Månadsarkiv: november 2020

Fredagsläsning: ”Group dialectical behavioral therapy for binge-eating disorder: Outcomes from a community case series”

Det finns nu ett flertal studier som har undersökt effekten av dialektisk beteendeterapi (DBT) för hetsätningsstörning. Det saknas dock studier som görs i vanlig klinisk miljö. Nu har en brittisk forskargrupp studerat effekten av DBT i ett sådant sammanhang: en specialistklinik för behandling av ätstörningar inom den nationella brittiska hälso- och sjukvårdens ramar.

Deltagarna bedömdes först med hjälp av diagnostiska frågor ur intervjun Eating Disorder Examination för att säkerställa att de hade diagnosen hetsätningsstörning. Totalt deltog 50 kvinnor och 16 män i studien. Patienternas ålder var i genomsnitt 38 år, och deras medel BMI låg på 42.2 (som indikerar svår fetma). Patienterna fick 20 veckors DBT enligt en etablerad behandlingsmanual för DBT vid ätstörningar. Behandlingen gavs i grupp. Första timmen ägnades år genomgång av tidigare uppgifter, återkoppling på målbeteenden och användning av färdigheter, medan andra timmen ägnades åt att träna på nya färdigheter. I varje grupp ingick 5-8 patienter. Varje grupp leddes av en erfaren psykolog och en så kallad assisterande psykolog. Terapeuterna fick handledning av en terapeut med mer än 10 års erfarenhet av arbete med DBT.

Nio patienter föll bort, vilket ger ett bortfall på 16.1%. Det kan tolkas som att behandlingen upplevs som acceptabel och bra, när bortfall är begränsat. Av de återstående 47 fick man inte slututvärdering av fyra patienter. Vid uppföljning, en månad efter avslutad behandling var det totala bortfallet 23%. Av dem som fullföljde behandlingen hade 29 (61.7%) slutat hetsäta helt vid avslutad behandling. Vid 1-månadsuppföljning var motsvarande andel 53.5%. Dessutom rapporterade 19.7% att de hetsäter mindre sällan än en gång per vecka under föregående månad.

När man tittade på data för alla som ingick i studien var siffrorna likadana (60.7%, respektive 51.8%) vid avslutad behandling, samt vid 1-månadsuppföljning. Den specifika ätstörningspatologin minskade också signifikant med små till stora effekter. Intressant var dock att mått på ångest och depression inte förändrades i behandlingen, trots att DBT innehåller tydliga inslag om emotionsreglering. Dessa resultat är ganska lik det man får vid KBT för hetsätningsstörning, men DBT är en mer omfattande behandling. Vid KBT har man i regel även bättre effekt på ångest och depression. Med mer forskning om DBT kan man kanske längre fram betrakta även DBT som ett alternativ vid hetsätningsstörning.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,

Fredagsläsning: ”Relationship between eating disorder duration and treatment outcome: Systematic review and meta-analysis”

En återkommande fråga i behandling av ätstörningar är betydelsen av behandlingens längd för utfall. Får man bättre resultat av längre behandlingar? I en nyutkommen studie har en grupp forskare undersökt om behandlingsstudierna hade rapporterat samband mellan behandlingens duration och utfall, för att i nästa steg lägga ihop dessa och göra meta-analyser. De fick fram samband för 36 primära utfall från 24 publikationer med en total urvalsstorlek på 2349 patienter. Det fanns mycket stor variation mellan studierna. De hade olika typer av utfall (t.ex. förändring i vikt, livskvalitet, stört ätbeteende, tillfrisknande utifrån kategoriska uppdelning av diagnos/icke-diagnos, BMI, etc.) och behandlingslängderna varierade avsevärt, från några veckor till flera år. Därför gjorde de även mindre meta-analyser för att ta hänsyn till den stora variationen (heterogenitet) i data. De har använt avancerade analyser för att minska risken för statistiska artefakter. I analyserna har de tagit hänsyn till diagnostisk grupp (t.ex. anorexia nervosa kontra bulimia nervosa), om utfallet är dikotomt (t.ex. diagnos/icke-diagnos) eller kontinuerligt (t.ex. ätstörningens svårighetsgrad), samt analyser där utfallet har bestått av kriterier för tillfrisknande som i sig har bestått av flera variabler (t.ex. diagnos samt BMI över en viss nivå). Även meta-analyser utifrån bara viktuppgång eller förbättring av ätstörningspsykopatologin gjordes. Med andra ord har forskargruppen gjort vad som är möjligt att göra för att besvara frågan så bra som möjligt med hjälp av befintlig forskning.

Vad fann forskarna? Det fanns inget samband mellan terapins längd och utfall. Det har gjorts två andra meta-analyser de senaste åren med samma frågeställning och den aktuella studien har störta underlaget (innefattar flest studier). Detta till trots menar forskarna att heterogeniteten var väldigt stor, vilket minskar den statistiska sannolikheten för att upptäcka eventuella samband. Det enda robusta resultat som framkommer från all forskning kring behandling och utfall är att tidig förändring i behandlingen förutsäger bra utfall med en effektstorlek som är måttligt stor. Det finns enstaka studier som ger viss vägledning, men man behöver lägga ihop resultat från flera studier för att vara mer säker på slutsatserna. T.ex. har man i en studie visat att 13 veckor CBT-E baserad heldygnsvård som fortsätter med 7 veckors CBT-E baserad dagvård hjälper en tredjedel av patienterna med svår och ihållande ätstörningar att normalisera sin vikt. Det räcker dock inte med en studie. Det krävs mer studier som har standardiserade utfallsmått så att man kan lägga ihop dessa och se vad genomsnittseffekten är. Forskarna ger bra förslag på hur detta kan göras i kommande behandlingsstudier. De avslutar med att säga att i dagsläget ger forskningen inte ett tydligt svar på frågan om behandlingens längd, utan man behöver fortsättningsvis testa sig fram tills vi får fram bättre studier som kan läggas ihop för att ge oss något mer säkert svar. 

Här kan ni läsa artikeln >  

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,

Fredagsläsning: ”Eating disorder symptoms and core eating disorder fears decrease during online imaginal exposure therapy for eating disorders”

Exponering är en av de mest potenta metoderna i psykologisk behandling. Den har använts länge för framgångsrik behandling av många psykiatriska störningar och är en av kärnkomponenterna i behandling av ätstörningar. I en nyligen publicerad studie har en grupp forskare studerat effekten av imaginär exponering för specifika rädslor som finns vid ätstörningar och vad denna exponering som enda komponent i behandling kan leda till effekter. De rekryterade 262 patienter med ätstörningar. Rekryteringen skedde globalt, dvs oavsett var man bodde, så länge man kunde prata engelska. De fick genomgå en diagnostisk intervju via telefon för att försäkra sig om att de uppfyllde kriterierna för ätstörningar och fick svara på några få frågeformulär. En ganska stor andel hade full eller atypisk anorexia nervosa, men alla andra huvuddiagnoser av ätstörningar fanns också med i urvalet.

Patienterna fick på egen hand följa instruktioner för exponering efter att de fick hjälp av en terapeut att välja den rädsla som var mest central för dem. De fick skriva om sin rädsla och följa instruktioner för hur de skulle komma i kontakt med rädslan och vara kvar i den. De fick också göra skattningar av grad av obehag före, under och efter varje exponeringssession. Totalt jobbade dem med sin rädsla under 4 veckor, en timme i veckan, och fick stöd via e-post mellan dessa sessioner att följa exponeringsarbetet så väl som möjligt.

Det visade sig att deras rädsla och ångest (t.ex. rädsla för viktuppgång, ångest kopplad till mat, undvikande av mat och rädsla för att äta i sociala sammanhang) hade minskat signifikant och på ett kliniskt meningsfullt sätt både efter avslutad intervention och vid uppföljningen ett halvår senare. Även ätstörningssymptomen minskade signifikant och förändringen höll i sig vid 6-månadersuppföljningen.

Det fanns ingen kontrollgrupp i denna studie, utan det var en öppen och okontrollerad studie. Det förekom också betydande bortfall av deltagare. Givet minskningen av negativa upplevelser och obehag under och mellan sessionerna i samband med exponeringen och initialt lovande resultat på reduktion av ångest och rädsla, samt ätstörningssymptom motiverar denna studie framtida kontrollerade studier om imaginär exponering med stöd via e-post.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Food Insecurity and Eating Disorders: a Review of Emerging Evidence”

En hypotes i forskning om orsaker bakom ätstörningar är osäker tillgång till mat inom ramen för en socialt accepterande och säkert sammanhang. Det finns belägg för att restriktivt ätande av olika art (varianter av bantningsbeteende) är en riskfaktor för uppkomsten av ätstörningar, men forskare har också studerat om osäker tillgång till adekvat mat under acceptabla omständigheter kan vara en riskfaktor.

I en ny studie har en grupp forskare sammanställt alla studier som tar upp denna fråga och de finner bara belägg för ett samban mellan osäker tillgång till mat och ätstörningspsykopatologi, hetsätning, kompensatoriska beteenden, bulimia nervosa och hetsätningsstörning hos vuxna. Det finns inte studier som undersöker bristande tillgång till mat som en riskfaktor (dvs i prospektiva eller mer omfattande longitudinella studier där man följer deltagarna över tid). Hos ungdomar finner man inte dessa samband, vilket är anmärkningsvärt, då man borde hitta sådana samband med hänsyn till hög förekomst av ätstörningar hos tonåringar. Forskarna i denna översiktsstudie menar att man behöver forska mer på detta, särskilt givet att det finns få studier bland ungdomar.

I brist på prospektiva data, samt att dessa samband inte tycks förekomma hos yngre populationer trots betydande förekomst av stört ätande och ätstörningar är det nog tveksamt om detta är en fruktbar linje i forskningen.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,