Månadsarkiv: augusti 2020

Fredagsläsning: ”Comparing integrative cognitive‐affective therapy and guided self‐help cognitive‐behavioral therapy to treat binge‐eating disorder using standard and naturalistic momentary outcome measures: A randomized controlled trial”

Different-Method-Same-Results

Olika forskargrupper inom den kliniska psykologin har intresserat sig för vidareutveckling av olika behandlingar för ätstörningar. En forskargrupp under ledning av Stephen Wonderlich har intresserat sig för integration av element från emotionsforskning och emotionsreglering och förståelse av affekter med kognitiv beteendeterapi och vissa inslag från Acceptance and Commitment Therapy. De kallar sin behandlingsmodell för integrativ kognitiv affektiv terapi.

Tidigare jämförde de denna behandlingsmodell med KBT för bulimia nervosa och fick likvärdiga resultat. I en nyligen publicerad studie har de jämfört effekten av denna terapi för hetsätningsstörning genom att jämföra den med KBT-baserad självhjälp. Slumpmässigt fördelade de 112 patienter med hetsätningsstörning till 21 veckor av integrativ kognitiv affekt terapi eller 10 veckors KBT-baserad vägledd självhjälp. Båda behandlingarna producerade likvärdig och positiva resultat. Vid slutet av behandlingen var 57% i kognitiv affekt terapi och 43% i KBT-baserad självhjälp fri från hetsätningsepisoder. Vid 6-månaders uppföljningen var procentsatserna 46% kontra 43%. Inga signifikanta skillnader mellan dessa behandlingar, med andra ord, och inga skillnader vad gäller ätstörningspsykopatologi, depression, eller ångest och inga skillnader i processer i terapi såsom emotionsreglering.

En intressant och bra styrka i studien var att rapportering av hetsätningar skedde både via självrapporterade frågeformulär och via så kallad ekologisk momentan utvärdering (direkt rapportering via en app när det inträffar), vilket stärker validiteten av resultaten.

Forskarna är entusiastiska över dessa resultat och det är glädjande att se att en emotionsregleringsterapi producerar lika goda resultat som KBT-baserad självhjälp. Det är samtidigt intressant att båda terapierna påverka processerna på samma sätt. Utvecklingen av emotionsreglering var lika god i KBT-baserad självhjälp som i kognitiv affektiv terapi. Den senare är dessutom längre och kräver mycket mer terapeuttid än vägledd självhjälp. Det är samtidigt viktigt att visa att olika processer kan leda till samma utfall även om större dos och insats krävs.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Early predictors of treatment outcome in a partial hospital program for adolescent anorexia nervosa”

Tidig förändring i behandlingen är en bra och robust prediktor for bra utfall i behandling av ätstörningar. Detta observerades först i KBT behandling av vuxna med ätstörningar, men relativt snart insåg man att samma sak gäller familjebaserad behandling av ätstörningar: Patienter som i ett tidigt skede visar på gynnsamma förändringar (främst snabb viktåterhämtning) har i regel bättre prognos än andra. Forskarna i denna studie har tittat närmare på exakt vilka initial förbättringar i behandlingen predicerar vilka aspekter av utfall vid utskrivning och 6-månadersuppföljningen hos 99 tonårspatienter med anorexia nervosa som fick åtminstone en månads sjukhusinläggning utöver familjebaserad behandling.
Det visade sig att initial vikt predicerar vikt vid utfall, men inte uppföljningen. Dem som i början hade mindre undervikt visade sig också ha återhämtat vikt bättre och låg bättre till än de som hade mycket låg vikt. Initial viktåterhämtning i behandlingen hade dock inte prediktiv förmåga för vikten vid uppföljningen. Likaså hade initial symptomreduktion god prediktiv förmåga för ätstörningssymtom vid utskrivning, men inte uppföljningen. Det intressanta med denna studie är att initiala förbättringar på ätstörningssymptom inte kunde predicera viktåterhämtning vid utskrivning och inte heller tvärtom, dvs initial viktåterhämtning kunde inte predicera ätstörningssymptom vid utskrivning. Tidig förändring i vikt och ätstörningsspecifik psykopatologi var inte korrelerade.

Ett annat viktigt resultat i denna studie handlar om prediktion av remission (tillfrisknande från anorexia nervosa enligt strikta kriterier: Ingen diagnos, normalvikt, samt inga ätstörda beteenden såsom kräkning, hetsätning, etc). Vid utskrivning hade 25.3% av patienter tillfrisknat, medan motsvarande siffra för 6-månaders uppföljningen var 17.8%. Det fanns inga signifikanta prediktorer för tillfrisknande. Forskarna betonar vikten av att ha både viktåterhämtning och ätstörningssymtom i åtanke och inte ensidigt fokusera på en av dessa.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

 

Märkt

Fredagsläsning: ”What prevents young adults from seeking help? Barriers toward help-seeking for eating disorder symptomatology”

Idag är det en etablerad fakta att majoriteten av patienter med ätstörningar inte söker professionell hjälp. I en ny Internet-baserad australiensisk studie har forskare undersökt hjälpsökande attityder, intention och beteenden hos 291 vuxna (18-25 år, 7.3% kvinnor) med olika nivåer av bekymmer över mat, ätande och sin kropp, och systematiskt utforskat hinder för att söka hjälp. Relativt unikt för denna studie är också att forskarna undersökte om olika hinder för att söka hjälp var kopplade till specifika former av ätstörningssymptom. Deltagarnas skattningar användes för att gruppera dem i fyra grupper: Personer med symptom på 1) anorexia nervosa (AN), 2) bulimia nervosa (BN), 3) hetsätningsstörning, eller personer med andra symptom på ätstörningar.

Deltagarna tyckte överlag (82%) att det är fördelaktigt att söka hjälp och hela 72% rapporterade att de visste vart de skulle söka hjälp, men bara en minoritet (personer med fler eller svårare symptom på AN, BN eller hetsätningsstörning: ca 26%) tyckte att de behövde hjälp. Vad gäller intentionen att söka hjälp indikerade 60% att kan tänka sig söka hjälp från professionella inom psykiatrin, medan ungefär lika stor andel kunde också tänka sig att söka stöd hos sin partner eller vänner. Ca 50% kunde också tänka sig att vända sig till sin allmänläkare, men å andra sidan var det få som tyckte att de verkligen behövde söka hjälp.

Vad gäller faktiskt hjälpsökande beteende hade bara en tredjedel sökt någon form av hjälp. Det visade sig att bara 20% hade sökt hjälp inom psykiatrin och ca 13-15% hade tagit upp problemen med sin allmänläkare eller pratat med sina föräldrar, alternativt sökt sig till olika webbsidor, pratat med vänner eller sina partner. De främsta hindren för att söka hjälp var oro över vad andra skulle tycka och att andra inte ska bli oroliga, rädslan att tappa kontrollen, förnekande, föreställningen att man ska lösa sina egna problem på egen hand, oförmågan att inse svårighetsgraden av sin sjukdom samt skam och stigma. Det visade sig att vissa former av hinder var vanligare bland t.ex. patienter med symptom på främst AN (t.ex. rädslan att tappa kontroller över sitt ätande och att andra skulle bestämma över en), medan hinder som skam och stigma var vanligare bland patienter vars symptom var mest av BN karaktär.

Förhoppningsvis kan dessa kunskaper användas för att utbilda allmänheten på ett mer riktat sätt och öka hjälpsökande beteende vid ett tidigare stadium än idag.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt