Fredagsläsning: “The Sequential Binge, a New Therapeutic Approach for Binge Eating: A Pilot Study”

Fernando Fader Rispudding (1926)

Den rekommenderade behandlingen vid hetsätningsproblematik – oavsett om den föreligger som en del av bulimia nervosa eller i form av en hetsätningsstörning – är KBT, eventuellt i kombination med antidepressiv medicinering. En ansenlig del av de patienter som genomgår KBT blir dock inte hjälpta av behandlingen. Den här veckans fredagsartikel beskriver en intressant pilotstudie där man har försökt att hitta nya vägar att angripa hetsätningsproblematik i lägen där KBT inte har haft effekt. Genom att fokusera på själva hetsätningssituationen och på ett tydligt regelstyrt sätt bryta upp den i flera identiska sekvenser med allt längre pauser emellan vill man bryta automatiken i skeendet, skifta kognitivt fokus och införa ett mått av tristess i förloppet. Syftet är här inte uttryckligen att i stunden minska den mängd mat som intas under hetsätningsepisoden – tvärtom så planeras hetsätningen tydligt utifrån hur stora matmängder personen i fråga då brukar inta, och sedan delas den maten upp i lika stora ”portioner” som intas i tur och ordning med paus emellan. Det nya är just pauserna, som ökar i duration från ungefär tio sekunder inledningsvis till drygt två minuter efter några sekvenser och som skjuter upp hetsätningen snarare än avbryter den helt. Man vill på så vis bryta den invanda rutin som hetsätningen ofta kommit att bli, minska belöningsaspekten i ätandet och få personen i fråga att ägna sin tankekraft åt att hålla sig till de nya reglerna snarare än att desperat, och förgäves, försöka avbryta hetsätningen helt och hållet.

I den aktuella studien har man provat metoden med femton patienter som tidigare genomgått KBT mot sina hetsätningsbesvär utan effekt. Utfallet var lovande: antalet hetsätningsepisoder minskade, deltagarna klarade att avstå från att hetsäta under längre perioder än tidigare och det totala matintaget under hetsätningsepisoderna sjönk. Det rör sig förvisso om en liten studie utan kontrollgrupp och med en tydligt utvald grupp av deltagare, men resultaten tyder ändå på att metoden är väl värd att utforska närmare framöver.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

SEDS vårmöte 2017

Sara Broos inleder SEDS vårmöte.

Förra veckan var det dags för SEDS årliga vårmöte och konferens som pågick under två fullspäckade dagar på Ingenjörshuset i Stockholm. SEDS står för Swedish Eating Disorder Society och är en intresseförening för personer som är professionellt verksamma inom ätstörningsområdet i Sverige. Föreningen startades redan 1993 under namnet Svenska Anorexi och Bulimi Sällskapet (SABS).

Flera medarbetare från Stockholms centrum för ätstörningar var på plats under dagarna som gick under temat ”relationernas betydelse i ätstörningsbehandling”. Vårmötet inleddes med att filmaren Sara Broos berättade som sin erfarenhet och relation med sin egen mamma under tiden Sara var sjuk i en ätstörning. Publiken fick även se en del ur hennes film ”Speglingar”.

Vidare berättade Peter Ankarberg, verksamhetschef Capio Psykiatri Östergötland, om varför psykoterapi hjälper. Dagarna fortsatte med berättelser om behandlingsmetoderna FAP och IP, aspekter av perfektionism vid ätstörningar, lågaffektiv metod som relationsbyggare och annat spännande. Det fanns även utrymme för statistik ur Riksät, information om nya FEDiCS samt att Tjejzonen berättade om sitt viktiga arbete.

Här kommer bilder från dagarna:

Helena Forsman från Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar.

Andreas Birgegård och Sara Norring från Kunskapscentrum för ätstörningar.

Katarina Lindstedt från SEDS styrelse och Kjerstin Neander, forskare och projektledare vid Region Örebro Län.

Peter Ankarberg pratar under temat ”Varför hjälper psykoterapi”.

Peter Ankarberg är psykolog, psykoterapeut och verksamhetschef för Capio Psykiatri Östergötland.

Sara Broos med sin kritikerrosade dokumentärfilm om hennes mor, konstnären Karin Broos.

Taggad , ,

Fredagsläsning: “Paternal age at childbirth and eating disorders in offspring”

Lilly Martin Spencer: Conversation Piece

Det är sedan tidigare känt att en högre ålder hos pappan vid ett barns födelse är kopplat till ökad risk hos barnet för psykiatrisk sjukdom i form av schizofreni och andra psykossjukdomar, bipolär sjukdom, autism, ADHD, beroendeproblematik m.m. Tidigare studier om ätstörningar och pappors ålder har uppvisat motsägelsefulla resultat. Veckans fredagsartikel publicerades i vintras och presenterar resultat från en studie på svenska befolkningsregister samt data från ätstörningsdatabaserna Riksät och Stepwise avseende personer födda mellan 1979 och 2001. Man fann här att individer vars pappor hade en högre ålder löpte större risk att insjukna i ätstörningssjukdom mellan 8 och 30 års ålder. Denna ökade risk kvarstod även efter att man hade justerat för andra potentiellt viktiga variabler så som mammans ålder, turordning i syskonskaran, föräldrarnas födelseland, utbildning, psykiatrisk vård och kriminalitet. Sambandet gällde både flickor och pojkar – möjligen sågs en något starkare tendens för pojkarnas del. Mann fann också, till skillnad från studier på andra psykiatriska sjukdomstillstånd, en något minskad risk för insjuknande i ätstörning hos flickor vars pappor var yngre än 24 år då barnet föddes. I dagsläget finns det ingen entydig förklaring till vad dessa forskningsfynd beror på. Artikelförfattarna nämner att mutationer i könsceller ökar i frekvens med stigande ålder, men nyligen genomförda studier har tonat ner betydelsen av sådana mutationer. Det är också möjligt att andra genetiska faktorer, så som ökad epigenetisk dysfunktion, eller sociala faktorer kan bidra. Tidigare studier has t ex visat att kroppsmissnöje och bantning är vanligare hos äldre män än hos yngre, i motsats till kvinnor vars kroppsmissnöje tenderar att avta med åren. Om äldre pappor uppvisar mer av kroppsmissnöje under barnets uppväxt kan det naturligtvis tänkas påverka hur barnet i sin tur förhåller sig till sin egen kropp och vikt, men sådana samband får än så länge ses som spekulationer.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Första artikeln med resultat från ANGI-studien publicerad

En bit av DNA. Foto taget av SR och National Human Genome Research Institute

I fredags publicerades den första artikeln med resultat från den omfattande ANGI-studien som undersöker bakomliggande biologiska och miljömässiga faktorer som orsakar anorexia nervosa. ANGI-studien är den största genstudien av ätstörningar som någonsin genomförts och blodprover har samlats in från 3495 personer med anorexia nervosa som har kontrollerats mot närmare 11 000 personer utan ätstörningar. Även Stockholms centrum för ätstörningar har varit med och rekryterat deltagare till studien som leds av Cynthia Bulik, professor vid Karolinska Institutet och University of North Carolina i Chapel Hill.

Artikeln publicerades i American Journal of Psychiatry och går att läsa här >

Sveriges Radio gjorde även en intervju med Cynthia Bulik som ni hittar här >

Taggad , ,

Fredagsläsning: “Four Pathways to Anorexia Nervosa: Patients’ Perspective on the Emergence of AN”

Charles Sheeler: Stairway to the studio (1924)

I den här veckans fredagsartikel har en norsk forskargrupp undersökt hur 36 patienter med anorexia nervosa själva beskriver uppkomsten av ätstörningen. Utifrån dessa patientberättelser har man sedan identifierat fyra återkommande strukturella komponenter och fyra distinkta vägar in i sjukdomen. De fyra strukturella komponenterna var prekursorer (dvs sådant som studiedeltagarna upplevde innan de blev sjuka och som de själva såg som bidragande faktorer i sjukdomsutvecklingen), triggande faktorer (dvs sådant som patienterna mer direkt beskrev som utlösande händelser), förstärkande faktorer (dvs sådant som uppstått som en del av sjukdomen och som fungerar förstärkande och vidmakthållande), och – slutligen – det lite svåröversatta ”self-determination”, som beskriver huruvida deltagarna själva varit medvetna om och eftersträvat en sjukdomsutveckling eller om de så att säga ”sveptes med” utan att själva uppleva någon kontroll.

I fråga om prekursorer – alltså sådant som förelåg före ätstörningen – tog deltagarna upp exempelvis drag av perfektionism, en tendens att vilja behaga andra, låg självkänsla, ensamhet, känslor av sorg, lättväckt ångest under barndomen, en vilja att dö, tidigare återhållsamma ätbeteenden, kroppshat, att vara liten och nätt eller att å andra sidan vara längre och större än sina kamrater, samt bantning och stort fokus på ett smalt kroppsideal hos familjemedlemmar. Det deltagarna upplevde som utlösande triggers kunde dels vara externa faktorer i omgivningen, så som negativa kommentarer om den egna kroppen, ett förhållande som tog slut, konflikter i familjen, övergrepp, föräldrars skilsmässa, eller att en familjemedlem gick bort, eller faktorer som var mer knutna till den egna personen, så som pubertetsförändringar, viktuppgång, intensiv fysisk träning eller känslor av misslyckande. Även förstärkande och vidmakthållande faktorer kunde vara externa: positiva kommentarer då man väl börjat rasa i vikt eller minskade förväntningar från omgivningen i och med att man blev sjuk, eller interna: känslor av framgång och självständighet, minskad ensamhet (”suddenly it was me and my eating disorder”, som en av deltagarna uttrycker det), lägre ångestnivåer, eller en känsla av tröst.

De här fynden är värdefulla i sig, men kanske inte så överraskande. Artikeln blir dock riktigt intressant när författarna baserat på dessa fyra strukturella komponenter sedan skisserar olika vägar in i en ätstörningssjukdom. De beskriver fyra olika profiler: ”The Avoidant”, ”The Achiever”, ”The Transformer” och “The Punisher”.

“The Avoidant”, inledningsvis, karakteriseras här av tydliga prekursorer, t ex i form av petighet med maten, blyghet, ensamhet och hög ångestnivå, men endast vaga hänvisningar till utlösande faktorer. Beskrivningarna hos den här gruppen handlar snarare om att ”det har varit så här hela livet” och man har sedan undan för undan glidit in en ätstörning utan någon tydlig ”self-determination”, det har bara blivit så. När ätstörningen väl har varit ett faktum har dessa personer sedan ofta kunnat upptäcka att sjukdomen har trängt undan andra tidigare besvär, något som får en vidmakthållande funktion.

”The Achiever” karakteriseras också av tydliga prekursorer, som dock snarare än försiktighet i fråga om mat och sociala relationer har handlat om perfektionism och att vara duktig inom olika områden, ofta i kombination med en vilja att vara andra till lags och en låg självkänsla. Här finns också ofta tydliga utlösande faktorer. Personer i den här gruppen beskriver inte sällan insjuknandet som en medveten process, där det blivit för svårt att fortsätta vara duktig på en mängd olika områden samtidigt (skola, sport, musik, vänner osv) och där man istället har funnit ätstörningen som något att koncentrera all sin kraft på. Denna känsla av att bemästra något som de flesta andra tycker är svårt – att gå ner i vikt – blir sedan till en tydlig vidmakthållande faktor.

För ”The Transformer” beskriver artikelförfattarna prekursorer i form av att känna sig större än jämnåriga kamrater, att inte lyckas i skolan och att känna sig utanför i sociala sammanhang – dvs något av motsatsen till den utåt sett lyckade och välanpassade ”The Achiever”. På samma sätt som hos ”The Avoidant” finns här inte så tydliga hänvisningar till utlösande faktorer, men däremot en tydlig ”self-determination” i förhoppningen att känslor av misslyckande och utanförskap ska försvinna till följd av viktnedgång.

”The Punisher”, slutligen, karakteriseras av tydliga prekursorer i form av självhat från tidig ålder, som kan har triggats ytterligare av pubertetsförändringar. Personer i den här gruppen tenderar enligt artikelförfattarna att upptäcka restriktivt ätande som ytterligare en form av självbestraffning och utvecklingen av anorexia nervosa sker gradvis som en del av en bredare självskadeproblematik, utan någon tydlig känsla av ”self-determination”.

En gemensam faktor som artikelförfattarna menar förenar alla dessa profiler är att ätstörningen uppstår som ett försök att bemästra svårigheter i livet, även om de bakomliggande besvären kan skifta i karaktär och den egna målmedvetenheten i ätstörningsbeteendena kan variera. Slutsatserna i studien är baserade på ett litet patientunderlag och ska knappast ses som heltäckande, men jag tror att många av oss som arbetar inom ätstörningsvården känner igen samtliga ovanstående fyra profiler hos olika patienter vi träffar i behandling. Där man inom ätstörningsforskningen inte sällan tenderar att leta efter en enda psykologisk profil som kan omfatta merparten av alla patienter som utvecklar t ex anorexia nervosa så belyser den här studien istället hur flera olika sorters bakomliggande, utlösande och vidmakthållande faktorer kan bidra till en skiftande bild inom en och samma sjukdomsgrupp.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Fredagsläsning: “Is Anorexia Nervosa a Version of Autism Spectrum Disorders?”

Horace Pippin: The Warped Table

Man har sedan länge noterat överlappande drag i fråga om anorexia nervosa och autismspektrumstörning (ett samlingsbegrepp för vad som tidigare betraktades som flera sinsemellan ganska olika tillstånd, så som autistiskt syndrom, Retts syndrom och Aspergers syndrom). Det är vid autism vanligt med selektivt ätande baserat på sensoriska faktorer som textur, temperatur och färg och det är känt att personer med autismspektrumstörning löper högre risk att drabbas av ätstörningsbesvär. Samtidigt är selektivt ätande i sig inte nödvändigtvis tecken på en regelrätt ätstörningssjukdom och det kan vara svårt att avgöra i hur hög grad ett avvikande ätande faktiskt hänger samman med rädsla för viktökning och andra typiska tankegångar av ätstörningskaraktär. Ibland kan ett sparsamt ätande hos personer med autism från början bero på starka sensoriska preferenser, för att sedan med tiden övergå i en mer renodlad ätstörningsproblematik med skev kroppsuppfattning, viktfobi osv.

I veckans fredagsartikel har man utgått från olika teorier om orsakerna bakom autismspektrumstörning och sedan försökt ta reda på hur väl de kan appliceras på personer med anorexia nervosa. Testgruppen bestod av 40 vuxna personer med anorexia nervosa, vars resultat sedan jämfördes med liknande tidigare studier där testpersonerna hade en autismspektrumstörning. Man använde sig av neuropsykologiska tester avseende ”emotional theory of mind” (här mätte man förmågan att urskilja känslolägen hos andra personer med ledning av ansiktsuttryck, förmågan att utläsa den känslomässiga tonen i verbala uttalanden tagna ur sin kontext samt förmågan att förstå relationella känslouttryck mellan karaktärer i korta filmklipp), exekutiv funktion (här använde man sig av Wisconsin Card Sorting Test, som mäter förmågan att flexibelt anpassa sig när nya regler introduceras i en enkel sorteringsuppgift), och central koherens (här använde man sig av ett test där försökspersonen ska urskilja en gömd form i en komplex geometrisk figur). Dessa tre deltester kan, något förenklat, sägas spegla tre olika hypoteser om grundläggande komponenter i autism: svårigheter att förstå och leva sig in i andras tankar och känslor, överdriven bundenhet av regler och bristande flexibilitet, samt överdrivet detaljfokus på bekostnad av helhetssyn. Man fann här att patienterna med anorexia nervosa och patienter med autismspektrumstörning uppvisade påtagligt likartade resultat. Båda grupperna hade svårt att tolka känslouttryck hos andra och att på ett flexibelt sätt skifta mellan olika uppgifter. De uppvisade också ett likartat stort fokus på detaljer. Artikelförfattarna skriver att svårigheter som dessa visserligen har en tendens att förekomma tillsammans, men att triaden ovan tycks vara specifik för just autismspektrumstörning och anorexia nervosa – personer med schizofrenisjukdom har på gruppnivå t ex svårt både med tolkning av emotionella uttryck och flexibilitet men uppvisar snarast en nedsatt förmåga till detaljfokus.

En svaghet i studien är att man jämför insamlade testresultat hos patienter med anorexia nervosa med tidigare forskningsresultat för personer med autismspektrumstörning istället för att själva skatta båda patientgrupperna, även om man har försökt att på bästa sätt matcha de jämförda grupperna i fråga om ålder, kön osv. Man bör också komma ihåg att autismspektrumstörning är ett livslångt, förhållandevis stabilt tillstånd, medan de svårigheter som anorexigruppen uppvisade kan hänga samman med undernäring och vara reversibla. Samtliga patienter med anorexia nervosa i studien var per definition underviktiga vid testtillfället, men underligt nog framgår det inte i studien exakt hur låg vikt de hade. Överlappande testresultat på en kognitiv nivå innebär heller inte per automatik att de underliggande psykologiska, biologiska eller genetiska mekanismerna är desamma. Trots detta är jämförelserna intressanta. Det är känt att anorexia nervosa och autismspektrumstörning samvarierar inom familjer på gruppnivå, vilket antyder en möjlig gemensam genetisk grund. Tidigare longitudinella studier har också pekat på att svag central koherens, exekutiv dysfunktion och nedsatt emotionell igenkänningsförmåga samtliga förekommer i högre utsträckning hos personer med anorexia nervosa i anamnesen, oavsett om det rör sig om patienter i akut sjukdomsfas eller om personer som återhämtat sig från sjukdomen.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

UMO-podden gör avsnitt om killar med ätstörningar

UMO är en webbplats för unga mellan 13 och 25 år som svarar på frågor om sex, hälsa och relationer. UMO har även en egen podcast där unga pratar om sex, kroppen, kärlek, vänskap, att må dåligt och mycket annat. I senaste avsnittet av UMO-podden får vi höra Joel och Oscar berätta om hur det är att vara drabbad av en ätstörning och vad som hjälpte dem. Ni hittar avsnittet här >

Taggad ,

Forskargruppen har fått forskningsmedel från Petrus och Augusta Hedlunds stiftelse

Yvonne von Hausswolff-Juhlin har tillsammans med sina medsökande Claes Norring, Ylva Ginsberg och Nils Erik Svedlund beviljats 500 000 kr till forskningsprojektet Centralstimulantiabehandling vid Bulimia Nervosa med och utan samtidig Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) – En pilotstudie.

Den planerade studien ska undersöka om centralstimulantia som normalt används i behandling av ADHD kan vara ett verksamt tillskott även vid behandling av bulimia nervosa. Projektet har tidigare fått stöd av Söderström-Königska sjukhemmet och förhoppningen är att studien ska starta under hösten 2017.

I studien kommer 50 vuxna patienter med bulimia nervosa behandlas med ADHD-medicinen Lisdexamfetamin (Elvanse) under en 6-veckorsperiod som jämförs med en 6-veckorsperiod utan tillägg av medicinen. Patienterna kommer samtidigt genomgå internetbehandling som vi erbjuder på kliniken.

Taggad , ,

Fredagsläsning: “Developing shared understandings of recovery and care: a qualitative study of women with eating disorders who resist therapeutic care”

Winslow Homer: the sick chicken

Vi har i tidigare fredagsartiklar här på bloggen lyft fram det faktum att många personer med ätstörning drar sig för att söka vård och att vissa aldrig blir aktuella för behandling trots mångåriga sjukdomsbesvär. Av naturliga skäl fokuserar huvuddelen av forskningen på området på personer som faktiskt kommer till vårdens kännedom. I veckans fredagsartikel har en australiensisk forskargrupp dock gjort en studie där man har sökt upp och intervjuat personer med ätstörningsbesvär som inte själva anser att de har några egentliga bekymmer och som har motsatt sig vård. Totalt rörde det sig om 25 personer som intervjuades, varav 19 befanns uppfylla kriterier för antingen anorexia nervosa eller så kallad ätstörning utan närmare specifikation. Sjutton av deltagarna hade varit sjuka i mer än fem år, sex av dem i mer än tio år, och fyra av dem i mer än tjugo år. Två huvudteman bakom tendensen att inte söka vård framkom i intervjuerna: att ätstörningsbeteenden skapade trygghet och att man hänvisade till samhälleliga normer om vad som utgör en hälsosam livsstil. Inte minst det sistnämnda tycktes spela stor roll, på så vis att deltagarna menade att restriktivt ätande och intensiv fysisk träning för dem var detsamma som att ta bra hand om sig själv och att det därför framstod som direkt felaktigt att söka hjälp för att försöka göra annorlunda. I tidigare artiklar har samma forskargrupp pekat just på hur ”hälsosamt ätande” blivit något av en samhällelig moralfråga som kan stärka personer med ätstörningsbesvär i deras uppfattning att de inte behöver vård. För oss som arbetar med ätstörningsvård är väl dessa fynd i och för sig inte särskilt överraskande, men där man annars ofta pratar om ambivalens och bristande behandlingsmotivation som att ”det är ätstörningssjukdomen som talar” är det i det här forskningsmaterialet tydligt att många deltagare snarast kopplade sitt återhållsamma ätande till personliga moraliska ställningstaganden och strävan efter att vara en god samhällsmedborgare som tar ansvar för sig själv.

Dessa forskningsresultat påminner om vad man funnit inom etnografisk och antropologisk ätstörningsforskning, där till exempel brittiska Anna Lavis och australiensiska Megan Warin skrivit om hur ätstörningen för vissa blir ett sätt att utöva ”self-care”, om än i en skev och destruktiv form. Fynden stämmer också ganska väl överens med forskningsresultat som presenterats av Andreas Birgegård med kolleger vid Kunskapscentrum för ätstörningar, där man bland annat har visat att höga poäng på självskattningsskalor som handlar om att ta hand om och sköta om sig själv faktiskt predicerade ett sämre behandlingsutfall – inte så märkligt egentligen, om det är så att många av dessa personer likställer att ta hand om sig själv med att vidmakthålla ätstörningssymptomen.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad

Vitalis 2017

eHälsa 2025

Patrik Sundström från SKL och Niklas Eklöf från Socialdepartementet presenterar hur Sverige ska bli bäst på eHälsa 2025.

Så var det åter igen dags för Vitalis som är Nordens största konferens för eHälsa och som varje år samlar tusentals deltagare under tre dagar i Göteborg. Ett av våra fokusområden i Forskargruppen hos oss är eHälsa och förutom vår internetbehandling, som vi erbjuder på kliniken, har vi flera spännande projekt på gång inom området. Vitalis är därför en viktig mötesplats för att knyta kontakter, få en överblick för eHälsa och även nå ut med våra projekt och idéer.

Regeringen har tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ställt sig bakom en gemensam vision för eHälsa som lyder att Sverige ska vara bäst på eHälsa 2025. Årets konferens handlade mycket om hur vi organiserar arbetet för att komma dit. Även om det låter både lite högtravande och ouppnåeligt är det bra att sikta högt och ha ett tydligt mål att jobba mot. Det råder ingen brist på innovation inom vården idag och tekniken har funnits sedan länge, det stora arbetet ligger i att organisera och leda utvecklingen för eHälsa i praktiken.

Under dagarna fick jag ta del av flera goda exempel på hur man framgångsrikt har organiserat arbetet med eHälsa runt om i Sverige. Särskilt imponerad blev jag av Landstinget i Kalmar län som både har vågat satsa och arbetat strategiskt med eHälsa under en längre tid, vilket nu har gett utdelning för både patienter och personal.

Här kommer bilder från dagarna:

Krister Björkegren och Anna Strömblad från Landstinget i Kalmar län pratar om ledarskapets betydelse för digital transformation.

Vitalis är förutom en konferens även en stor mässa som lockar många besökare och utställare inom eHälsa.

Inera, SKL, Socialstyreslen och eHälsomyndigheten hade en gemensam monter på mässområdet.

Flera potentiella användningsområden för virtual reality inom sjukvården.

Hanna Broberg Danielsson från Linnéuniversitet i Kalmar pratar om kompetensbehov och utbildning inom eHälsa och presenterade en masterutbildning som är under utveckling.

Patrik Hansson och William Hamilton från VR-företagen Vobling och Mimerse pratar om hur den virtuella och förstärkta verkligheten kan förändra och förbättra sjukvården.

Magnifik utsikt från Gothia Towers.

Kristofer Ekström, projektledare för Stegvis och arbetar med webb, kommunikation och eHälsa på SCÄ FoU

Taggad