Kategoriarkiv: Forskning

Fredagsläsning: A preliminary naturalistic clinical case series study of the feasibility and impact of interoceptive exposure for eating disorders

Det har länge varit känt att patienter med ätstörningar inte sällan har problem med interoceptiv medvetenhet. Många patienter upplever det som ganska svårt att veta vad som försiggår inombords. Frågan har väckts om olika tekniker som används för interoceptiv exponering vid ångeststörningar skulle kunna vara till hjälp för patienter med ätstörningar. I denna kliniska fallstudie (N=4) utökade forskarna behandlingen med fyra extra sessioner som hade fokus på interoceptiv exponering. Patienterna rapporterade en minskning av interoceptiva problem och obehag, samt viss förbättring gällande ångestkänslighet och ätstörningssymptom. Patienterna tyckte att interventionen var meningsfull, men deras följsamhet vad gäller relaterade hemuppgifter mellan sessionerna varierade nämnvärt. Dessa initialt lovande resultat öppnar upp för mer systematisk undersökning av tilläggseffekten av träning av interoceptiva färdigheter i behandling av ätstörningar.

Här hittar ni artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: I didn’t want them to see: Secretive eating among adults with binge‐eating disorder

Man vet att hemligt ätande är relativt vanligt bland tonåringar och är en av prediktorerna för senare ätstörningspsykopatologi. Det är dock mindre klart hur det ser ut bland vuxna. I studien som refereras denna vecka studerade forskarna hur det såg ut bland ett stort urval (N=755) av patienter med hetsätningsstörning. Hela 54% av patienterna rapporterade hemligt ätande bortsett från objektiva hetsätningsepisoder. Det var fler kvinnor som gjorde det, men det fanns inga skillnader gällande ålder eller utbildningsnivå. De som ägnade sig åt hemligt ätande skilde sig inte från de andra gällande BMI, frekvensen av objektiva bulimiska episoder eller återhållsamhet. I ätandet Det kliniskt intressanta var att den grupp som medgav hemligt ätande rapporterade också högre frekvens av subjektiva bulimiska episoder, mer bekymmer över ätande, vikt och figur, samt högre depressiv psykopatologi. Medan patienter med hetsätningsstörning i regel rapporterar lägre övervärdering av vikt och figur jämfört med patienter med AN eller BN, hade den grupp som ägnade sig åt hemligt ätande också högre övervärdering av vikt och figur jämfört med dem som inte åt i hemlighet. Denna distinktion kan kanske vara av värde i behandlingsplanen och individualisering av behandlingen.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: Childhood dietary intake: Comparison between anorexia nervosa and healthy leanness

Veckans fredagsartikel är en studie från 2019 som utfördes i Japan och som ville studera unga flickors kostintag som ett sätt att tidigare upptäcka anorexia nervosa. Artikelförfattarna menar att anorexia nervosa kan vara extra svårt att upptäcka hos unga flickor då symptomen inte alltid är de typiska och då en hög aktivitetsnivå ofta upprätthålls. Man menar att sjukdomen ofta hinner bli väldigt allvarlig innan den upptäcks hos denna grupp.

I denna studie jämförde man tre grupper av unga flickor; 1) friska, med normalt BMI, 2) friska, med BMI under 50:e percentilen, och 3) patienter med anorexia nervosa, som var i slutet på sin behandling. Grupp 2 delades dessutom in i två undergrupper beroende på om de fick en hög eller låg poäng på skala som mätte önskan om att bli smalare, något som man vet är en riskfaktor för anorexia nervosa. Grupp 1 bestod av 120 deltagare, ålder 12.2 ( 1.4), grupp 2 bestod av 200 deltagare, ålder 12.4 ( 1.4) och grupp 3 bestod av 13 patienter, ålder 14.4 ( 3.5).

Man mätte deltagarnas kostintag genom att de fick svara på en enkät (BDHQ) om sin veckovisa konsumtion av 58 olika matvaror och drycker. Man räknade sen ut både hur mycket energi deltagarna åt, vad energin bestod av för makronutrienter (kolhydrater, fett och protein) och mikronutrienter (vitaminer och mineraler) och vilka typer av matvaror som åts.

Resultaten visade att patienter med anorexia nervosa hade ett lägre intag av total energi, fett, zink och vitamin C jämfört med friska, smala (BMI <5e percentilen) deltagare. Patienter med anorexia nervosa undvek matgrupper som innehöll fett i väldigt hög utsträckning och hade ett högre intag av grönsaker.

Vidare hade gruppen av deltagare med BMI under 50e percentilen och med en stark önskan om att vara smalare, jämfört med gruppen av deltagare med samma BMI men med en låg önskan om att vara smalare, ett mer restriktivt kostintag och ett lägre intag av kolhydrater och spannmål, men ingen skillnad i intag av fett.

Artikelförfattarna drar slutsatsen att det karaktäristiska kostintaget för patienter med anorexia nervosa är lågt fettintag och högt grönsaksintag och att detta är något som kan vara en användbar ledtråd för att tidigt upptäcka anorexia nervosa hos unga flickor.

Trots att studieresultaten stämmer in med tidigare forskning som visat att patienter med anorexia nervosa ofta har ett lågt fettintag, är det viktigt att komma ihåg att detta är en tvärsnittsstudie med självrapporterade data och relativt liten grupp deltagare med anorexia nervosa. Resultaten ska tolkas med viss försiktighet och behöver följas upp av studier med en prospektiv design som kan belysa samma frågeställningar med större validitet.

Artikeln hittas här >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: Why is premorbid BMI consistently elevated in clinical samples, but not in risk factor samples, of individuals with eating disorders?

När man tittar på klinisk retrospektiv data finner man i de flesta fall ett samband mellan förhöjd BMI och igångsättning av ätstörningar. Patienterna rapporterar ofta i efterhand att en viss viktuppgång var en av de triggande faktorerna bakom deras ätstörning. Intressant nog hittar man inte detta samband när man tittar på riskgrupper och deras senare utveckling av ätstörningar. När man följer studiedeltagare över tid finns inte riktigt detta samband. Man ser ett sådant mönster i 32% av jämförelserna i prospektiva studier jämfört med i stort sett 100% i retrospektiva kliniska studier. I artikeln för denna vecka har författarna tittat närmare på dessa studier och föreslår lite olika förklaringar som kan driva fram forskningen och vår förståelse. Bland annat menar de att patienterna i kliniska studier kan anses vara ett specifikt urval av det man ser i studier om riskfaktorer för ätstörningar. Patienterna i kliniska studier är sannolikt den grupp som just i kraft av bland annat högre BMI går ner mer i vikt, behöver kämpa mer för att behålla sitt lägre vikt och har sannolikt svårare ätstörningspsykopatologi. Detta går dock inte ihop med AN gruppens bild, där vissa forskare menar att de ofta till och med har lite lägre premorbid BMI, vilket i och för sig kan vara en del av den prodromala fasen i AN. Forskarna identifierar de kunskapsluckor vi har för att ge denna fråga en adekvat svar och förslår specifika studier.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Fredagsläsning: “Association of Exposure to Infections in Childhood With Risk of Eating Disorders in Adolescent Girls”

Veckans fredagsartikel publicerades tidigare under våren och handlar om samband mellan ätstörningssjukdom och tidigare infektioner under barndomen. Studien har genomförts med hjälp av danska befolkningsregister, där man har följt över en halv miljon flickor från barndomen och upp till 16 års ålder i genomsnitt. I korthet fann man att de personer som hade vårdats inneliggande på sjukhus till följd av en infektion eller som hade behandlats med antibiotika under barndomen löpte en större risk att senare insjukna både i anorexia nervosa eller bulimia nervosa.

Här kan man läsa en sammanfattande populärvetenskaplig artikel om forskningen som ligger till grund för studien och de eventuella orsakssamband som skulle kunna förklara fynden >

Och här kan ni hitta själva forskningsartikeln >

Mattias Strand, överläkare och doktorand SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: Body image concern and treatment outcomes in adolescents with anorexia nervosa

Artikeln denna vecka handlar om sambandet mellan mått på kroppsuppfattning vid starten av behandlingen och förändringar i BMI och övriga mått på ätstörningspsykopatologi vid intensiv KBT-E behandling av ungdomar med AN.

Det ingick 62 patienter med AN diagnosen i åldern från 13-18 år. Man mätte deras BMI (Body Mass Index) percentiler vid fyra tillfällen (före och efter behandling, samt vid 6-, och 12 månaders uppföljningen) och intervjuade dem med Eating Disorder Examination (EDE) och andra instrument innan och efter behandlingen.

Vid slutet av behandlingen hade cirka 96% av de som fullföljde behandlingen nått en vikt som motsvarade minst ett BMI på 18.5 för vuxna. Ätstörningspatologi hade minskats markant. Vid uppföljningen, 12 månader senare, hade fortfarande 80% av de patienter som fullföljde behandlingen ett BMI motsvarande minst 18.5 för vuxna. Forskarna fann ett samband mellan startvärden på olika indikationer av kroppsbekymmer och förändringar i BMI. Starkare rädsla för viktuppgång, samt högre poäng på tjockkänslan i början av behandlingen bidrog till långsammare ökning i BMI. Upptagenhet av vikt och figur kunde dock inte predicera utveckling av BMI över tid. Intressant nog fanns det inget samband mellan förändringar i kroppsbekymmer under behandlingen och BMI förändringar över tid, vilket enligt författarna är ett belägg för att KBT verkar via sin helhet och inte som en konsekvens av enstaka komponenter. KBT-E är med andra ord inte en samling tekniker: Helheten är mer än delarna.

Artikelförfattarna menar att olika aspekter av kroppsbekymmer är viktiga att beakta i behandling av patienter med AN. I övrigt antyder resultatet att intensiv KBT-E kan vara en god behandling för att minska ätstörningspatologi och kroppsbekymmer hos unga patienter med AN, där 80% av patienter som fullföljde behandlingen inte längre var medicinskt underviktiga efter ett år.

Här kan ni läsa artikeln >

Nina Lindvall, psykologstudent och Ata Ghaderi, psykolog på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: Identifying a male clinical cutoff on the Eating Disorder Examination-Questionnaire (EDE-Q)

Fredagsartikeln denna vecka handlar om hur bra det välanvända måttet Eating Disorder Examination-Questionnaire (EDE-Q) är för att identifiera fall av ätstörningar bland män.

Senare årens forskning har föreslagit att vi tidigare har underskattat förekomsten av ätstörningar hos män. Adekvata och lättillgängliga metoder för att klassificera män med ätstörningar är något som många forskare har argumenterat för. Huvuddelen av forskning om ätstörningar har gjorts på kvinnliga patienter och ett flertal studier har visat att män brukar få lägre poäng på EDE-Q än kvinnor. När man använder samma cut-off på män som kvinnor resulterar det att många män med ätstörningar klassificeras som friska. Artikelförfattarna undersökte olika cut-off nivåer för EDE-Q som på ett optimalt sätt kunde skilja mellan en klinisk grupp av manliga patienter som var under behandling och en kontrollgrupp med friska manliga studenter.
Deras resultat visade att EDE-Q kan med god precision skilja mellan män med och utan ätstörningar. Detta förutsätter dock användning av ett lägre cut-off för män (1.68) jämfört med den cut-off som oftast används för kvinnor (2.5).

Artikelförfattarna reflekterade om behovet av en lägre gräns för adekvat klassificering av ätstörningar bland män kunde bero på att EDE-Q har betydande fokus på ätstörningssymtom som handlar om önskan att vara smal och kontrollera sin vikt i kontrast till det som är mer i fokus för män, nämligen kontroll över kroppsform och önskan att se muskulär ut. Författarna väcker frågan om EDE-Q behöver modifieras för att täcka fler domäner som är mer relevanta vid ätstörningspsykopatologi hos män (t.ex. strävan efter att ha mycket muskler).

Här kan ni läsa artikeln >

Nina Lindvall, psykologstudent och Ata Ghaderi, psykolog på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: Imagery rescripting in individuals with binge-eating behavior: An experimental proof-of-concept study

reject

I artikeln denna vecka undersökte artikelförfattarna effekten av en 1-sessionsbehandling av två olika metoder för att förändra grundantaganden, förekomst av negativa och positiva emotioner, samt ätstörningssymptom. Den ena tekniken var kognitiv omstrukturering som används i KBT och den andra var att arbeta med inre mentala bilder (imagery rescripting). Man kan jobba med inre bilder på flera olika sätt. I den här studien fokuserade man på att hjälpa patienterna förändra sina reaktioner på inre bilder som handlade om social avvisning.

Målgruppen var patienter med bulimia nervosa eller hetsätningsstörning. Majoriteten av de patienter som kom med i studien hade hetsätningsstörning. De hade rekryterats från en slutenvårdsklinik samt en öppenvårdsavdelning.  De delades slumpmässigt i två grupper för att antingen få jobba med kognitiv omstrukturering eller omskrivning av inre bilder.

Patienternas positiva och negativa emotioner mättes före och efter omskrivning av inre bilder eller kognitiv omstrukturering. Uppföljning gjordes 1 vecka senare samt 1 månad senare. Data från 1-månadsuppföljningen var dock mycket bristfällig och användes inte då många patienter hade skrivits ut från avdelningen. Deltagarna upplevde båda betingelserna som trovärdiga och acceptabla. Resultatet visade att både teknikerna bidrog till önskvärda, men små förändringar i positiva och negativa emotioner, ätstörningspsykopatologi och grundantaganden.

Studien hade sina begränsningar med stort bortfall vid 1-månadersuppföljning. Dessutom är det svårt att säkerställa små effekter av en enda session i små grupper. Artikelförfattarna menar att det kan vara värdefullt att utforska dessa tekniker vidare då resultaten visade på reducering av patienternas bekymmer, ätstörningssymptom samt deras rationella och emotionella grundantaganden.

Här kan du läsa artikeln >

Nina Lindvall, psykologstudent och Ata Ghaderi, psykolog på SCÄ FoU

 

Taggad

Fredagsläsning: Optimizing treatment outcomes in adolescents with eating disorders: The potential role of cognitive behavioral therapy

Familjebaserad behandling (på engelska Family-based treatment, FBT) är den behandling som har visat sig ge bäst resultat för barn och ungdomar med ätstörningar och behandlingen rekommenderas som ett förstahandsval i nationella riktlinjer. För en andel patienter leder dock inte behandlingen till remission eller tillräcklig symtomreduktion. KBT för ätstörningar rekommenderas som andrahandsval för den aktuella patientgruppen. I veckans fredagsartikel undersöktes vilken betydelse KBT kan ha i de fall där FBT inte har varit effektiv eller möjlig att tillämpa. Författarna avsåg även att undersöka prediktorer för bortfall och behandlingsrespons.

Studien var en transdiagnostisk fallserie i en klinisk miljö. Femtiofyra patienter deltog, varav 52 % hade anorexia nervosa (AN), 31 % atypisk AN, 15 % bulimia nervosa (BN) och 2 % hade atypisk BN. Trettiotvå patienter hade behandlats med FBT utan att nå återhämtning och för resterande 22 hade FBT inte bedömts vara lämpligt. Genomsnittsålder var 15,5 år (13 – 18 år). De hade varit sjuka i ätstörning i genomsnitt 24,7 månader (4 – 96 månader). Data som samlades in inkluderade diagnos, vikt, ätstörningsduration, ätstörningssymtom (Eating Disorders Examination Questionnaire , EDE-Q) och psykosocial funktionsnedsättning på grund av ätstörningen (Clinical Impairment Assessment , CIA). Datainsamling genomfördes före och efter behandling. KBT-behandlingen baserades på enhanced cognitive behavioral therapy (CBT-E), den ledande evidensbaserade psykologiska behandlingen för ätstörningar. Den anpassades för den unga målgruppen genom att vid behov inkludera familjen. Behandlingen modifierades när andra vidmakthållande faktorer som trauma bedömdes förhindra fokus på ätstörningsspecifik psykopatologi såsom kontroll över kroppsform och vikt. Alla sessioner utfördes av en sjuksköterska med stor erfarenhet av behandling med CBT-E.

Av de femtiofyra patienter som medverkade i studien var det 22 patienter (50%) som slutförde KBT-behandlingen, 14 påbörjade behandling men slutförde den inte och 18 genomförde den inte. Bortfallet från behandling var inte relaterat till initial diagnos, ätstörningens svårighetsgrad eller duration. Patienternas ätstörningssymtom (EDE-Q) och psykosociala funktionsnedsättning (CIA) minskade signifikant efter behandlingen, med måttliga till stora effektstorlekar på alla skalor. Vikten ökade också signifikant hos patienter med AN och atypisk AN. Sjukdomens svårighetsgrad eller ätstörningsduration var inte relaterade till utfallet. Utfallet skiljde sig inte heller mellan grupperna (tidigare behandling respektive ingen tidigare behandling med FBT).

Studien var en fallserie och saknade kontrollgrupp. Bristen på följsamhet var stor och KBT- behandlingen utfördes av en och samma behandlare vilket bidrar till att terapeuteffekter inte kan uteslutas och resultaten bör tolkas med försiktighet. Mot bakgrund av tidigare studier om KBT för ätstörningar, som har visat att sjukdomens allvarlighet och duration inte är relaterade till utfall, konstaterar författarna att KBT är ett bra andrahandsval för barn och ungdomar med ätstörningar. Metoden kan användas när effekten av FBT har uteblivit eller i de fall där FBT inte har bedömts vara ett lämpligt behandlingsalternativ, exempelvis när patienten inte kan återta ansvaret för maten som förväntat i FBT eller när familjen inte är tillgänglig.

Här kan ni läsa artikeln >

Anne-Charlotte Wiberg, doktorand på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: “A Practical Approach to Classifying and Managing Feeding Difficulties”

Den här veckan har vi fått ett artikeltips från läkarkolleger vid Södertälje sjukhus som jobbar med uppfödningssvårigheter hos barn, ett ämne som tangerar ätstörningsområdet även om kontexten ofta är en annan.

Artikelförfattarna, som är verksamma som barnläkare vid olika sjukhus i USA och Kanada, pekar på forskningsfynd som har visat att ungefär hälften av alla föräldrar uppger att minst ett av deras barn – vilket sammantaget innebär 20-30% av alla barn – äter dåligt. Detta innefattar ett brett spann av ätsvårigheter, alltifrån mild ”petighet” med maten till svårare uppfödningsbesvär hos barn med autismspektrumstörning. Så som vi tidigare har konstaterat här på bloggen så präglas olika diagnostiska indelningar och förklaringsmodeller till en hög grad av upphovspersonernas yrkestillhörighet och expertområde, och ätstörningsforskningen och den barnmedicinska forskningen om uppfödningssvårigheter har dessvärre inte alltid utbytt kunskap och erfarenheter sinsemellan på ett bra sätt.

Artikelförfattarna går igenom olika signaler att vara särskilt uppmärksam på hos barn som äter dåligt, både vad gäller symptom hos barnet i fråga och tecken på att samspel mellan föräldrar och barn kan fungera dåligt i matsituationer. De gör också en indelning i tre huvudkategorier, som intressant nog stämmer bra överens med de kategorier som brukar tas upp inom diagnosen undvikande/restriktiv ätstörning (avoidant/restrictive food intake disorder, eller ARFID, på engelska): barn med generellt låg aptit, barn med selektivt ätande och barn som av olika skäl är rädda för födointag. Artikelförfattarna skiljer genomgående på organiska orsaker, dvs underliggande medicinska tillstånd som kan ge upphov till uppfödningssvårigheter, och medfödda drag hos barnet i fråga då det gäller sådant som aptit och benägenhet att vilja prova nya födoämnen. De tar också för varje kategori upp missuppfattningar hos föräldrar som kan bidra till obefogad oro för barnets ätande, så som att barnet uppfattas ha dålig aptit trots att tillväxten är helt normal eller att barnet gråter vid matning men att orsaken i själva verket är något annat – så som kolikbesvär – och att näringstaget trots detta är fullgott. Andra vanliga exempel är att barn som är förhållandevis småväxta till följd av ärftliga faktorer, dvs att föräldrarna själva inte är långa och storväxta, ofta felaktigt tillskrivs en ”liten aptit” eller att barn i 1-3-årsålden, då en tydlig selektivitet i fråga om mat hör till det normala, uppfattas ha svårt att äta därför att de inte spontant tycker om sådant som blomkål och broccoli.

Man ska också komma ihåg att de allra flesta uppfödningsbesvär under barnaåren inte leder till problem med maten i högre ålder. Trots detta är veckans fredagsartikel en intressant inblick i de frågeställningar som barnläkare kan ställas inför då det gäller barns ätande – frågor som även kan aktualiseras i anamnesen då vi på Stockholms centrum för ätstörningar möter äldre barn och tonåringar med ätstörningssjukdom.

Här kan ni läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad