Författararkiv: FoU-bloggen

Fredagsläsning: ”Experiences of computer-based and conventional self-help interventions for eating disorders: A systematic review and meta-synthesis of qualitative research”

Det har gjorts ett antal studier om patienternas upplevelse av vägledsjälvhjälp vid ätstörningar. I den artikel som lyfts fram idag har forskarna sammanställt fynden från samtliga studier i en systematisk översikt. Fyra studier om upplevelser av självhjälp via Internet och tre studier om självhjälp som gjordes med hjälp av bok och stöd från så kallade programguider har genomförts. Ett antal teman framkom varav en del handlade främst om själva programmet och ramarna för självhjälp (Anonymitet, ökad tillgänglighet, flexibilitet i när och hur man använder sig av programmet och stöd i att följa programmet), medan andra faktorer hade mest att göra med upplevelser hos dem som använde sig av självhjälp (känslan av att vara en aktör och ha autonomi, behov av högre själv-motivering vid Internet-baserad intervention, förväntningar och attityder). Dators karaktäristika som en maskin som är standardiserad, tillgänglig och neutral som samtidigt underlättar kontakten mellan människor är bland de egenskaper som utgör styrkan i vägledd självhjälp och som behöver mer systematiskt utnyttjas. Internet-baserad självhjälp behöver inte sträva efter att likna sedvanlig ansikte-mot-ansikte terapi, utan kan dra nytta av just de egenskaper som datorer har (t.ex. neutralitet, tillgänglighet, flexibilitet, etc.).

Bra utfall verkade hänga ihop med inga specifika eller positiva förväntningar. Bäst effekt hade dem som såg på självhjälp som ett steg i en process. Förändring i terapeutens roll från terapeut till att vara en guide, samt förändringar i tid och rum vad gäller när och hur man ägnar sig åt förändringsarbete vid vägledd självhjälp noterades som ett återkommande tema. Patienternas samlade upplevelser av vägledd självhjälp tyder på att patienterna behöver hjälp att anpassa sina förväntningar på denna form av behandling så att de ser på det som ett steg i en större plan för deras tillfrisknande. Det är viktigt att patienterna inte ser den som en ultimat behandling, utan ett första steg som ibland är tillräckligt potent och ibland behöver det kompletteras av flera insatser för att de ska uppnå fullt tillfrisknande.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Taggad

Tips: Föreläsningar från “SANE Sweden 2019 PANS Conference – Pooling Knowledge, Moving Forward”

I början av oktober deltog jag i konferensen ” SANE Sweden 2019 PANS Conference – Pooling Knowledge, Moving Forward” i Malmö. Temat var så kallade ”pediatric acute-onset neuropsychiatric disorder”, förkortat PANS, där man utöver tics och/eller symtom på tvångssyndrom kan se ADHD-liknande symtom, svår ångest, irritabilitet, raseriutbrott, känslighet för ljud eller ljus, sekundär enures, påtaglig regression i fråga om utvecklingsnivå och handskrift/ritande samt emellanåt tydliga restriktiva och rigida ätbeteenden. Vi har tidigare skrivit om påverkat ätande vid PANS här på bloggen >

Föreläsningarna från konferensen finns nu att ta del av online. Här hittar man bland annat intressanta föredrag av Christopher Gillberg, Cynthia Kapphahn från Stanford University på temat ”Disordered eating in children and adolescents with PANS” samt Caroline Gromark från BUP:s OCD-team om deras praktiska erfarenheter av arbete med denna patientgrupp.

Mattias Strand, överläkare vid Stockholms centrum för ätstörningar och forskarstuderande vid Karolinska Institutet

Fredagsläsning: ”Predictors of long-term recovery in anorexia nervosa and bulimia nervosa: Data from a 22-year longitudinal study”

Något som både forskare och kliniker ofta intresserar sig för är förståelse av variabler som leder till tillfrisknande. Om man med hjälp av data får bättre kunskap som vad som predicerar (förutspår) tillfrisknande i ätstörningar kan man fokusera på dessa i högre grad i behandlingen för att uppnå goda resultat med så många som möjligt. Inom ramen för en 22-årig longitudinell studie har en grupp av forskare försökt besvara denna fråga.

Totalt lyckades forskarna få långtidssvar (20-25 år senare) från 176 (77.2%) av de ursprungliga 228 patienter som hade haft ätstörningar. Hundra hade haft anorexia nervosa (AN) och 76 hade haft bulimia nervosa (BN) när de sökte vård. Av patienter som initialt hade insjuknat i AN var 62.8% friska 22 år senare. Motsvarande siffra för dem som initialt hade BN var 68.2%.

Det visade sig att samsjuklighet med depression i början var en stark prediktor till att ha AN av restriktiv typ ca 22 år senare. Risken för att fortfarande ha AN, 22 år senare, var 5.9 gånger större för dem som initialt hade en samtidig diagnos av egentlig depressionsepisod.

För dem som initialt hade AN av hetsätning och självrensningstyp var oddsen för att fortfarande vara sjuk 22 år senare 1.2 gånger (20%) högre för den subgrupp som var äldre när de insjuknade. I motsats till detta var risken nästan 50% mindre att ha AN av hetsätning och självrensning vid uppföljningen om man i samband med insjuknande och initial behandling hade högre BMI.

Den enda prediktorn för att långt senare fortfarande ha diagnosen BN var längden på den tid under behandlingen då man uppfyllde kriterierna för BN. Med andra ord, ju längre tid man var sjuk i BN desto större sannolikhet att man 22 år senare hade BN.

Resultaten pekar på behovet av tidig upptäckt av AN och snabb insättning av behandling innan patienten tappar mycket i vikt, effektiv behandling av depression, samt att man sätter in evidensbaserad behandling för BN snarast möjligt och siktar på att bryta BN så snabbt man kan.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Studiens resultat behöver ses i ljuset av dess begränsningar. Man hade t.ex. inte kartlagt ångeststörningar och många andra relevanta variabler som kanske kan predicera tillfrisknande i ätstörningar i mycket högre grad. Det är också en selekterad grupp av patienter i ett geografiskt område som har studerats och det har funnits ett betydande bortfall, vilket begränsar generaliserbarheten av resultaten.

Fredagsläsning: ”Prevalence of Self-Injurious Thoughts and Behaviors in Transgender Individuals With Eating Disorders: A National Study”

I en mycket omfattande studie (N= 365479) undersökte forskare förekomst av självskadebeteende, suicidaltankar och suicidhandlingar hos transpersoner med ätstörningar jämfört med cispersoner (individer vars biologiska kön överensstämmer med deras juridiska, sociala och upplevada kön) med eller utan ätstörningar.

Livstidsprevalensen (förekomst någon gång i livet) av icke-suicidala självskadebeteende i den allmänna populationen ligger på ca 16.5%. Mellan fem och 14 procent anger att de någon gång i livet har haft suicidtankar, medan 2-9% anger att de någon gång har försökt ta sitt liv.Bland patienter med ätstörningar finner man en ökning av dessa fenomen: Självskadebeteende förekommer hos 68%, medan suicidtankar och handlingar rapporteras av 25-33%.

När forskarna tittade på förekomst av dessa fenomen hos transpersoner med ätstörningar var förekomsten extremt hög, trots att man fokuserade enbart på förekomsten under det senaste året: 74.8% rapporterade icke-suicidala självskadebeteenden och 75.2% rapporterade suicidtankar, medan hela 74.8% rapporterade suicidförsök. Siffrorna för suicidförsök är även högre än livstidsprevalensen för dessa fenomen hos transpersoner generellt, eller hos patienter med ätstörningar.
Oddskvoten för suicidförsök hos transpersoner med ätstörningar under föregående år var 20 gånger högre än hos cispersoner med eller utan ätstörningar, även när man kontrollerade för depression eller demografiska variabler.

Författarna förtjänstfull diskuterar potentiellt gemensamma processer som kan vara involverade i transpersonsidentitet och ätstörningar såsom erfarenheter av utsatthet och olika former av misshandel, frånvaro av interpersonell tillhörighet och känslan av att vara en börda. Givet de utökade riskerna betonar forskarna vikten av bland annat kartläggning av sexuell identitet hos patienter med ätstörningar.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: ”Improving aftercare with technology for anorexia nervosaafter intensive inpatient treatment: A pilot randomizedcontrolled trial with a therapist-guided smartphone app”

I den valda artikeln för denna fredag har en tysk forskargrupp studerat effekten av digitalt stöd efter utskrivning från heldygnsvård. De använde en relativt smidig applikation som heter ”Recovery record” som finns för både iOS och Android telefoner. All kommunikation sker krypterat och säkert mellan patient och behandlare via appen. De randomiserade 40 kvinnliga patienter i åldrarna 15-36 med relativt svår anorexia nervosa till antingen 8 veckors eftervård med hjälp av appen och sedvanlig behandling utifrån överenskommelse mellan terapeut och patient eller bara sedvanlig behandling efter utskrivning. I nästa samtliga fall var den sedvanliga behandlingen öppenvårdskontakter. Patienternas BMI och specifik ätstörningspsykopatologi mättes vid utskrivning från heldygnsvård, 8 veckor, samt 6 månader senare. De terapeuter som gav stöd via appen var inte samma terapeuter som hade öppenvårdkontakt med patienterna.

Appen Recovery record innehåller ett antal moduler såsom självregistrering, självförstärkning, måltidsplanering, möjlighet att sätta upp egna mål och att följa upp dem, påminnelser, coping strategier, motiverande slagord, positiva bekräftelser (affirmationer), vägled meditation, månatliga utvärderingar med hjälp av frågeformulär och möjlighet att få kontakt med sin behandlare via appen. Behandlarna har en annan vy än patienterna där de kan se alla data från patienterna, samt får möjlighet att göra grafiska framställningar för att ha översikt och för att göra möjliga prediktioner. Patienten tyckte att appen var lätt att använda, meningsfull och även värdefull. Över 94% av patienterna i båda grupper hade ytterligare öppenvårdskontakter och behandling under de 8 veckor som studiens aktiva fas pågick.

Forskarna fann inte några signifikanta eller betydande effekter mellan betingelserna. Patientgruppen som hade tillgång till appen rapporterade bara icke-signifikanta små eller måttliga, positiva effekter jämfört med kontrollgruppen. Även om lite fler patienter i kontrollgruppen behövde läggas in än i interventionsgruppen som hade appen var skillnaden inte signifikant. Artikelförfattarna menar att de initialt positiva effekterna motiverar att man gör en större RCT.

Som läsare får jag tanken om om övergång från heldygnsvård till mindre intensiv behandling inte behöver gå via dagvård i första hand. När man har haft massivt stöd under flera månader är det rimligt att anta att man ska klara sig med öppenvård och lite stöd via en app vid relativt svår anorexia nervosa? Deras kommande RCT lär ge oss svaret, även om jag tänker att det är dömt att misslyckas. Övergången mellan vårdnivåer är fortfarande en obesvarad fråga även om aktuella modeller föreslår en stegvis övergång när man har haft mycket intensiv behandling.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: Specialnummer om teknikbaserade innovationer för ätstörningar i International Journal of Eating Disorders

Tekniska innovationer har stor potential att bidra till förbättrad prevention, bedömning och behandling av ätstörningar. International Journal of Eating Disorders har därför publicerat ett specialnummer med detta fokus. Artiklarna som ingår handlar om hur utveckling och design av tekniska innovationer för ätstörningar kan optimeras, hur individer med ätstörningar, eller som riskerar att utveckla ätstörningar, bättre kan nås genom ny teknik och hur tekniska innovationer kan förbättra bedömning och behandling. Utgivaren vill med specialnumret stimulera entusiasm, nya idéer och framtida forskning om hur teknik kan utvecklas och användas för att förbättra de drabbades liv.

I ett av bidragen i specialnumret, “Reach Out and Recover: Intentions to seek treatment in individuals using online support for eating disorders” undersöktes bland annat egenskaper, intentioner med att söka hjälp och faktorer som är relaterade till intentioner att söka hjälp, hos användare av en australisk digital tjänst. Tjänsten, som kallas Reach Out And Recover (ROAR), är utformad för att minska hinder för behandling och uppmuntra den underbehandlade gruppen personer med ätstörningssymtom, till att söka hjälp. ROAR innehåller interaktiva funktioner som ska identifiera symtom, synliggöra symtomens påverkan på olika livsområden och ge användaren stöd för att söka behandling. Användaren får en sammanställning av sina symtom och anpassade rekommendationer för behandling. En rapport som kan användas vid kontakt med hälso-och sjukvården genereras också. Tjänsten innehåller även en sida med länkar till information om ätstörningar och till olika former av stöd och behandling.

Data från Google Analytics visade att 2 391 nya användare besökte ROAR under datainsamlingsperioden 3 mars 2017 till 14 november 2018. 902 individer tog del av sidan som innehåller enkäter och samtyckesformulär. Av dessa var det 200 personer, i åldrar från 18 år till över 60 år, som deltog i studien. Majoriteten identifierade sig som kvinnor (93,5 %). Deltagarna svarade på frågor om ätstörningssymtom och symtomens påverkan på psykisk hälsa, relationer och välbefinnande. De svarade också på frågor om sina avsikter med att söka behandling, om motivation, självtillit, stigma och ambivalens inför att söka behandling och göra förändringar.

Resultatet visade att deltagarna hade symtom på ätstörningar men att majoriteten (86,0%) inte fick behandling. Av dem som inte fick behandling rapporterade 82,6 % att de planerade att söka behandling inom en snar framtid. Dessutom laddade över hälften av deltagarna ner den anpassade rapporten för kontakter med hälso- och sjukvård. Intentionen med att söka behandling och nedladdning av rapporten hade ett positivt samband med motivation för förändring, tilltro till att uppnå förändring, större frekvens av hetsätning och större insikt i ätstörningssymtomens påverkan på välbefinnande, men inte med stigma eller ambivalens.
Författarna konstaterar att programmet användes av individer för vilka tjänsten var utformad, det vill säga personer som upplever symtom på ätstörningar men som inte får behandling. ROAR kan vara en resurs som identifierar och adresserar hinder för att söka behandling. Anonymiteten som en webb-tjänsts som ROAR innebär, kan vara det första viktiga steget mot att få en adekvat behandling.

Här kan ni läsa artikeln >

Anne-Charlotte Wiberg, forskarstuderande på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: ”Harm minimization in severe and enduring anorexia nervosa”

Av förklarliga skäl görs det mycket lite forskning om svår och ihållande anorexia nervosa (SE-AN: Severe and Enduring Anorexia Nervosa). De flesta initiativ och förslag till terapeutiskt förhållningssätt förblir empiriskt oundersökta och i bästa fall görs det små studier.

Skadereduktionsmodellen eller skademinimeringsmodellen som det också heter genomsyrar ett flertal behandlingsförslag för denna patientgrupp. Artikelförfattarna sammanfattar aktuella perspektiv på omhändertagande av denna patientgrupp och presenterar en pilotstudie av ett eget program som kallas HARMONI ((HARm MinimisatiON In chronic anorexia nervosa). Kärnkomponentera i detta program är kognitiv remediering och träning av emotionella färdigheter. Det är ett program som ges i form av veckovisa stödgrupper som leds av erfarna sjuksköterskor och kliniska psykologer, samtidigt som patienterna får möjlighet att få stöd av dietist, endokrinologiläkare, psykiater och sin allmänna läkare som har inbördes kommunikation om patientens välbefinnande. Det förekommer ingen regelbunden vägning och grupperna har inget fokus på vikt, BMI, mat eller ätande. Tolv patienter visade intresse för programmet (oklart, 12 av hur många!), varav hälften närvarade vid åtminstone ett grupptillfälle. Två patienter medverkade i alla fyra pilottillfällen och fem av de reguljära fortsatta möten, tills en av dem behövde läggas på sjukhus och psykologen bytte jobb, varav gruppen lades ner. Av förklarliga skäl är det omöjligt att dra några slutsatser av försöket, men artikelförfattarna sammanfattar sina observationer och i ljuset av tidigare forskning betonar vikten av realistiska mål, skadereduktion, medicinsk stabilisering, maximering av patienterna funktionsförmåga, mobilisering av stöd, att inge hopp och fortsatt försök att locka fram personen bakom sjukdomen. Skadereduktion innebär att finnas till under lång tid, vara patientens advokat, försäkra tillförsel av näring och att hjälpa patienterna med självmedkänsla, samt att aldrig ge upp, säger artikelförfattarna avslutningsvis.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Fredagsläsning: “Brief admission (BA) for patients with emotional instability and self-harm: nurses’ perspectives – person-centred care in clinical practice”

Vi har tidigare vid flera tillfällen här på bloggen berättat om Stockholms centrum för ätstörningars projekt för så kallad självvald inläggning, som innebär att patienter får möjlighet att själva lägga in sig inom heldygnsvården under korta perioder. Den här veckan vill vi tipsa om en färsk artikel där vår kollega Joachim Eckerström vid Norra Stockholms psykiatri rapporterar resultat från deras satsning på självvald inläggning riktat till personer med självskadebeteende och emotionell instabilitet. Man har här intervjuat sjuksköterskor inom psykiatrin om deras upplevelser av att arbeta med självvald inläggning. Tydligt är att modellen innebär ett nytt perspektiv även för vårdpersonalen, t ex genom att skifta fokus från att ”hantera problem” till att bygga relationer som kan bidra till en bättre vardag för patienten trots kvarstående symptom. Sjuksköterskorna berättar exempelvis att de tidigare ibland dessvärre har kommit att fungera som en slags ”medlare” mellan patient och läkare – tack vare den nya modellen anser de att de istället få mer utrymme att fokusera på faktiska sjuksköterskeuppgifter och att de kommer närmare patienterna och bättre förstår deras behov. Man upplever också att hierarkier vid vårdavdelningen har ersatts av ett slags partnerskap där patientens egen kunskap och erfarenhet får en viktigare roll.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad

Fredagsläsning: “The psychological characteristics of people consuming vegetarian, vegan, paleo, gluten free and weight loss dietary patterns”

Den här veckans fredagsläsning är en artikel publicerad 2019 från Australien. I tidigare forskning har man sett att individer som ägnar sig åt bantning och äter enligt dieter för att gå ner i vikt har en ökad risk för att utveckla ätstörningar, men också en ökad risk för en allmänt sämre psykisk hälsa. I denna studie ville man undersöka om detta även gäller andra som har en restriktiv kosthållning. Man rekryterade ca 400 individer (n=393) som självrapporterade att de åt på något av följande sätt: vegetarian, vegan, glutenfritt, paleodiet, viktnedgångsdiet, eller utan restriktioner (kontrollgrupp).

Man mätte psykisk hälsa och ätstörningssymptom genom att deltagarna fick fylla i en rad enkäter, bl.a. en kortversion av EDI (Eating disorders Inventory), känslomässigt ätande genom Dutch Eating Behavior Questionnaire och man mätte motivation till sitt val av kosthållning genom Food Choice Questionnaire. Dessutom utvärderades deltagarnas självkänsla och de fyllde i en enkät för att mäta depression, ångest och stress.

Resultatet visar att den grupp som hade högst ätstörningssymptom var de som följde en viktnedgångsdiet och den grupp som hade lägst ätstörningssymptom var gruppen som följde en paleodiet. Samma mönster noterades för känslomässigt ätande. Vad gäller motivationen till sitt val av kosthållning var de som åt enligt paleodieten mest drivna av hälsoskäl och att kosten skulle vara naturlig och minst drivna av skäl motiverade av viktkontroll. De som följde en viktnedgångsdiet drevs dock främst av skäl att gå ner i vikt. I kontrollgruppen drevs ens motivation främst av att maten skulle vara familjär och minst av hälsoskäl.
Självkänslan hos deltagarna var högst i paleodietgruppen och lägst i viktminskningsgruppen.
För resterande grupper hittades få andra statistiskt signifikanta skillnader.

Sammanfattningsvis visar den här studien, precis som tidigare studier, att bantning och viktnedgångsdieter är associerad till sämre psykiskt välmående och högre ätstörningssymptom. Den visar också att följa en restriktiv diet per se inte är kopplat till högre ätstörningsproblematik eller psykisk ohälsa. Snarare var de andra grupperna väldigt lika kontrollgruppen, eller hade snarare något högre välmående och lägre ätstörningssymptom som i paleodietgruppen.

Här kan ni läsa artikeln >

Camilla Wiklund, doktorand på CEDI – Centre for Eating Disorders Innovation vid Karolinska Institutet

Taggad

Fredagsläsning: “Genomtäckande anorexistudie ger nya förklaringsmodeller – reflektioner från huvudforskaren”

dna

Denna vecka vill vi tipsa om ett annat blogginlägg, postat av Gillbergcentrum vid Sahlgrenska akademin i Göteborg. I inlägget redogör vår kollega Cindy Bulik, professor vid Karolinska Institutet och vid University of North Carolina, för sin forskning om genetik vid anorexia nervosa. Själva forskningsstudien har vi tipsat om tidigare även på vår blogg, men det tål att upprepas – inte minst eftersom professor Bulik här också på ett mycket tydligt och pedagogiskt vis berättar om sina egna drivkrafter bakom projektet.

Här kan ni hitta blogginlägget >

Taggad