Maiken Fjelkegård är överläkare vid Familjevårdavdelningen på Stockholms centrum för ätstörningar. Utöver det så håller hon i en forskningsstudie på SCÄ FoU där hon retrospektivt jämför behandlingsutfallet vid Familjevårdsavdelningen med en heldygnsavdelning i Köpenhamn där hon tidigare arbetade.
Hej Maiken! Berätta om Familjevårdsavdelningens behandlingsmodell!
-Behandlingsmetoden på Familjevårdsavdelningen är baserad på att familjeinvolvering rekommenderas vid behandling av barn och unga med ätstörningar. Barnet läggs in tillsammans med sin familj, vilket oftast betyder att båda föräldrarna är med. Vissa föräldrar avlöser varandra och även syskon hälsar på så ofta det är möjligt och är med i måltider eller samtal.
Föräldrarna får hjälp att bryta ett ineffektivt matstöd, vända viktkurvan och få tillbaka sin föräldrakompetens. Detta sker i ett intensivt teamarbete med tät kontakt och daglig feedback till familjen. Föräldrarna är både ”medindragna” och ”medansvariga” i behandlingsupplägget. Permissioner till hemmet påbörjas ganska snabbt och utvärderas därefter med familjen. Genom bl.a. MFT (Multi Family Therapy) arbetar vi också med att familjerna kan lära av och stödja varandra.
På vilket sätt skiljer sig Familjevårdsavdelningen mot avdelningen i Köpenhamn?
-Avdelningen i Köpenhamn är också en specialiserad avdelning för vård av unga med ätstörningar, även med samma antal platser som Familjevårdsavdelningen. Det som skiljer avdelningarna åt är att under tiden 2012-2013 (den perioden som jag kommer att jämföra i min studie) jobbade man helt utan föräldrar på avdelningen. Istället var det kontaktpersoner som hjälpte patienterna i måltidssituationen och även om avdelningen nu har börjat involvera föräldrarna mer har dom fortfarande inte ansvar för barnets matsituation.
Berätta lite om studien, vad fick dig att vilja jämföra de två avdelningarna?
-Eftersom det inte har forskats på vilken metod som är den mest effektiva inom heldygnsvård, och det inte är många ställen man jobbar med föräldrarna på samma sätt som vi gör på Familjevårdsavdelningen, tycker jag att det skulle ha stor betydelse att undersöka vilken skillnad det finns i behandlingsresultat. Det är intressant att jämföra inläggningstidens längd, antal återinläggningar, viktökning under inläggning, öppenvårdsinsatser efter utskrivning och hur snabb återgången till skola och ”normalt” liv för familjen ser ut.
Hur långt har du kommit hittills?
-Mycket tid har gått åt till att få ett godkännande från Etiska nämnden till att göra undersökningen. Det har ansökts både i Köpenhamn och i Stockholm. I Köpenhamn har vi fått godkänt att göra undersökningen utan att fråga patienterna om lov innan. I Stockholm har beskedet varit (efter flera ansökningar) att jag ska fråga patienterna och det komplicerar och försenar det hela. Jag har 63 patienter som jag ska fråga, än så länge har bara 20 svarat, så det finns ett bekymmer i att det kan bli svårt att få alla patienter med i undersökningen.
När tror du att vi kan ta del av ett resultat från studien?
-Jag räknar med att vi har samlat in och analyserar data i slutet av hösten.
Vad blir nästa steg?
-Jag kommer fortsätta arbetet med att försöka få så många patienter som möjligt att vilja dela med sig av data till studien.
I juninumret av tidskriften Svensk Psykiatri (som ges ut av Svenska psykiatriska föreningen) kan du läsa mer om Familjevårdsavdelningens behandlingskoncept.
