Kategoriarkiv: Okategoriserade

Fredagsläsning: ”A feasibility study comparing a web‐based intervention to a workshop intervention for caregivers of adults with eating disorders

Utbildning för anhöriga till patienter med ätstörningar brukar innehålla olika komponenter och erbjuds på olika sätt. I en pilotstudie har forskare undersökt hur två olika web-baserade anhörigutbildningar tas emot och vilka effekter de producerar. Utbildningen byggde på innehåll från en tidigare utvärderad behandling som heter ” Overcoming anorexia online. Effective caring. A web‐based programme for carers of people with AN”. Innehållet från detta program anpassades för att ges som online workshop under två dagar. Den sedvanliga web-baserade interventionen jämfördes därmed med en workshop variant där dag 1 och 2 gavs med ungefär en månads mellanrum. Forskarna även utvecklade arbetsmaterial för deltagarna för att jobba med innehållet i linje med det som tog upp under dessa två workshopsdagar. Kärnkomponenterna i utbildningen var kunskap om ätstörningar, effektiv kommunikation och hur förändring sker i olika stadier, ätstörningens effekt på familjen, stöd vid måltider och riskbedömning, hetsätning och självrensning, att förebygga återfall, samt anhörigas egna behov. Deltagarna (n=50) som var anhöriga till patienter med restriktiv AN eller AN med hetsätning och självrensning, samt anhöriga till patienter med BN slumpades till att ta del av den indivduella webinterventionen i egen takt under 8 veckor med en halvtimmes stöd av en terapeut varje vecka, eller till samma innehåll som gav i form av två workshopsdagar (7 timmar per dag) digitalt. Patienterna var 17 år eller äldre.

Bortfallet från både workshop (n=5, 12.2%) kontra sedvanlig webutbildning (n=4, 10%) var likadant. Kvalitativa undersökningar som gjordes med några anhöriga från varje betingelse visade på positiva intryck och upplevelser. Deltagarna tyckte att de hade lärt sig användbara färdigheter för att hjälpa sin anhörig med en ätstörning. Från båda betingelserna fanns det positiv, negativ och neutral återkoppling. Dem som fick workshop hade önskat få möjlighet till mer pågående stöd bortom workshopsdagarna och dem som fick jobba individuellt med programmet hade önskat få tillfälle att diskutera olika frågor med andra i samma situation. Samtidigt tyckte många i det individuella programmet att det var värdefullt att jobba i egen takt och dem som var i workshopsbetingelsen uppskattade möjligheten att ha kontakt med andra, vilket varade även efter avslutad workshop. I båda betingelserna var man kritisk mot bristande möjlighet att träna på de färdigheter man lärde sig. Effekten av interventionen (i form av effektstorlekar) var relativt lika. På samtliga utfallsvariabler såg man en förbättring vid 3 månades uppföljning med undantag för problemlösning och upplevelsen av psykologiskt välbefinnande. Även om det fanns några små skillnader mellan individuell web-baserad utbildning och web-baserad workshop var dessa mycket små.

Det är värt att påminna sig att denna studie hamnar någonstans mellan anhörigutbildning och behandling. Frågan är hur mycket inslag av behandling ska finnas i anhörig-”utbildning”. De flesta deltagare i denna studie hade initialt en tydligare preferens att gå workshopsutbildningen, men i slutändan såg man att det finns för- och nackdelar med båda varianterna. Viktigt att ha med sig är kanske att effekterna inte tycks skilja sig mellan dessa två olika former av utbildning/behandling.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Eating disorders and disordered eating behaviors in the LGBT population: a review of the literature”

Enligt forskning upplever personer som tillhör minoritetsgrupper vad gäller sexuell läggning (LGBT gruppen) högre grad av psykopatologi i allmänhet. Detta har man attribuerat till den stress som dessa personer upplever pga bland annat stigmatisering och olika fördomar i samhället.
I en nyligen utkommen litteraturöversikt har forskare undersökt förekomsten av ätstörningar, störd ätande och risk för ätstörningar hos ungdomar och vuxna i LGBT gruppen.
Det visade sig att det mönster man ser i samband med andra psykiatriska störningar stämmer även vid ätstörningar. LGBT gruppen hade större insjuknande i ätstörningar och problematiska ätbeteenden jämfört med heterosexuella och cispersoner. När det gäller risken för ätstörningar var den förhöjd för barn och ungdomar som var gay, bisexuella och transgender. Mönstret var mindre tydligt för lesbiska ungdomar och vuxna.
Dessa fynd är inte nya. Tidigare studier har visat att det finns en förhöjd risk, men resultaten har pekat åt lite olika håll. Denna översikt ger en sammanfattande bild. Av ännu större intresse är att forskarna noggrant gått igenom alla riskfaktorer som har undersökts i olika studier och vad som framkommer för respektive minoritetsgrupp. Den kunskapen kan vara av intresse både i kliniska sammanhang för ökad förståelse av olika stressorer som kan föreligga för patienter med ätstörningar som tillhör sexuella minoritetsgrupper, och i framtida studier om riskfaktorer för ätstörningar.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,

Fredagsläsning: ”How do you define recovery? A qualitative study of patients with eating disorders, their parents, and clinicians”

För att närma sig en bättre definition av tillfrisknande vid ätstörningar har man i en nyligen publicerad studie undersökt perspektivet av patienter, deras föräldrar och de professionella som har varit involverade i deras vård. Patienterna hade olika ätstörningsdiagnoser och inte bara anorexia nervosa. Kvalitativa intervjuer användes. Totalt sett intervjuades 24 patienter i åldrarna 12-23, deras föräldrar (n=20) och 34 behandlare (dietister, terapeuter och primärvårdskontakter). Fyra huvudsakliga teman blev framträdande för vad som kännetecknar tillfrisknande: 1) psykologiskt välbefinnande, 2) attityder och beteende som är relaterade till ätande, 3) fysiska markörer och 4) positiv självbild och kroppsuppfattning.

Psykologiskt välbefinnande var det vanligaste temat som togs upp av alla inblandade (patienter, föräldrar och professionella). Kliniker och föräldrar betonade den lite mer än patienterna. Det fanns samtidig ingen skillnad mellan de olika kategorier av kliniker i betoning av psykologiskt välbefinnande som kännetecknande drag för tillfrisknande. För patienter och deras föräldrar var beteenden och attityder som var relaterade till ätande den andra viktigaste aspekten, medan den hamnade på tredje plats i de professionellas rangordning. De professionella tog upp fysiska aspekter som andra viktigaste punkten, medan den var den minst diskuterad bland patienter och föräldrar. Att acceptera sig själv och sin kropp diskuterades minst av de professionella medan det låg på tredje plats hos patienter och föräldrar. Patienter, deras föräldrar och de professionella var överens kring dessa teman, men lade olika stor betydelse i dessa. Inom varje tema fanns det också olika perspektiv. Trots att all pratade mest om psykologiskt välbefinnande fanns det inbördesskillnader som kan vara viktiga. Medan patienter och kliniker tyckte att minskning av ätstörningsrelaterade tankar och ökning av positiv affekt var det viktigaste för psykologiskt välbefinnande, betonade föräldrar ökning av coping strategier och minskad ångest.

Aktuella förslag på definition av tillfrisknande från övrig forskning under de senaste åren betonar betydelsen av psykologiska, fysiska (inklusive viktnormalisering) och beteendemässiga aspekter. Även om kontroll av somatiska parametrar är på många sätt enklare i behandlingen behöver vi beakta förändring av psykologiska och beteendemässiga aspekter på ett kontinuerligt sätt i behandlingen i högre utsträckning än tidigare. Forskarna lyfter fram behovet av utveckling av korta och informativa instrument som kan bidra till detta och att patienter, föräldrar och de professionella redan tidigt är mycket öppna med att diskutera mål och mätning i behandlingen.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Scrutinizing Domains of Executive Function in Binge Eating Disorder: A Systematic Review and Meta-Analysis”

Det finns ett stort intresse för eventuell betydelse av specifika svårigheter med så kallade exekutiva funktioner vid ätstörningar. Exekutiva funktioner är kognitiva processer som gör det möjligt för oss att planera, övervaka och kontrollera målstyrda och adaptiva beteenden. Man antar att t.ex. svårigheter med inhibition (att hejda sig) som är en central exekutiv funktion kan kanske förklara överkonsumtion av högdensitets och aptitretande mat hos patienter med hetsätningsstörning. I vissa studier har man också sett att den patientgrupp kan ha vissa svårigheter med att fatta beslut, vilket kan vara en grund till att man kan bortse ifrån negativa konsekvenser av vissa beteenden.

I en översiktsstudie har forskare sammanställt relevanta studier där man har undersökt olika exekutiva funktioner hos patienter med hetsätningsstörning. Man valde studier som hade relativt god kvalitet. Av nästa 2000 studier som framkom vid sökningen plockade man 28 så kallade fall-kontollstudier. I dessa studier jämförs patientgruppen (Fall) med någon form av kontrollgrupp. Forskarna fokuserade på fyra exekutiva funktioner, eller snarare domäner, vilket innebär att ibland flera mer specifika exekutiva funktioner samverkar för att möjliggöra det som kännetecknar domänen. Dessa var kognitiv flexibilitet, beslutsfattande, inhibitorisk kontroll, samt arbetsminne. Den enda exekutiva funktion där man såg en skillnad mellan patienter med hetsätningsstörning och kontrollgruppen var arbetsminne. Patienter med hetsätningsstörning presterade sämre på arbetsminnesuppgifter. Forskarna också observerade att patienter hade något sämre prestation på problemlösningsuppgifter, men lika bra förmåga att planera som kontrollgruppen.

Det är ofta en fördel att göra sådana här systematiska studier där man med hjälp av meta-analys sammanställer data från flera studier och undersöker deras samlade effekt. I denna meta-analys ingick dock ganska få studier gällande varje exekutiv funktion, vilket beror på att de enstaka studierna använt sig av många olika mått som inte alltid går att lägga ihop med varandra. Kontrollgruppen bestod också av deltagare med fetma. Även om den betydande andel av patienter med hetsätningsstörning lider av fetma eller övervik så hade studien blivit starkare och man kunde dra mer säkra slutsatser om det också fanns kontrollgrupper som var normalviktiga, då fetma i sig kan hänga samman med vissa svårigheter med exekutiva funktioner.

Totalt sett är dock studien intressant och ett bra bidrag till kunskapsbasen. Den visar att många av våra antaganden om problem med exekutiva funktioner hos denna patientgrupp inte stämmer och att vi behöver rikta och systematisera forskningen för att komma fram till mer robusta slutsatser.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Fredagsläsning: ”Dialectical behavior therapy self-help for binge-eating disorder: A randomized controlled study”

DBT

Eftersom småätande är ett vanligt fenomen vid hetsätningsstörning och en av huvudanledningarna till viktuppgång, samt då man har observerat att ätandet många gånger har emotionsreglerande funktion har man under lång tid intresserat sig för effekten av dialektisk beteendeterapi (DBT) för hetsätningsstörning. Nu har forskningen på denna front kommit till att även utvärdera effekten av DBT-baserad självhjälp.

I en studie från Canada studerade man effekten av DBT-baserad självhjälp med och utan stöd i jämförelse med allmän självhjälpsbetingelse utan stöd. Man screenade 558 intresserade deltagare och av dessa uppfyllde 298 de initiala kriterierna för deltagande. Tyvärr var det vara 175 som medverkade i en telefonbaserad telefonintervju och i slutändan var det vara 76 som uppfyllde kriterierna för deltagande. Samtliga deltagare hade en hetsätningsdiagnos enligt DSM-5 och bedömda med Eating Disoders Examination intervju.

Dessa deltagare delades slumpmässigt in i tre grupper: 1) DBT-baserad vägledd självhjälp, 2) DBT-baserad ren självhjälp (inget stöd eller vägledning under tiden), eller 3) en allmän självhjälp utan stöd där programmet handlade om att förbättra sin självbild. De i DBT-baserad självhjälp fick Debra Safers självhjälpsbok och i första betingelsen fick de även 6 videobaserade samtal á 30 minuter för att få stöd att jobba med materialet. Deltagarna var i genomsnitt 41 år gamla och hade i genomsnitt ett BMI på 37. Effekten av dessa program utvärderades 12 veckor efter start, samt tre månader efter avslutad intervention.

Eftersom en antal deltagare valde att inte medverka i intervjun efter avslutad självhjälp tog man data från frågeformulär om frekvensen av hetsätningar för dessa deltagare. Både vid avslutad självhjälp och vid uppföljning hade hetsätningar minskat i alla tre betingelser utan några skillnader dem emellan. Efter avslutad behandling var det en lägre proportion av patienter i DBT-baserad självhjälp som fortfarande ägnade sig åt hetsätning över diagnostisk tröskel (dvs 4 eller fler episoder under den senaste månaden) jämfört med allmän självhjälp utan stöd (med fokus på självkänsla), men skillnaden visade sig inte vara statistiskt säkerställd. Det fanns dock ingen skillnad mellan olika varianter av DBT-baserad självhjälp. Det fanns ingen skillnad mellan betingelserna vad gäller andelen patienter som hade slutat hetsäta helt, förbättringar i generell psykopatologi eller livskvalitet.

Även om resultaten kan te sig nedslående ska man komma ihåg att DBT-baserad självhjälp jämfördes med en aktiv betingelse och inte en väntelista som de flesta studier om självhjälp använder sig av. Studien blev dock liten och hade därmed även låg så kallad ”power” för att kunna upptäcka eventuella skillnader. Studien är lovande och motiverar större randomiserade kontrollerade studier av DBT-baserad självhjälp för hetsätningsstörning.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Tips: Föreläsningar från “SANE Sweden 2019 PANS Conference – Pooling Knowledge, Moving Forward”

I början av oktober deltog jag i konferensen ” SANE Sweden 2019 PANS Conference – Pooling Knowledge, Moving Forward” i Malmö. Temat var så kallade ”pediatric acute-onset neuropsychiatric disorder”, förkortat PANS, där man utöver tics och/eller symtom på tvångssyndrom kan se ADHD-liknande symtom, svår ångest, irritabilitet, raseriutbrott, känslighet för ljud eller ljus, sekundär enures, påtaglig regression i fråga om utvecklingsnivå och handskrift/ritande samt emellanåt tydliga restriktiva och rigida ätbeteenden. Vi har tidigare skrivit om påverkat ätande vid PANS här på bloggen >

Föreläsningarna från konferensen finns nu att ta del av online. Här hittar man bland annat intressanta föredrag av Christopher Gillberg, Cynthia Kapphahn från Stanford University på temat ”Disordered eating in children and adolescents with PANS” samt Caroline Gromark från BUP:s OCD-team om deras praktiska erfarenheter av arbete med denna patientgrupp.

Mattias Strand, överläkare vid Stockholms centrum för ätstörningar och forskarstuderande vid Karolinska Institutet

Boktips: “Cognitive-Behavioural Therapy for Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder”

Vi har tidigare vid flera tillfällen tagit upp diagnosen undvikande/restriktiv ätstörning (på engelska förkortat ARFID för avoidant/restrictive food intake disorder) här på bloggen, dels i en serie blogginlägg hösten 2017 (Här hittar ni Del 1, Del 2 och Del 3) och dels apropå de artiklar i ämnet som vi har skrivit för Läkartidningen och International Journal of Eating Disorders.

I början av året publicerades den första behandlingsmanualen för KBT vid ARFID. Författarna är Jennifer Thomas och Kamryn Eddy, som båda är forskare vid Harvarduniversitet i Boston och som arbetar kliniskt med ätstörningsbehandling vid Massachusetts General Hospital. Deras behandlingsmetod, som de kallar för CBT-AR, bygger till stora delar på behandlingsverktyg som är verksamma vid pediatriska uppfödningssvårigheter, vid ätstörningsbehandling (så som KBT-E och familjebaserad behandling, FBT) och vid behandling av ångesttillstånd. KBT vid ARFID följer i grund och botten samma struktur som KBT vid annan ätstörningssjukdom. Behandlingen är uppdelad i fyra faser: en introduktionsfas med fokus på tidiga förändringar, en kortare planeringsfas, en längre tredje fas med fokus på vidmakthållande faktorer samt en avslutningsfas. För yngre patienter arbetar man familjebaserat. En tydlig skillnad gentemot sedvanlig KBT-behandling vid ätstörningssjukdom är dock att många av de moment som brukar tas upp under fas 3 och som har att göra med ångest kopplad till kropp och figur inte är aktuella vid behandling av ARFID, eftersom dessa patienter per definition inte har besvär med viktfobi eller skev kroppsbild som en orsak bakom det restriktiva ätandet.

Behandlingsmodellen utgår från tre subdomäner inom ARFID: i) selektivt ätande och en snäv matrepertoar, ii) allmänt låg aptit och ointresse för mat samt iii) rädsla för att t ex sätta i halsen eller att kräkas. Aktuell forskning pekar på att dessa tre ARFID-varianter ofta förekommer i olika hög grad hos en och samma patient – ett typfall kan t ex vara en person som alltid har haft dålig aptit eller en ovilja att prova ny mat och som sedan drabbas av ytterligare obehag och rädsla efter att ha råkat sätta något i halsen eller efter att ha drabbats av akut magsjuka. En konstant låg aptit och ett utpräglat selektivt ätande kan till stora delar antas vara medfödda drag, medan obehag till följd av att t ex ha satt mat i halsen mer har karaktären av trauma. Författarna poängterar dock att behandlingen inte i första hand fokuserar på att försöka komma åt dessa bakomliggande faktorer, som sällan låter sig påverkas direkt. Istället handlar CBT-AR om att bryta den onda spiral av undvikande och vidmakthållande som ofta har uppstått till följd av medfödda faktorer eller tidigare traumatiska upplevelser. En grundläggande konceptualisering utgår från följande modell, som sedan kan anpassas efter den ARFID-domän som är mest framträdande hos patienten:

En person som är under hela sin uppväxt har varit väldigt selektiv i sitt ätande kan t ex ofta undvika att gå ut och äta med andra eller tackar konsekvent nej till middagsinbjudningar eftersom hen inte kan förutse vad som kommer serveras. Detta medför dock i sin tur att hen heller aldrig får möjlighet att prova nya födoämnen som hen kanske faktiskt hade kunnat tycka om. För en person som ständigt bara äter ett fåtal födoämnen tillagade på ett visst sätt kan också en sådan konkret faktor som bristande matlagningskunskap göra det svårt att bredda registret. Målet med CBT-AR är här inte att få patienten i fråga att tycka om en vid repertoar av mat – det är sällan realistiskt. Istället handlar det om att kunna våga prova ny mat och att kunna bredda sitt födointag så pass mycket att man säkerställer ett tillräckligt näringsintag och kan klara av att utvidga sitt sociala liv.

I de fall då ARFID-problematiken medför en undervikt är författarna tydliga med att mängd går före variation, så att man i första hand behöver satsa på att hjälpa patienten att få sig tillräckligt mycket mat för att undvika undernäring innan man försöka vidga repertoaren av acceptabla födoämnen. Detta behöver dock inte nödvändigtvis vara särskilt komplicerat. En viktig skillnad är här att till skillnad från personer med anorexia nervosa så är den mat som personer med ARFID vanligen föredrar – så som raffinerade kolhydrater och processade mejeriprodukter – ofta förhållandevis energität. För någon som exempelvis bara äter pasta med smör så behöver det i ett första skede inte vara så svårt att säkerställa ett tillräckligt energiintag: man får helt enkelt ordinera ännu mer pasta med smör. Författarna skriver:

“Patients and families may balk at this suggestion if the patient’s preferred foods are considered unhealthy by societal standards. Indeed, it is rare that a doctor would give a patient carte blanche to eat as much pizza, ice cream, and chicken nuggets as possible, yet that is exactly what the CBT-AR therapist does when the patient is underweight.”

I ett andra skede kan man naturligtvis också behöva jobba med att kunna våga prova annan mat, men det sker först då undervikt inte längre utgör en fara. Författarna poängterar dock också att ARFID för vissa snarare präglas av övervikt, just i och med att den mat som tolereras inte sällan är utpräglat energität.

För personer som i första hand snarare lider av ett allmänt ointresse för mat eller av rädsla för att sätta i halsen kan behandlingsinslag på KBT-vis innebära att steg för steg prova att utsätta sig för sådant som mättnadskänsla eller att äta icke-flytande kost och få märka att inget farligt händer. Dessa övningar beskrivs detaljerat och handfast i boken och det är lätt att hänga med i författarnas resonemang och motiv bakom behandlingsinslagen. Man ska komma ihåg att CBT-AR är skapat med ledning av författarnas egna erfarenheter av vad som fungerar – nu behöver metoden också prövas forskningsmässigt för att säkerställa att den verkligen leder till goda resultat för gruppen av ARFID-patienter. Eftersom vi vid Stockholms centrum för ätstörningar i dagsläget inte har i uppdrag att behandla personer med ARFID är boken kanske inget som kommer användas dagligdags i vår behandling, men det kan såklart ändå vara intressant och viktigt att lära sig mer om angränsande områden. En hel del av de metoder som beskrivs här kan säkerligen också komma till användning för vissa patienter med en mer typisk ätstörningssjukdom, då detta ju på intet vis utesluter att man samtidigt också kan lida av en utpräglat snäv matrepertoar eller rädsla för att sätta i halsen.

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Märkt

Fredagsläsning: Alliance, technique, both, or more? Clinicians’ views on what works in cognitive-behavioral therapy for eating disorders

Fredagsartikeln denna gång handlar om klinikers uppfattning, värdering och användning av den terapeutiska relation och tekniker i kognitiv beteende terapi (KBT), deras effekt på behandlingsutfall och relationen till klinikers ångestnivå.

Artikelförfattarna använde en korrelationsdesign för att undersöka klinikernas uppfattning om betydelsen av allians och teknik i KBT för utfallet av terapi och för att se ifall dessa förväntningar var i linje med litteraturen, samt för att se om klinikernas tillskrivning av utfall till allians eller teknik hänger samman med deras karaktäristika (olika aspekter av ångest), handledning och faktisk användning av KBT tekniker.

I studien deltog 98 kliniker (91 kvinnor och 7 män) med olika grundprofessioner såsom psykologer, sjuksköterskor, kuratorer, dietister eller arbetsterapeuter som jobbade med patienter med ätstörningar och med ett genomsnitt av 10 års arbetserfarenhet. Varje kliniker besvarade några frågeformulär om deras uppfattning kring den terapeutiska relationen och KBT tekniker, samt ångestkänslighet och hantering av osäkerhet (Intolerance of Uncertainty Scale, IUS-12). Dessutom skulle deltagarna ge ett estimat (i procent) för hur mycket inflytande de menar att de två specifika faktorer, den terapeutiske relationen och KBT tekniker har på behandlingsutfallet och behövde inte utesluta andra faktorer, då summan av de två faktorer inte behövde utgöra 100%. Till slut skulle deltagarna utifrån en skala ange hur sannolikt det var för dem att använda specifika eller generella KBT tekniker under behandling av patienter med ätstörningar. I genomsnitt tillskrev de deltagande klinikerna effekten av den terapeutiske relationen på utfallet av behandlingen som 34.6% och effekten av KBT tekniker som 60.2%. Det betyder att de i stort sett tillskrev 100% av effekten till dessa två faktorer medan i litteraturen är estimaten 7.4% för relation och 15% för teknik. Det fanns inget samband mellan vad klinikerna tillskrev effekten och handledning. Angående måttet för ångest verkade kliniker med lägre prospektiv ångest luta mer mot att KBT tekniker förklarar behandlingsutfallet medan kliniker med högre inhibitorisk ångest värderade oftare den terapeutiske relationen som särskild viktig för utfallet av behandlingen.

Artikelförfattarna funderade över om kliniker överlag tenderar att ha ett mer internt ”locus of control” som bidrar till mindre benägenhet att tänka på och ange externa okontrollerbara faktorer som förklaring till utfallet av behandling. Författarna menar att det är viktigt att korrigera dessa uppfattningar gällande betydelsen av allians och teknik för behandlingsutfall hos kliniker som jobbar med ätstörningar och betonar att det är bra att diskutera relationen mellan teknik och allians. Det finns ingen motsättning mellan dessa, resonerar författarna. Det har visats i CBT-E att tidigt fokus på tekniker för beteendeförändringar gynnar alliansen. Fokus på tekniker är inte ett steg bort från allians, utan ett steg närmare på samma sätt som högre allians bidrar till bättre mottagande av tekniker.

Här kan ni läsa artikeln >

Nina Lindvall, psykologstudent och Ata Ghaderi, psykolog på SCÄ FoU

Utbildning i Family based treatment (FBT) med professor James Lock

Professor James Lock. Foto: Stanford Medicine

Dr. James Lock är professor i barn och ungdomspsykiatri vid Stanford University och en av grundarna av behandlingsmetoden Family based treatment (FBT), eller på svenska Familjebaserad terapi. FBT är en evidensbaserad behandlingsmetod och rekommenderas som förstahandsbehandling för barn och ungdomar med ätstörningar, enligt nationella riktlinjer.

I maj kommer Dr. James Lock till Sverige för att tillsammans med Stockholms centrum för ätstörningar erbjuda två separata utbildningar i FBT. Det kommer vara en introduktionsutbildning i FBT och en fördjupande utbildning som riktar sig till personer som redan känner till eller arbetar med behandlingsmetoden. Dr. Lock kommer gå igenom forskningen, teoretisk grund och även genomföra rollspel där du får möjlighet att se och delta i hur metoden utförs i praktiken.

Vem kan delta?

Förutom klinikens medarbetare riktar vi oss till dig som arbetar med barn, ungdomar och deras familjer inom ätstörningsvården eller annan barn och ungdomspsykiatri.

Datum och tider:

Introduktion i FBT
9-10 maj, 09:00-16:00 båda dagarna (lunch 12:00-13:15)

Fördjupning i FBT
6-7 maj, måndag 08:00-15:00, tisdag 09:00-16:00 (lunch 12:00-13:15)

Plats:

Stockholms centrum för ätstörningar, Föreläsningssalen Plan 1
Wollmar Yxkullsgatan 27B

Kostnad:

5 000 kronor per utbildning och deltagare

Anmälan:

Anmäl dig till utbildningarna via länkarna senast 17 april (Max 40 deltagare):

Introduktion i FBT >
Fördjupning i FBT >

Har du frågor om utbildningen kan du kontakta oss på sca.slso@sll.se

Märkt , , ,

Stockholms centrum för ätstörningar lanserar internetbehandlingen NÄRA

Nu lanserar vi en ny internetbehandling som har tagits fram av kliniker, forskare och patienter på kliniken. Behandlingen har namnet NÄRA och riktar sig till vuxna patienter med bulimia nervosa, hetsätningsstörning och relaterade diagnoser.

-Tanken är att NÄRA ska bidra till en jämlik, evidensbaserad vård när och där det passar patienten, säger Elisabeth Welch, psykolog och enhetschef på Forsknings och utvecklingsenheten på SCÄ.

Behandlingen bygger på den evidensbaserade behandlingen Enhanced Cognitive Therapy (CBT-E) som är särskilt framtagen för behandling av ätstörningar. Denna behandling har i forskning visat sig vara framgångsrik för behandling av flera olika typer av ätstörningsdiagnoser.

-Nära bygger på principer och metoder från CBT-E. CBT-E är en vidareutveckling av KBT för ätstörningar som utformades redan i början av 1980-talet och som har genomgått omfattande forskning och förfining, säger Ata Ghaderi, professor i klinisk psykologi vid Karolinska Institutet.

Ätstörningar hör till de mest allvarliga psykiatriska diagnoserna. Majoriteten av patienterna med ätstörningar lider av bulimia nervosa, hetsätningsstörning och liknande tillstånd, medan en mindre grupp lider av anorexia nervosa. Även om det idag finns bra och effektiv behandling söker majoriteten av de som drabbas inte hjälp för sin ätstörning. På grund av den skuld och skam som oftast är förknippade med ätstörningar tar det i genomsnitt 10-12 år innan de drabbade söker hjälp. Att erbjuda internetbehandling som ett första steg kan sänka tröskeln för att flera ska kunna ta del av en kvalitativ vård.

-Aktuella internationella riktlinjer för behandling av ätstörningar rekommenderar även att självhjälp ska erbjudas som ett första steg i behandling av bulimia nervosa och hetsätningsstörning, säger Elisabeth Welch.

NÄRA förmedlas genom behandlingsplattformen Stöd och Behandling som ingår i 1177 Vårdguidens eTjänster. För att söka till behandlingen behöver du göra en Egenanmälan för bedömning på Stockholms centrum för ätstörningar.

Läs mer om internetbehandlingen NÄRA här >

Märkt