Etikettarkiv: Emma Forsén Mantilla

Fredagsläsning: Fatal attraction – The relationship between patients and their eating disorders, an interpersonal and attachment perspective

Idag disputerar vår doktorandkollega Emma Forsén Mantilla med sin avhandling om självbild och relation till ätstörning. Emma är psykolog och arbetar på Kunskaps centrum för ätstörningar samtidigt som hon har varit doktorand på Institutionen för kliniks neurovetenskap vid Karolinska Institutet. Hennes handledare är Andreas Birgegård och David Clinton och opponent vid disputationen är Susanne Lunn från Köpenhamns universitet.

Här kan du läsa Emmas avhandling >

Taggad ,

Forskningsseminarium: Framtida utmaningar inom ätstörningsområdet

ÄS seminarium

Idag presenterade doktoranderna Emma Forsén Mantilla, Elin Monell och Karolin Lindberg en intervju- och enkätstudie där de tillfrågat en rad kliniker och forskare på ätstörningsområdet om hur de tror att ätstörningsvård kommer att bedrivas om 30 år. Det blev en intressant diskussion om hur diagnostik och behandling kan komma att förändras, vad man kan hoppas på (eller kanske befara) i fråga om ny teknologi och om hur synen på ätstörningar skulle kunna te sig år 2046.

Taggad , , ,

World Eating Disorders Action Day Special: ”Ätstörningar syns inte alltid utanpå”

FACES

Den 2 juni är det den Internationella Ätstörningsdagen (World Eating Disorders Action Day). Initiativet kommer från föreningar och organisationer världen över, som menar att medvetenhet och kunskap om ätstörningar behöver öka – och att det finns attityder och föreställningar kring sjukdomarna som försvårar bemötandet av problematiken.

I Sverige upplever hälften av alla femtonåringar att de är överviktiga. Var femte trettonårig flicka bantar. Överallt bombarderas vi med budskap – som att män ska ha mer och större muskler och att vi alltid måste tänka på hur vi ser ut, något som även påverkar oss långt ner i åldrarna.

Men det handlar inte om utseendet, inte egentligen. Ätstörningar bottnar ofta i dålig självkänsla och en vilja att ta kontroll över sin situation. Någonstans sker en felkalkylering i vad som bör göras för att må bra. Att kontrollera ätandet och/eller träna överdrivet ger tillfällig ångestlindring. Smärtan och rädslan mattas av. Snart är personen fast i en ond cirkel med destruktiva mönster – där smärtan och rädslan trappas upp och de egentliga problemen kan växa. Att bara fokusera på den fysiska kroppen är att förminska ätstörningsproblematiken.

För att skapa större förståelse för ätstörningar har flera organisationer enats kring en lista med nio centrala sanningar om ätstörningar. Listan är framtagen av professionella och representanter från en rad olika patientorganisationer runt om i världen. Vi vill idag särskilt lyfta två av de här punkterna:

”Många individer med ätstörningar ser friska ut även om de kan vara mycket svårt sjuka”

”Ätstörningar kan drabba alla – oavsett kön, ålder, etnicitet, sexuell läggning, kroppsform, vikt eller socioekonomisk status”

Det går inte att upprepa tillräckligt många gånger – en ätstörning syns inte alltid utanpå. Det omvända är mycket vanligare – att människor lider i hemlighet. Mörkertalet är stort, inte minst på grund av föreställningen om att ätstörningar bara drabbar unga tjejer, eller att det handlar om att banta. Sanningen är att såväl genetik som miljö spelar in och att alla kan drabbas.

Vi tror att vi kan göra mer för att förebygga ätstörningar. Det handlar om att börja prata om frågorna på ett sätt som inkluderar fler människor. Det handlar om att motverka skammen och skulden som många upplever när de inte känner igen sig själva i den typiska bilden av en person med ätstörningar. Och det handlar om att våga prata om sådant som kan trigga igång ätstörningar – och som skapar den falska bilden av att ångest och rädsla kan kontrolleras genom att skada sin egen kropp och person.

Många människor har idag ett komplicerat förhållande till mat. De begränsar sina liv och skuldbelägger sig själva – utan att det någonsin leder till något positivt. Det finns människor som använder mat för att dämpa sina känslor. Det finns människor som använder svält till samma syfte. Det finns människor som mäter hur mycket de får äta beroende på hur mycket de har rört på sig. Som räknar steg och kalorier och alltid måste förtjäna det som är grundläggande för oss alla – för vi vet att kroppen behöver mat för att fungera. Ibland leder sådana beteenden till en ätstörningsdiagnos. I allra värsta fall leder de till döden. Var tionde vuxen med ätstörning har någon gång försökt ta sitt liv. Ätstörningar är på allvar. Vi vet.

Men vi vet också att det går att bli frisk och fri från ätstörningar.
Ibland är vägen lång och tar flera år. Men tidiga insatser kan leda till kortare behandlingstider och snabbare tillfrisknande.

Tillsammans med flertalet organisationer runt om i världen hoppas vi att ett aktivt arbete för att motverka fördomar – om vilka som kan drabbas – leder till att fler människor kan få behandling eller nås innan de insjuknar. Fler killar syns nu i debatten om ätstörningar, vilket vi tycker är bra och viktigt. Men många vågar inte prata om den här typen av problem, och många vet inte ens att killar kan drabbas. Barn kan också drabbas. Och äldre personer. Sjukdomarna tar inte hänsyn till var du kommer ifrån, hur mycket pengar du tjänar eller var du bor. Vi behöver förändra vårt sätt att se på ätstörningar, så att fler förstår att det kanske gäller just deras liv. Och för att göra det behöver vi ett engagemang från alla – politiker, sjukvård, organisationer och civilsamhället.

Vi behöver samverkan och kunskapsspridning mellan olika aktörer. Det behövs mer resurser för klinik- och patientnära forskning. Vi behöver medier som tar debatten – och granskar budskap som spär på kroppsfixeringen. Och vi behöver resurser till stöd och behandling. För ett samhälle utan ätstörningar där alla är fria att vara sig själva.

Andreas Birgegård
Docent vid KI och enhetschef för Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS)

David Clinton
Docent i medicinsk psykologi, Psykolog, Psykoterapeut, Psykoanalytiker. styrelseordförande Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar

Emma Forsén Mantilla
Psykolog, doktorand på KÄTS och styrelseledamot, Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar

Sanna Aila Gustafsson
Socionom, psykoterapeut, doktor i medicin, ordförande SEDS – Svenska Ätstörningssällskapet

Claes Norring
Adjungerad professor i klinisk psykologi vid KI. Forskningsledare vid Stockholms Centrum för Ätstörningar. Registerhållare för Riksät – Nationellt kvalitetsregister för ätstörningsbehandling.

Lena Westin
Enhetschef, Dala ABC – Kunskapscenter för ätstörningar, styrelseledamot SEDS – Svenska Ätstörningssällskapet

Stefanie Nold
Verksamhetsansvarig, Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar

Thor Rutgersson
Projektledare Idrott – Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar

Taggad , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Det är dags att tala om idrottens baksida – ätstörningar”

Emma Forsen M

Emma Forsén Mantilla har varit med och tagit fram certifieringen We care.

Förra veckan lanserade Frisk & Fri kampanjen för certifieringen We care som riktar sig till idrottsföreningar och gymanläggningar runt om i landet. I samband med det skrev även flera personer verksamma bl. a inom idrott, sjukvård och forskning ett debattinlägg på Aftonbladet för att lyfta träningens baksida med ätstörningar. En av debattörerna är Emma Forsén Mantilla, legitimerad psykolog och doktorand vid Kunskapscentrum för ätstörningar, som tillsammans med Frisk & Fri och flera aktörer inom idrotten har varit med och tagit fram certifieringen. Vi hörde av oss till Emma för att höra mer om projektet:

Hej Emma! Berätta om certifieringen. Hur väcktes idén?
 -Initiativet kommer helt och hållet från Frisk & Fri. Genom deras engagemang i samhället och utifrån egna erfarenheter uppmärksammade de ett stort behov av kunskap och vägledning kring hur man uppmuntrar sunt tränande och ätande inom idrotts- och träningssammanhang. De konkretiserade således idén om att utbilda tränare och ledare inom olika tränings- och idrottsorganisationer.

Utbildningen fokuserar i huvudsak på tre områden; om ätstörningar, bemötande och hälsosamt ledarskap. Själva certifieringen handlar om att den organisation som genomgått utbildningen sedan i samarbete med Frisk & Fri och KÄTS (Kunskapscentrum för ätstörningar), tar fram olika dokument kring hur de ska fortsätta verka för att främja ett tryggt och sunt träningsklimat, säkerställa de anställdas kunskap och ha rutiner för hur man bemöter personer som är drabbade av ätstörning.

Organisationer som har genomgått en We care-utbildning och certifiering har även fortsättningsvis tillgång till stöd från Frisk & Fri via till exempel en handledningschatt.

Vilka har varit med och arbetat med projektet?
-Från Frisk & Fri så är det Stefanie Nold, Elina Johansson, Johanna Krook, Thor Rutgersson, Malin Sjöström och Hanna Kihlander, och från KÄTS är det jag, David Clinton och Elin Monell.

Vilken roll har du haft under arbetet?
-Jag har varit delaktig i att arbeta fram själva utbildningsmaterialet. Jag har också varit delaktig i att utveckla en enkät som används för att mäta olika saker (t.ex. attityder om träning, kunskapsläge om ätstörningar) bland de som utbildas. Slutligen är jag med och diskuterar och granskar dokument från de organisationer som jobbar mot en certifiering.

Du forskar ju om självbild och ätstörningar som vi har skrivit om tidigare här på bloggen. Finns det något samband med din forskning och ditt intresse för ätstörningar och träning?
-På sätt och vis. Mitt stora intresse ligger i preventionsarbete, We care-projektet är i allra högsta grad ett förebyggande projekt. Min egen forskning kan tänkas bidra med kunskap om risk-, och bakomliggande faktorer för varför vissa drabbas av ätstörning, och utan sådan kunskap är det svårt att veta hur man utformar fungerande förebyggande insatser.

Vad hoppas du att certifieringen kommer medföra på sikt?
-Jag hoppas att certifieringen ska medföra en ökad trygghet för tränare, ledare, aktiva idrottare/motionärer, föräldrar, m.fl om att en viss organisation arbetar aktivt för att främja sund träning och har en handlingsplan samt kompetens för att bemöta individer som inte mår bra i relation till sin träning. Jag hoppas också att detta, på en lite mer allmän nivå, blir ytterligare ett sätt att arbeta med och ifrågasätta de osunda och skeva kroppsideal som vi ständigt ställs inför.

Ta del av debattartikeln på Aftonbladet här >

Läs mer om certifieringen We care på aktivomtanke.se >

Intresserad av Emmas forskning? Läs intervjun som vi gjorde med henne tidigare här på bloggen >

Taggad , , , ,

Emma Forsén Mantilla forskar om sambandet mellan självbild och ätstörningssymtom

Emma1

Emma Forsén Mantilla vid sin halvtid förra veckan

Emma Forsén Mantilla är leg. psykolog och doktorand på Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS). Förra veckan blev hon klar med sin halvtid för sin pågående avhandling som handlar om sambandet mellan ätstörningssymtom och självbild. Emma fick även en artikel publicerad om ämnet i augusti som påvisar hur starkt olika självbildfaktorer är hör ihop med ätstörningssymtom. Utöver sin forskning arbetar hon också med att ta fram en utbildning om ätstörningar och idrott tillsammans med riksföreningen Frisk & Fri. Utbildningen riktar sig till tränare och ledare inom föreningsidrotten och på olika motionsanläggningar.

Grattis till din halvtid Emma! Berätta om din avhandling.
-Tack! Min avhandling fokuserar i stora drag samband mellan ätstörningssymtom och självbild. Dels undersöker vi hur ätstörningssymtom och självbildsaspekter är kopplade i olika grupper och åldrar, dels försöker vi testa en hypotes om varför dessa kopplingar existerar och varierar i styrka i de olika grupperna.

Du skrev tidigare din examensuppsats på SCÄ, vad handlade den om?
-Jag skrev min examensuppsats i samarbete med Raymond Valdés (SCÄ) och Caroline Björck på KÄTS. I den undersökte vi samband mellan föräldraageranden gentemot ungdomar med Anoerxia Nervosa innan påbörjad behandling, och förändring i ungdomarnas självbild och vikt efter behandling. Jag samarbetade även tidigare med Yvonne (von Hausswolff-Juhlin) kring ett projekt som ämnade förebygga ätstörningar hos individer som inte hade ätstörning, men som var i riskzonen för att utveckla ätstörning.

Berätta om artikeln som du fick publicerad i  Journal of Eating Disorders.
-Artikeln blev publicerad nu i augusti och heter ”The enemy within: the association between self-image and eating disorder symptoms in healthy, non help-seeking and clinical young women”. Här hittar ni artikeln! I artikeln tittar vi på hur starkt olika självbildsfaktorer (exempelvis självkritik, självhat, självkontroll, självacceptans) enligt en modell som heter Structural Analysis of Social Behavior (SASB), är sammankopplade med ätstörningssymtom såsom bekymmer över sin figur, vikt och ätande. Våra deltagare var unga kvinnor (16-25 år gamla), en grupp var friska individer (dvs utan ätstörning), en grupp hade ätstörningssymtom men var icke-hjälpsökande och den tredje gruppen bestod av patienter med antingen anorexia nervosa (AN), bulimia nervosa (BN) eller ätstörning utan närmare specifikation (UNS). I våra analyser delade vi in åldersspannet i två grupper: de som var 16-18 år och de som var 19-25 år.

Vi fann att självbildsaspekterna självkritik, självacceptans och självkärlek var viktigast i relation till ätstörningssymtom i samtliga grupper. Det vill säga, ju mer självkritik och mindre självacceptans/självkärlek, desto mer ätstörningssymtom. Sambanden var svagare för de friska individerna och för den äldre åldersgruppen, med undantag för den icke-hjälpsökande gruppen där sambanden var lika starka i båda åldersgrupperna. Ätstörningssymtomen var alltså starkt relaterade till de icke-hjälpsökande individernas värdering av sig själva (kritik/acceptans) oavsett ålder. Vi tror att dessa individer ännu inte ser sina symtom som särskilt problematiska, därav söker de inte heller hjälp. Kanske är de i det första stadiet av sjukdomen och har därför inte hunnit uppleva så många negativa konsekvenser ännu. Om man i princip tycker att symptomen ”fungerar” för en, bör symtomen ha relativt stor betydelse för självbilden: symtomen stämmer med det ideal man har för sig själv (att förändra sin kropp, bli smalare). Antagligen är det därför vi ser de starka sambanden bland dessa icke-hjälpsökande individer.

Bland patienterna var sambanden starkast för AN patienter och svagast för BN patienter. Man kan säga att AN patienter nästan uteslutande värderar sig själva utifrån figur, vikt, kropp etc. För BN patienter är det i viss mån så, men inte i lika stor utsträckning som för AN patienterna. Kanske är det så att för AN patienterna ”fungerar” symptomen, de hjälper dem komma närmare målet att bli smal. Symptomen har därför stor betydelse för och stark koppling till hur dessa individer värderar sig själva. För BN patienterna kan man säga att symtomen fungerar mindre bra; att de hetsäter hindrar dem från att nå målet att bli smal. Symptomen fungerar därför inte lika bra som för AN gruppen och är därför heller inte lika starkt kopplade till hur de värderar sig själva.

Vad gäller behandlingsimplikationer visar våra resultat att självbilden måste arbetas med i behandling; något så starkt kopplat till symtomen går inte att förbise. Framförallt verkar självkritik vara en aspekt man måste räkna med att möta, bemöta, belysa och arbeta med som kliniker. Ett långsiktigt mål för behandling bör vara att öka självacceptans och självkärlek.

Hur långt har du kommit i din forskning hittils?
-Denna artikel var den andra av fyra i min avhandling. Artikel 1 är också publicerad och handlar också om självbildsaspekter i relation till ätstörningssymptom men i yngre grupper och i den har vi även med pojkar. I nästa studie, studie 3, undersöker vi vår hypotes om vad dessa olika samband kan tänkas stå för. Vi tror nämligen att det egentligen handlar om att patienter mer eller mindre relaterar till sin ätstörning, nästan som till en annan person. Individer som är väldigt självkritiska är på ett sätt sårbara för att utveckla ätstörning då dessa symptom är just väldigt kritiska i sin natur. Ätstörningssymptomen bidrar i sin tur till den negativa självbilden och ökar således kritiken. Relationen mellan patient och ätstörning skulle alltså kunna liknas vid en relation med en viktig och väldigt kritisk samspelspartner. Eftersom ens självbild formas i och formar just nära relationer skulle denna förklaringsmodell kunna hjälpa oss att förstå de olika samband mellan symptom och självbildsaspekter som vi har observerat. Så, den här hypotetiska relationen står i fokus i vår tredje studie. I vår fjärde och sista studie vill vi se hur relationen mellan patient och ätstörning ändras efter ett år i behandling. Vi vill också undersöka om relationen har betydelse för utfall efter ett år.

Vad händer härnäst?
-Datainsamlingen för studie 3 är alldeles snart färdig så under hösten hoppas vi på att kunna titta närmare på hur patienter relaterar till sin ätstörning och hur detta i sin tur kan hjälpa oss att förstå kopplingarna mellan självbild och ätstörningssymptom som vi redan har observerat.

Taggad , ,