Kategoriarkiv: Forskning

Fredagsläsning: ”The Science Behind the Academy for Eating Disorders’ Nine Truths About Eating Disorders”

Att öka kunskapsspridningen kring ätstörningar är mycket viktigt! I ett syfte att sprida kunskap kring ätstörningar publicerade därför Cynthia Bulik i samarbete med the Academy for Eating Disorders i början av 2015 nio sanningar om ätstörningar:

Sanning # 1: Många individer med ätstörningar ser friska ut även om de kan vara mycket svårt sjuka.
Sanning # 2: Familjer får inte skuldbeläggas. De kan snarare vara en mycket värdefull tillgång i behandlingsarbetet.
Sanning #3: En ätstörningsdiagnos är en hälsokris som stör både individens och familjens möjligheter att fungera.
Sanning #4: Ätstörningar är inte ett val utan allvarliga tillstånd som påverkas av biologiska faktorer.
Sanning #5: Ätstörningar kan drabba alla oavsett kön, ålder, etniskt ursprung, kroppsform, vikt, sexuell läggning och socioekonomisk status.
Sanning #6: Ätstörningar är förknippade med förhöjd risk för både suicid och medicinska komplikationer.
Sanning #7: Arvs- och miljöfaktorer spelar en viktig roll i utvecklandet av ätstörningar.
Sanning #8: Vem som drabbas av ätstörningar styrs inte enbart av gener.
Sanning #9: Det går att bli helt frisk från ätstörningar. Tidig identifikation och behandling är viktig.

Tillsammans med Cynthia Bulik och ett gäng framstående forskare inom ätstörningsområdet har vi nu också skrivit ihop en artikel där vi presenterar det vetenskapliga stödet bakom dessa sanningar. Artikeln har titeln ”The Science Behind the Academy for Eating Disorders’ Nine Truths About Eating Disorders” och publicerades under hösten 2017 i European Eating Disorders Review.

Jag kan varmt rekommendera er som är intresserade att läsa artikeln. Ni hittar den här >

Elisabeth Welch, enhetschef på SCÄ FoU

Taggad ,

Avhandling om stigmatisering av överviktiga

Fetma ses i dag som ett av de största hoten mot folkhälsan. Samtidigt präglas synen på tjocka människor allt mer av förakt, moralism och fördomar, säger forskaren Susanne Brandheim till Dagens Nyheter som i oktober kom ut med sin doktorsavhandling om hur överviktiga personer stigmatiseras.

Om du är prenumerant på DN kan du ta del av intervjun med Susanne i sin helhet här >

Annars hittar du hennes avhandling att läsa här >

Taggad ,

Fredagsläsning: A Randomised Controlled Comparison of Second-Level Treatment Approaches for Treatment-Resistant Adults with Bulimia Nervosa and Binge Eating Disorder: Assessing the Benefits of Virtual Reality Cue Exposure Therapy

En nyligen publicerad artikel har visat att behandling med virtual reality har potential att förbättra patienter med bulimia nervosa (BN) och hetsätningsstörning (binge eating disorder, BED) som tidigare har behandlats med begränsade resultat via kognitiv beteendeterapi (KBT).

I studien utvärderades effekten av behandling med Virtual reality cue exposure therapy (VR-CET) för patienter med BN och BED som hade behandlats utan framgång med KBT. Cue exposure (CET) bygger på inlärningsteori och innebär att patienterna utsätts för stimuli som kan leda till hetsätning (syn, lukt, beröring och hantering av mat), medan hetsätningen förhindras. CET har använts inom ätstörningsbehandling men har även varit användbart som tilläggsbehandling vid alkoholmissbruk eller alkoholberoende. Metoden leder till att suget att hetsäta avtar och att beteendet därmed släcks ut.

Sextiofyra patienter med kvarvarande hetsätning efter avslutad KBT-behandling randomiserades till att antingen behandlas med VR-CET eller ytterligare sex sessioner med KBT (additional CBT, A-CBT). Båda behandlingarna bestod av sex 60-minuters sessioner som hölls två gånger per vecka under en period av tre veckor. A-CBT valdes som jämförelsebehandling eftersom den i tidigare studier har visat sig vara gynnsam som tillägg för patienter med kvarvarande hetsätning efter avslutad KBT. Behandling med A-CBT fokuserade på att repetera och förstärka de strategier som ingick i grundbehandlingen såsom självobservation, måltidsplanering, identifiering av dysfunktionella tankar och att hantering av triggers för hetsätning.

Behandling med VR-CET inleddes med att konstruera en individuellt anpassad exponeringshierarki med virtuella miljöer och virtuell mat. Denna skapades utifrån deltagarnas skattade sug och ångest när de exponerades för mat och miljöer i ett virtuellt bibliotek. Den virtuella exponeringshierarkin användes vid sessionerna, som inleddes med att terapeuten påminde deltagaren om syftet med exponeringen, dvs att vara i kontakt med mat trots upplevd ångest. Deltagarna exponerades sedan för mat och miljöer i hierarkin, ombads att röra sig i den virtuella miljön för att sedan slå sig ner vid ett bord med mat. Maten kunde lyftas, roteras och zoomas men inte ätas. Sug och ångestnivåer skattades löpande och när ångestnivån minskade med 40 % jämfört med den nivå som registrerats vid inledningen av sessionen, flyttades deltagaren till en annan miljö med annan mat, i enlighet med exponeringshierarkin. Under exponering befann sig terapeuten bakom patienten och ingrep endast om någon instruktion behövdes (t ex be patienten att hantera maten) eller om patienten behövde hjälp.

Båda grupperna förbättrades avseende frekvens av hetsätning och självrensning, kontrollförlust över ätande, viktfobi, kroppsmissnöje, ångest och sug att hetsäta. Sammantaget var dock utfallet i gruppen som behandlades med VR-CET bättre. Signifikanta skillnader mellan grupperna visades när det gällde frånvaro av hetsätning. Resultaten tyder på att VR-CET har potential att minska symtomen för patienter med BN och BED som vid tidigare har behandlats utan framgång med KBT, och att behandling med VR-CET är bättre än A-CBT.

Behandling med VR är ett område som växer och tekniken utvecklas snabbt. Behandlingsstöd som bygger på den nya generationens VR-teknik som är lättillgänglig och relativt billig, kan skapa helt nya möjligheter och användningsområden inom sjukvården. Med VR-CET, som används i den här studien, undviker man de praktiska problem som CET in vivo (in vivo-exponering där exponeringen sker i verkliga livet) innebär som att ta med stora mängder mat eller att ta sig till miljöer som kan leda till hetsätning. Stockholms centrum för ätstörningar har inlett ett samarbete med VR-företaget Mimerse för att utveckla och utvärdera applikationer som kan användas vid ätstörningsbehandling.

Här kan ni ta del av artikeln i sin helhet >

Anne-Charlotte Wiberg, socionom och psykoterapeut som utvecklar och utvärderar eHälsa på SCÄ FoU

Taggad , ,

Fredagsläsning: Kan en chatbot påverka emotionellt välmående?

Veckans fredagsläsning handlar den här gången inte om ätstörningar utan om hur modern teknologi tillsammans med psykologi kan skapa ett värde för människor i sitt vardagliga liv.

I veckan lanserades appen Shim som i App Store presenteras som en digital kompis som ska hjälpa dig att stanna upp i vardagen och ägna dig åt tankar som du mår bra av. Shim är en så kallad chatbot som enkelt kan beskrivas som ett datorprogram som kan föra smarta dialoger med människor. Appen ställer automatiskt frågor till användaren och lagrar sedan svaren, vilket gör att konversationen blir djupare och allt mer anpassad efter användaren ju längre tid den används.

Under utvecklingen av Shim genomfördes även en pilotstudie för att undersöka hur en chatbot kan påverka emotionellt välmående. I samarbete med Gerhard Andersson, professor i psykologi vid Linköpings Universitet och Karolinska Institutet, genomfördes en randomiserad kontrollerad studie som nu i oktober publicerades i den vetenskapliga tidskriften Internet Interventions.
I studien var antalet deltagare begränsat till 28 personer som lottades till att antingen få tillgång till appen eller inte under två veckor. Innan studien startade och efter avslut fick båda grupperna skatta upplevd stress, emotionellt välmående och livskvalitet.

Resultaten visade att de som pratade med appen regelbundet under hela perioden skattade lägre på upplevd stress och högre på emotionellt välmående än deltagarna i kontrollgruppen. Det fanns dessutom en skillnad i upplevd livskvalitet, men den skillnaden var inte signifikant.

Här kan ni ta del av artikeln >


Kristofer Ekström arbetar med webb, kommunikation och eHälsa på SCÄ FoU

Taggad ,

ARFID, del 1: Diagnoskriterier

Seymour Joseph Guy: The Bitter Bit (1877)

Vi har fått en fråga till FoU-bloggen: Vad är egentligen ARFID, hur kan ARFID behandlas och ska vi alls behandla ARFID vid Stockholms centrum för ätstörningar? Under hösten kommer vi därför att reda ut frågan i flera blogginlägg. I detta första inlägg om ARFID tittar vi närmare på vad begreppet egentligen innebär sett till etablerade diagnoskriterier. Vi har tidigare skrivit kort om ARFID här >

I den senaste utgåvan av amerikanska psykiaterförbundets diagnosförteckning, DSM-5 från 2013, hade avsnittet om ätstörningar dels döpts om till ”Ätstörningar och födorelaterade syndrom”, dels uppdaterats med ett antal nya diagnoser. En av dessa nya diagnoser, som tidigare snarast hade räknats in under kategorin uppfödningsstörningar, är vad som på engelska kallas avoidant/restrictive food intake disorder, eller ARFID. I den svenska översättningen är namnet undvikande/restriktiv ätstörning (vilket som synes innebär en viss glidning i betydelse jämfört med den engelska förlagan). I Sverige används formellt sett WHO:s diagnosförteckning ICD, som kommer i en ny utgåva 2018, men amerikanska DSM har trots detta i praktiken alltid ett stort genomslag då det huvudsakligen är dessa kriterier som används i forskning världen över.

Hur ser då diagnoskriterierna för ARFID ut? För det första ska det föreligga ett påverkat ätbeteende och ett bristande energiintag som leder till antingen signifikant viktnedgång (eller utebliven förväntad viktuppgång hos växande individer), signifikant näringsbrist, behov av sondnäring eller näringstillskott, eller inverkan på det psykosociala fungerandet. Här ges också några exempel på vad som kan ligga bakom det hela, så som ett generellt ointresse för att äta, undvikande baserat på sensoriskt obehag förknippat med vissa födoämnen, eller oro för negativa konsekvenser av att äta. För det andra ska beteendet inte framför allt hänga samman med brist på föda eller vara kulturellt sanktionerat, så som vid religiös fasta. Det tredje kriteriet är viktigt: det påverkade ätbeteendet ska inte föreligga som en del av en anorexi- eller bulimisjukdom och det ska heller inte vara förknippat med en störning i hur man upplever den egna vikten eller kroppen. För det fjärde, slutligen, ska tillståndet inte kunna förklaras bättre av en samtidigt förekommande psykisk eller kroppslig sjukdom – en rutinmässig ”klausul” för så gott som alla DSM-diagnoser – och ifall någon sådan samsjuklighet föreligger så ska det påverkade ätandet vara av en större magnitud än vad som brukar vara fallet vid dylika tillstånd och föranleda särskild klinisk uppmärksamhet.

Redan utifrån dessa formella kriterier anar man att det knappast finns en enda, enhetlig klinisk bild som kan kallas ARFID. Det tillstånden har gemensamt är 1) att de innebär ett påverkat ätande som leder till energibrist, och 2) att detta inte beror på en störd kroppsuppfattning eller en viktfobi, så som vid en mer typisk ätstörningsproblematik. Det är visserligen lätt att föreställa sig en rad exempel på detta i den kliniska vardagen, inte minst med ledning av de exempel som ges i diagnoskriterierna. Sensoriskt obehag förknippat med matens textur, konsistens, temperatur, färg osv är inte helt ovanligt vid autismspektrumsyndrom. Överdriven oro för negativa konsekvenser av ätande ses till exempel vid kräkfobi eller då en försiktighet baserad på en verklig födoämnesallergi emellanåt slår över i ett fobiskt undvikande av mat som i teorin skulle kunna vara kontaminerad. Ett ointresse för mat kan ses som en del av en depression, eller vid en mani för den delen då det helt enkelt inte finns tid för något så oviktigt som att äta. Tvångssyndrom kan yttra sig i omständliga ritualer inför måltid som gör att man helt enkelt aldrig kommer till själva ätandet, barn med ADHD-problematik kan ibland ha så svårt att sitta stilla att det blir svårt att få till vanliga måltider – listan på möjliga kliniska scenarier kan göras ganska lång. Men, det påverkade ätbeteendet ska ju vid ARFID enligt diagnoskriterierna inte förklaras bättre av någon annan samtidigt förekommande diagnos. Så vad blir då egentligen över?

Såvitt jag kan förstå finns det inget glasklart svar på den frågan. I DSM-5 finns förutom de formella diagnoskriterierna också en viss klinisk vägledning i hur diagnosen ska användas, där man bland annat nämner en del av de tillstånd som räknats upp ovan. Här är det en spretig skara av potentiella patienter som beskrivs. Undernärda spädbarn nämns i samma stycke som tonåringar med ångestproblematik, gastroesofagal reflux såväl som höga ångestnivåer i familjen tas upp som riskfaktorer, och så vidare. Trots att man tidigare angivit att tillståndet inte ska förklaras bättre av någon annan samtidig diagnos så nämner man att ARFID-diagnosen kan bli aktuell hos personer med minskat ätande orsakat av magsjukdom med illamående och diarréer, aptitlöshet till följd av cytostatikabehandling eller nyligen genomgången operation, neurologisk sjukdom med svårigheter att svälja, autismspektrumproblematik, tvångssyndrom, aptitpåverkan som del av en depression, vanföreställningar om mat som en del av en schizofrenisjukdom, med mera, så länge som alla kriterier för ARFID är uppfyllda (något av en moment 22-situation, kan tyckas) och det nedsatta näringsintaget blir föremål för specifika behandlingsinsatser. Den enda situation där man tydligt anger att ARFID inte kan diagnostiseras är vid anorexia nervosa, eftersom viktfobi och orealistisk kroppsbild inte ska föreligga – man nämner dock så kallad ”non-fat phobic anorexia nervosa”, en klinisk bild som först beskrevs i Hong Kong under 1990-talet där man såg att anorexiapatienter inte nödvändigtvis hade en explicit rädsla för att gå upp i vikt, som en gråzon där ARFID-diagnos möjligen kan bli aktuellt.

En vanlig kritik mot psykiatrisk diagnostik enligt DSM-systemet är att den helt och hållet utgår från symptombild, vilket kan ge en alltför ytlig vägledning. Jämför man med somatisk sjuklighet så kan till exempel en lunginflammation symptommässigt yttra sig på flera olika sätt – med och utan feber, med olika grad av hosta och andningspåverkan, och så vidare – trots att den underliggande sjukdomen är densamma. I början av 1970-talet föreslog de amerikanska psykiatrikerna Eli Robbins och Samuel Guze i en klassisk artikel att fem olika typer av information borde ligga till grund för diagnosklassificering. Symptombilden är naturligtvis viktig, men för att ett tillstånd ska kunna komma ifråga för att utgöra en egen diagnos bör man dessutom kunna urskilja ett typiskt sjukdomsförlopp och man ska kunna avgränsa tillståndet från andra liknande kliniska bilder på ett meningsfullt sätt. Det bör också gå att ta ställning till om det finns en ärftlig komponent i diagnosen och man bör ha tillgång till specifika laboratorietest eller andra biologiska markörer. Detta sista villkor är som bekant sällan uppfyllt i fråga om psykiatriska diagnoser och man utgår därför istället ofta ifrån huruvida det går att urskilja en typisk, specifik behandlingseffekt av medicinering eller andra behandlingsinsatser. Robbins och Guzes ursprungliga artikel handlade om diagnosen schizofreni, men de utvidgade senare sina idéer till att omfatta även andra psykiatriska tillstånd. Deras kriterier kan verka snäva och svåra att tillämpa, men just på grund av detta kan de också mana till viss eftertanke i skapandet av nya diagnoser. Ett tillstånd som inte har ansetts kvala in som egen diagnos utifrån dessa krav är till exempel ortorexi. Min uppfattning är att ARFID-diagnosen inte heller på långa vägar tycks uppfylla dessa krav på enhetlighet, vare sig då det gäller sjukdomsförlopp, avgränsbarhet eller annat. Snarare kan ARFID utgöra ett slags konstaterande av att många olika tillstånd kan gå ut över aptit och ätande, men detta brukar vanligtvis inte vara tillräckligt för att kvala in som egen diagnos.

I del 1 om ARFID landar jag alltså i viss skepsis sett till diagnoskriterierna – men hur ser det då ut i praktiken? Vilken forskning finns om ARFID, hur har man resonerat då man trots den inbyggda spretigheten har velat klassificera ARFID som en egen diagnos, och hur tänker man sig att en lämplig behandling ska se ut? Dessa frågor kommer vi att titta närmare på i nästa del.

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Fredagsläsning: Somatic problems and self-injurious behaviour 18 years after teenage-onset anorexia nervosa

Den här veckan kommer vi titta närmare på en uppföljningsstudie som gjorts i Göteborg av individer som i tonåren har haft en anorexia nervosa (AN) diagnos.

I studien har 51 individer med AN diagnos samt 51 matchade kontroller följts under 18 år. AN gruppen fick sin diagnos under tonåren och medelålder var 14.3 år samt ett medelvärde för BMI var 14,9 vid första undersökningstillfället. Vid uppföljningen var medelåldern 32.4 år. Vid uppföljningen hade tre kvinnor fortfarande en AN diagnos och ytterligare, tre stycken hade en annan ätstörningsdiagnos varav ingen i kontrollgruppen hade någon ätstörningsdiagnos. Fem patienter i AN gruppen rapporterade om tandproblem med emaljerosion som ingen i kontrollgruppen hade. Även minskad förväntad längd och hirsutism (manlig behåring) var vanligare i AN gruppen än i kontrollgruppen. Båda grupperna rapporterade andra kroppsliga problem av olika slag men här fanns det ingen skillnad mellan grupperna. I andra studier har man funnit en ökad frekvens av magbesvär men detta kunde inte ses i denna studie.

Här kan ni ta del av artikeln >

Yvonne von Hausswolff-Juhlin, verksamhetschef och docent

Taggad ,

Fredagsläsning: Preliminary Evidence for the Off-Label Treatment of Bulimia Nervosa With Psychostimulants: Six Case Reports

Ong publicerade 1983 en liten RCT med 8 patienter med bulimia nervosa (BN) som fick kraftfull symtomreduktion av metylamfetamin. Därefter dröjde det till 1997 då Schweickert publicerade en artikel där en patient med BN och ADHD som helt slutade hetsäta med metylfenidatbehandling. Flera liknande fallbeskrivningar har publicerats sedan dess. Keshen som 2013 beskrev 5 patienter med BN och ADHD som förbättrades av stimulantiabehandling beskriver i denna nyligen publicerade artikel 6 fall av BN som behandlats med stimulantia (Lisdexamfetamin i 5 fall) med god effekt. Behovet av kontrollerade prospektiva studier för att säkrare kunna uttala sig om denna behandlingsforms eventuella värde vid BN påtalas.

Här kan ni ta del av artikeln >

Nils Erik Svedlund, överläkare och doktorand

Taggad , ,

Fredagsläsning: Worldwide trends in body-mass index, underweight, overweight, and obesity from 1975 to 2016: a pooled analysis of 2416 population-based measurement studies in 128,9 million children, adolescents, and adults

Veckans fredagsläsning handlar om BMI hos barn och hur det har förändrats över tid. Artikeln kommer från den välkända tidskriften Lancet och väckte stor uppmärksamhet när den publicerades nu i veckan.

Både undervikt och övervikt hos barn är en risk som kan medföra flera negativa hälsoeffekter senare i vuxenlivet. I artikeln har författarna följt BMI över tid från 1975 till 2016 hos en stor population. Syftet med studien var att mäta och precisera trender över tid för BMI genom att slå ihop 2416 databaser från hela 200 länder med sammanlagt 31,5 miljoner personer i åldrarna 5-19 år.

Sammanfattningsvis så har andelen barn med övervikt och fetma ökat i världen från 11 miljoner till 124 miljoner under 40 år. Högst andel barn med fetma har man hittat i Polynesien där fetma var så vanligt som 30%. Det bör ändå tilläggas att även om andelen underviktiga barn i världen har minskat är gruppen fortfarande större än överviktiga barn. Trenden pekar dock mot att år 2022 kommer det finnas fler överviktiga barn än underviktiga barn i världen.

Här under kan ni ta del av en bild från artikeln som visar medelvärdet av BMI för barn över hela världen, här kan ni läsa artikeln i sin helhet >

Yvonne von Hausswolff-Juhlin, verksamhetschef och docent

Taggad

Ny artikel från forskargruppen: Praktiska överväganden vid implementering av självvald inläggning

Husbygge, Chicago 1920

Självvald inläggning är ett nydanande koncept inom psykiatrin där kända patienter erbjuds möjligheten att på eget initiativ lägga in sig vid heldygnsvården i korta perioder när de själva så vill, utan att först behöva uppsöka läkare vid öppenvården eller vid en akutmottagning. Syftet med denna modell är att öka patienternas medbestämmande, främja tidigt hjälpsökande och på så vis minska det totala behovet av heldygnsvård. Självvald inläggning tillämpas sedan tidigare inom psykiatrin i Norge och Holland med lovande resultat: deltagande patienter har upplevt en ökad självständighet i vardagen, har undvikit upprepade akutbesök och har i högre grad kunnat klara sig utan långa inläggningsperioder inom heldygnsvården.

I augusti 2014 började Stockholms centrum för ätstörningar som första vårdinrättning i Sverige att erbjuda självvald inläggning, som en del av ett större pilotprojekt inom psykiatrin i Stockholms läns landsting. Den första forskningsartikeln från Stockholms centrum för ätstörningars projekt publicerades i vintras. Nu i dagarna publiceras också en andra rapport baserad på intervjuer med deltagare i projektet i tidskriften BMC Psychiatry. Den här artikeln, som är skriven av Sanna Aila Gustafsson, Cindy Bulik, Yvonne von Hausswolff-Juhlin och mig, fokuserar på deltagarnas synpunkter kring uppbyggnadsfasen – kort och gott sådant som man från klinikens sida behöver överväga då man inför självvald inläggning. Eftersom självvald inläggning nu införs på fler och fler håll på i Stockholm, ute i landet och i våra grannländer så är det naturligtvis viktigt att man inte upprepar tidigare misstag i implementeringen utan drar nytta av erfarenheter av vad som funkar och inte funkar. Här hoppas vi att vår artikel kan vara ett stöd för andra verksamheter.

Här kan ni hitta artikeln i open access-format >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad , , ,

Premiär för nya Fredagsläsningen på bloggen

Överläkare och doktorand Mattias Strand har nu under två år försett oss med vetenskapliga artiklar varje fredag som vi kort och gott har kallat för Fredagsläsning här bloggen. Det har varit ett uppskattat inslag och Mattias har minst sagt gjort ett imponerande jobb med att summera och tipsa om intressanta artiklar inom ätstörningsområdet varje vecka. Nu startar vi Fredagsläsningen igen under ett nytt koncept som innebär att en doktorand eller forskare från vår enhet istället turas om att tipsa en artikel varje vecka. Först ut är vår verksamhetschef och forskargruppsledare Yvonne von Hausswolff-Juhlin som har läst en artikel av James Lock som gästade kliniken i våras:

Does Family-Based Treatment Reduce the Need forHospitalization in Adolescent Anorexia Nervosa?

Syftet med artikeln är att undersöka om familjebaserad behandling (FBT) leder till minskad konsumtion av heldygnsvård jämfört med systemisk familjebehandling (SyFT). I studien ingick 158 tonåringar (89% flickor) mellan 12-18 år som uppfyllde kriteriet för anorexia nervosa. I genomsnitt hade de varit sjuka ungefär ett år. De deltog i en randomiserad studie där ca hälften fick FBT och den andra hälft SyFT. Flest antal inläggningar inträffade de första 5 veckorna (73%). I FBT gruppen låg patienterna inne i snitt 7 dagar och I SyFT 23 dagar. För SyFT fortsatte inläggningarna efter 5 veckor men i gruppen med FBT minskade dessa. Tidig inläggning var en negativ predikor för dålig viktökning i båda grupperna. Man noterar också att tidig viktuppgång (de första fem veckorna) är en skyddande faktor mot senare inläggning i heldygnsvård. Denna studie visar att FBT hade en lägre frekvens av inläggningar mätt i antalet daga än SyFT. Behovet av forskning kring vård av barn och unga är stort och speciellt behöver vi kunskap kring slutenvård och dess effekter.

Här kan du läsa hela artikeln >

Taggad