Kategoriarkiv: Forskning

Psychotherapy and Medications for Eating Disorders: Better Together?

Forskning om kombinerad behandling, läkemedel och psykologisk behandling, vid ätstörningar har tidigare fått lite uppmärksamhet men nyligen publicerades en viktig översiktsstudie om detta.

Tjugoåtta randomiserade kontrollerade studier med vuxna personer med anorexia nervisa (AN), bulimia nervosa (BN) respektive hetstätningsstörning (Binge eating disorder; BED) ingick i översikten.

Studier om AN som ingick i översikten var fyra placebokontrollerade dubbelblindade studier om anorexia identifierades, varav två som undersökte effekter av Fluoxetin och två av Olanzapin. Studierna om Fluoxetin undersökte två olika behandlingsupplägg. I den ena studien användes en kombination av läkemedlet tillsammans med en strukturerad beteendeinriktad heldygnsvårdsbehandling för AN. I den andra studien användes Fluoxetin i kombination med 12 månaders kognitiv beteendeterapi (KBT) i öppenvård efter viktåterhämtning. I studierna om Olanzapin undersöktes läkemedlet i kombination med dagvårdsbehandling respektive 12 veckor med KBT inom ramen för öppenvård. Inga signifikanta effekter kunde konstateras i tre av de fyra studierna. Studien om Olanzapin kombinerat med dagvårdsbehandling, visade dock på en signifikant men blygsam fördel att kombinera de två metoderna.

Tolv studier som undersökte BN identifierades, varav de flesta fokuserade på läkemedel som tillägg till KBT som levererades på olika sätt; som individuell behandling, självhjälpsbehandling, terapeutguidad självhjälpsbehandling eller som gruppbehandling. Några studier undersökte tillägg av läkemedelsbehandling till andra former av samtalsbehandlingar, såsom näringsrådgivning, psykodynamiskt inriktad psykoterapi och ett intensivt eklektiskt heldygnsvårdprogram. Läkemedel som undersöktes var tricykliska antidepressiva läkemedel såsom desipramin och imipramin, samt fluoxetin. En studie jämförde effekten av att lägga till antingen d-fenfluramine (ett aptitdämpande preparat) eller placebo till KBT. I 10 av de 12 studierna om BN, kunde inte någon signifikant fördel med att kombinera behandlingar påvisas. I de andra studierna visade det sig att ett tillägg av psykologisk behandling till läkemedelsbehandling visade sig vara fördelaktigt.

Tolv studier om BED inkluderades i översikten där olika läkemedel och psykologisk behandling inkluderades. De behandlingsformer som användes var KBT och ett beteendeinriktat viktnedgångsprogram. Läkemedel som användes var bland annat olika selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), antiepileptiska medel och viktreducerande läkemedel. Även för BED var det få studier som kunde påvisa fördelar med att kombinera läkemedelsbehandling med psykologisk behandling. Två av studierna visade dock på signifikant förbättring avseende både hetsätning och viktresultat och det var studier som använde sig av antiepileptiska-läkemedel som tillägg. Två studier, som använde orlistat, (en viktminskningsmedicin) visade på blygsam effekt på viktminskning men inte på hetsätning.

Sammantaget visar resultatet i översikten att psykologisk behandling kombinerad med farmakologisk endast ger blygsamma effekter. Författarna lyfter också fram att studierna som ingick i översikten kännetecknas av betydande metodologiska begränsningar, särskilt när det gäller studier om AN och BN, inklusive omfattande bortfall, små sampelstorlekar, begränsad mångfald av patientgrupper, och brist på data efter avslutade behandlingar.

Författarna skriver att, trots att ätstörningar har stor betydelse för folkhälsan, är omfattningen av forskning om nyttan av att kombinera läkemedelsbehandling och psykologisk behandling vid ätstörningar begränsad och mer forskning behövs.

Översiktsartiekln i sin helhet kan ni läsa här

Märkt

Fredagsläsning: A meta-analytic review of trials that tested whether eating disorder prevention programs prevent eating disorder onset

Går det att förebygga ätstörningar? Den viktiga frågan har tre forskare från USA försökt att besvara. I en systematisk granskning av 15 olika randomiserade kontrollerade interventionsstudier med sammanlagt strax över 5000 deltagare undersökte forskarna om olika insatser påverkade den framtida förekomsten av ätstörningar. Medelålder på deltagare i studierna var från 14,5 till 22,3 år.

Det visade sig att livsstilsmodifierande preventionsprogram, dissonans-baserade preventionsprogram, och preventionsprogram med fokus på att öka självkänsla, alla ledde till en minskad förekomst av ätstörningar. Minskningen var betydande, i storleken mellan 54-77%. Mest effektiv var de dissonans-baserade preventionsprogrammen med så kallad NNT (number needed to treat) på 8-11, vilket innebär att 8-11 deltagare behöver genomföra ett preventionsprogram för att förhindra att ett fall av ätstörning uppstår.

Forskarna lyfter vikten av mer forskning inom området men redan nu framhåller de att en bred implementering i samhället av de ovan nämnda preventionsprogrammen skulle kunna leda till en minskning i antalet ätstörningar, något som är av stor vikt med tanke på hur allvarliga sjukdomarna är och att bara runt en femtedel av de som har ätstörningar i dagsläget får behandling. Den praktiska aspekten av en bred implementering underlättas av att den dissonansbaserade interventionen har visat ha effekt även i digitalt format.

Översiktsartikeln i sin helhet kan ni läsa här

Nu tar vi från FoU-bloggen sommaruppehåll. Vi är tillbaka i augusti igen och önskar er alla en skön sommar!

Märkt

Fredagsläsning: Self-directed behaviors differentially explain associations between emotion dysregulation and eating disorder psychopathology in patients with or without objective binge-eating

Veckans fredagsartikel är skriven av Elin Monell. Elin sammanfattar en av de studier som ingår hennes avhandling som hon kommer att försvara nästa fredag den 11 juni.

Negativa känslor och svårigheter att hantera dem tycks vara sammankopplade med ätstörningar. Ätstörningssymptomen i sig kan också vara sätt att kortsiktigt försöka hantera sina känslor. Bristande emotionsreglering är ett begrepp som fångar in delar av sådan känslomässig problematik och avser dels svårigheter i att förstå och acceptera sina känslor (särskilt negativa känslor), dels svårigheter att styra sitt beteende och hantera sina känslor när man är upprörd. Något som också är tätt sammankopplat med ätstörning är olika sätt att försöka kontrollera och nedvärdera sig själv. Det kan handla om att ens självkänsla är överdrivet påverkad av kroppsform eller vikt, men även om mer generella drag såsom låg självkänsla, och högre förekomst av självkritik, självkontroll och perfektionism. Ätstörningssymptomen i sig kan även ses som konkreta sätt att hårt och negativt försöka kontrollera, eller rent av attackera, sig själv. Självbild är ett begrepp som är hjälpsamt för att försöka fånga sådana mönster. Självbild avser det sätt man vanemässigt bedömer, pratar till och inombords beter sig gentemot sig själv, exempelvis om man tenderar att bry sig om, skydda och acceptera sig själv, eller snarare tenderar att klandra, attackera och försumma sig själv.

Både emotionsreglering och självbild är viktiga för hur man generellt mår rent psykiskt och de är även viktiga i relation till olika psykiatriska sjukdomar, inklusive ätstörningar, där de ofta undersökts var för sig i relation till exempelvis diagnos, symptomnivå och utfall.

Det är däremot inte tydligt ifall bristande emotionsreglering och negativ självbild är lika betydelsefulla i relation till symptomen eller om det finns särskilda mönster i hur de möjligtvis påverkar symptomen, och i så fall, om sådana mönster kan skilja sig åt beroende på symptombild. Sådan kunskap kan vara viktig för att indikera vilken av emotionsreglering och självbild som kan vara av större betydelse att påverka i behandling.

Dessa frågor undersöktes genom data från 999 kvinnor med ätstörningar som registrerats i Stepwise kvalitetsregister mellan åren 2014–2016. Deltagarna delades in i två grupper beroende på förekomst av objektiva hetsätningsepisoder, eftersom detta symptom ansågs avspegla en viktig skiljelinje mellan ätstörningstyper. Bristande emotionsreglering mättes med Difficulties in Emotion Regulation Scale (DERS), självbild med Structural Analysis of Social Behavior (SASB) och ätstörningssymptom med Eating Disorder Examination Questionnaire (EDE-Q). Frågeställningen undersöktes genom medieringsanalys där det framkom att större svårigheter med emotionsreglering bara var indirekt relaterad till högre ätstörningssymptom, genom en mer negativ självbild. Detta mönster var tydligt i båda ätstörningsgrupperna. Med hjälp av parallell medieringsanalys, som använde specifika aspekter av självbild som möjliga mediatorer, förfinades resultaten. För deltagarna utan objektiv hetsätning tycktes framförallt lägre tendens att behandla sig själv kärleksfullt (självkärlek) och högre tendens att istället attackera sig själv (självattack/hat) vara av betydelse som viktiga mellanled mellan bristande emotionsreglering och högre symptomnivå. För deltagarna med objektiv hetsätning var istället lägre tendens att acceptera sig själv (självacceptans) och högre tendens att klandra sig själv (självklander/kritik) viktiga mellanled.

Det övergripande mönstret antyder att förekomst av bristande emotionsreglering i sig kanske inte indikerar en högre grad av ätstörningssymptom, men bristande emotionsreglering ”kanaliserad genom” det negativa sätt man vanemässigt bedömer och behandlar sig själv tycks göra det. Detta innebär att även om emotionsreglering tycks vara relevant för ätstörningar, och därmed behöver tas upp i behandling, så är det antagligen av stor vikt att även rikta fokus mot självbilden när man gör det. Det vill säga, att hjälpa patienter att relatera till sig själva med mer acceptans, kärlek och omhändertagande snarare än med hård och negativ kontroll, attack och försummelse, även när man upplever känslor som känns oönskade, otydliga och svåra att hantera, kan ge patienter ökade möjligheter att kunna reducera sina ätstörningssymptom. För patienter utan hetsätning kan självkärlek vs. självattack vara särskilt viktiga aspekter, medan för patienter med hetsätning kan självacceptans vs. självkritik vara särskilt relevanta.

Elin Monell, leg. psykolog och doktorand, Centrum för psykiatriforskning och Centre for Eating Disorders Innovations

Studien är publicerad med Open Access i Journal of Eating Disorders.

Här kan ni läsa artikeln

Mer information om avhandlingen och disputationen finns via denna länk:

https://nyheter.ki.se/disputation-elin-monell

Märkt

Fredagsläsning: A pragmatic randomized waitlist-controlled effectiveness and cost-effectiveness trial of digital interventions for depression and anxiety

Som ett led i att överbrygga gapet mellan förekomsten av vanliga psykiska sjukdomar och tillgång till evidensbaserad behandling, har olika så kallade Stepped-Care-modeller implementerats. I Stepped Care-modellen anpassas behandlingsintensiteten till patientens behov. Ett sådant initiativ är programmet ”The Improving Access to Psychological Therapies (IAPT)” i Storbritannien. Tjänsten tillhandahåller evidensbaserad behandling med anpassad intensitet till personer med depression och ångest; från lågintensiv behandling för dem med mild eller måttlig depression eller ångest, till mer intensiv behandling för dem med mer komplex problematik. Lågintensiv behandling utgörs av ≤8 sessioner guidad självhjälp baserad på KBT med fokus på psykoedukation. Behandlingen ges via telefon, internet, i grupp eller personliga möten. Om lågintensiv guidad självhjälp inte har effekt trappas behandlingen upp till högintensiva evidensbaserade psykologiska behandlingar, vanligtvis runt 16–20 sessioner som oftast ges via personliga möten. Stepped Care-modellen möjliggör behandling till många patienter då de mer krävande insatserna bara ges till dem som behöver det. Under perioden 2018–2019 fick IAPT 1,6 miljoner nya remisser, varav 1,09 miljoner hade minst en kontakt inkluderande bedömning och vägledning och 582 556 fick två eller flera sessioner terapi.

Nyligen undersöktes effektiviteten och kostnadseffektiviteten för IKBT som utfördes inom ramen för IAPT inom den reguljära vården i Storbritannien. Trehundrasextioen deltagare randomiserades till IKBT eller till väntelista. Behandlingen utvärderades genom självskattningsformulär som mäter depression respektive ångest, vid baslinjen och efter 8 veckor, som var slutpunkten för studien. Patienter som randomiserades till IKBT följdes därefter upp via självskattningsformulär efter 3, 6 och 12 månader. Diagnostiska intervjuer genomfördes dessutom för alla deltagare vid baslinjen och efter tre månader. Kostnadseffektivitets-analysen baserades på EQ-5D som mäter hälsorelaterad livskvalitet, för att få fram så kallade QALY (qualityadjusted life years), ett mått som används för att mäta hälsoeffekter till följd av behandling, samt vårdresursanvändning.

Vid utvärdering av engagemang i IKBT så hade deltagarna i genomsnitt 13,1 inloggningar under 8 veckors-perioden, tillbringade 3 timmar och 58 minuter på plattformen och slutförde 41% av programmet. Deltagarna fick i genomsnitt 4,7 online-sessioner med en psykolog, speciellt utbildad för behandling via lågintensiv KBT. Resultaten visade att IAPT var en potentiellt kostnadseffektiv behandling på lång sikt. Bland patienter som fullföljde behandling var det 46-60% som inte längre uppfyllde kriterierna för någon depressions- eller ångest-diagnos, när den diagnostiska intervjun genomfördes efter tre månader.

Anne-Charlotte Wiberg, doktorand på SCÄ FoU

Här kan ni läsa artikeln

Märkt

Fredagsläsning: The Eating Disorders Genetics Initiative (EDGI): study protocol

The Eating Disorders Genetics Initiative (EDGI) är en global studie som syftar till att undersöka hur genetiska och miljömässiga faktorer påverkar risken att utveckla ätstörning. I tidigare studier har man bland annat sett att det finns intressanta genetiska kopplingar till anorexia nervosa som antyder att sjukdomen har en hel del att göra med metabola faktorer (t.ex. ämnesomsättning, kroppssammansättning). I EDGI hoppas man på att kunna lära mer om detta, men också om genetiska och miljömässiga faktorer kopplade till de andra ätstörningarna. Det övergripande målet med EDGI är att öka kunskapen om samtliga ätstörningar samt att på sikt kunna bidra till att förbättra både förebyggande insatser och behandlingar. I EDGI’s studieprotokoll som vi väljer att tipsa om den här veckan, nämns Australien, USA, Danmark och Nya Zeeland som länder där EDGI pågår, men även Sverige och UK är med i EDGI, och fler länder är på väg att ansluta sig. Den svenska delen leds, precis som EDGI globalt, av Professor Cynthia Bulik vid Karolinska Institutet. Utöver det som presenteras i studieprotokollet, så inkluderas även personer med andra specificerade ätstörningar i den svenska delen av studien. 

I alla länder innebär ett deltagande att man svarar på frågor online; exempelvis frågor om mat och ätande, fysisk aktivitet, allmän psykisk hälsa, livshändelser, mm. Sedan får personen ett salivprovskit skickat till sig för att kunna ta och sedan skicka in ett salivprov för DNA-analys. Personer som har eller har haft anorexia nervosa, bulimia nervosa, hetsätningsstörning eller andra specificerade ätstörningar och är 16 år eller äldre är välkomna att vara med i studien. Men även personer (som är 16 år gamla eller äldre) som aldrig har haft en ätstörning är välkomna att vara med som kontrollpersoner (personer som inte har erfarenhet av ätstörning). När all data har samlats in vill forskarna jämföra personer med erfarenhet av ätstörning med kontrollgruppen för att just se vilka genetiska och miljömässiga skillnader som går att identifiera. 

Emma Forsén, Psykolog, forskare och projektledare vid Centre for Eating Disorders Innovation

Här kan ni läsa artikeln

Vill du veta mer om EDGI i Sverige och kanske delta? Besök gärna www.edgi.se.      

Lunchföreläsning om EDGI

Du också anmäla dig till en lunchföreläsning om studien som arrangeras av Stockholms centrum för ätstörningar, och hålls av Emma Forsén och Bengt Fundin från Karolinska Institutet.

Föreläsningen förmedlas digitalt över TEAMS, onsdagen den 2 juni klockan 12:00-13:00.

Anmäl dig direkt via den här länken senast 28 maj: https://forms.gle/TNLvsfYZvtjfex5VA

Länk till föreläsningen skickas till e-postadressen som du uppger i anmälan en dag innan föreläsningen.

Märkt

Fredagsläsning: A randomized controlled trial of the CompuLsive Exercise Activity TheraPy (LEAP): A new approach to compulsive exercise in anorexia nervosa

Tvångsmässig träning som symtom förekommer hos ca 50 % av alla patienter som drabbas av ätstörning. Det är ett försvårande symtom vid ätstörning som kopplats till både ökad självmordsbenägenhet och sämre behandlingsutfall. Forskare i England har arbetat fram en behandling som fokuserar just på tvångsmässig träning. Behandlingen kallas the CompuLsive Exercise Activity TheraPy och förkortas LEAP. LEAP är en kognitiv beteendeterapeutisk (KBT) gruppbehandling som ges som tillägg till sedvanlig ätstörningsbehandling. Behandlingen kan ges både individuellt och i grupp och i fokus är bl.a. att utmana snedvridna värderingar om träning, och att utveckla och pröva mer adaptiva förhållningssätt till fysisk aktivitet.

Den här veckan lyfter vi fram en studie av forskare i England, USA och Australien som tillsammans genomförde en så kallad randomiserad kontrollerad multi-centerstudie för att utvärdera LEAP-behandlingens effekter med patienter drabbade av anorexia nervosa. Samtliga patienter fick en KBT-behandling, men vissa slumpmässigt valda individer fick LEAP som tillägg. Både patienter som fick LEAP och patienter som inte fick det gjorde stora framsteg under studiens gång. De som fick LEAP hade ett högre BMI än den andra gruppen vid det sista uppföljningstillfället. De som fick LEAP hade också förbättrats avsevärt gällande just tankar, attityder och beteenden kopplat till träning, men skillnaderna mot den andra gruppen var inte statistiskt signifikanta. Sammanfattningsvis verkar LEAP behandlingen lovande just som ett tillägg för att komma åt träningsproblematiken, men mer forskning där också andra diagnosgrupper inkluderas behövs.  

Stockholms centrum för ätstörningar är en av fyra ätstörningsenheter som kommer ingå i en ny svensk studie som syftar till att utvärdera LEAP-behandlingen med fler diagnosgrupper än vad som tidigare har gjorts. Studien leds av forskare på Karolinska Institutet och beräknas starta hösten 2021. 

Emma Forsén, Psykolog, forskare och projektledare vid Centre for Eating Disorders Innovation

Här kan ni läsa artikeln

Märkt

Fredagsläsning: Vikten av att inkludera fler ätstörningsdiagnoser i globala kartläggningar

Att veta hur vanligt förekommande en viss sjukdom är samt hur sjukdomen påverkar de drabbade, är avgörande för att planera för en god hälso- och sjukvård. En epidemiologisk studie som kartlägger detta är The Global Burden of Disease, Injuries and Risk Factors Study (GBD), som syftar till att uppskatta dödlighet och funktionsnedsättning för olika sjukdomar, skador och riskfaktorer. Detta görs även för ätstörningar där den senaste GBD-studien gjordes 2019. Ett problem är att GBD endast har med ätstörningsdiagnoserna anorexia nervosa och bulimia nervosa och utelämnar de mest vanligt förekommande diagnoserna, nämligen hetstätningsstörning och andra specificerade ätstörningar. Att veta hur den samlade sjukdomsbördan ser ut även för dessa två diagnoser skulle ge bättre förståelse för hur ätstörningar faktiskt påverkar en befolknings hälsa.

Den här veckan lyfter vi fram en studie som syftade till att kartlägga den globala förekomsten och sjukdomsbördan för hetstätningsstörning och andra specificerade ätstörningar och påvisa behovet av att inkludera dessa i GBD. Studien är publicerad i The Lancet Psychiatry som ni kan läsa här >

I den senaste GBD-kartläggningen som gjordes 2019 uppskattades att 13,6 miljoner personer har anorexia eller bulimi, vilket ger en förekomst på 0,2% globalt sett. I den aktuella studien konstateras att ytterligare 41,9 miljoner personer har hetsätningsstörning eller andra specificerade ätstörningar, vilket istället ger en total förekomst på 0,7%.

Funktionsnedsättning uppskattades också, genom att använda DALYs (disability-adjusted life-years), där en DALY innebär ett förlorat friskt levnadsår p g a död eller funktionsnedsättning. Resultatet visar att hetsätningsstörning och andra specificerade ätstörningar orsakar 3,7 miljoner DALYs globalt sett, jämfört med anorexia och bulimi som i GBD 2019 uppskattades orsaka 2,9 miljoner DALYs. Det ger istället ett totalt värde på 6,6 miljoner DALYs för ätstörningar.

Författarna menar att genom att inte inkludera hetsätningsstörning och andra specificerade ätstörningar i GBD missas en stor del av sjukdomsbördan som ätstörningar för med sig. Om även dessa två diagnoser inkluderas i GBD i framtiden skulle det innebära en mer rättvisande uppskattning av sjukdomsbördan för ätstörningar, vilket i sin tur är viktigt för att prioritera finansiering av både forskning, prevention och behandling.

Marie Carp, forskningssjuksköterska på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: Assessing fidelity to family-based treatment: an exploratory examination of expert, therapist, parent, and peer ratings

Att implementera nya evidensbaserade behandlingar är en utmanande process. Resultat från forskning inom området implementeringsvetenskap pekar på vikten av att utvärdera såväl kliniska resultat, som resultatet av implementeringen när dessa behandlingar införs i verksamheter. Metodtrohet (fidelity) definieras som ”i vilken utsträckning behandlingen genomförs så som den är tänkt”.

Utvärdering av metodtrohet i kliniska miljöer har upplevts vara betungande, men är angeläget eftersom det påverkar behandlingsresultatet. Bland annat har behandlares följsamhet till metoden visat sig vara signifikant positivt associerad till gynnsamma behandlingsresultat, d v s ju bättre man följer metoden desto bättre behandlingsresultat. Vidare har expertkonsultationer visat sig förbättra metodtrohet och därmed utfall vid behandling av barn och ungdomar. Expertkonsultens kompetens visade sig vara särskilt viktig.

Familjebaserad behandling (FBT) är en evidensbaserad manualbaserad behandling som enligt nationella riktlinjer rekommenderas som förstahandsbehandling för barn och ungdomar med ätstörningar. Tidigare studier har visat på brister i följsamhet till FBT-manualen, vilket är alarmerande eftersom metodtrohet har visat sig vara viktigt för förbättring av ätstörningssymtom, särskilt viktökning. Dock har motstridiga bevis framkommit i en nyligen genomförd stor studie som inte hittade ett samband mellan vikt som ett primärt resultat och terapeutens följsamhet till FBT när trovärdighet bedömdes av utbildade observatörer.

Den aktuella studien som vi har valt att lyfta fram idag syftade till att hitta en pragmatisk, pålitlig och effektiv metod för att mäta metodtrohet när det gäller FBT. Man lät terapeuter genomgå en workshop i FBT, som tillhandahölls av forskagruppen under ledning av Dr James Lock som är professor i barn och ungdomspsykiatri vid Stanford University och en av grundarna av FBT. Terapeuterna fick sedan spela in vissa sessioner under behandlingen och inspelningarna bedömdes utifrån i vilken utsträckning sessionen hade följt manualen. Bedömningarna gjordes av flera olika personer: av en expert, av en kollega (med grundutbildning i FBT men ingen omfattande utbildning), av terapeuten själv samt av patientens föräldrar.

Resultatet av studien presenteras dels för varje item och dels på hela skalan. När man tittar på respektive item visade det sig att kollegial bedömning stämmer bäst överens med expertbedömarens, medan terapeutens egen och föräldrars bedömningar visade låg överensstämmelse med experten. När man tittar på hela skalan visar resultatet att terapeutens egen bedömning stämmer väl överens med expertens.

Artikelförfattarnas slutsats är att, även om kollegial bedömning visade högst överensstämmelse med expertens, så kan metoden då terapeuten själv utvärderar, vara den mest användbara och kostnadseffektiva metoden för bedömning av metodtrohet Nya innovativa och effektiva metoder för att utvärdera behandlingsföljsamhet behöver också tas fram.

Här kan du läsa artikeln >

Marie Carp, forskningssjuksköterska på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: Towards an Improved Understanding of the Anorexia Nervosa and Autism Spectrum Comorbidity: PEACE Pathway Implementation

Kopplingen mellan ätstörning och autismspektrumstörning är något som man har uppmärksammat allt mer de senaste åren. Det uppskattas att upp till 37% av personer med ätstörning även har autismspektrumstörning. Det har i forskning visat sig att personer som lider av båda diagnoserna har sämre behandlingsresultat och en längre sjukdomsperiod, jämfört med personer utan autism. Det saknas också riktlinjer för hur man bäst kan hjälpa denna patientgrupp.

Till veckans blogginlägg har vi valt att lyfta fram en artikel som beskriver ett pilotprojekt som syftar till att förbättra och anpassa behandlingen för att passa personer med anorexia och samtidig autismspektrumstörning bättre. Projektet kallas ”PEACE (Pathway for Eating disorders and Autism developed from Clinical Experience) pathway”. Projektet har genomförts i ett nära samarbete mellan forskare, behandlare, patienter och deras anhöriga.

Det första man lyfter fram är vikten av att identifiera dessa patienter. Ätstörningen och dess symtom överskuggar ofta den andra diagnosen, vilket ofta leder till att den inte upptäcks. I projektet började man därför screena alla patienter för autismspektrumstörning.

Under hela projektet har en viktig del varit utbildning och stöd till behandlarna för att öka kunskapen om diagnosen och om de särskilda behov som kan finnas. Behandlingen anpassades till individens behov vad gäller tempo, fokus och behandlingslängd. Den fysiska utformningen av miljön på kliniken ändrades också. Man jobbade med minskad ljudnivå och ordnade en lugnare inredningsmiljö med dämpade färger. Dietisterna och patienterna tog tillsammans fram en särskild meny med mat anpassad till vanligt förkommande sensorisk känsligheter. Arbetsterapeuterna startade en grupp där patienterna fick lära sig mer om de fem olika sinnena och testa sig fram vad som fungerar bäst för dem. I projektet gavs även stöd till patienternas anhöriga i form av workshops och mötesplatser.

Artikelförfattarnas förhoppning är att deras erfarenheter från pilotprojektet ska kunna hjälpa andra ätstörningskliniker att fortsätta utveckla behandlingen för den här patientgruppen.

Här kan du läsa artikeln i sin helhet > 

Projektet har även en hemsida som är väl värd att besöka om du vill veta mer. Du hittar den här >

Marie Carp, forskningssjuksköterska på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: Comparative efficacy and acceptability of psychological interventions for the treatment of adult outpatients with anorexia nervosa: a systematic review and network meta-analysis

Det finns ett akut behov av att förbättra öppenvårdsbehandling för vuxna personer med anorexia nervosa. Detta konstateras i en nyligen publicerad studie i The Lancet Psychiatry, som utvärderade olika psykologiska behandlingar för patientgruppen.

Anorexia nervosa kännetecknas av ett otillräckligt energiintag, rädsla för viktuppgång och störd kroppsupplevelse när det gäller kroppsform och vikt. Sjukdomen är associerad med betydande psykiatrisk och medicinsk samsjuklighet, försämrad livskvalitet och har många gånger ett långvarigt förlopp. Anorexia nervosa har den näst högsta dödligheten bland alla psykiatriska diagnoser.

I studien inkluderades sammantaget 16 randomiserade kontrollerade studier (RCT). De behandlingar som ingick var sedvanlig behandling, olika varianter av KBT (kognitiv beteende terapi), MANTRA (Maudsley-modellen för anorexia nervosa hos vuxna), SSCM (specialiserat stödjande kliniskt omhändertagande), FBT (familjebaserad behandling), psykodynamisk psykoterapi och interventioner med fokus på kostundervisning. Det som utvärderades var förändring i ätstörningssymtom, förändringar i BMI och avhoppsfrekvens (drop-out).

Resultatet visade att ingen intervention var bättre än sedvanlig behandling och att ingen intervention var bättre än någon annan, men att fler patienter som fick KBT än de som fick psykodynamiskt orienterad behandling fullföljde behandlingen. I en diskussion kring varför sedvanlig behandling visade sig vara likvärdig de andra interventionerna, nämns att sedvanlig behandling utfördes av kompententa kliniker på specialistenheter.

Författarna nämner att det fanns vissa metodbrister i de studier som inkluderades, vilket gör att analysen bör förstås som utforskande snarare än bekräftande. Resultatet belyser dock tydligt bristerna i befintlig forskning och betonar behovet av mer robusta data. Författarna efterlyser finansiering av samarbeten genom randomiserade kontrollerade multicenterstudier, som undersöker både nya psykologiska behandlingar och biologiska interventioner. Slutligen föreslår även författarna att forskningsdata från tidigare och kommande studier ska tillgängliggöras för forskare, så att denna data kan användas till studier som ökar kunskapen om effekterna av tillgängliga behandlingar, och om vilka patientgrupper som har störst nytta av specifika behandlingar.

Här kan ni läsa artikeln >

Anne-Charlotte Wiberg, doktorand på SCÄ FoU

Märkt