Kategoriarkiv: Forskning

Ny artikel från forskargruppen: “A systematic scoping review of diagnostic validity in avoidant/restrictive food intake disorder”

Antonio Lopez Garcia: La Cena

Under hösten 2017 skrev vi här på bloggen om diagnosen undvikande/restriktiv ätstörning (på engelska avoidant/restrictive food intake disorder, eller ARFID) utifrån de tongivande kriterier för diagnostisk validitet som de amerikanska psykiatrikerna Eli Robbins och Samuel Guze tog fram i början av 1970-talet. Det rör sig här kortfattat om fem kriterier som rimligtvis bör vara uppfyllda för att ett tillstånd ska komma ifråga för att utgöra en egen diagnos: 1) det ska finnas en urskiljbar symptombild, 2) det ska vara möjligt att identifiera ett typiskt sjukdomsförlopp, 3) man ska kunna avgränsa tillståndet från andra liknande kliniska bilder på ett meningsfullt sätt, 4) det bör gå att ta ställning till om det finns en ärftlig komponent i diagnosen och 5) man bör ha tillgång till specifika laboratorietest eller andra biologiska markörer. Det sista villkoret är dock sällan uppfyllt i fråga om psykiatriska diagnoser och man brukar därför istället ofta utgå ifrån huruvida det går att urskilja en typisk, specifik behandlingseffekt av medicinering eller andra behandlingsinsatser. Med tanke på att ARFID-diagnosen i mångt och mycket är konstruerad som ett paraplybegrepp som kan innefatta en rad olika kliniska scenarier kan man fråga sig om ett meningsfullt ARFID-tillstånd verkligen går att avgränsa enligt Robbins och Guzes kriterier.

Under året har Elisabeth Welch (enhetschef vid FoU-enheten), Yvonne von Hausswolff-Juhlin (verksamhetschef och forskargruppsledare) och jag fördjupat oss i forskningslitteraturen om ARFID och sammanställt en systematisk översiktsartikel med utgångspunkt i huruvida Robbins och Guzes kriterier för diagnostisk validitet kan anses vara uppfyllda för ARFID-diagnosen. Denna översikt publicerades i slutet av november i tidskriften International Journal of Eating Disorders. Vår slutsats i artikeln är att ARFID av allt att döma fyller en viktig funktion som diagnos för en ansenlig grupp av patienter som kan riskera att hamna mellan stolarna i vården. I sin nuvarande utformning uppfyller dock inte diagnoskriterierna för ARFID fullt ut kraven på diagnostisk validitet.

Det första kriteriet tycks visserligen vara uppfyllt: även om den kliniska bilden onekligen är spretig så kan man urskilja en slags gemensam mittfåra i hur ARFID beskrivs i litteraturen och flera någotsånär konsekventa epidemiologiska karakteristika återkommer i studier om ARFID. Även i fråga det andra kriteriet – ett typiskt sjukdomsförlopp – tycks det finnas ett visst stöd i forskningslitteraturen. Ärftlighet och biologiska markörer/behandlingseffekt är bristfälligt utrett, men detsamma gäller för en rad andra psykiatriska diagnoser. Den mest problematiska aspekten av ARFID-diagnosen tycks istället vara frågan om avgränsbarhet gentemot andra diagnoser. Den säregna formulering som återfinns i diagnoskriterierna för ARFID – att besvären inte ska orsakas av någon annan samtidigt förekommande störning men att en ARFID-diagnos sedan ändå kan bli aktuell vid samsjuklighet om besvären bedöms som tillräckligt stora – är i princip unik för just ARFID (samma formulering finns i fråga om de sällan använda diagnoserna pica och idisslande). Vi finner i forskningslitteraturen en återkommande svårighet att förhålla sig till denna tvetydighet, vilket vi menar riskerar att göra ARFID-diagnosen mindre användbar i den kliniska vardagen. Oklarheten kring vad som egentligen avses då man pratar om ARFID gör det också svårt att uppnå en större enhetlighet i fråga om epidemiologisk forskning, eftersom olika studier definierar ARFID på olika sätt.

I artikeln kommer vi med flera förslag på hur diagnoskriterierna för ARFID skulle kunna förändras för att minska den konceptuella oklarheten. Man kan exempelvis tänka sig att helt enkelt stryka formuleringen om att ARFID, stick i stäv med hur psykiatriska diagnoskriterier brukar formuleras, kan användas som diagnos även i situationer då det begränsade matintaget faktiskt förklaras av andra psykiatriska besvär. Ett mer ambitiöst alternativ är att formulera mer eller mindre detaljerade definitioner på hur man på ett meningsfullt sätt kan skilja ARFID från påverkade ätbeteenden vid autism, depression, mag-tarmåkommor och så vidare. Liknande specifikationer finns för många andra psykiatriska diagnoser där gränsdragningen inte är självklar och borde kunna vara till stor nytta även här. I grund och botten handlar detta om att säkerställa att ARFID-diagnosen kan fungera som ett kliniskt användbart verktyg för patienter och behandlare.

Här kan du läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad ,

Halvtidsseminarium i doktorandprojektet om självvald inläggning

Mattias halvtid1

I fredags var det dags för halvtidsseminarium för Mattias Strand, som är överläkare vid IDUN och IRIS dagvårdsenheter och forskarstuderande vid Karolinska Institutet. Ett halvtidsseminarium hålls då doktoranden kommit ungefär halvvägs i sina studier och syftet är att kontrollera att man är på rätt väg, att doktorandprojektet fortlöper som planerat och att det verkar rimligt att man ska kunna fullfölja studierna utan några mer omfattande ändringar. För att säkerställa detta deltar en halvtidsnämnd bestående av fristående forskare, som har tagit del av allt material i projektet och som under seminariet får tillfälle att ställa frågor och komma med synpunkter och förslag inför den återstående projekttiden. Nämnden bestod här av docent Lena Flyckt och med. dr Tobias Lundgren vid Karolinska Institutet samt Mikael Svensson, som är professor i tillämpad hälsoekonomi vid Göteborgs universitet.

Mattias presenterade det pågående forskningsprojektet om självvald inläggning som ett verktyg i behandlingen av svår och långvarig ätstörningssjukdom och fick sedan en lång rad konstruktiva kommentarer och förslag av nämnden inför den fortsatta projekttiden.

Mattias halvtid2

Fredagsläsning: “Deep brain stimulation for appetite disorders: a review”

Hjärna Malmö M

Foto: Johanna Rylander/Malmö Museer

Så kallad deep brain stimulation (DBS) är en neurokirurgisk teknik som de senaste decennierna har blivit väletablerad i behandlingen av exempelvis Parkinsons sjukdom och essentiell tremor. Vid DBS opereras elektroder in i specifika områden i hjärnan, som sedan kan stimuleras med hjälp av en extern pulsgenerator. DBS har visat sig vara en effektiv behandling med få bieffekter. Metoden möjliggör en hög nivå av individuell finjustering och är dessutom helt reversibel – vid eventuella besvär tas elektroderna helt enkelt bort. Av dessa anledningar har man också velat prova DBS i behandlingen olika psykiatriska tillstånd, så som depression och tvångssyndrom.

Veckans fredagsartikel är en översikt över vad som är känt om DBS vid överviktsproblematik och vid anorexia nervosa. Delvis bygger detta på att man har sett positiva effekter även på ätandet då man har använt DBS mot depression och tvång hos personer som också haft en samtidig pågående ätstörningssjukdom. Det finns som sagt redan en hel del erfarenhet av att använda DBS vid svåra tvångssyndrom. Eftersom anorexia nervosa vanligtvis innefattar en tydligt tvångsmässig komponent har man i riktad DBS-behandling av anorexisjukdom huvudsakligen valt att stimulera samma områden i hjärnan som vid behandling av regelrätta tvångssyndrom. Den tillgängliga forskningslitteraturen omfattar hittills tämligen få studier med ett litet antal patienter, men man har genomgående påvisat förbättrade ätbeteenden med ökat kroppsvikt och minskat behov av slutenvård. Mer forskning krävs naturligtvis innan DBS kan användas i någon större omfattning för behandling av anorexia nervosa. Med hänsyn till att det trots allt rör sig om en invasiv metod är det också svårt att se att DBS skulle kunna bli aktuellt annat än som ett alternativ för de svårast sjuka patienterna när andra behandlingar inte varit framgångsrika. Trots dessa begränsningar är det onekligen ett intressant forskningsfält som också potentiellt kan lära oss mycket om neurala mekanismer bakom ätstörningssjukdom.

Här kan ni läsa artikeln >

Här finns också en intressant populärvetenskaplig artikel om forskningsinsatser om DBS för behandling av depression, vilket också ger en inblick i problematiska aspekter av kliniska prövningar >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

 

Taggad

Fredagsläsning: “Recovery of cortical volume and thickness after remission from acute anorexia nervosa”

Hjärna

Den här veckan handlar fredagsartikeln om volymförändringar i hjärnbarken till följd av undernäring vid anorexia nervosa. En lång rad tidigare studier har påvisat att anorexisjukdom leder till en allmänt minskad volym av den så kallade grå substans som utgör hjärnbarken, även om det verkar som att olika delar av hjärnan påverkas i olika grad och att det kan finnas skillnader mellan ungdomar och vuxna. Vissa studier har dock tvärtom påvisat en ökad storlek av vissa specifika delar av hjärnan vid anorexia nervosa, till exempel den del som kallas insula och som bland annat medierar upplevelser av den egna kroppen. I veckans artikel har man studerat hjärnbarkens tjocklek hos 34 kvinnor med anorexia nervosa, 41 friska kontroller och 24 personer som tidigare haft en anorexisjukdom och sedan tillfrisknat. Studien påvisade att patienterna med pågående anorexia nervosa hade en lägre hjärnbarksvolym, vilket också avspeglades i att de hålrum i hjärnan där cerebrospinalvätskan flödar var större. Även hjärnbarkens tjocklek var reducerad i flera delar av hjärnan. Gruppen av tidigare patienter som sedan tillfrisknat från anorexisjukdom uppvisade dock inga skillnader i fråga om hjärnbarkens volym eller tjocklek jämfört med de friska kontrollpersonerna. Detta pekar på att det rör sig om reversibla förändringar och att hjärnbarken kan återhämta sig vid tillfrisknande från den bakomliggande ätstörningssjukdomen.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad

Fredagsläsning: Severe and Enduring Anorexia Nervosa? Illness Severity and Duration Are Unrelated to Outcomes From Cognitive Behaviour Therapy

SEED

Svårighetsgrad eller sjukdomsduration vid anorexia nervosa påverkar inte följsamhet eller utfall vid behandling med enhanced cognitive behavioral therapy (CBT-E), en evidensbaserad psykologisk behandling för ätstörningar. Det konstateras i en studie som gjordes med 134 personer med anorexia nervosa, som behandlades inom öppenvård med CBT-E anpassad för personer med undervikt.

I studien undersöktes om svårighetsgrad eller varaktighet av anorexia nervosa predicerade huruvida patienterna slutförde behandlingen, förändringar av ätstörningssymtom, förändringar i livskvalitet eller förändring av BMI i början av behandling och efter hela behandlingen. Resultatet visar att sjukdomens svårighetsgrad eller varaktighet hos deltagarna inte predicerade förändringar i ätstörningssymtom, livskvalitet eller BMI.

Författarna betonar att fynden kan ge hopp till patienter som har kämpat länge med svår anorexia nervosa, eftersom det nu visar sig att de har lika stora chanser att uppnå bra behandlingsresultat vid CBT-E, som andra patienter med anorexia nervosa. I studien visade det sig t ex att patienter med lägre BMI hade den största viktåterhämtningen under behandlingen. I artikeln diskuteras också benämningen SE-AN, som förekommer vid långvarig och svår anorexia nervosa (på engelska severe and enduring anorexia nervosa, SE-AN). Författarna menar att resultatet från studien pekar på att det inte är kliniskt relevant att klassificera patienter som SE-AN i samband med CBT-E. De uppmanar därför kliniker att rekommendera CBT-E till patienter med anorexia nervosa oavsett hur länge de har varit sjuka eller hur svår sjukdom de har.

Här kan ni läsa artikeln >

 

Taggad

Forskning på SCÄ presenterades på höstens METIS-kurs

AC NÄRA

Doktorand Anne-Charlotte Wiberg presenterar sin forskning och visar ett smakprov på den nya internetbehandlingen NÄRA.

Förra veckan anordnades en METIS-kurs på SCÄ för ST-läkare inom vuxen- och barnpsykiatrin. Syftet med kursen är att sprida kunskap och teoretiskt utbilda nya ST-läkare inom ätstörningsområdet. Under utbildningen presenterades även några forskningsprojekt på kliniken, bl. a om biologiska faktorer och ätstörningar samt SCÄ:s nya internetbehandling NÄRA som är under utveckling.

Taggad ,

Fredagsläsning: “Predictors of outcome among young adult patients with anorexia nervosa in a randomised controlled trial”

Anorexia KBT

Veckans fredagsartikel är skriven av våra forskarkolleger Erika Nyman‐Carlsson, Andreas Birgegård, Ingemar Engström, Sanna Aila Gustafsson och Lauri Nevonen och publicerades i European Eating Disorders Review i augusti. I studien följde man kvinnor i åldrarna 17 till 25 år med anorexia nervosa som behandlades enligt antingen KBT eller familjebaserad behandling, med fokus på sådana faktorer som kunde förutsäga ett bra eller dåligt behandlingsutfall. I korthet fann man att patienter som hade större svårigheter med att identifiera och hantera egna känslotillstånd uppvisade sämre behandlingsresultat i fråga om viktåterhämtning i båda grupperna. För dem som fick familjebaserad behandling var dessutom bulimiska symptom, så som hetsätning och kompensatoriska beteenden, något som predicerade ett sämre behandlingsutfall. Artikelförfattarna pekar på att man således kan behöva fokusera mer specifikt på dessa typer av svårigheter i behandlingen av personer med anorexia nervosa.

Här kan ni läsa artikeln >

Taggad

Fredagsläsning: Psychopharmacological advances in eating disorders

Colored pills, tablets and capsules

Hubertus Himmerich och Janet Treasure har gjort en mycket läsvärd expertgenomgång av psykofarmakologiska framsteg i ätstörningsbehandling. I ett föredömligt kortfattat format sätts utvecklingen in i sitt historiska sammanhang och resultat från farmakologiska, genetiska och hjärnavbildningsstudier sammanförs till hypoteser om hur tänkbara nya farmaka för ätstörningar verkar på hjärnnivå och perifert i kroppen. Fluoxetin som godkändes för behandling av Bulimia nervosa redan 1987 i USA är fortfarande enda godkända läkemedel för ätstörningar i Sverige. I USA godkändes 2015 Lisdexamfetamin för behandling av hetsätningsstörning. Utvecklingen hittills har alltså varit allt annat än explosiv. Artikelförfattarna pekar ut ett antal tänkbara farmaka som kan vara användbara utifrån resultat av gjorda studier, kända neurobiologiska kopplingar eller samsjuklighet. Anmärkningsvärt nog nämns inte centralstimulantia som enskild behandlingsmöjlighet vid Bulimia Nervosa sannolikt p.g.a. att det fortfarande inte finns någon ny kontrollerad studie sedan Ong påvisade att metylamfetamin minskar bulimisymtom 1983. Däremot granskas i en pågående studie kombinationsbehandling med epilepsimedicinen Topiramat och stimulantiat Fentermin; en kombination som sedan 2012 är godkänd för viktreducering i USA.

Här kan ni läsa artikeln >

Nils Erik Svedlund, överläkare och doktorand

Taggad

N=1 Stockholm Symposium

sym1

I fredags anordnades heldagskonferensen ”N=1 Stockholm Symposium: Single-case experimentation enhancing the scientist practitioner challenge” vid Karolinska sjukhuset i samarbete med Karolinska Institutet och belgiska Katholieke Universiteit Leuven. Från Stockholms centrum för ätstörningar deltog Thomas Parling och Mattias Strand. N-of-1-forskning är en nygammal metodik som fått ett allt större genomslag på senare år, i och med att man mer och mer kommit att betona så kallad ”personalized medicine”. Till skillnad från exempelvis randomiserade kontrollerade studier följer man här enstaka patienter över tid på ett strukturerat och uttalat experimentellt vis för att se hur behandlingsinterventioner påverkar utfall. En artikel i Nature från 2015 ger en bra bakgrund till n-of-1-studier >

Här är ytterligare några bilder från dagen:

sym2

Thomas med kolleger presenterade en poster

sym3

sym4

NKS

Ny artikel från forskargruppen: “Symptoms of disordered eating among adult international adoptees: A population‐based cohort study”

Dalibor Mareček: “Porträtt”

Veckans fredagsläsning kommer från forskargruppen och handlar om ätstörningar bland adopterade:

Det är sedan tidigare känt att internationellt adopterade på gruppnivå oftare drabbas av psykisk ohälsa. Bara ett fåtal studier har dock specifikt undersökt ätstörningssjukdom eller -symptom hos denna grupp och resultaten har varierat, delvis till följd av metodologiska problem.

Förra veckan publicerades en första studie som tittar närmare på förekomst av just ätstörningssymptom hos internationellt adopterade som vuxna. Studien är ett samarbete mellan Stockholms centrum för ätstörningar och våra kolleger vid landstingets Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin (CES). Genom att använda data från CES:s stora folkhälsoenkät ”Hälsa Stockholm” för åren 2010 och 2014, med sammanlagt omkring 60 000 respondenter, har vi kunnat kartlägga nivåerna av självskattade symptom på påverkat ätbeteende och kroppsuppfattning hos gruppen internationellt adopterade i jämförelse med befolkningen i övrigt.

Studien visar att internationellt adopterade kvinnor uppvisar signifikant högre nivåer av kompensatoriska kräkningar, kontrollförlust över ätandet och upptagenhet vid mat i jämförelse med kvinnor i samma ålder i övrigt. Internationellt adopterade kvinnor är dessutom oftare underviktiga och skattar högre i fråga om önskan att ha en smal kroppsform. För internationellt adopterade män var den enda skillnaden att de uppvisade större tendenser till kontrollförlust i ätandet jämfört med män i samma ålder i övrigt. Inga signifikanta skillnader påvisades mellan grupperna i fråga om medel-BMI, kognitiv restriktivitet eller så kallat känslomässigt ätande. Det rör sig i absoluta tal om små skillnader, men på befolkningsnivå och i ett kliniskt sammanhang kan skillnader av liten magnitud trots allt ha en väsentlig betydelse.

Man ska också komma ihåg att den aktuella studien berör just subjektiva symptom på påverkat ätbeteende och kroppsuppfattning. Det går inte att dra några slutsatser om förekomsten av regelrätt ätstörningssjukdom i de olika grupperna. Ett nästa steg för att förstå mer om ätstörningar hos internationellt adopterade är att undersöka eventuella skillnader i förekomsten av faktiska ätstörningsdiagnoser, genom att använda sig av bredare och mer ändamålsenliga registeruppgifter än vad man gjort i tidigare studier.

Här kan ni läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad