Etikettarkiv: DSM-5

Vårens sista Onsdagsföreläsning 23 maj: Nya diagnoskriterier i DSM-5 och fördjupning i ARFID

Mattias NY

Mattias Strand ger oss en fördjupning i den nya ätstörningsdiagnosen ARFID.

Med anledning av att alla DSM-5 diagnoser kommer läggas in i journalsystemet Take Care går vi nu igenom samtliga diagnoskriterier i DSM-5 och fördjupar oss lite mer i ARFID, som är en ny ätstörningsdiagnos. Det innebär att Onsdagsföreläsningen den 23 maj om implementering av KBT-E och FBT på Stockholms centrum för ätstörningar istället flyttas fram till höstens föreläsningar.

Verksamhetschef och överläkare Yvonne von Hausswolff-Juhlin inleder med att gå igenom nya och gamla diagnoskriterier i DSM-5 och överläkare Mattias Strand kommer sedan ge oss en fördjupad presentation om ARFID.

Vi pratade med Mattias om den nya diagnosen:

Hej Mattias, du kommer presentera ARFID som är en helt ny ätstörningsdiagnos i DSM-5, kan du berätta lite kortfattat om vad det är?

-ARFID är en förkortning av avoidant/restrictive food intake disorder, eller undvikande/restriktiv ätstörning på svenska. En enkel förklaring är att det handlar om ett undvikande av mat och ett restriktivt ätande, men utan den rädsla för viktökning och orealistiska kroppsuppfattning som vanligtvis förknippas med anorexia nervosa. Det ska röra sig om tydliga svårigheter där det restriktiva ätandet i sin tur leder till undervikt, undernäring, behov av näringstillförsel via t. ex sond, eller kraftig påverkan på vardagligt fungerande.

En kanske lite mer komplicerad förklaring är att ARFID är ett slags paraplybegrepp som samlar ät- och uppfödningsbesvär som tidigare har gått under en rad olika namn, så som ”failure to thrive”, ”food avoidance emotional disorder”, selektivt ätande, funktionell dysfagi, ”pervasive refusal syndrome” osv. På så vis är det egentligen inte en ny sjukdomsbild vi har att göra med utan snarare ett försök att åstadkomma en tydligare diagnostik. Även personer med autismspektrumproblematik, tvångssyndrom, kräkfobi etc kan ha svårigheter med ätandet som kan sorteras under ARFID-diagnosen. Som synes rör det sig knappast om en enhetlig klinisk bild, vilket verkar kunna skapa viss förvirring kring hur ARFID-diagnosen bör tillämpas.

De flesta barn genomgår ju oftast perioder av en viss kräsenhet med maten. När vet man att det rör sig om en ätstörning?

-Ja, selektivt ätande – baserat på konsistens, textur, temperatur, färg, huruvida olika delar av en maträtt vidrör varandra på tallriken osv – är mycket vanligt hos barn och orsakar för det mesta inga större bekymmer, även om det såklart kan vara nog så påfrestande för föräldrar. I de allra flesta fall leder selektivt ätande inte till undervikt eller undernäring och svårigheterna brukar ge med sig med åren. Om ytterligare något tillstöter hos en person med ett uttalat selektivt ätande, så som att man sätter i halsen eller drabbas av magsjuka, kan det dock i undantagsfall medföra ett ännu starkare undvikande av mat p. g.  a rädsla för att något liknande ska ske igen – det blir till en negativ spiral där en ARFID-bild kan utvecklas.

Här får man väl i grund och botten hålla sig till diagnoskriterierna: om det inte föreligger en undervikt eller undernäring, ett behov av extra näringstillförsel via t. ex sond eller en kraftig påverkan på psykosocialt fungerande så är det definitionsmässigt inte ARFID. Sen kan man naturligtvis också behöva vara uppmärksam på ätstörningar av mer typiskt slag, men det verkar inte som att selektivt ätande i sig förknippat med en förhöjd risk för t. ex anorexia nervosa.

Vissa menar att det finns en risk för att man istället patologiserar beteendet med en egen diagnos. Hur tänker du kring det?

-Som sagt, det är knappast så att man i och med införandet av ARFID har ”uppfunnit” en helt ny patientgrupp. ARFID-diagnosen har skapats bl a utifrån erfarenheter av att dessa patienter med stora svårigheter med ätandet tidigare har tenderat att hamna mellan stolarna och bollas runt inom vården, varigenom de kan ha erhållit en rad olika diagnoser. Med ARFID har man velat åstadkomma en större enhetlighet i diagnostiken för denna grupp – om man har lyckats fullt ut eller inte återstår väl att se. Och än en gång, selektivt ätande är inte i sig detsamma som ARFID.

Läs gärna Mattias ARFID-special i tre delar här på bloggen:

ARFID, DEL 1: DIAGNOSKRITERIER >
ARFID, DEL 2: FALLBESKRIVNINGAR >
ARFID, DEL 3: FÖREKOMST OCH BEHANDLING >

Om Onsdagsföreläsningar på Stockholms centrum för ätstörningar
Forsknings- och utvecklingsenheten på Stockholms centrum för ätstörningar arrangerar varje termin egna föreläsningar på kliniken som vi kallar för Onsdagsföreläsningar. Föreläsningarna äger rum på onsdagseftermiddagar mellan klockan 15:00-16:30 och gästas av spännande föreläsare som har en anknytning till ätstörningsbehandling, psykiatri eller forskning.

Onsdagsföreläsningar riktar sig främst till klinikens personal men ett begränsat antal platser är även öppna för andra som är verksamma inom forskning eller hälso- och sjukvården. Om du är intresserad av att gå kan du anmäla dig till kristofer.ekstrom@sll.se

Föreläsningarna är kostnadsfria och äger alltid rum i Föreläsningssalen (Plan 1) på Stockholms centrum för ätstörningar, Wollmar Yxkullsgatan 27.

 

Taggad , , , ,

Nya kliniska riktlinjer för ätstörningar

Kliniska riktlinjer

Uppdaterade kliniska riktlinjer finns nu publicerade.

I september publicerade Svenska Psykiatriska Föreningen nya kliniska riktlinjer för utredning och behandling av ätstörningar. Det är en uppdatering och omarbetning av de riktlinjer som publicerades 2005 eftersom nya diagnoser har tillkommit och kriterierna beskrivs utifrån DSM-5. Tillsammans med riktlinjerna medföljer även en bilaga med diagnostiska kriterier enligt DSM-5.

Kliniska riktlinjer för flera sjukdomsgrupper inom psykiatrin har utarbetats av utvalda arbetsgrupper på uppdrag av Svenska Psykiatriska Föreningens styrelse sedan 1996. Ni hittar samtliga riktlinjer på Svenska Psykiatriska Föreningens hemsida.

Kliniska riktlinjer för ätstörningar kan beställas direkt från Gothia förlag >

Taggad , ,

David Clinton är ny forskningschef i Oslo

David Clinton

David Clinton

David Clinton är psykolog, psykoanalytiker och docent i medicinsk psykologi vid Karolinska Institutet, där han också är knuten till Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS). Sedan 2014 är David även forskningschef vid Institutt for spiseforstyrrelser/Villa SULT i Oslo. Chef vid Villa SULT är psykiatern Finn Skårderud, som under många år utvecklat mentaliseringsbaserade behandlingsmetoder för ätstörningsvård. Vi har pratat med David om hans nya jobb:

Hej David! Vad har du för dig just nu?
 -Efter en lång dag av brainstorming här i Oslo sitter jag och väntar på sista flyget tillbaka till Stockholm. Vi var fyra från Villa SULT som träffade representanter från Westerdals School of Arts, Communication and Technology. De är ett stor integrativ utbildningsinstitut som driver olika projekt rörande konst, kommunikation och teknologisk utveckling. Vi träffade dem för att skissa på möjliga samarbetsområden beträffande vårdutveckling, utbildning och forskning. Det var första gången jag var i Oslo sedan september, trevligt att vara tillbaka. För mig är det alltid lite av en utmaning med språket, men steg för steg blir det lite bättre.

Vad består ditt jobb i Oslo i?
 -Min formella titel är forskningschef. Det låter flott, men i praktiken är jag mer av en forskningskonsult. Finn och jag känner varandra sedan länge. Vi ser på ätstörningar på liknande sätt och vi ser båda ett behov av att utveckla nya och innovativa behandlingsmetoder. När frågan kom om att ta ett uppdrag på Villan var det svårt att tacka nej.

Davidbild1

Villa SULT i Oslo. Foto: David Clinton

Hur mycket arbetar du på plats i Oslo?
  -Ganska lite egentligen. Det var en del i början, och det kommer förmodligen att bli mer längre fram. En hel del arbete kan jag göra på distans, men den absolut största delen av min tid går till arbete i Stockholm. Jag trivs mycket bra i Stockholm och har inga planer på att flyta till Oslo, även om det är en spännande stad och jag gillar norrmännen mycket.

Vilka forskningsprojekt driver ni?
 -I början arbetade jag mycket med att få igång vårt eget kvalitetssäkringssystem. Vi har ett mycket bra samarbete med ett företag från Tromsö som heter CheckWare. Vi har utvecklat en egen diagnostisk intervju som skulle kunna sammanfattas som en DSM-5-baserad hybrid av BAB (om det är någon som kommer ihåg det gamla kära instrumentet) och SEDI. Vår intervju heter CLEAR (Clinical Eating Disorders Rating) och genererar DSM-5-diagnoser, precis som SEDI. Vi har även skapat ett eget formulär för motivationsskattning, som jag diskuterade på ett FoU-seminarium på SCÄ förra året. Vårt kvalitetssäkringsbatteri är inte lika omfattande som svenska Stepwise/Riksät. Det består av CLEAR, bakgrundsvariabler och motivationsskattning, CORE-34 och IIP. Vi ville också använda SASB så som i Sverige, men det körde ihop sig med frågor om rättigheter att använda den skalan digitalt.

En väldigt bra del av vårt system är att det lätt kan användas av patienter via web, smartphone osv samtidigt som det har nödvändig säkerhetsnivå (bankstandard). Jämfört med mina erfarenheter av både Stepwise och Riksät är CheckWare-systemet oerhört mycket mer användarvänligt, lättanpassligt och inte minst billigt. Mycket av det vi gör just nu är att se till att kvalitetssäkringssystemet fungerar. Vi arbetar också för att ha en hög grad av uppföljningsstatistik, just tack vare enkelheten och hur systemet lätt kan nås via webben.

Davidbild2

Villa SULT i Oslo. Foto: David Clinton

Vilka forskningsområden vill du utveckla i din roll?
  -Det finns stora forskningsambitioner på Villan som jag hoppas att vi kommer att kunna möta med tiden. Det område som jag är mest intresserad av att utveckla är forskning kring de kreativa behandlingsinslagen som Villan satsar på: att utveckla olika behandlingsinslag (eller kanske rättare sagt aktiviteter) som kretsar kring t ex konst, foto, skrivande, musik och drama. Till detta projekt har vi lyckats knyta framstående kulturpersoner och institutioner i Norge. Forskningen kring de kreativa inslagen kommer förmodligen först och främst att vara kvalitativ, men jag hoppas att vi med tiden även kan åstadkomma en hel del kvantitativ forskning om detta. Jag hoppas att de innovativa projekt som utvecklas på Villan också kan prövas på andra ställen. Varför inte t ex utveckla och utvärdera kreativa aktiviteter för patienter även på SCÄ?

En av de viktigaste anledningarna till varför jag tycker att dessa inslag är viktiga att pröva och utvärdera är att jag tror att de kan bidra till att bryta den ofta orubbliga sjukdomsidentitet som många patienter med ätstörningar har. Dessa personer kan ha en djup identifikation med sina symptom och/eller med attityder och värderingar som vidmakthåller symptomen. För att hjälpa dem ur sina problem behöver vi inte bara motarbeta ”det sjukliga” utan också hjälpa dem att hitta “det friska”. En viktig del av detta friskfokus som jag ser det handlar om att hjälpa personen i fråga att upptäcka den kreativa potentialen som vi alla bär på.Kreativitet blir då en motkraft till den destruktivitet som bidrar till ätstörningsproblematiken.

Men det finns även andra områden som jag gärna skulle utveckla. Det finns ett stort intresse på Villan för att utveckla olika former för att använda sociala medier i behandling. Just idag pratade vi bl a med Westerdals om att utveckla en slags webplattform för kreativt utbytte för patienter (och faktiskt även behandlare!). Westerdals har mycket erfarenhet av att kartlägga och studera hur människor använder sig av sociala medier både kvantitativt och kvalitativt, och ett mycket intressant projekt skulle vara att följa patienter i hur de använder sig av och samspelar i kreativa webbaserade tekniker.
Andra projekt rör bl a ett program för “rask respons” och drop-in, samt förstås utveckling av våra psykometriska metoder. Fortsättning följer.

”Det finns många likheter mellan länderna. Men jag tycker att man är mer öppen för nya metoder i Norge. Utifrån vad jag har sett så här långt kan jag tycka att Sverige är ett försiktigare land. Det är inte lika lätt att vara innovativ och det finns mer skepsis mot det som är obeprövat – både på gott och ont.”

Hur ser de ekonomiska villkoren för forskning ut i Norge?
 -Inga stora skillnader jämfört med Sverige skulle jag säga. Det som dock gör vår situation unik är att Villans verksamhet till stor del grundar sig på filantropiska medel. Jag säger “till stor del” för att dessa medel täcker mycket av drift och lönekostnader, men egentligen inte allt. Patienterna måste ändå betala för sina besök och forskningsanslag måste sökas. Världen är inte helt annorlunda. En ambition är dock att vi ska kunna minska patientkostnaderna genom projekt- och forskningsanslag som kan användas för att bekosta behandling.

Davidbild3

Villa SULT i Oslo. Foto: David Clinton

Ser du några skillnader i hur man arbetar med ätstörningsvård i Norge jämfört med i Sverige?
  -Det finns många likheter mellan länderna. Men jag tycker att man är mer öppen för nya metoder i Norge. Utifrån vad jag har sett så här långt kan jag tycka att Sverige är ett försiktigare land. Det är inte lika lätt att vara innovativ och det finns mer skepsis mot det som är obeprövat – både på gott och ont. Jag uppfattar också Sverige som ett land som byggs mer på konsensustänkande – även det på både gott och ont. Inom psykiatrin och psykoterapin har detta betytt att vissa inriktningar är “inne” medan andra är “ute”. Även om detta håller på mjukas upp kan jag uppfatta Norge som ett land som tolererar mer av en mångfald i hur man arbetar med ätstörningsvård.

Hur kommer det sig att mentaliseringsbaserad behandling (MBT) av ätstörningar blivit så stort just i Norge?
 -MBT är också ganska väl förankrat i Sverige numera – fast kanske mest när det gäller borderlinebehandling. Att Norge ligger före när det gäller ätstörningsvård beror mest på Finn Skårderud och hans dubbla intressen för mentalisering och ätstörningar. Den gemensamma nämnaren där är Hilde Bruch, som tyvärr håller på glömmas bort i Sverige tror jag. Men det norska försprånget beror också på de saker som jag redan nämnt – en större öppenhet för nya inriktningar och mindre betoning på att alla bör tänka lika.

Valet av namnet ”Villa SULT” (inspirerat av Knut Hamsuns roman från 1890) har fått kritik på sina håll, har du några tankar kring det
 -Namnet är i och för sig tänkt att provocera, men jag tror att många svenskar har lätt att missförstå namnet och tolka det på ett ganska konkret sätt. På norska betyder “sult” både svält och hunger. Om du är hungrig säger du “jeg er sulten”. “Sult” är också namnet på ett stort verk i den norska litteraturen. (Filmatiseringen av boken var Per Oscarssons genombrott.) Boken kan ses som något av en existentiell klassiker som handlar om vår “hunger” efter mening. Här finns det en viktig koppling till ätstörningsbehandling. Patienter kan ofta uppleva en hunger efter mening i livet och ett behov av att förstå sina problem. Behandlare kan också på ett liknande sätt känna en hunger efter att inte bara förklara symptom och predicera sjukdomsförlopp utan att även förstå den enskilda patientens liv i ett bredare sammanhang. Det finns helt enkelt mycket som vi kan känna en hunger för i livet.

Sker det något samarbete mellan Norge och Sverige inom ätstörningsforskningen i nuläget?
 -Inte mycket, men lite. Både Claes Norring vid SCÄ:s FoU-enhet och Andreas Birgegård vid KÄTS har hjälpt till med utvecklingen av våra mätmetoder (CLEAR och motivationsskattningen). Det finns lite kontakter mellan svenska forskare och RASP (Regional seksjon spiseforstyrrelser) i Oslo. Och det finns en del utbyte mellan dem som håller på med utveckling av internetapplikationer. Men det finns utrymme för mycket mer spännande samarbete! Är det någon som är intresserad?

Taggad , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,