Författararkiv: FoU-bloggen

Fredagsläsning: Childhood dietary intake: Comparison between anorexia nervosa and healthy leanness

Veckans fredagsartikel är en studie från 2019 som utfördes i Japan och som ville studera unga flickors kostintag som ett sätt att tidigare upptäcka anorexia nervosa. Artikelförfattarna menar att anorexia nervosa kan vara extra svårt att upptäcka hos unga flickor då symptomen inte alltid är de typiska och då en hög aktivitetsnivå ofta upprätthålls. Man menar att sjukdomen ofta hinner bli väldigt allvarlig innan den upptäcks hos denna grupp.

I denna studie jämförde man tre grupper av unga flickor; 1) friska, med normalt BMI, 2) friska, med BMI under 50:e percentilen, och 3) patienter med anorexia nervosa, som var i slutet på sin behandling. Grupp 2 delades dessutom in i två undergrupper beroende på om de fick en hög eller låg poäng på skala som mätte önskan om att bli smalare, något som man vet är en riskfaktor för anorexia nervosa. Grupp 1 bestod av 120 deltagare, ålder 12.2 ( 1.4), grupp 2 bestod av 200 deltagare, ålder 12.4 ( 1.4) och grupp 3 bestod av 13 patienter, ålder 14.4 ( 3.5).

Man mätte deltagarnas kostintag genom att de fick svara på en enkät (BDHQ) om sin veckovisa konsumtion av 58 olika matvaror och drycker. Man räknade sen ut både hur mycket energi deltagarna åt, vad energin bestod av för makronutrienter (kolhydrater, fett och protein) och mikronutrienter (vitaminer och mineraler) och vilka typer av matvaror som åts.

Resultaten visade att patienter med anorexia nervosa hade ett lägre intag av total energi, fett, zink och vitamin C jämfört med friska, smala (BMI <5e percentilen) deltagare. Patienter med anorexia nervosa undvek matgrupper som innehöll fett i väldigt hög utsträckning och hade ett högre intag av grönsaker.

Vidare hade gruppen av deltagare med BMI under 50e percentilen och med en stark önskan om att vara smalare, jämfört med gruppen av deltagare med samma BMI men med en låg önskan om att vara smalare, ett mer restriktivt kostintag och ett lägre intag av kolhydrater och spannmål, men ingen skillnad i intag av fett.

Artikelförfattarna drar slutsatsen att det karaktäristiska kostintaget för patienter med anorexia nervosa är lågt fettintag och högt grönsaksintag och att detta är något som kan vara en användbar ledtråd för att tidigt upptäcka anorexia nervosa hos unga flickor.

Trots att studieresultaten stämmer in med tidigare forskning som visat att patienter med anorexia nervosa ofta har ett lågt fettintag, är det viktigt att komma ihåg att detta är en tvärsnittsstudie med självrapporterade data och relativt liten grupp deltagare med anorexia nervosa. Resultaten ska tolkas med viss försiktighet och behöver följas upp av studier med en prospektiv design som kan belysa samma frågeställningar med större validitet.

Artikeln hittas här >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: Why is premorbid BMI consistently elevated in clinical samples, but not in risk factor samples, of individuals with eating disorders?

När man tittar på klinisk retrospektiv data finner man i de flesta fall ett samband mellan förhöjd BMI och igångsättning av ätstörningar. Patienterna rapporterar ofta i efterhand att en viss viktuppgång var en av de triggande faktorerna bakom deras ätstörning. Intressant nog hittar man inte detta samband när man tittar på riskgrupper och deras senare utveckling av ätstörningar. När man följer studiedeltagare över tid finns inte riktigt detta samband. Man ser ett sådant mönster i 32% av jämförelserna i prospektiva studier jämfört med i stort sett 100% i retrospektiva kliniska studier. I artikeln för denna vecka har författarna tittat närmare på dessa studier och föreslår lite olika förklaringar som kan driva fram forskningen och vår förståelse. Bland annat menar de att patienterna i kliniska studier kan anses vara ett specifikt urval av det man ser i studier om riskfaktorer för ätstörningar. Patienterna i kliniska studier är sannolikt den grupp som just i kraft av bland annat högre BMI går ner mer i vikt, behöver kämpa mer för att behålla sitt lägre vikt och har sannolikt svårare ätstörningspsykopatologi. Detta går dock inte ihop med AN gruppens bild, där vissa forskare menar att de ofta till och med har lite lägre premorbid BMI, vilket i och för sig kan vara en del av den prodromala fasen i AN. Forskarna identifierar de kunskapsluckor vi har för att ge denna fråga en adekvat svar och förslår specifika studier.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Fredagsläsning: “Association of Exposure to Infections in Childhood With Risk of Eating Disorders in Adolescent Girls”

Veckans fredagsartikel publicerades tidigare under våren och handlar om samband mellan ätstörningssjukdom och tidigare infektioner under barndomen. Studien har genomförts med hjälp av danska befolkningsregister, där man har följt över en halv miljon flickor från barndomen och upp till 16 års ålder i genomsnitt. I korthet fann man att de personer som hade vårdats inneliggande på sjukhus till följd av en infektion eller som hade behandlats med antibiotika under barndomen löpte en större risk att senare insjukna både i anorexia nervosa eller bulimia nervosa.

Här kan man läsa en sammanfattande populärvetenskaplig artikel om forskningen som ligger till grund för studien och de eventuella orsakssamband som skulle kunna förklara fynden >

Och här kan ni hitta själva forskningsartikeln >

Mattias Strand, överläkare och doktorand SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: Body image concern and treatment outcomes in adolescents with anorexia nervosa

Artikeln denna vecka handlar om sambandet mellan mått på kroppsuppfattning vid starten av behandlingen och förändringar i BMI och övriga mått på ätstörningspsykopatologi vid intensiv KBT-E behandling av ungdomar med AN.

Det ingick 62 patienter med AN diagnosen i åldern från 13-18 år. Man mätte deras BMI (Body Mass Index) percentiler vid fyra tillfällen (före och efter behandling, samt vid 6-, och 12 månaders uppföljningen) och intervjuade dem med Eating Disorder Examination (EDE) och andra instrument innan och efter behandlingen.

Vid slutet av behandlingen hade cirka 96% av de som fullföljde behandlingen nått en vikt som motsvarade minst ett BMI på 18.5 för vuxna. Ätstörningspatologi hade minskats markant. Vid uppföljningen, 12 månader senare, hade fortfarande 80% av de patienter som fullföljde behandlingen ett BMI motsvarande minst 18.5 för vuxna. Forskarna fann ett samband mellan startvärden på olika indikationer av kroppsbekymmer och förändringar i BMI. Starkare rädsla för viktuppgång, samt högre poäng på tjockkänslan i början av behandlingen bidrog till långsammare ökning i BMI. Upptagenhet av vikt och figur kunde dock inte predicera utveckling av BMI över tid. Intressant nog fanns det inget samband mellan förändringar i kroppsbekymmer under behandlingen och BMI förändringar över tid, vilket enligt författarna är ett belägg för att KBT verkar via sin helhet och inte som en konsekvens av enstaka komponenter. KBT-E är med andra ord inte en samling tekniker: Helheten är mer än delarna.

Artikelförfattarna menar att olika aspekter av kroppsbekymmer är viktiga att beakta i behandling av patienter med AN. I övrigt antyder resultatet att intensiv KBT-E kan vara en god behandling för att minska ätstörningspatologi och kroppsbekymmer hos unga patienter med AN, där 80% av patienter som fullföljde behandlingen inte längre var medicinskt underviktiga efter ett år.

Här kan ni läsa artikeln >

Nina Lindvall, psykologstudent och Ata Ghaderi, psykolog på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: Identifying a male clinical cutoff on the Eating Disorder Examination-Questionnaire (EDE-Q)

Fredagsartikeln denna vecka handlar om hur bra det välanvända måttet Eating Disorder Examination-Questionnaire (EDE-Q) är för att identifiera fall av ätstörningar bland män.

Senare årens forskning har föreslagit att vi tidigare har underskattat förekomsten av ätstörningar hos män. Adekvata och lättillgängliga metoder för att klassificera män med ätstörningar är något som många forskare har argumenterat för. Huvuddelen av forskning om ätstörningar har gjorts på kvinnliga patienter och ett flertal studier har visat att män brukar få lägre poäng på EDE-Q än kvinnor. När man använder samma cut-off på män som kvinnor resulterar det att många män med ätstörningar klassificeras som friska. Artikelförfattarna undersökte olika cut-off nivåer för EDE-Q som på ett optimalt sätt kunde skilja mellan en klinisk grupp av manliga patienter som var under behandling och en kontrollgrupp med friska manliga studenter.
Deras resultat visade att EDE-Q kan med god precision skilja mellan män med och utan ätstörningar. Detta förutsätter dock användning av ett lägre cut-off för män (1.68) jämfört med den cut-off som oftast används för kvinnor (2.5).

Artikelförfattarna reflekterade om behovet av en lägre gräns för adekvat klassificering av ätstörningar bland män kunde bero på att EDE-Q har betydande fokus på ätstörningssymtom som handlar om önskan att vara smal och kontrollera sin vikt i kontrast till det som är mer i fokus för män, nämligen kontroll över kroppsform och önskan att se muskulär ut. Författarna väcker frågan om EDE-Q behöver modifieras för att täcka fler domäner som är mer relevanta vid ätstörningspsykopatologi hos män (t.ex. strävan efter att ha mycket muskler).

Här kan ni läsa artikeln >

Nina Lindvall, psykologstudent och Ata Ghaderi, psykolog på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: “Familjedagvård i grupp – ett effektivt sätt att behandla barn och ungdomar med allvarlig ätstörning”, en rapport från SCÄ

I senaste numret av Tidskriften för Svensk Psykiatri bidrar Maiken Fjelkegård, som tidigare arbetade som överläkare hos oss vid Stockholms centrum för ätstörningar, med en kort artikel där hon beskriver arbetssättet vid vår familjedagvårdsenhet. Behandlingen vid familjedagvården bygger i stora delar på så kallad multifamiljeterapi, där flera barn och ungdomar med ätstörning och deras familjer går i behandling tillsammans i grupp.

Här (på sida 36) kan du läsa artikeln >

Taggad

Fredagsläsning: Imagery rescripting in individuals with binge-eating behavior: An experimental proof-of-concept study

reject

I artikeln denna vecka undersökte artikelförfattarna effekten av en 1-sessionsbehandling av två olika metoder för att förändra grundantaganden, förekomst av negativa och positiva emotioner, samt ätstörningssymptom. Den ena tekniken var kognitiv omstrukturering som används i KBT och den andra var att arbeta med inre mentala bilder (imagery rescripting). Man kan jobba med inre bilder på flera olika sätt. I den här studien fokuserade man på att hjälpa patienterna förändra sina reaktioner på inre bilder som handlade om social avvisning.

Målgruppen var patienter med bulimia nervosa eller hetsätningsstörning. Majoriteten av de patienter som kom med i studien hade hetsätningsstörning. De hade rekryterats från en slutenvårdsklinik samt en öppenvårdsavdelning.  De delades slumpmässigt i två grupper för att antingen få jobba med kognitiv omstrukturering eller omskrivning av inre bilder.

Patienternas positiva och negativa emotioner mättes före och efter omskrivning av inre bilder eller kognitiv omstrukturering. Uppföljning gjordes 1 vecka senare samt 1 månad senare. Data från 1-månadsuppföljningen var dock mycket bristfällig och användes inte då många patienter hade skrivits ut från avdelningen. Deltagarna upplevde båda betingelserna som trovärdiga och acceptabla. Resultatet visade att både teknikerna bidrog till önskvärda, men små förändringar i positiva och negativa emotioner, ätstörningspsykopatologi och grundantaganden.

Studien hade sina begränsningar med stort bortfall vid 1-månadersuppföljning. Dessutom är det svårt att säkerställa små effekter av en enda session i små grupper. Artikelförfattarna menar att det kan vara värdefullt att utforska dessa tekniker vidare då resultaten visade på reducering av patienternas bekymmer, ätstörningssymptom samt deras rationella och emotionella grundantaganden.

Här kan du läsa artikeln >

Nina Lindvall, psykologstudent och Ata Ghaderi, psykolog på SCÄ FoU

 

Taggad

Boktips: “Cognitive-Behavioural Therapy for Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder”

Vi har tidigare vid flera tillfällen tagit upp diagnosen undvikande/restriktiv ätstörning (på engelska förkortat ARFID för avoidant/restrictive food intake disorder) här på bloggen, dels i en serie blogginlägg hösten 2017 (Här hittar ni Del 1, Del 2 och Del 3) och dels apropå de artiklar i ämnet som vi har skrivit för Läkartidningen och International Journal of Eating Disorders.

I början av året publicerades den första behandlingsmanualen för KBT vid ARFID. Författarna är Jennifer Thomas och Kamryn Eddy, som båda är forskare vid Harvarduniversitet i Boston och som arbetar kliniskt med ätstörningsbehandling vid Massachusetts General Hospital. Deras behandlingsmetod, som de kallar för CBT-AR, bygger till stora delar på behandlingsverktyg som är verksamma vid pediatriska uppfödningssvårigheter, vid ätstörningsbehandling (så som KBT-E och familjebaserad behandling, FBT) och vid behandling av ångesttillstånd. KBT vid ARFID följer i grund och botten samma struktur som KBT vid annan ätstörningssjukdom. Behandlingen är uppdelad i fyra faser: en introduktionsfas med fokus på tidiga förändringar, en kortare planeringsfas, en längre tredje fas med fokus på vidmakthållande faktorer samt en avslutningsfas. För yngre patienter arbetar man familjebaserat. En tydlig skillnad gentemot sedvanlig KBT-behandling vid ätstörningssjukdom är dock att många av de moment som brukar tas upp under fas 3 och som har att göra med ångest kopplad till kropp och figur inte är aktuella vid behandling av ARFID, eftersom dessa patienter per definition inte har besvär med viktfobi eller skev kroppsbild som en orsak bakom det restriktiva ätandet.

Behandlingsmodellen utgår från tre subdomäner inom ARFID: i) selektivt ätande och en snäv matrepertoar, ii) allmänt låg aptit och ointresse för mat samt iii) rädsla för att t ex sätta i halsen eller att kräkas. Aktuell forskning pekar på att dessa tre ARFID-varianter ofta förekommer i olika hög grad hos en och samma patient – ett typfall kan t ex vara en person som alltid har haft dålig aptit eller en ovilja att prova ny mat och som sedan drabbas av ytterligare obehag och rädsla efter att ha råkat sätta något i halsen eller efter att ha drabbats av akut magsjuka. En konstant låg aptit och ett utpräglat selektivt ätande kan till stora delar antas vara medfödda drag, medan obehag till följd av att t ex ha satt mat i halsen mer har karaktären av trauma. Författarna poängterar dock att behandlingen inte i första hand fokuserar på att försöka komma åt dessa bakomliggande faktorer, som sällan låter sig påverkas direkt. Istället handlar CBT-AR om att bryta den onda spiral av undvikande och vidmakthållande som ofta har uppstått till följd av medfödda faktorer eller tidigare traumatiska upplevelser. En grundläggande konceptualisering utgår från följande modell, som sedan kan anpassas efter den ARFID-domän som är mest framträdande hos patienten:

En person som är under hela sin uppväxt har varit väldigt selektiv i sitt ätande kan t ex ofta undvika att gå ut och äta med andra eller tackar konsekvent nej till middagsinbjudningar eftersom hen inte kan förutse vad som kommer serveras. Detta medför dock i sin tur att hen heller aldrig får möjlighet att prova nya födoämnen som hen kanske faktiskt hade kunnat tycka om. För en person som ständigt bara äter ett fåtal födoämnen tillagade på ett visst sätt kan också en sådan konkret faktor som bristande matlagningskunskap göra det svårt att bredda registret. Målet med CBT-AR är här inte att få patienten i fråga att tycka om en vid repertoar av mat – det är sällan realistiskt. Istället handlar det om att kunna våga prova ny mat och att kunna bredda sitt födointag så pass mycket att man säkerställer ett tillräckligt näringsintag och kan klara av att utvidga sitt sociala liv.

I de fall då ARFID-problematiken medför en undervikt är författarna tydliga med att mängd går före variation, så att man i första hand behöver satsa på att hjälpa patienten att få sig tillräckligt mycket mat för att undvika undernäring innan man försöka vidga repertoaren av acceptabla födoämnen. Detta behöver dock inte nödvändigtvis vara särskilt komplicerat. En viktig skillnad är här att till skillnad från personer med anorexia nervosa så är den mat som personer med ARFID vanligen föredrar – så som raffinerade kolhydrater och processade mejeriprodukter – ofta förhållandevis energität. För någon som exempelvis bara äter pasta med smör så behöver det i ett första skede inte vara så svårt att säkerställa ett tillräckligt energiintag: man får helt enkelt ordinera ännu mer pasta med smör. Författarna skriver:

“Patients and families may balk at this suggestion if the patient’s preferred foods are considered unhealthy by societal standards. Indeed, it is rare that a doctor would give a patient carte blanche to eat as much pizza, ice cream, and chicken nuggets as possible, yet that is exactly what the CBT-AR therapist does when the patient is underweight.”

I ett andra skede kan man naturligtvis också behöva jobba med att kunna våga prova annan mat, men det sker först då undervikt inte längre utgör en fara. Författarna poängterar dock också att ARFID för vissa snarare präglas av övervikt, just i och med att den mat som tolereras inte sällan är utpräglat energität.

För personer som i första hand snarare lider av ett allmänt ointresse för mat eller av rädsla för att sätta i halsen kan behandlingsinslag på KBT-vis innebära att steg för steg prova att utsätta sig för sådant som mättnadskänsla eller att äta icke-flytande kost och få märka att inget farligt händer. Dessa övningar beskrivs detaljerat och handfast i boken och det är lätt att hänga med i författarnas resonemang och motiv bakom behandlingsinslagen. Man ska komma ihåg att CBT-AR är skapat med ledning av författarnas egna erfarenheter av vad som fungerar – nu behöver metoden också prövas forskningsmässigt för att säkerställa att den verkligen leder till goda resultat för gruppen av ARFID-patienter. Eftersom vi vid Stockholms centrum för ätstörningar i dagsläget inte har i uppdrag att behandla personer med ARFID är boken kanske inget som kommer användas dagligdags i vår behandling, men det kan såklart ändå vara intressant och viktigt att lära sig mer om angränsande områden. En hel del av de metoder som beskrivs här kan säkerligen också komma till användning för vissa patienter med en mer typisk ätstörningssjukdom, då detta ju på intet vis utesluter att man samtidigt också kan lida av en utpräglat snäv matrepertoar eller rädsla för att sätta i halsen.

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad ,

Fredagsläsning: Optimizing treatment outcomes in adolescents with eating disorders: The potential role of cognitive behavioral therapy

Familjebaserad behandling (på engelska Family-based treatment, FBT) är den behandling som har visat sig ge bäst resultat för barn och ungdomar med ätstörningar och behandlingen rekommenderas som ett förstahandsval i nationella riktlinjer. För en andel patienter leder dock inte behandlingen till remission eller tillräcklig symtomreduktion. KBT för ätstörningar rekommenderas som andrahandsval för den aktuella patientgruppen. I veckans fredagsartikel undersöktes vilken betydelse KBT kan ha i de fall där FBT inte har varit effektiv eller möjlig att tillämpa. Författarna avsåg även att undersöka prediktorer för bortfall och behandlingsrespons.

Studien var en transdiagnostisk fallserie i en klinisk miljö. Femtiofyra patienter deltog, varav 52 % hade anorexia nervosa (AN), 31 % atypisk AN, 15 % bulimia nervosa (BN) och 2 % hade atypisk BN. Trettiotvå patienter hade behandlats med FBT utan att nå återhämtning och för resterande 22 hade FBT inte bedömts vara lämpligt. Genomsnittsålder var 15,5 år (13 – 18 år). De hade varit sjuka i ätstörning i genomsnitt 24,7 månader (4 – 96 månader). Data som samlades in inkluderade diagnos, vikt, ätstörningsduration, ätstörningssymtom (Eating Disorders Examination Questionnaire , EDE-Q) och psykosocial funktionsnedsättning på grund av ätstörningen (Clinical Impairment Assessment , CIA). Datainsamling genomfördes före och efter behandling. KBT-behandlingen baserades på enhanced cognitive behavioral therapy (CBT-E), den ledande evidensbaserade psykologiska behandlingen för ätstörningar. Den anpassades för den unga målgruppen genom att vid behov inkludera familjen. Behandlingen modifierades när andra vidmakthållande faktorer som trauma bedömdes förhindra fokus på ätstörningsspecifik psykopatologi såsom kontroll över kroppsform och vikt. Alla sessioner utfördes av en sjuksköterska med stor erfarenhet av behandling med CBT-E.

Av de femtiofyra patienter som medverkade i studien var det 22 patienter (50%) som slutförde KBT-behandlingen, 14 påbörjade behandling men slutförde den inte och 18 genomförde den inte. Bortfallet från behandling var inte relaterat till initial diagnos, ätstörningens svårighetsgrad eller duration. Patienternas ätstörningssymtom (EDE-Q) och psykosociala funktionsnedsättning (CIA) minskade signifikant efter behandlingen, med måttliga till stora effektstorlekar på alla skalor. Vikten ökade också signifikant hos patienter med AN och atypisk AN. Sjukdomens svårighetsgrad eller ätstörningsduration var inte relaterade till utfallet. Utfallet skiljde sig inte heller mellan grupperna (tidigare behandling respektive ingen tidigare behandling med FBT).

Studien var en fallserie och saknade kontrollgrupp. Bristen på följsamhet var stor och KBT- behandlingen utfördes av en och samma behandlare vilket bidrar till att terapeuteffekter inte kan uteslutas och resultaten bör tolkas med försiktighet. Mot bakgrund av tidigare studier om KBT för ätstörningar, som har visat att sjukdomens allvarlighet och duration inte är relaterade till utfall, konstaterar författarna att KBT är ett bra andrahandsval för barn och ungdomar med ätstörningar. Metoden kan användas när effekten av FBT har uteblivit eller i de fall där FBT inte har bedömts vara ett lämpligt behandlingsalternativ, exempelvis när patienten inte kan återta ansvaret för maten som förväntat i FBT eller när familjen inte är tillgänglig.

Här kan ni läsa artikeln >

Anne-Charlotte Wiberg, doktorand på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: Alliance, technique, both, or more? Clinicians’ views on what works in cognitive-behavioral therapy for eating disorders

Fredagsartikeln denna gång handlar om klinikers uppfattning, värdering och användning av den terapeutiska relation och tekniker i kognitiv beteende terapi (KBT), deras effekt på behandlingsutfall och relationen till klinikers ångestnivå.

Artikelförfattarna använde en korrelationsdesign för att undersöka klinikernas uppfattning om betydelsen av allians och teknik i KBT för utfallet av terapi och för att se ifall dessa förväntningar var i linje med litteraturen, samt för att se om klinikernas tillskrivning av utfall till allians eller teknik hänger samman med deras karaktäristika (olika aspekter av ångest), handledning och faktisk användning av KBT tekniker.

I studien deltog 98 kliniker (91 kvinnor och 7 män) med olika grundprofessioner såsom psykologer, sjuksköterskor, kuratorer, dietister eller arbetsterapeuter som jobbade med patienter med ätstörningar och med ett genomsnitt av 10 års arbetserfarenhet. Varje kliniker besvarade några frågeformulär om deras uppfattning kring den terapeutiska relationen och KBT tekniker, samt ångestkänslighet och hantering av osäkerhet (Intolerance of Uncertainty Scale, IUS-12). Dessutom skulle deltagarna ge ett estimat (i procent) för hur mycket inflytande de menar att de två specifika faktorer, den terapeutiske relationen och KBT tekniker har på behandlingsutfallet och behövde inte utesluta andra faktorer, då summan av de två faktorer inte behövde utgöra 100%. Till slut skulle deltagarna utifrån en skala ange hur sannolikt det var för dem att använda specifika eller generella KBT tekniker under behandling av patienter med ätstörningar. I genomsnitt tillskrev de deltagande klinikerna effekten av den terapeutiske relationen på utfallet av behandlingen som 34.6% och effekten av KBT tekniker som 60.2%. Det betyder att de i stort sett tillskrev 100% av effekten till dessa två faktorer medan i litteraturen är estimaten 7.4% för relation och 15% för teknik. Det fanns inget samband mellan vad klinikerna tillskrev effekten och handledning. Angående måttet för ångest verkade kliniker med lägre prospektiv ångest luta mer mot att KBT tekniker förklarar behandlingsutfallet medan kliniker med högre inhibitorisk ångest värderade oftare den terapeutiske relationen som särskild viktig för utfallet av behandlingen.

Artikelförfattarna funderade över om kliniker överlag tenderar att ha ett mer internt ”locus of control” som bidrar till mindre benägenhet att tänka på och ange externa okontrollerbara faktorer som förklaring till utfallet av behandling. Författarna menar att det är viktigt att korrigera dessa uppfattningar gällande betydelsen av allians och teknik för behandlingsutfall hos kliniker som jobbar med ätstörningar och betonar att det är bra att diskutera relationen mellan teknik och allians. Det finns ingen motsättning mellan dessa, resonerar författarna. Det har visats i CBT-E att tidigt fokus på tekniker för beteendeförändringar gynnar alliansen. Fokus på tekniker är inte ett steg bort från allians, utan ett steg närmare på samma sätt som högre allians bidrar till bättre mottagande av tekniker.

Här kan ni läsa artikeln >

Nina Lindvall, psykologstudent och Ata Ghaderi, psykolog på SCÄ FoU