Månadsarkiv: september 2020

Fredagsläsning: ”Low testosterone is associated with dysregulated eating symptoms in young adult men”

Det finns ett stort intresse kring biologiska faktorer som förklarar uppkomsten av ätstörningar. Hormonerna är en av flera viktiga faktorer i detta sammanhang. Denna linje i forskning har de senaste åren utvecklats vidare för att även omfatta ätstörningar hos män. Tidigare studier om hormonella förklaringar till uppkomsten av ätstörningar hos kvinnor har visat på samband mellan cykliska förändringar i könshormoner över menscykeln och ökad genetisk sårbarhet och fenotypiskt uttryck för hetsätning. Det finns både djurstudier och någon enstaka studie på tonårspojkar som visar på samband mellan könshormonen testosteron och störningar i ätande.
Då tonåren är en tid av stora förändringar i könshormonerna har man velat se ifall sambandet mellan testosteron och stört ätande även kan observeras hos unga män. Detta har studerats i en nyligen publicerad studie:
Data samlades från 154 unga män (18-33 år) på ett universitet. De fick svara på ett antal frågeformulär som kartlägger förekomst av störda ätbeteenden och ätstörningar. Man samlade också salivprov på eftermiddagstid för att mäta nivån av testosteron med hjälp av en väletablerad procedur. Det visade sig att män med låga testosteronnivåer hade också rapporterat signifikant högre nivåer av stört ätande och ätstörningssymptom (bekymmer över ätande, kontrollförlust och hetsätningssymptom). Detta samband kvarstod även efter kontroll för depressiva symptom, deras kroppsmassa och ålder. Det fanns ingen skillnad i testosteronnivå eller stört ätande mellan deltagare med olika sexuella läggningar, inkomst eller etnicitet.
Även om resultaten handlar om enklar samband, är observationen av intresse. Förhoppningsvis befrämjar det en mer integrerad multifaktoriell undersökning av riskfaktorer i prospektiva studier där betydelsen av den hormonella utvecklingen över tid för eventuell utveckling av stört ätande kan studeras i syftet att få fram mer kausala slutsatser.

Här kan du läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Sexual function and dysfunction among women with anorexia nervosa: A systematic scoping review”

roman-kraft-0EVKn3-5JSU-unsplash (2)

Sexuella dysfunktioner är vanliga fenomen i den allmänna populationen. Bland kvinnor estimeras 20-40% lida av sexuella dysfunktioner och den stora variationen i siffrorna beror på hur man väljer att definiera dessa problem. Vanliga exempel på dessa dysfunktioner är låg sexuell lust som individen själv upplever som ett problem och som medför lidande, smärta vid sex och svårigheter att få orgasm. Låg eller ingen produktion av könshormoner kan vara en anledning till sexuella dysfunktioner, vilket i samband med ätstörningar och framför allt anorexia nervosa (AN), i och med låg vikt, kan vara del av förklaringen till sexuella dysfunktioner. Kroppsmissnöje, skam, social ångest och isolering är exempel på andra faktorer vid ätstörningar som kan bidra till uppkomst och vidmakthållandet av sexuella dysfunktioner.
I en nyligen publicerad studie undersökte forskarna vad den samlade empiriska forskningen om sexuella dysfunktioner vid anorexia nervosa har visat hittills. Forskarna menar att patienter med AN ofta upplever olika former av problem i sina sexuella relationer, men att dessa problem sällan tas upp och hanteras inom ramen för aktuella evidensbaserade behandlingar, om det inte handlar om en historia av sexuella övergrepp och trauma. Därför menar forskarna att en översikt och summering av forskning är nödvändig.
Av över 5000 publikationer uppfyllde 28 studier deras krav på inklusion i denna studie. Majoriteten av studierna (85%) var gjorda i Europa eller USA. Intressant nog var majoriteten av studierna (68%) publicerade före år 2000. Det fanns inga longitudinella eller randomiserade kontrollerade studier. Alla var tvärsnittsstudier eller kohortstudier. Urvalsstorleken varierade också i hög grad mellan studierna (4-176 deltagare). Studierna hade generellt låg kvalitet, men över tid verkade studierna få bättre kvalitet.
Ett par studier visade att 60-75% av patienterna inte hade någon partner eller inte var sexuellt aktiva under sjukdomstiden. Bristande sexuell lust fanns rapporterad hos ca 70% av patienterna i en studie, och 60% rapporterade hög sexuell ångest. Patienter med AN rapporterade större förlust av sexuell lust jämfört med patienter med bulimia nervosa eller andra ätstörningar. I tio av de 28 inkluderade studierna fanns det data om sexuella dysfunktioner. De visade att patienter med AN upplever sexuella dysfunktioner i högre grad än kontrollgruppen och risken för sexuella dysfunktioner verkade åtta gånger större för patienter med ätstörningar jämfört med friska kvinnor i den allmänna populationen.
Några av studierna hade också fokus på den psykosexuella utvecklingen av kvinnor med AN och fann att den utvecklingen (t.ex. ålder för första kyss, masturbering, och första sex) var signifikant senare än hos friska kontroller.
Lägre BMI var kopplad till högre nivå av sexuella dysfunktioner och den längst BMI-nivån som patienterna hade haft under sitt liv visade på starkt samband med förlusten av sexuell lust, sex-relaterad ångest och sämre sexuella relationer. Det är viktigt att notera att dessa samband inte kunde noteras i alla studier. I åtminstone fyra studier såg man inga signifikanta samband.
Forskarnas genomgång av studierna visade på bristen på systematiska metoder för att kartlägga dessa problem och i dagsläget finns det inte heller etablerade rutiner eller evidens för att överväga tillägg av behandling för sexuella problem i behandlingspaket för ätstörningar, med undantag för när trauma pga. sexuella övergrepp föreligger. Forskarna betonar vikten av adekvata fallkonceptualiseringar och individualisering av behandling för att beakta sexuella dysfunktioner för långsiktiga positiva resultat och förbättrad livskvalitet hos dessa patienter.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Meta-analysis of the efficacy of psychological and medical treatments for binge-eating disorder”

Det finns ganska många meta-analyser och systematiska översikter om effekten av psykologisk behandling och farmaka för hetsätningsstörning. Vid en systematisk översikt och meta-analys som gjordes av SBU för snart 4 år sedan framkom att KBT (både självhjälp och sedvanlig KBT) samt IPT (interpersonell psykoterapi) var verksamma psykologiska behandlingar med effekter som håller i sig även vid 1-årsuppföljningen. Däremot visade SBU rapporten att även om det fanns viss effekt för farmaka, var långtidseffekter högst oklara.

Nu har frågan återigen aktualiserats i en ny systematisk översikt med meta-analys. Författarna inkluderade inte bara kontrollerade studier, utan även okontrollerade studier och fokuserade på långtidseffekter. Med ett totalt underlag på över 8000 patienter i dessa studier fann man mycket liknande resultat som SBU. Psykologisk behandling, både som vägledd självhjälp och terapeut-ledd behandling, samt kombinationsbehandling hade god effekt vad gäller att sluta hetsäta, minska ätstörningsspecifik, samt allmän psykopatologi, men hade inte någon nämnvärd effekt på vikt (viktnedgång) vid långtidsuppföljningar. Det saknas dock fortfarande längre uppföljningar än 12 månader, men de få studier som fanns visade generellt på goda resultat för psykologisk behandling över tid. Undantaget var viktreduktionsbehandlingen som hade initialt god effekt på viktminskning och även i viss mån hetsätning, men i takt med att uppföljningarna blev längre verkade patienterna gå upp i vikt igen.

När det gäller farmaka var bilden fortfarande densamma. Det saknas långtidsuppföljningar av farmaka. Det fanns endast längre uppföljningar (6-12 månader) för andra generationen antidepressiva mediciner. Det visade sig att dessa mediciner hade effekt på minskning av hetsätningsepisoder och BMI vid avslutad behandling, men inte vid 6-12 månaders uppföljningar.
Trots att det verkar vara en övertro på nya mediciner för hetsätningsstörning (t.ex. Lisdexamfetamin) vet vi i dagsläget inte något om deras långtidseffekter. Psykologisk behandling borde erbjudas som första linjens behandling.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Evidence-based treatments remain the best intervention for good long-term outcome of severe and enduring anorexia nervosa”

När det kommer till svår och långvarig anorexia nervosa (AN) finns det inga behandlingar som producerar tillräckligt goda resultat, eller effekter som motsvarar behandlingseffekter för övriga patienter med ätstörningar.

Det är lätt för kliniker att tänka att man måste avvika från evidensbaserade behandlingar och göra mycket annorlunda saker eller vara mycket mer eklektisk (blanda ihop inslag från olika terapier). När detta sker, är det tyvärr i regel helt osystematiskt också. Virginia McIntosh är en framstående forskare och klinker som är i mångt och mycket grundaren av specialiserad stödjande kliniskt omhändertagande (SSCM) för svår och långvarig AN.

I ett kommentarsbrev lyfter McIntosh fram vikten att fortsätta ge dessa patienter evidensbaserade behandlingar istället för att osystematiskt experimentera med olika eklektiska modeller av terapi. Enbart SSCM, KBT och den nya Maudsleymodellen för vuxna med AN har utvärderats någorlunda väl i behandling av dessa patienter och evidensen visar att dessa patienter tillfrisknar, om än inte tillräckligt många, efter flera decennier av sjukdom genom dessa behandlingar.

Än så länge saknas tydliga riktlinjer för att behandla dessa patienter på några andra sätt än att ge dem dessa behandlingar. Det finns dels ett fokus på ökad livskvalitet, dels fokus på ätstörningens kärnpsykopatologi i dessa behandlingar. Detta menar hon är nyckeln till god effekt.

McIntosh argumenterar för att så länge vi kan erbjuda dessa evidensbaserade behandlingar ska vi inte omförhandla terapeutiska mål till ”skadereduktion”. Av skäl som vi inte förstår än lyckas en del av dessa patienter att tillfriskna trots att de har varit sjuk i AN i flera decennier. Gemensamt för dessa är att de har erbjudits behandling efter behandling: att man inte har kastat in handduken. Hon citerar också studier där behandling av alla patienter med AN (blandning av både patienter med kortare och längre duration av AN) visar att även patienter med svår och långvarig AN har hjälp av evidensbaserade interventioner.

Då dessa patienter är våra mest komplexa patienter, menar McInstosh, att vi ska fokusera våra bästa terapeuter  på deras behandling och erbjuda den mest kvalificerade handledningen till behandlare för denna patientgrupp. Hon avslutar med att det är vårt ansvar att fortsätta träna och handleda klinikerna att erbjuda evidensbaserad behandling, oavsett hur länge man har varit sjuk i AN eller hur svår AN man har.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt