Månadsarkiv: februari 2021

Fredagsläsning: Pandemins påverkan på personer med ätstörningar

Mycket forskning kommer att krävas för att fullt ut förstå hur Covid-19-pandemin påverkar den psykiska hälsan i Sverige. En sådan studie är t ex Karolinska Institutets Omtanke 2020, som är öppen för alla över 18 år som bor i Sverige. Det är rimligt att anta att personer med psykiatriska diagnoser eventuellt kan påverkas mer än andra, och att kartlägga hur personer med psykisk ohälsa påverkas av pandemin är viktigt. Flera sådana studier pågår just nu.

I en nyligen publicerad artikel från International Journal of Eating Disorder, har man jämfört patienter med ätstörning med friska kontroller. Syftet var att kartlägga hur COVID-19-pandemin påverkar personer med ätstörning.

Studien genomfördes i Italien och patientgruppen bestod av 74 kvinnliga patienter i åldern 18-60 år med diagnoserna anorexia nervosa eller bulimia nervosa, som behandlades med CBT-E i öppenvård. Patienterna hade före pandemin fått behandling face to face en gång i veckan. Under nedstängning pga pandemin, fick patienterna istället sin behandling via videosamtal av sin ordinarie behandlare och med samma frekvens som tidigare.

Resultaten visar att COVID-19-pandemin hade signifikant negativ påverkan på tillfrisknandet för patienterna, främst för dem med bulimia nervosa men även för dem med anorexia nervosa. Båda grupperna försämrades vad gäller överdriven träning och patienter med bulimia nervosa försämrades också vad gäller hetsätning.

Det är dock oklart hur de är resultaten kan översättas till ett svenskt sammanhang, eftersom pandemin och åtgärderna kopplade till pandemin har skilt sig åt mellan de två länderna.

Här kan du läsa artikeln >

Marie Carp, forskningssjuksköterska på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: Family members’ reflections upon a family-based inpatient treatment program for adolescent anorexia nervosa: a thematic analysis

Familjebaserad behandling (FBT) inom öppenvård är den behandling som rekommenderas till unga patienter med anorexia nervosa. Behandlingen har även anpassats till slutenvård vid flera kliniker runtom i världen. I veckans fredagsartikel undersöks familjemedlemmars perspektiv på en familjebaserad slutenvårdsbehandling vid en specialiserad ätstörningsklinik i Norge, och utifrån resultatet diskuteras kliniska implikationer för vårdgivare. Åtta patienter, 14 föräldrar och 10 syskon som hade behandlats mellan 2008 och 2014 intervjuades efter behandlingen. Via en tematisk analys framkom teman som ”Förväntningar och utvärdering av behov: Påbörjar behandling utifrån olika utsiktspunkter”, ”Interaktioner med medpatienter under inläggning som mycket fördelaktiga eller problematiska”, ”Perspektiv på personalens expertis och strukturen på avdelningen”, ”Påverkan inom familjerelationer”, ”Att vara inlagd är i bästa fall bara hälften av jobbet: reflektioner över att lämna avdelningen”.

Fynden påvisade vikten av att utgå från familjens individuella behov. Inför inskrivning rekommenderas att vårdgivarens och familjernas olika förväntningar gås igenom, likaså tidigare behandlingserfarenheter och motivation för förändring. Vidare rekommenderas att familjernas kunskap om ätstörningar undersöks och att roller och ansvarsområden inom ramen för FBT bör gås igenom. Dessutom föreslås att patienter och deras familjer ska erbjudas strukturerade insatser före inskrivning såsom motivationshöjande interventioner och utbildningsprogram som är anpassat till innehållet i en familjebaserad behandling, för föräldrar. Fokus på syskon bör också ökas före inskrivning så att deras medverkan utgör en del av planeringen.

Interaktioner med andra familjer under inskrivning uppskattades av föräldrar. Att kunna dela erfarenheter av sådant som familjer med ätstörningar kämpar med, inom såväl den egna familjen som i relation till hälso- och sjukvården, uppfattades vara stödjande och ge en känsla av samhörighet. Dessutom ansåg flera föräldrar att det var lättare att prata med andra föräldrar jämfört med professionella. Syskon tyckte att det var positivt att träffa andra syskon, särskilt om syskonen var i samma ålder och hade liknande intressen. Författarna rekommenderar därför att enheter som bedriver behandling inom heldygnsvård ska främja multifamiljearbetet under behandlingen. Däremot upplevde inte patienter att interaktionen med andra medpatienter var stödjande. Tvärtom så ansågs relationen till andra patienter bidra till jämförelser och negativ konkurrens. Utifrån detta föreslår författarna att vårdgivare granskar interaktioner mellan patienterna och utvärderar hur negativ dynamik kan undvikas och hur möjligheter för att underlätta stöd mellan medpatienter kan skapas.

Majoriteten av föräldrarna upplevde att avdelningsstrukturen tillsammans med stöd från erfaren personal var till hjälp för att förstå ätstörningen, stärka upplevd självförmåga, återupprätta normaliserade måltidsrutiner, möjliggöra viktökning och förbättring av ätstörningssymtom. Behandlingen uppfattades dessutom stärka relationerna inom familjen.

Familjemedlemmarnas reflektioner om utskrivning handlade om att övergångar mellan olika behandlingar upplevdes vara en sårbar fas för familjerna. För att minimera risken för att familjer upplever utskrivning som plötslig och dåligt planerad, bör därför utskrivning och planering för eftervård göras i ett tidigt skede, och då i samarbete med både remittenter och familjerna. Författarna konstaterar slutligen att resultaten i studien stödjer senare forskning som betonar vikten av att främja familjebaserad behandling inom högre vårdnivåer. Resultaten visar också på behovet av mer kunskap om hur slutenvården kan optimeras och hur smidiga övergångar mellan vårdenheter kan skapas.

Här kan ni läsa artikeln >

Anne-Charlotte Wiberg, leg psykoterapeut och doktorand på SCÄ FoU

Märkt