ätstörningen, samt ångest och depression vid baslinjen.

Studien stöder tankarna om att i ett tidigt stadium undersöka dessa variabler.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: Controlling binge eating and weight: a treatment for binge eating disorder worth researching?

En betydande andel av patienter med hetsätningsstörning lider samtidigt av övervikt eller fetma. De bästa tillgängliga behandlingarna för patientgruppen ger varaktig effekt på hetsätning och annan ätstörningsspecifik psykopatologi. Behandlingarna har däremot inte medfört viktreducerande effekt, trots att både förbättrat ätande och viktreduktion är mål för patienter som söker behandling. I veckan fredagsartikel beskrivs en behandling som har utformats för att hantera båda dessa problem.

Författarna har utvecklat en behandlingsmodell som bygger på två evidensbaserade behandlingar, KBT-E (enhanced cognitive behavioral therapy, CBT-E) för ätstörningar som är effektiv för att minska hetsätning och KBT för fetma som ger viktreduktion. Modellen beskriver faktorer som vidmakthåller hetsätning, som övervärdering av kroppsform och vikt, begränsat ätande och händelser och känslor som leder till hetsätning. Dessutom integreras faktorer som vidmakthåller fetma, såsom dysreglerad överätning utöver hetsätning, inaktiv livsstil, och orealistiska förväntningar på viktreduktion. Behandlingen är individanpassad och hanterar patientens aktuella vidmakthållande faktorer.

En förutsättning för att integrera viktreduktion i behandling för patienter med hetsätningsstörning, skriver författarna, är att främja flexibel snarare än strikt energireducerad kost som inte bidrar till risken att hetsäta, samt en aktiv livsstil. Tanken är att patienterna ska uppnå och bibehålla en måttlig viktreduktion som ger bättre hälsa, vilket kan vara ≥ 5 % av den ursprungliga vikten vid baslinjen.

Behandlingen består av 24 sessioner som sträcker sig över 24 veckor. Därefter följer en vidmakthållandefas med ” vidmakthållande check-ins ” varje månad i ett år efter behandlingens avslut. Vidmakthållandefasen är utformad för att förstärka och uppmuntra förändringar som har gjorts under den aktiva behandlingsfasen och för att säkerställa att de består. Detta eftersom det är svårt att bibehålla vikten och tidigare forskning har visat att det är främst under de första 24 veckorna som man går ner i vikt. Behandlingen är indelad i fyra faser. De två första faserna har liknande inslag för alla patienter men viktreduktion introduceras tidigare för dem vars hetsätning minskar snabbt. Huvuddelen av behandlingen (fas tre) inkluderar alltid viktminskning och innehållet individualiseras efter patientens vidmakthållande faktorer. Steg fyra fokuserar på att upprätthålla förändringar på lång sikt. För att uppnå tidig förändring omfattar de fyra första veckorna två sessioner per vecka, följt av en session per vecka under huvuddelen av behandlingen och sessioner varannan vecka under sista delen av behandlingen. Den efterföljande vidmakthållandefasen pågår i 12 månader och uppföljning kan eventuellt genomföras digitalt eller via telefon.

För att behandlingen ska föredras framför de bästa befintliga behandlingarna för patientgruppen behöver behandlingen leda till liknande effekt på hetsätning och medföra måttlig och kliniskt signifikant viktminskning som vidmakthålls över tid samt effekten utvärderas, skriver författarna.

Här kan ni läsa artikeln >

Märkt

Ätstörningssymposium 2017

Igår bjöd KÄTS in till det årliga ätstörningssymposiet som samlar forskare inom ätstörningsområdet från hela landet. Årets symposium gick under temat forskargrupper och hade ett fullspäckat program där forskargrupper från olika institutioner och universitet presenterade sina forskningsprojekt. Med anledning av att KÄTS firar 20 år som verksamhet i år bjöds det även på middag och festligheter efter symposiet. Det var en lyckad dag och det var intressant att ta del av all spännande forskning som bedrivs just nu inom ätstörningsområdet! Här kommer bilder från dagen:

Andreas Birgegård (KÄTS), Claes Norring (Riksät) och Sanna Aila Gustafsson (SEDS) hälsar alla välkomna.

Katarina Lindstedt, Erika Nyman-Carlsson, Maria Fogelkvist och Malin Bäck presenterar Klinisk ätstörningsforskning i Örebro.

symposium-film

Vi presenterade vår egen forskargrupp med en film

Bensträckare.

Cynthia Bulik presenterar Centre for Eating Diorders Innovation (CEDI) och hade med sig flera forskare som berättade om sina olika projekt.

Elisabeth Welch från CEDI presenterar CREAT som är en tvillingstudie om anorexia nervosa.

Camilla Wiklund från CEDI presenterar sin forskning med tvillingstudier vid hetsätningsstörning där gener har undersökts via salivprover.

Shuyang Yao från CEDI presenterar sin forskning om ätstörningar och kriminalitet.

Andreas Jangmo från CEDI presenterade sin studie om crossover mellan olika ätstörningsdiagnoser över tid.

Emma Forsén Mantilla från KÄTS och sin forskning om självbild och ätstörningar.

Elin Monell från KÄTS presenterar sin forskning om emotionsreglering och självbild i relation till ätstörningar.

Johanna Levallius från KÄTS forskar om ätstörning och personlighet.

David Clinton från KÄTS presenterar den utvärdering som har gjort av behandlingsmodellen som har används på Mobila familjeenheten på Stockholms centrum för ätstörningar.

Nivia Carballeira Suarez och Karin Nilsson från Ät Norr i Umeå presenterar sin forskning om multifamiljeterapi.

Anna Hedman från CEDI forskar om ätstörningar bland immigranter.

Christopher Hübel från CEDI presenterar sin forskning om metabolism vid anorexia nervosa.

Ida Nilsson från CEDI undersöker om nedsatt mitokondriell funktion är en riskfaktor för utvecklande av anorexia nervosa.

Claes Norring och Andreas Birgegård presenterar nya FEDiCS.

Avslutningsvis visade David Clinton en film som summerade KÄTS 20 år i galaxen.

Märkt , , ,