Kategoriarkiv: Forskning

Fredagsläsning: Optimizing treatment outcomes in adolescents with eating disorders: The potential role of cognitive behavioral therapy

Familjebaserad behandling (på engelska Family-based treatment, FBT) är den behandling som har visat sig ge bäst resultat för barn och ungdomar med ätstörningar och behandlingen rekommenderas som ett förstahandsval i nationella riktlinjer. För en andel patienter leder dock inte behandlingen till remission eller tillräcklig symtomreduktion. KBT för ätstörningar rekommenderas som andrahandsval för den aktuella patientgruppen. I veckans fredagsartikel undersöktes vilken betydelse KBT kan ha i de fall där FBT inte har varit effektiv eller möjlig att tillämpa. Författarna avsåg även att undersöka prediktorer för bortfall och behandlingsrespons.

Studien var en transdiagnostisk fallserie i en klinisk miljö. Femtiofyra patienter deltog, varav 52 % hade anorexia nervosa (AN), 31 % atypisk AN, 15 % bulimia nervosa (BN) och 2 % hade atypisk BN. Trettiotvå patienter hade behandlats med FBT utan att nå återhämtning och för resterande 22 hade FBT inte bedömts vara lämpligt. Genomsnittsålder var 15,5 år (13 – 18 år). De hade varit sjuka i ätstörning i genomsnitt 24,7 månader (4 – 96 månader). Data som samlades in inkluderade diagnos, vikt, ätstörningsduration, ätstörningssymtom (Eating Disorders Examination Questionnaire , EDE-Q) och psykosocial funktionsnedsättning på grund av ätstörningen (Clinical Impairment Assessment , CIA). Datainsamling genomfördes före och efter behandling. KBT-behandlingen baserades på enhanced cognitive behavioral therapy (CBT-E), den ledande evidensbaserade psykologiska behandlingen för ätstörningar. Den anpassades för den unga målgruppen genom att vid behov inkludera familjen. Behandlingen modifierades när andra vidmakthållande faktorer som trauma bedömdes förhindra fokus på ätstörningsspecifik psykopatologi såsom kontroll över kroppsform och vikt. Alla sessioner utfördes av en sjuksköterska med stor erfarenhet av behandling med CBT-E.

Av de femtiofyra patienter som medverkade i studien var det 22 patienter (50%) som slutförde KBT-behandlingen, 14 påbörjade behandling men slutförde den inte och 18 genomförde den inte. Bortfallet från behandling var inte relaterat till initial diagnos, ätstörningens svårighetsgrad eller duration. Patienternas ätstörningssymtom (EDE-Q) och psykosociala funktionsnedsättning (CIA) minskade signifikant efter behandlingen, med måttliga till stora effektstorlekar på alla skalor. Vikten ökade också signifikant hos patienter med AN och atypisk AN. Sjukdomens svårighetsgrad eller ätstörningsduration var inte relaterade till utfallet. Utfallet skiljde sig inte heller mellan grupperna (tidigare behandling respektive ingen tidigare behandling med FBT).

Studien var en fallserie och saknade kontrollgrupp. Bristen på följsamhet var stor och KBT- behandlingen utfördes av en och samma behandlare vilket bidrar till att terapeuteffekter inte kan uteslutas och resultaten bör tolkas med försiktighet. Mot bakgrund av tidigare studier om KBT för ätstörningar, som har visat att sjukdomens allvarlighet och duration inte är relaterade till utfall, konstaterar författarna att KBT är ett bra andrahandsval för barn och ungdomar med ätstörningar. Metoden kan användas när effekten av FBT har uteblivit eller i de fall där FBT inte har bedömts vara ett lämpligt behandlingsalternativ, exempelvis när patienten inte kan återta ansvaret för maten som förväntat i FBT eller när familjen inte är tillgänglig.

Här kan ni läsa artikeln >

Anne-Charlotte Wiberg, doktorand på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: “A Practical Approach to Classifying and Managing Feeding Difficulties”

Den här veckan har vi fått ett artikeltips från läkarkolleger vid Södertälje sjukhus som jobbar med uppfödningssvårigheter hos barn, ett ämne som tangerar ätstörningsområdet även om kontexten ofta är en annan.

Artikelförfattarna, som är verksamma som barnläkare vid olika sjukhus i USA och Kanada, pekar på forskningsfynd som har visat att ungefär hälften av alla föräldrar uppger att minst ett av deras barn – vilket sammantaget innebär 20-30% av alla barn – äter dåligt. Detta innefattar ett brett spann av ätsvårigheter, alltifrån mild ”petighet” med maten till svårare uppfödningsbesvär hos barn med autismspektrumstörning. Så som vi tidigare har konstaterat här på bloggen så präglas olika diagnostiska indelningar och förklaringsmodeller till en hög grad av upphovspersonernas yrkestillhörighet och expertområde, och ätstörningsforskningen och den barnmedicinska forskningen om uppfödningssvårigheter har dessvärre inte alltid utbytt kunskap och erfarenheter sinsemellan på ett bra sätt.

Artikelförfattarna går igenom olika signaler att vara särskilt uppmärksam på hos barn som äter dåligt, både vad gäller symptom hos barnet i fråga och tecken på att samspel mellan föräldrar och barn kan fungera dåligt i matsituationer. De gör också en indelning i tre huvudkategorier, som intressant nog stämmer bra överens med de kategorier som brukar tas upp inom diagnosen undvikande/restriktiv ätstörning (avoidant/restrictive food intake disorder, eller ARFID, på engelska): barn med generellt låg aptit, barn med selektivt ätande och barn som av olika skäl är rädda för födointag. Artikelförfattarna skiljer genomgående på organiska orsaker, dvs underliggande medicinska tillstånd som kan ge upphov till uppfödningssvårigheter, och medfödda drag hos barnet i fråga då det gäller sådant som aptit och benägenhet att vilja prova nya födoämnen. De tar också för varje kategori upp missuppfattningar hos föräldrar som kan bidra till obefogad oro för barnets ätande, så som att barnet uppfattas ha dålig aptit trots att tillväxten är helt normal eller att barnet gråter vid matning men att orsaken i själva verket är något annat – så som kolikbesvär – och att näringstaget trots detta är fullgott. Andra vanliga exempel är att barn som är förhållandevis småväxta till följd av ärftliga faktorer, dvs att föräldrarna själva inte är långa och storväxta, ofta felaktigt tillskrivs en ”liten aptit” eller att barn i 1-3-årsålden, då en tydlig selektivitet i fråga om mat hör till det normala, uppfattas ha svårt att äta därför att de inte spontant tycker om sådant som blomkål och broccoli.

Man ska också komma ihåg att de allra flesta uppfödningsbesvär under barnaåren inte leder till problem med maten i högre ålder. Trots detta är veckans fredagsartikel en intressant inblick i de frågeställningar som barnläkare kan ställas inför då det gäller barns ätande – frågor som även kan aktualiseras i anamnesen då vi på Stockholms centrum för ätstörningar möter äldre barn och tonåringar med ätstörningssjukdom.

Här kan ni läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad

Fredagsläsning: ”The empirical status of the third-wave behaviour therapies for the treatment of eating disorders: A systematic review”

Artikeln denna vecka handlar om att utvärdera om det finns tillräcklig evidens för att erbjuda tredje vågens beteendeterapier för behandling av ätstörningar.

Terapierna som genomgås i reviewen är Dialiktisk beteendeterapi (DBT), Schema therapy (ST), Acceptance and commitment therapy (ACT), Mindfulness-based interventions (MBI) och Compassion-focused therapy (CFT). Totalt undersökte artikelförfattarna 27 studier varav 13 var randomiserad kontrollerade studier (RCT) som anses vara bäst för att bedöma effekt och evidens.

I den selekterade litteraturen såg artikelförfattarna en tendens för symtomförbättring hos patienter som hade fått en tredjevågs-behandling. Det fanns även vissa indikationer för värdet av DBT, ST och CFT i behandling av patienter med bulimia nervosa eller hetsätningsstörning, men dessa terapier har än så länge inte tillräckligt med empiriskt stöd. Det fanns bara en RCT för ACT, som inte producerade bättre effekter vad gäller remission än TAU gruppen (treatment as usual).

Konkret observerade författarna behovet av större RCT studier för dessa alternativa behandlingar, samt mer specificerat behandling riktat mot särskilda patientgrupper. De menar att det behövs fler RCT och mer samarbete mellan forskargrupper för att studierna ska kunna följa en rad gemensamma standards (t.ex. inklusion- och exklusionskriterier och terapiformat), vilket gör att resultat från dessa kan kombineras för att dra mer säkra slutsatser. Det är t.ex. inte möjligt att sammanväga resultat från studier som använder traditionell terapi (face-to-face med en terapeut) med studier som bygger på vägledd självhjälp, vilket är för närvarande fallet med flera DBT studier.

Sammanfattningsvis föreslår författarna att kliniker ska hålla sig till evidensbaserade behandlingar såsom KBT och IPT inom ätstörningsområdet så länge andra terapier inte har hunnit få en empiriskt stabil evidens för sin verkan.

Här kan ni läsa artikeln >

Nina Mie Lindvall, psykologstudent och Ata Ghaderi, psykolog på SCÄ FoU

Taggad

ICED 2019 New York

I helgen avslutades International Conference on Eating Disorders 2019 som den här gången arrangerades i New York och gick under titeln Start spreading the news: education, dissemination & the science of eating disorders.

Ledande kliniker, forskare och patientförespråkare från hela världen hade samlats för att tillsammans främja kunskapsutvecklingen kring ätstörningar. Och budskapen och frågorna som lyftes var många. Till exempel var det en framstående grupp av forskare från England som belyste vikten av att inte fastna i tron om att mer, och längre behandlingar nödvändigtvis är kopplade till bättre behandlingsresultat. Enligt forskarna kan det istället vara tvärtom, att kortare och mer begränsade insatser är att föredra. De lyfte också vikten av att vi regelbundet, vid varje besök, mäter hur det går för patienten. Det för att på bästa sätt kunna planera behandlingsinsatserna och bättre hjälpa patienterna!

Eftersom bortfall är ett betydande problem vid behandling av ätstörningar, kan kontinuerliga mätningar hjälpa oss att göra mer systematiska utvärderingar med faktisk data, istället för avancerade statistiska modelleringar och gissningar. Vi kan förstå vilka som faller bort, under vilka skeden och hur deras problem såg ut vid tillfället då de avslutade/hoppar av behandlingen.

Fredagsläsning: “Cognitive-behavioral therapy for eating disorders in primary care settings: Does it work, and does a greater dose make it more effective?”

Den här veckan handlar fredagsartikeln om att behandla ätstörningar med KBT inom primärvården, dvs på vårdcentral. Eftersom tillgången till specialiserad ätstörningsvård på många håll är begränsad, inte minst ur ett internationellt perspektiv, så är det önskvärt att hitta alternativa sätt att kunna nå ut med behandling till personer med ätstörningar. Ett sådant sätt kan vara just att erbjuda vedertagen psykoterapeutisk behandling via primärvården.

I den aktuella brittiska studien erbjöd man KBT via utbildade psykoterapeuter vid vårdcentral till 47 patienter med anorexia nervosa, bulimia nervosa eller atypiska varianter av dessa sjukdomar. Ett krav för deltagande var att patienterna hade ett BMI över 17, då man bedömde att en större undervikt än så inte var hanterbar inom primärvården. I medeltal deltog patienterna i 17 individuella terapisessioner över en tidsperiod på drygt 22 veckor. Tolv patienter avslutade av olika skäl behandlingen i förtid, vilket medförde en drop-outratio på ungefär 25% – dessvärre inte en ovanligt hög siffra i kliniska studier om ätstörningsvård. BMI-nivåerna var oförändrade under behandlingens gång, men man såg en signifikant minskning av störda ätattityder, hetsätningar, kompensatoriska beteenden (ffa självframkallad kräkning) och depressivitet. Vid behandlingens slut var elva patienter (drygt 23%) fullt återställda från ätstörningssjukdom.

Ett annat intressant fynd var att behandlingens längd inte påverkade utfallet – huvuddelen av de förändringar som patienterna gjorde skedde i den inledande fasen av behandlingen. Artikelförfattarna drar här slutsatsen att den optimala behandlingslängden för de aktuella patienterna var mellan åtta och tolv veckor, varefter ingen tydlig ytterligare förbättring ägde rum. Detta pekar än en gång på betydelsen av att raskt komma igång med konkreta förändringar i den terapeutiska behandlingen.

Här kan ni läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad

Fredagsläsning: “Kwashiorkor: an unexpected complication to anorexia nervosa”

Veckans fredagsläsning är en fallbeskrivning författad av kolleger vid en ätstörningsklinik i Danmark. De tar här upp ett ovanligt patientfall: en 48-årig kvinna med långvarig anorexisjukdom som uppvisade symptom så som vid kwashiorkor, vilket är ett sjukdomstillstånd som kan uppstå till följd av svår proteinbrist. Kliniskt kännetecknas kwashiorkor av tillväxthämning, avmagring i armar och ben, hud- och hårförändringar, ödem, förstorad lever och en utspänd vätskefylld buk, som ofta antas bero på låga nivåer av albumin (ett protein i blodet) och minskat osmotiskt tryck – många har säkert sett nyhetsbilder från svältkatastrofer av barn med sådana typiska tecken på kwashiorkor.

Trots att anorexia nervosa också per definition innebär att kroppen är i ett svälttillstånd så ser man här dock sällan samma uttalade proteinbrist som vid svält av andra anledningar, och även då proteinbrist föreligger så är det ovanligt med så låga albuminnivåer som vid kwashiorkor. Enligt artikelförfattarna är deras fallbeskrivning den första av kwashiorkor hos en patient med anorexia nervosa utan andra bakomliggande orsaker. Kvinnan i fråga hade haft en anorexisjukdom i 30 års tid och vårdats inneliggande vid flera tillfällen. När hon nu än en gång lades in för vård vid sjukhus hade hon varit sängliggande i tre månader och uppvisade en tydlig muskelsvaghet, torr hud med ulcerationer samt en öm och avsevärt utspänd buk. I blodprover påvisades bland annat låga albuminnivåer, överensstämmande med proteinbrist. Ett ultraljud av buken visade vätska i bukhålan och en förstorad lever, men inga andra avvikelser.

Man övervägde alkoholmissbruk eller ett felaktigt använde av vätskedrivande preparat som differentialdiagnoser, men det fanns inga hållpunkter för något av detta i kvinnanas sjukhistoria. Behandling påbörjades med sedvanlig upptrappning av energiintaget tillsammans med olika vitamintillskott. Bukvätskan tappades ut, vilket talande nog ledde till en viktminskning på 10 kg. När patienten lades in hade hon trots långvarig svält ett BMI-värde nära normalgräns, men den verkliga undervikten maskerades alltså av vätskemängden i bukhålan. Efter sex veckors slutenvård kunda patienten skrivas ut och hon kunde då gå själv, såren hade läkt och bukvolymen hade återgått till den normala.

Artikelförfattarna pekar på att man i dagsläget faktiskt inte vet med säkerhet hur sambanden mellan undernäring, protein-/albuminbrist och vätska i bukhålan ser ut. Exakt vilka mekanismer som ligger bakom symptomen vid kwashiorkor är därför inte känt. I ett par studier från de senaste åren har man påvisat samband mellan kwashiorkor och förändringar i tarmfloran och sett att man med hjälp av antibiotikabehandling har kunnat minska dödligheten hos barn med svåra svältsymptom, men dessa fynd får ses som högst preliminära. Man vet heller inte hur det kommer sig att personer med anorexia nervosa inte rutinmässigt drabbas av låga albuminnivåer, medan detta alltså är mycket vanligt vid svält av andra skäl. I litteraturen finns det en tidigare beskrivning av kwashiorkorliknande symptom – sår på benen, perfiera ödem och vätska i bukhålan – hos en kvinna med ätstörningssjukdom, men hon hade också ett samtidigt alkoholmissbruk och det är troligt att det snarare var detta som ledde till symptombilden.

Här kan ni läsa artikeln >

Taggad

Fredagsläsning: “Anxiety disorder symptoms at age 10 predict eating disorder symptoms and diagnoses in adolescence”

Veckans fredagsartikel handlar om samband över tid mellan ångestsyndrom och ätstörningar. Tidigare forskning har visat att mer än hälften av alla personer med en ätstörning också har haft en ångestsyndromdiagnos (så som paniksyndrom, generaliserat ångestsyndrom, tvångssyndrom, social fobi osv) någon gång under livet. Inte minst tvångssyndrom och social fobi hör till de vanligaste formerna av psykiatrisk samsjuklighet vid en ätstörningssjukdom, både hos vuxna och yngre patienter.

”Riktningarna” i dessa samband är dock inte helt klarlagda. Det skulle kunna vara så att förekomst av ångestsyndrom i sig ökar risken för att också insjukna i en ätstörning, eller vice versa. Det skulle dock också kunna föreligga någon gemensam riskfaktor som medför en högre risk för både ångestsyndrom och ätstörning, men att dessa tillstånd i övrigt är riskmässigt oberoende av varandra. De flesta studier där man har försökt undersöka detta har varit retrospektiva, så att man i efterhand har försökt ta reda på om ångestsyndrom och andra diagnoser förelegat i barndomen hos patienter med pågående ätstörning. Det är också ont om studier där man tittar på förekomst av ångest- och ätstörningssymptom istället för enbart regelrätta diagnoser – en person kan naturligtvis ha mycket ångestbesvär utan att nödvändigtvis få en formell diagnos inom gruppen av ångestsyndrom.

Den aktuella studien är en prospektiv befolkningsstudie där man har följt omkring 7000 barn från 10 års ålder och fram till att de fyllt 16 år. Man har inledningsvis skattat ångest på symptomnivå vid 10 års ålder och sedan undersökt hur detta hänger samman med senare utveckling av såväl ätstörningssymptom som regelrätta ätstörningar. Istället för att strikt följa de olika formella ångestdiagnoserna identifierade man här fem kluster av ångestbesvär hos studiens 10-åringar: a) tvångsbesvär relaterade till symmetri och kontroll, b) tvångsbesvär relaterade till oro för smuts och bakterier, c) fysiska ångestsymptom, d) allmän oro (t ex oro för framtiden eller oro för sjukdom), och e) socialfobiska besvär.

Man fann här att framför allt allmän oro och fysiska ångestsymptom (som tillsammans t ex kan vara delar av ett generaliserat ångestsyndrom) vid 10 års ålder hängde samman med en ökad förekomst av ätstörningskognitioner vid 14 och 16 års ålder. Fysiska ångestsymptom hängde också samman med en ökad förekomst av senare bulimia nervosa, medan oro hängde samman med en senare utveckling av både anorexia nervosa och ett mer allmänt påverkat ätande. För barn med tvångsbesvär relaterade till symmetri och kontroll vid 10 års ålder fann man en ökad tendens till kroppsmissnöje i senare år, medan barn med tvångsbesvär kring smuts och bakterier uppvisade en ökad tendens till att senare utveckla ett restriktivt ätande. Barn med socialfobiska besvär löpte mindre risk att senare träna överdrivet mycket, vilket kan hänga samman med att träning ju ofta är en social aktivitet.

Sambanden ovan var generellt av liten magnitud och man ska inte övertolka resultaten, men studien bidrar ändå onekligen med ytterligare en pusselbit i att utforska hur ångest och ätstörningar hänger samman över tid.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Fredagsläsning: “Menopausal status and disordered eating and body image concerns among middle-aged women”

Félix Vallotton 1908

En stor majoritet av all forskning om ätstörningar har i första hand berört barn, ungdomar och unga vuxna. Ätstörningssjukdom förekommer dock även i medelåldern och hos äldre personer. I en tidigare österrikisk enkätstudie uppfyllde 4,6 procent av kvinnor i åldrarna 40-60 år kriterierna för en regelrätt ätstörningsdiagnos och ytterligare 4,8 procent uppvisade ätstörningssymptom utan att uppfylla diagnoskriterier. En studie från en amerikansk ätstörningsklinik fann också att andelen medelålders kvinnor av samtliga patienter som erhållit slutenvård pga ätstörningssjukdom ökade från 4,7 procent under perioden 1989-2001 till 11,6 procent under 2002-2006, vilket skulle kunna tyda på att ätstörningar blivit ett allt större bekymmer i denna åldersgrupp.

I denna veckas fredagsartikel har man undersökt om de hormonella och kroppsliga förändringar som sker i samband med menopaus har någon inverkan på förekomsten av kroppsmissnöje och påverkat ätbeteende hos kvinnor i medelåldern. Man jämförde här ätstörningssymptom hos 310 kvinnor i åldrarna 40-68 år och undersökte eventuella skillnader mellan de deltagare som ännu inte inträtt i klimakteriet, de som för tillfället var i klimakteriet och de som passerat menopaus. Forskarnas hypotes var att de kvinnor som var i klimakteriet skulle uppvisa mer symptom på kroppsmissnöje och påverkat ätande än de andra två grupperna.

Denna hypotes visade sig dock inte stämma – man fann i själva verket inga skillnader alls mellan grupperna avseende ätstörningssymptom. En styrka hos forskningsstudien är den förhållandevis stora studiepopulationen, som möjliggjorde indelning i mer nyanserade grupper än liknande tidigare studier. En begränsning är dock att det rörde sig om en tvärsnittsstudie där man undersökt deltagarnas symptombild vid ett enda tillfälle; det hade också varit intressant att följa deltagarna över tid för att se om andra mönster kunde påvisas. Artikelförfattarnas rekommendation är att även fortsatt vara vaksam på ätstörningsproblematik hos medelålders kvinnor rent generellt snarare än att fokusera specifikt på någon period före, under eller efter klimakteriet.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad

Fredagsläsning: Weight gain in anorexia nervosa does not ameliorate the faecal microbiota, branched chain fatty acid profiles, and gastrointestinal complaints

Paul Rogers/New York Times

Den här veckans fredagsartikel fokuserar på ett relativt nytt område inom ätstörningsforskningen, nämligen mikrobiomforskningen. De senaste åren har intresset för bakterierna som lever i, på och runt kroppen ökat explosionsartat. Detta är till stor del på grund av att vi sedan ca 10 år tillbaka har den teknik som behövs för att på djupet undersöka dessa bakteriesamhällen. Den största delen av forskningen har gjorts på magtarmbakterierna, också kallad tarmmikrobiotan. Det finns flera faktorer som påverkar tarmmikrobiotan sammansättning, såsom genetik, allmänt hälsotillstånd, ålder, geografi, kön och läkemedelsexponering (framför allt antibiotika). Men en av de absolut viktigaste faktorerna som kan påverka sammansättningen är kost, huvudsakligen långsiktiga kostmönster, men även kortvariga kostförändringar. Förändringar i tarmmikrobiotan har visat sig vara förknippade med en rad olika sjukdomar och sjukdomssymptom, tex olika magtarmsjukdomar som IBS och IBD, men också ångest och depression. Samtidigt finns forskning som visar att tarmmikrobiotan är inblandad i viktreglering och energiomsättning. Även inom ätstörningsforskningen har man börjat intressera sig för hur sambandet mellan kompositionen och mångfalden i tarmmikrobiotan och ätstörningar ser ut. Alla studier som hittills genomförts har gjorts på patienter med anorexia nervosa, och de allra flesta har varit tvärsnittsstudier med bara ett mättillfälle.

Den här veckans fredagsartikel publicerades i Scientific Reports 2016 och är den hittills största longitudinella studien som gjorts. Deltagarna i studien var patienter med anorexia nervosa (n = 55) följdes under behandling och viktuppgång (n = 44) och jämfördes med en grupp normalviktiga, friska individer (n = 55). Syftet med studien var dels att undersöka om tarmmikrobiotan hos patienter med anorexia nervosa var rubbad jämfört med normalviktiga kontroller, och dels om dessa potentiella rubbningar normaliseras efter behandling och viktuppgång. I denna studie tittade man både på sammansättningen av bakterier i tarmmikrobiotan men även på kortkedjiga fettsyror, vilket är de metaboliter som tarmmikrobiotan producerar mest av.
Studien bekräftade tidigare studiers resultat, dvs man fann förändringar tarmmikrobiotan hos patienter med anorexia nervosa jämfört med friska kontroller, där patienterna hade annorlunda sammansättning och lägre mångfald än kontrollgruppen. Efter behandling och viktuppgång ökade både mångfalden och mängden bakterier hos patienterna, men skillnaderna utjämnades inte.
Man hittade också skillnader i de bakterieproducerade metaboliter som undersökts och fann förhöjda koncentrationer av förgrenade fettsyror hos patienterna, som inte återvände till de nivåer som mättes i kontrollerna efter behandling.

Sammanfattningsvis kan man säga att flertalet studier nu bekräftat att det är skillnader i tarmmikrobiotan när vi jämför patienter med anorexia nervosa men friska kontroller. Dessa skillnader verkar inte heller automatiskt försvinna i och med behandling, men vi vet fortfarande inte vad som händer på lång sikt. Nästa steg inom forskningen är att undersöka vad dessa skillnader betyder för funktionen av tarmmikrobiotan och hur detta kan påverka behandling, symptom och tillfrisknande.

Här kan ni läsa artikeln >

Camilla Wiklund, doktorand på CEDI – Centre of Eating Disorders Innovation

Taggad

Fredagsläsning: Online prevention of disordered eating in at-risk young-adult women: a two-country pragmatic randomized controlled trial

Social media

Den här veckan fokuserar vi på preventionsforskning och resultat från en studie om online prevention av stört ätande hos unga kvinnor (18-25) i Australien och Nya Zeeland.
Artikeln som är från hösten 2018 presenterar en pragmatiskt kontrollerad randomiserad studie där effekten av två preventiva program i jämförelse med en kontrollgrupp studeras på både kort sikt och efter ett år. Uttrycket pragmatiskt i det här fallet innebär att man hade bredare rekryteringsbas än i tidigare studier, använde sig av bara självrapportering (inga kliniska intervjuer eller bedömningar), tillät att deltagarna kunde ha ganska höga symptom ifrån början och programmen erbjöds utan stöd, för att testa effekten av sådana program när de skalas upp för hög tillgänglighet.

Stört ätande är ett samlingsnamn för sub-tröskel versioner av anorexi, bulimi och hetsätningsstörning där nyckelbeteenden som kännetecknar ätstörningar är närvarande. Författarna studerade i vilken utsträckning man kan förebygga uppkomst av stört ätande, samt hjälpa kvinnor som redan lider av sådana tillstånd att få hjälp med sina problem genom att ge dem tillgång till självhjälpsbehandling utan stöd via två olika online-program. Studien ramades in som ett sätt att förbättra sin kroppsuppfattning. Deltagarna rekryterades via annonser på campus, sociala medier och artiklar om studien i olika tidningar. De program vars effekt studerades var dels den relativt otestade Media Smart-Target (MS-T) och den annars mer beprövade programmet Student Bodies (SB) som vanligtvis levereras med veckovis stöd från en guide och inte som ren självhjälp. Effekten av dessa program jämfördes med en kontrollgrupp där deltagarna fick regelbundna meddelanden om utveckling av en positiv kroppsbild. Studien mötte en rad problem med deltagande för båda programmen men särskilt för SB programmet som utöver låg följsamhet från deltagarna att jobba med det också hade tekniska problem pga tillkortakommanden hos leverantören. Deltagarna i MS-T och SB hade lite lägre risk att utveckla stört ätande vid 1-årsuppföljningen jämfört med deltagarna i kontrollgruppen, men den preventiva effekten var inte signifikant. Resultatet för MS-T stod ut från de två andra grupperna om man t.ex. ser till deltagarnas inrapporterade livskvalitet. MS-T hade inför studien uppdaterats för att ha större fokus på vissa riskfaktorer (t.ex. internalisering av budskap om skönhet från media) som enligt forskning har varit viktiga för prevention.

Forskarna menar att resultaten föranleder ytterligare forskning om MS-T som ett möjligt komplement och lättillgänglig intervention för patienter som redan tar emot andra former av behandling för ätstörning – samt att SB baserat på erfarenheten i detta försök verkar fungera bättre i dess originalversion (dvs kombinerat med regelbundet stöd från en guide). För framtiden önskar författarna mer kunskap kring hur man bäst kan motivera patienter till att engagera sig i online-programmen och i första hand påbörja och genomföra behandlingen. Det var många som inte öppnade hemsidan för behandlingarna. Vidareutveckling av dessa och liknande program är enligt forskarna rätt steg framåt för att optimera och distribuera behandling till de som lider av stört ätande eller ätstörningar. Denna studie bidrar, trots sina metodiska och tekniska tillkortakommanden, med intressant information och ställer viktiga frågor. Det visar sig att 33.5% av de potentiella deltagarna aldrig ens gick till hemsidorna för programmet. Varför betydligt fler slutförde MS-T än SB programmet? Hur viktigt är stöd från en guide eller en behandlare för att följa ett program och för effekten? Kan sådana program (ren självhjälp utan stöd) vara kostnadseffektiva då de inte kräver någon satsning från professionella?

Här kan ni läsa artikeln >

Nina Mie Lindvall, Psykologkandidat och Ata Ghaderi, Psykolog på SCÄ FoU

Taggad