Kategoriarkiv: Okategoriserade

Fredagsläsning: Perfectionism interventions targeting disordered eating: A systematic review and meta-analysis

Perfektionism är en riskfaktor för flera psykiska sjukdomar som t ex depression, ångest, OCD och ätstörningar. Perfektionism spelar även en roll i vidmakthållande av t.ex. ätstörningar.

I en litteraturöversikt och meta-analys, publicerad i International Journal of Eating Disorder undersökte författarna interventioner som adresserar perfektionism och deras påverkan på stört ätbeteende, problem med kroppsuppfattning, depression och ångest. I studien inkluderas totalt 17 studier, samtliga använde sig av KBT som grund i behandlingen.

Resultatet visade att interventioner som riktar sig mot perfektionism var effektiva för att minska såväl perfektionism som störda ätbeteenden och problem med kroppsuppfattning. Behandlingsinsatser mot perfektionism hade större påverkan vid ätstörning än vid depression och ångest. Författarna lyfter fram att detta är visar på vikten av att jobba med perfektionism vid behandling av ätstörningar men att resultatet bör tolkas med försiktighet eftersom studien har vissa begränsningar.

Här kan du läsa artikeln i sin helhet >

Märkt

Disputation för Mattias Strand!

Förra veckan disputerade Mattias Strand med sin avhandling Self-admission as a treatment tool in severe anorexia nervosa. Mattias är specialistläkare i vuxenpsykiatri och överläkare vid Transkulturellt Centrum. Han har tidigare arbetat i många år vid Stockholms centrum för ätstörningar, där han bland annat ansvarade för uppföljningen av projektet om självvald inläggning.

Som huvudhandledare har Mattias haft Elisabeth Welch som är docent och enhetschef för Forsknings- och utvecklingsenheten på SCÄ. Bihandledare har varit professor Cynthia M Bulik, Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik på Karolinska Institutet och docent Sanna Aila Gustafsson, Institutionen för medicinska vetenskaper på Örebro universitet.

Disputationen ägde rum förra fredagen och opponent var professor Mikael Sandlund, Institutionen för klinisk vetenskap, Umeå universitet. I betygsnämnden deltog professor Mia Ramklint, Institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet, docent Lena Flyckt, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet och docent Per Johnsson, Institutionen för psykologi, Lunds universitet.

Här kan ni läsa avhandlingen >

Märkt

Fredagsläsning: ”Intolerance of Uncertainty and Eating Disorder Symptoms Over the Course of Intensive Treatment”

En linje i forskning om behandling av ätstörningar är att få ökad kunskap om kärnprocesser som vidmakthåller ätstörningar. Om vi identifierar dessa processer kan vi förfina våra behandlingar och fokusera på just de processer som är aktuella för varje enskild individ. En sådan process är intolerans av osäkert. Det betyder att man upplever betydande oro och obehag vid situationer som upplevs som osäkra. Denna upplevelse är inte bara något som man ser i samband med ångestproblematik (t.ex. generaliserat ångestsyndrom), utan kan finnas vid många andra typer av psykiatriska problem. 

Tidigare studier visar på ett samband mellan intolerans avosäkerhet och symptom på ätstörningar. Det som forskare i föreliggande studie har gjort var att se om intolerans för osäkerhet minskar under behandling för ätstörningar, samt om tidig minskning av den kan predicera utfallet av behandlingen. De studerade 274 patienter med ätstörningar, både tonåringar och vuxna. Majoriteten var kvinnor (86%) och i genomsnitt hade de haft en ätstörning i 7 år. De flesta hade diagnosen anorexia nervosa av restriktiv typ. Patienterna fick dagvård som i genomsnitt varade 88 dagar (SD=51) där huvudinnehållet i behandlingen var viktåterhämtning och hantering av kärnpsykopatologin av ätstörningar med standardinterventioner som kombinerades med dialektisk beteendeterapi. Patienter med andra specificerade ätstörningar hade högsta nivåer av intolerans för osäkerhet, medan dem med ARFID (Undvikande/restrikt ätstörning) hade lägsta nivåer och patienter med anorexi och bulimi låg däremellan. 

Det visade sig att intoleransen för osäkerhet minskade under behandlingen, även om det var en relativt liten effektstorlek i minskningen (d=0.29). Förändring i intolerans för osäkerhet under första månaden i behandlingen kunde predicera minskning i kognitiv återhållsamhet, faktisk restriktion i vad man äter, och förbättring av kroppsuppfattning vid avslutad behandling. Den fanns dock inte något samband mellan minskning i intolerans av osäkerhet under första månaden å ena sida och överdriven träning, hetsätning, BMI, eller självrensande beteende vid behandlingsavslut. 

Sammantaget visar studien på vikten av intolerans av osäkerhet för ett flertal aspekter av ätstörningar som manar till mer sofistikerade studier.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,

Fredagsläsning: ”A feasibility study comparing a web‐based intervention to a workshop intervention for caregivers of adults with eating disorders

Utbildning för anhöriga till patienter med ätstörningar brukar innehålla olika komponenter och erbjuds på olika sätt. I en pilotstudie har forskare undersökt hur två olika web-baserade anhörigutbildningar tas emot och vilka effekter de producerar. Utbildningen byggde på innehåll från en tidigare utvärderad behandling som heter ” Overcoming anorexia online. Effective caring. A web‐based programme for carers of people with AN”. Innehållet från detta program anpassades för att ges som online workshop under två dagar. Den sedvanliga web-baserade interventionen jämfördes därmed med en workshop variant där dag 1 och 2 gavs med ungefär en månads mellanrum. Forskarna även utvecklade arbetsmaterial för deltagarna för att jobba med innehållet i linje med det som tog upp under dessa två workshopsdagar. Kärnkomponenterna i utbildningen var kunskap om ätstörningar, effektiv kommunikation och hur förändring sker i olika stadier, ätstörningens effekt på familjen, stöd vid måltider och riskbedömning, hetsätning och självrensning, att förebygga återfall, samt anhörigas egna behov. Deltagarna (n=50) som var anhöriga till patienter med restriktiv AN eller AN med hetsätning och självrensning, samt anhöriga till patienter med BN slumpades till att ta del av den indivduella webinterventionen i egen takt under 8 veckor med en halvtimmes stöd av en terapeut varje vecka, eller till samma innehåll som gav i form av två workshopsdagar (7 timmar per dag) digitalt. Patienterna var 17 år eller äldre.

Bortfallet från både workshop (n=5, 12.2%) kontra sedvanlig webutbildning (n=4, 10%) var likadant. Kvalitativa undersökningar som gjordes med några anhöriga från varje betingelse visade på positiva intryck och upplevelser. Deltagarna tyckte att de hade lärt sig användbara färdigheter för att hjälpa sin anhörig med en ätstörning. Från båda betingelserna fanns det positiv, negativ och neutral återkoppling. Dem som fick workshop hade önskat få möjlighet till mer pågående stöd bortom workshopsdagarna och dem som fick jobba individuellt med programmet hade önskat få tillfälle att diskutera olika frågor med andra i samma situation. Samtidigt tyckte många i det individuella programmet att det var värdefullt att jobba i egen takt och dem som var i workshopsbetingelsen uppskattade möjligheten att ha kontakt med andra, vilket varade även efter avslutad workshop. I båda betingelserna var man kritisk mot bristande möjlighet att träna på de färdigheter man lärde sig. Effekten av interventionen (i form av effektstorlekar) var relativt lika. På samtliga utfallsvariabler såg man en förbättring vid 3 månades uppföljning med undantag för problemlösning och upplevelsen av psykologiskt välbefinnande. Även om det fanns några små skillnader mellan individuell web-baserad utbildning och web-baserad workshop var dessa mycket små.

Det är värt att påminna sig att denna studie hamnar någonstans mellan anhörigutbildning och behandling. Frågan är hur mycket inslag av behandling ska finnas i anhörig-”utbildning”. De flesta deltagare i denna studie hade initialt en tydligare preferens att gå workshopsutbildningen, men i slutändan såg man att det finns för- och nackdelar med båda varianterna. Viktigt att ha med sig är kanske att effekterna inte tycks skilja sig mellan dessa två olika former av utbildning/behandling.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Eating disorders and disordered eating behaviors in the LGBT population: a review of the literature”

Enligt forskning upplever personer som tillhör minoritetsgrupper vad gäller sexuell läggning (LGBT gruppen) högre grad av psykopatologi i allmänhet. Detta har man attribuerat till den stress som dessa personer upplever pga bland annat stigmatisering och olika fördomar i samhället.
I en nyligen utkommen litteraturöversikt har forskare undersökt förekomsten av ätstörningar, störd ätande och risk för ätstörningar hos ungdomar och vuxna i LGBT gruppen.
Det visade sig att det mönster man ser i samband med andra psykiatriska störningar stämmer även vid ätstörningar. LGBT gruppen hade större insjuknande i ätstörningar och problematiska ätbeteenden jämfört med heterosexuella och cispersoner. När det gäller risken för ätstörningar var den förhöjd för barn och ungdomar som var gay, bisexuella och transgender. Mönstret var mindre tydligt för lesbiska ungdomar och vuxna.
Dessa fynd är inte nya. Tidigare studier har visat att det finns en förhöjd risk, men resultaten har pekat åt lite olika håll. Denna översikt ger en sammanfattande bild. Av ännu större intresse är att forskarna noggrant gått igenom alla riskfaktorer som har undersökts i olika studier och vad som framkommer för respektive minoritetsgrupp. Den kunskapen kan vara av intresse både i kliniska sammanhang för ökad förståelse av olika stressorer som kan föreligga för patienter med ätstörningar som tillhör sexuella minoritetsgrupper, och i framtida studier om riskfaktorer för ätstörningar.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,

Fredagsläsning: ”How do you define recovery? A qualitative study of patients with eating disorders, their parents, and clinicians”

För att närma sig en bättre definition av tillfrisknande vid ätstörningar har man i en nyligen publicerad studie undersökt perspektivet av patienter, deras föräldrar och de professionella som har varit involverade i deras vård. Patienterna hade olika ätstörningsdiagnoser och inte bara anorexia nervosa. Kvalitativa intervjuer användes. Totalt sett intervjuades 24 patienter i åldrarna 12-23, deras föräldrar (n=20) och 34 behandlare (dietister, terapeuter och primärvårdskontakter). Fyra huvudsakliga teman blev framträdande för vad som kännetecknar tillfrisknande: 1) psykologiskt välbefinnande, 2) attityder och beteende som är relaterade till ätande, 3) fysiska markörer och 4) positiv självbild och kroppsuppfattning.

Psykologiskt välbefinnande var det vanligaste temat som togs upp av alla inblandade (patienter, föräldrar och professionella). Kliniker och föräldrar betonade den lite mer än patienterna. Det fanns samtidig ingen skillnad mellan de olika kategorier av kliniker i betoning av psykologiskt välbefinnande som kännetecknande drag för tillfrisknande. För patienter och deras föräldrar var beteenden och attityder som var relaterade till ätande den andra viktigaste aspekten, medan den hamnade på tredje plats i de professionellas rangordning. De professionella tog upp fysiska aspekter som andra viktigaste punkten, medan den var den minst diskuterad bland patienter och föräldrar. Att acceptera sig själv och sin kropp diskuterades minst av de professionella medan det låg på tredje plats hos patienter och föräldrar. Patienter, deras föräldrar och de professionella var överens kring dessa teman, men lade olika stor betydelse i dessa. Inom varje tema fanns det också olika perspektiv. Trots att all pratade mest om psykologiskt välbefinnande fanns det inbördesskillnader som kan vara viktiga. Medan patienter och kliniker tyckte att minskning av ätstörningsrelaterade tankar och ökning av positiv affekt var det viktigaste för psykologiskt välbefinnande, betonade föräldrar ökning av coping strategier och minskad ångest.

Aktuella förslag på definition av tillfrisknande från övrig forskning under de senaste åren betonar betydelsen av psykologiska, fysiska (inklusive viktnormalisering) och beteendemässiga aspekter. Även om kontroll av somatiska parametrar är på många sätt enklare i behandlingen behöver vi beakta förändring av psykologiska och beteendemässiga aspekter på ett kontinuerligt sätt i behandlingen i högre utsträckning än tidigare. Forskarna lyfter fram behovet av utveckling av korta och informativa instrument som kan bidra till detta och att patienter, föräldrar och de professionella redan tidigt är mycket öppna med att diskutera mål och mätning i behandlingen.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Scrutinizing Domains of Executive Function in Binge Eating Disorder: A Systematic Review and Meta-Analysis”

Det finns ett stort intresse för eventuell betydelse av specifika svårigheter med så kallade exekutiva funktioner vid ätstörningar. Exekutiva funktioner är kognitiva processer som gör det möjligt för oss att planera, övervaka och kontrollera målstyrda och adaptiva beteenden. Man antar att t.ex. svårigheter med inhibition (att hejda sig) som är en central exekutiv funktion kan kanske förklara överkonsumtion av högdensitets och aptitretande mat hos patienter med hetsätningsstörning. I vissa studier har man också sett att den patientgrupp kan ha vissa svårigheter med att fatta beslut, vilket kan vara en grund till att man kan bortse ifrån negativa konsekvenser av vissa beteenden.

I en översiktsstudie har forskare sammanställt relevanta studier där man har undersökt olika exekutiva funktioner hos patienter med hetsätningsstörning. Man valde studier som hade relativt god kvalitet. Av nästa 2000 studier som framkom vid sökningen plockade man 28 så kallade fall-kontollstudier. I dessa studier jämförs patientgruppen (Fall) med någon form av kontrollgrupp. Forskarna fokuserade på fyra exekutiva funktioner, eller snarare domäner, vilket innebär att ibland flera mer specifika exekutiva funktioner samverkar för att möjliggöra det som kännetecknar domänen. Dessa var kognitiv flexibilitet, beslutsfattande, inhibitorisk kontroll, samt arbetsminne. Den enda exekutiva funktion där man såg en skillnad mellan patienter med hetsätningsstörning och kontrollgruppen var arbetsminne. Patienter med hetsätningsstörning presterade sämre på arbetsminnesuppgifter. Forskarna också observerade att patienter hade något sämre prestation på problemlösningsuppgifter, men lika bra förmåga att planera som kontrollgruppen.

Det är ofta en fördel att göra sådana här systematiska studier där man med hjälp av meta-analys sammanställer data från flera studier och undersöker deras samlade effekt. I denna meta-analys ingick dock ganska få studier gällande varje exekutiv funktion, vilket beror på att de enstaka studierna använt sig av många olika mått som inte alltid går att lägga ihop med varandra. Kontrollgruppen bestod också av deltagare med fetma. Även om den betydande andel av patienter med hetsätningsstörning lider av fetma eller övervik så hade studien blivit starkare och man kunde dra mer säkra slutsatser om det också fanns kontrollgrupper som var normalviktiga, då fetma i sig kan hänga samman med vissa svårigheter med exekutiva funktioner.

Totalt sett är dock studien intressant och ett bra bidrag till kunskapsbasen. Den visar att många av våra antaganden om problem med exekutiva funktioner hos denna patientgrupp inte stämmer och att vi behöver rikta och systematisera forskningen för att komma fram till mer robusta slutsatser.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Fredagsläsning: ”Dialectical behavior therapy self-help for binge-eating disorder: A randomized controlled study”

DBT

Eftersom småätande är ett vanligt fenomen vid hetsätningsstörning och en av huvudanledningarna till viktuppgång, samt då man har observerat att ätandet många gånger har emotionsreglerande funktion har man under lång tid intresserat sig för effekten av dialektisk beteendeterapi (DBT) för hetsätningsstörning. Nu har forskningen på denna front kommit till att även utvärdera effekten av DBT-baserad självhjälp.

I en studie från Canada studerade man effekten av DBT-baserad självhjälp med och utan stöd i jämförelse med allmän självhjälpsbetingelse utan stöd. Man screenade 558 intresserade deltagare och av dessa uppfyllde 298 de initiala kriterierna för deltagande. Tyvärr var det vara 175 som medverkade i en telefonbaserad telefonintervju och i slutändan var det vara 76 som uppfyllde kriterierna för deltagande. Samtliga deltagare hade en hetsätningsdiagnos enligt DSM-5 och bedömda med Eating Disoders Examination intervju.

Dessa deltagare delades slumpmässigt in i tre grupper: 1) DBT-baserad vägledd självhjälp, 2) DBT-baserad ren självhjälp (inget stöd eller vägledning under tiden), eller 3) en allmän självhjälp utan stöd där programmet handlade om att förbättra sin självbild. De i DBT-baserad självhjälp fick Debra Safers självhjälpsbok och i första betingelsen fick de även 6 videobaserade samtal á 30 minuter för att få stöd att jobba med materialet. Deltagarna var i genomsnitt 41 år gamla och hade i genomsnitt ett BMI på 37. Effekten av dessa program utvärderades 12 veckor efter start, samt tre månader efter avslutad intervention.

Eftersom en antal deltagare valde att inte medverka i intervjun efter avslutad självhjälp tog man data från frågeformulär om frekvensen av hetsätningar för dessa deltagare. Både vid avslutad självhjälp och vid uppföljning hade hetsätningar minskat i alla tre betingelser utan några skillnader dem emellan. Efter avslutad behandling var det en lägre proportion av patienter i DBT-baserad självhjälp som fortfarande ägnade sig åt hetsätning över diagnostisk tröskel (dvs 4 eller fler episoder under den senaste månaden) jämfört med allmän självhjälp utan stöd (med fokus på självkänsla), men skillnaden visade sig inte vara statistiskt säkerställd. Det fanns dock ingen skillnad mellan olika varianter av DBT-baserad självhjälp. Det fanns ingen skillnad mellan betingelserna vad gäller andelen patienter som hade slutat hetsäta helt, förbättringar i generell psykopatologi eller livskvalitet.

Även om resultaten kan te sig nedslående ska man komma ihåg att DBT-baserad självhjälp jämfördes med en aktiv betingelse och inte en väntelista som de flesta studier om självhjälp använder sig av. Studien blev dock liten och hade därmed även låg så kallad ”power” för att kunna upptäcka eventuella skillnader. Studien är lovande och motiverar större randomiserade kontrollerade studier av DBT-baserad självhjälp för hetsätningsstörning.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Tips: Föreläsningar från “SANE Sweden 2019 PANS Conference – Pooling Knowledge, Moving Forward”

I början av oktober deltog jag i konferensen ” SANE Sweden 2019 PANS Conference – Pooling Knowledge, Moving Forward” i Malmö. Temat var så kallade ”pediatric acute-onset neuropsychiatric disorder”, förkortat PANS, där man utöver tics och/eller symtom på tvångssyndrom kan se ADHD-liknande symtom, svår ångest, irritabilitet, raseriutbrott, känslighet för ljud eller ljus, sekundär enures, påtaglig regression i fråga om utvecklingsnivå och handskrift/ritande samt emellanåt tydliga restriktiva och rigida ätbeteenden. Vi har tidigare skrivit om påverkat ätande vid PANS här på bloggen >

Föreläsningarna från konferensen finns nu att ta del av online. Här hittar man bland annat intressanta föredrag av Christopher Gillberg, Cynthia Kapphahn från Stanford University på temat ”Disordered eating in children and adolescents with PANS” samt Caroline Gromark från BUP:s OCD-team om deras praktiska erfarenheter av arbete med denna patientgrupp.

Mattias Strand, överläkare vid Stockholms centrum för ätstörningar och forskarstuderande vid Karolinska Institutet