Etikettarkiv: Andreas Birgegård

Stort mörkertal för ätstörningar – fler behöver hjälp tidigt

David Clinton och Andreas Birgegård

Inför World Eating Disorder Day den 2 juni har David Clinton och Andreas Birgegård, som båda arbetar vid Kunskapscentrum för ätstörningar, skrivit en artikel som publicerades i Läkartidningen idag. I artikeln lyfter de bland annat att ny epidemiologisk forskning visar på att 200 000 individer i Sverige har drabbats av en ätstörning någon gång under livet, och att många inte får den vård de behöver.

Läs artikeln i sin helhet här >

Taggad , ,

World Eating Disorders Action Day Special: ”Ätstörningar syns inte alltid utanpå”

FACES

Den 2 juni är det den Internationella Ätstörningsdagen (World Eating Disorders Action Day). Initiativet kommer från föreningar och organisationer världen över, som menar att medvetenhet och kunskap om ätstörningar behöver öka – och att det finns attityder och föreställningar kring sjukdomarna som försvårar bemötandet av problematiken.

I Sverige upplever hälften av alla femtonåringar att de är överviktiga. Var femte trettonårig flicka bantar. Överallt bombarderas vi med budskap – som att män ska ha mer och större muskler och att vi alltid måste tänka på hur vi ser ut, något som även påverkar oss långt ner i åldrarna.

Men det handlar inte om utseendet, inte egentligen. Ätstörningar bottnar ofta i dålig självkänsla och en vilja att ta kontroll över sin situation. Någonstans sker en felkalkylering i vad som bör göras för att må bra. Att kontrollera ätandet och/eller träna överdrivet ger tillfällig ångestlindring. Smärtan och rädslan mattas av. Snart är personen fast i en ond cirkel med destruktiva mönster – där smärtan och rädslan trappas upp och de egentliga problemen kan växa. Att bara fokusera på den fysiska kroppen är att förminska ätstörningsproblematiken.

För att skapa större förståelse för ätstörningar har flera organisationer enats kring en lista med nio centrala sanningar om ätstörningar. Listan är framtagen av professionella och representanter från en rad olika patientorganisationer runt om i världen. Vi vill idag särskilt lyfta två av de här punkterna:

”Många individer med ätstörningar ser friska ut även om de kan vara mycket svårt sjuka”

”Ätstörningar kan drabba alla – oavsett kön, ålder, etnicitet, sexuell läggning, kroppsform, vikt eller socioekonomisk status”

Det går inte att upprepa tillräckligt många gånger – en ätstörning syns inte alltid utanpå. Det omvända är mycket vanligare – att människor lider i hemlighet. Mörkertalet är stort, inte minst på grund av föreställningen om att ätstörningar bara drabbar unga tjejer, eller att det handlar om att banta. Sanningen är att såväl genetik som miljö spelar in och att alla kan drabbas.

Vi tror att vi kan göra mer för att förebygga ätstörningar. Det handlar om att börja prata om frågorna på ett sätt som inkluderar fler människor. Det handlar om att motverka skammen och skulden som många upplever när de inte känner igen sig själva i den typiska bilden av en person med ätstörningar. Och det handlar om att våga prata om sådant som kan trigga igång ätstörningar – och som skapar den falska bilden av att ångest och rädsla kan kontrolleras genom att skada sin egen kropp och person.

Många människor har idag ett komplicerat förhållande till mat. De begränsar sina liv och skuldbelägger sig själva – utan att det någonsin leder till något positivt. Det finns människor som använder mat för att dämpa sina känslor. Det finns människor som använder svält till samma syfte. Det finns människor som mäter hur mycket de får äta beroende på hur mycket de har rört på sig. Som räknar steg och kalorier och alltid måste förtjäna det som är grundläggande för oss alla – för vi vet att kroppen behöver mat för att fungera. Ibland leder sådana beteenden till en ätstörningsdiagnos. I allra värsta fall leder de till döden. Var tionde vuxen med ätstörning har någon gång försökt ta sitt liv. Ätstörningar är på allvar. Vi vet.

Men vi vet också att det går att bli frisk och fri från ätstörningar.
Ibland är vägen lång och tar flera år. Men tidiga insatser kan leda till kortare behandlingstider och snabbare tillfrisknande.

Tillsammans med flertalet organisationer runt om i världen hoppas vi att ett aktivt arbete för att motverka fördomar – om vilka som kan drabbas – leder till att fler människor kan få behandling eller nås innan de insjuknar. Fler killar syns nu i debatten om ätstörningar, vilket vi tycker är bra och viktigt. Men många vågar inte prata om den här typen av problem, och många vet inte ens att killar kan drabbas. Barn kan också drabbas. Och äldre personer. Sjukdomarna tar inte hänsyn till var du kommer ifrån, hur mycket pengar du tjänar eller var du bor. Vi behöver förändra vårt sätt att se på ätstörningar, så att fler förstår att det kanske gäller just deras liv. Och för att göra det behöver vi ett engagemang från alla – politiker, sjukvård, organisationer och civilsamhället.

Vi behöver samverkan och kunskapsspridning mellan olika aktörer. Det behövs mer resurser för klinik- och patientnära forskning. Vi behöver medier som tar debatten – och granskar budskap som spär på kroppsfixeringen. Och vi behöver resurser till stöd och behandling. För ett samhälle utan ätstörningar där alla är fria att vara sig själva.

Andreas Birgegård
Docent vid KI och enhetschef för Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS)

David Clinton
Docent i medicinsk psykologi, Psykolog, Psykoterapeut, Psykoanalytiker. styrelseordförande Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar

Emma Forsén Mantilla
Psykolog, doktorand på KÄTS och styrelseledamot, Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar

Sanna Aila Gustafsson
Socionom, psykoterapeut, doktor i medicin, ordförande SEDS – Svenska Ätstörningssällskapet

Claes Norring
Adjungerad professor i klinisk psykologi vid KI. Forskningsledare vid Stockholms Centrum för Ätstörningar. Registerhållare för Riksät – Nationellt kvalitetsregister för ätstörningsbehandling.

Lena Westin
Enhetschef, Dala ABC – Kunskapscenter för ätstörningar, styrelseledamot SEDS – Svenska Ätstörningssällskapet

Stefanie Nold
Verksamhetsansvarig, Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar

Thor Rutgersson
Projektledare Idrott – Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar

Taggad , , , , , , , , , , , , , , , , ,

ANGI-studien startar på SCÄ FoU och vi söker deltagare!

ANGILOGO

ANGI står för Anorexia Nervosa Genetic Initiative och är en forskningsstudie och ett internationellt samarbete mellan forskare från USA, Australien, Danmark och Sverige. ANGI-studien är den största undersökningen av ätstörningar som någonsin genomförts och samlar in blodprover från kvinnor och män, i alla åldrar, som någon gång har haft en ätstörning. Syftet med studien är att ta reda på de bakomliggande biologiska och miljömässiga faktorer som orsakar sjukdomen. Projektet finansieras av stiftelsen Klarman Family Foundation.

I Sverige finns en uppskattning om att ca. 40 000 personer  någon gång har haft Anorexia Nervosa i sitt liv och nu hoppas vi hitta flera personer som är villiga att delta i studien. Förra veckan var det ett uppstartsmöte för oss på Stockholms centrum för ätstörningar där flera  personer som är involverade i ANGI-studien i Sverige träffades:

Angi2bra

Från vänster: Linn Wursé, Cynthia Bulik, Andreas Birgegård, Claes Norring, Anders Juréus, Lena Lundberg och Mikael Landén.

Vi påbörjar nu arbetet med att hitta patienter till studien och vi hoppas kunna rekrytera flera hundra patienter bara från vår klinik. Det känns väldigt roligt och spännande att kunna bidra till att fullfölja denna stora och viktiga studie! Förutom att annonsera i väntrum och i våra kommunikationskanaler kommer vi ringa upp till patienter som är eller har varit inskrivna på SCÄ och fråga om dom vill vara med i studien. OBS! Det finns inga krav på en viss diagnos, vi är intresserad av alla patienter som har eller haft en ätstörning någon gång i livet. Patienterna får lämna blodprover och besvara en webenkät.

Linn Wursé, forskningssjuksköterska på SCÄ FoU, kommer vara den som håller i rekryteringen av deltagare på kliniken och ni är hjärtligt välkomna att kontakta henne om ni har frågor: linn.wurse@sll.se

Ni kan även läsa mer om studien, anmäla er som deltagare och följa hur det går på www.angi.se

Taggad , , , , , , , , , ,

Andreas Birgegård förklarar varför ortorexi inte är en ätstörning

01andreas

Andreas Birgegård

Andreas Birgegård är docent, enhetschef och forskargruppledare på Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS) i Stockholm. På förra veckans SABS-konferens pratade Andreas om begreppet ortorexi och dess varande eller icke varande. Ortorexi omnämns ofta som en ätstörningsdiagnos, vilket det i själva verket inte är eftersom det inte finns med i de diagnostiska manualer som används inom psykiatrin idag. Vi ställde några frågor till Andreas för att reda ut begreppen:


Hej Andreas! Varför är ortorexi ingen ätstörning?
-Ortorexi beskrivs som en överdriven upptagenhet vid ”rätt” ätande, att hålla sig till en kost som är så ren och naturlig som möjligt och inte innehåller något genmodifierat eller några tillsatser, och ofta ska det vara snålt på till exempel fett och salt. Det är inte en ätstörning i den meningen att begreppet inte finns med i de manualer som används inom vården/psykiatrin, ICD-10 och DSM-IV/DSM-5. Om man använder dessa vedertagna sammanställningar av psykiska sjukdomar som kriteriet för vad som är en ätstörning så är alltså ortorexi inte en sådan.

Sen kan man hävda att ortorexi är ett stört ätbeteende, och det är nog ingen tvekan om att beteenden som beskrivs som ortorektiska ibland kan vara allvarliga symptom och leda till stora problem och stort lidande. Personer som känner igen sig i begreppet ortorexi skulle nog ofta, vid en utredning på psykiatrisk eller ätstörningsspecialiserad enhet, kunna få diagnoser som anorexi, tvångssyndrom, sjukdomsångest eller liknande. Men alltså inte ortorexi. Sen finns det ett problem i begreppet, och det är att det bara är i Sverige (och möjligen Finland och delvis Danmark, men det kommer kanske från Sverige i de fallen) som begreppet kommit att förknippas med träning. I de ursprungliga texterna nämns aldrig träning, och i den forskning som gjorts internationellt så finns träning inte över huvud taget med i definitionen av ortorexi. De verkar vara nåt som har spridits i media och på internet bara här i Sverige. Det tror jag är ett problem, jag tycker att vi bör använda begreppet på samma sätt som andra.

De försök att definiera och undersöka begreppet som finns i forskningen (OBS att det aldrig är en definition som inkluderar träning, så den ”svenska” ortorexin är aldrig undersökt vetenskapligt) har visat en spretig och svårtolkad bild, där ”ortorektiska” attityder till ätande ibland men inte alltid hängt ihop, oftast svagt, med ätstörningssymtpom, men som oftast inte visats ha samband med något psykiatriskt lidande. Forskningen har hittills inte antytt att ortorexi är ett användbart begrepp, som ätstörning eller på annat sätt. Och om man har svårt att få en kategori av beteenden (ätbeteendet) att hänga ihop som begrepp, så lär det inte bli lättare för att man kombinerar det med en annan kategori (överdriven/sjuklig träning, som är ganska svårt att definiera i sig).
Men som sagt, om människor känner igen sig i beskrivningar så har de verkliga symptom och problem som de bör söka hjälp för. Sen kanske vården vill kalla det för nåt annat, men det förändrar inte lidandet, bara kommunikationen kring det.

Hur kommer det sig att många benämner ortorexi som en ätstörning?
-Som det beskrivs har det ju med ätande att göra, både här och utomlands, och med det svenska tillägget av träning så handlar det ju (till stor del) om att göra av med kalorier. Och att äta starkt begränsad kost och träna bort kalorier är typiska/karakteristiska inslag i ätstörningar. Det är därför kanske naturligt att det benämns som en ätstörning. Men enligt manualerna är det alltså inte det. Ibland benämns det som en ätstörning ”utan närmare specifikation” (UNS); det sägs att det ingår i t.ex. DSM-5 under den rubriken (det är i DSM-manualen som ”UNS”-beteckningen finns), men det är helt enkelt fel. Det nämns inte alls i DSM. De flesta forskare och kliniker skulle nog anse att ortorexi inte behövs som eget begrepp, utan att tvångsmässighet som omger mat och träning redan täcks in av befintliga ätstörningar eller andra psykiatriska diagnoser.

Intressant att notera är att när jag presenterade det jag funnit i forskningen om ortorexi på Svenska Anorexi/ Bulimisällskapets (som nu bytt namn till Svenska Ätstörningssällskapet, SEDS) vårmöte så räckte ca 1% upp handen när jag inledningsvis (och i slutet) frågade om de tyckte att ortorexi bör vara en egen diagnos. Ortorexi verkar alltså vara ett begrepp som man inte ser sig ha användning för inom psykiatrin, men som ändå sprids i media och på internet, och konsekvent med ett annat innehåll än som ursprungligen avsågs och som finns i resten av världen. För överdriven träning som enskilt symtom eller syndrom finns utomlands andra begrepp som ”compulsive exercise”. Att tvångsmässig träning (kombinerat med begränsat ätande, både till kvalitet och kvantitet) väldigt ofta ingår i traditionella ätstörningar är välkänt sedan tidigare.

Slutligen, vad händer på KÄTS den närmsta tiden?
-Vi fortsätter forska, om till exempel diagnostik och psykologiska processer vid ätstörning, och en av våra doktorander har halvtidskontroll i augusti. Vi fortsätter också med utbildningssatsningar, t.ex. en anhörigutbildning (för personer som har en anhörig med ätstörning) som blir klar i början av hösten.

Taggad , , ,