Månadsarkiv: maj 2020

Fredagsläsning: ”Anorexia nervosa: 30-year outcome”

Prognosen för ätstörningar är en ständigt aktuell fråga. Det är svårt att studera denna fråga då resultat påverkas av selektion av patienter vid olika mottagningar eller populationsstudier, olika sätt att definiera och bedöma tillfrisknande, upptagningsområdet, samt längden på uppföljningar. På grund av dessa faktorer får forskarna olika svar i olika studier. I Göteborg har man under många år studerat en så kallad total population genom att screena alla flickor (n=4291) födda 1970 som gick årskurs 8 i samma stad 1985. De som hade anorexia nervosa (AN) i denna kohort studerades tillsammans med andra med AN som identifierades genom screeningar under andra år runt 1970 och följdes upp under lång tid. I aktuell studie fick man ihop en grupp på 51 patienter med initialdiagnos av AN som har följts upp 30 år senare och har jämförts med en matchad kontrollgrupp. Matchningen gjordes vid samma tillfälle som när screeningar gjordes och diagnoser etablerades. Studiens största styrka är att den har delvis en totalpopulation och väldigt lite bortfall. Hela 96% medverkade i uppföljningen. På 30-års sikt fanns det inga dödsfall. Trettio år senare hade 64% tillfrisknat helt, medan 19% hade fortfarande en ätstörningsdiagnos. Av hela gruppen hade dessutom 38% andra psykiatriska störningar. I genomsnitt hade patienterna haft sin ätstörning under 10 år och intressant nog hade 23% inte fått någon psykiatrisk behandling. Vid 30-årsuppföljningen hade två patienter fortfarande i behandling för ätstörningar, varav en var tvångsvårdad.

Studien bekräftar tidigare fynd. Prognosen i denna studie som delvis är populationsbaserad borde ha varit lite bättre än i kliniska studier, men tillfrisknandegraden är inte signifikant bättre än i kliniska studier. Även i denna studie ser man en av fem lider av en ätstörning långt efter insjuknandet. Det är samtidig glädjande att det inte fanns ångra dödsfall. Ett annat unikt fynd i studien var att påvisa ett betydande återfall mellan 18-årsuppföljning och 30-årsuppföljningen vilket visar på betydelsen av tillgänglig vård under lång tid för dessa patienter vid behov.

Här kan du läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”The effect of repetitive transcranial magnetic stimulation on food choice-related self-control in patients with severe, enduring anorexia nervosa”

De senaste årens hjärnforskning har lett till identifiering av vissa strukturer som tycks vara inblandade i olika funktioner som verkar vara av betydelse för uppkomst och vidmakthållande av anorexia nervosa (AN). Samtidigt har forskare börjat studera om stimulering av olika delar av hjärnan kan ha beteende-relaterad eller emotionell påverkan på individen. Ett sätt att stimulera hjärnan är icke-invasiv magnetisk stimulering. I den studie som sammanfattas idag undersökte forskare om stimulering av vänster dorsolateral prefrontal cortex kan ha betydelse för beslutsrelaterat självkontroll gällande maten hos patienter med svår och långvarig AN. Forskarna rekryterade 34 patienter med svår och långvarig AN. De fick antingen upprepad transkraniell magnetisk stimulering eller genomgick samma procedur utan riktig magnetisk stimulering. Man jämförde också patientgruppen vid baslinjen (före interventionen) med 30 personer som utgjorde någon form av jämförelsegrupp.

I Likhet med tidigare forskning såg man att patienterna hade en klar preferens för mat med låg fetthalt och visade på självkontroll i samband med det, jämfört med jämförelsegruppen. Den magnetiska stimuleringen hade inte några effekter på patienterna val vad gäller fettinnehåll. Den grupp som fick magnetisk stimulering på riktigt visade dock en liten minskning av självkontroll i val av mat efter interventionen jämfört med innan. De visade på en ökning i valet av smakfulla ohälsosamma matprodukter efter upprepade tillfällen av magnetisk stimulering jämfört med innan.

Även om effekterna är små och deras betydelse för patienterna välmående och fungerande är oklara i dagsläget kan detta bli en viktig behandling i den totala arsenalen av metoder vid AN, om framtida studier kan replikera dessa effekter och ifall man ser ett samband mellan dessa ändringar i preferenser och patienterna faktiska beteende och upplevelse.

Här kan du läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Adapted emotion skills training group for young people with anorexia nervosa”

Bristande medvetenhet om emotioner och svårigheter med emotionsreglering anses vara en transdiagnostiskt viktig faktor i uppkomst eller vidmakthållandet av olika psykologiska problem, inklusive ätstörningar. I en tidigare studie såg man preliminärt bevis för användbarhet av en kombination av kognitiv träning och emotionsfärdighetsträning bland vuxna patienter i heldygnsvård för anorexia nervosa (AN). I ett mindre försök såg man också att denna tilläggsbehandling verkar vara acceptabel för unga patienter med AN.  Utifrån återkoppling i tidigare försök anpassade forskarna denna tilläggsbehandling ännu mer för unga patienter med AN, och i föreliggande studie inhämtade man unga AN-patienters  återkoppling och utvärderade dess effekt i en okontrollerad studie.

Anpassningen handlade om att göra grupperna mindre för unga patienter (3-4 patienter per grupp), göra sessionerna mer interaktiva, använda mer visuella hjälpmedel, prata mer om positiva emotioner än negativa, och skippa hemuppgifter. Man utökade också interventionen med ytterligare en session för att förbättra alliansen och skapa ett bra gruppklimat.

Man lyckades inkludera 30 unga patienter med AN (i genomsnitt 14.2 år gamla), utan någon samsjuklighet. Patienterna ombads att ge återkoppling på tilläggsinterventionen och de fick också fylla i ett par frågeformulär som mäter deras emotionella färdigheter och fungerande. Forskarna fick värdefull återkoppling där det framkom att unga patienter upplevde att tilläggsbehandlingen var meningsfull, att de uppskattade att lära sig mer om emotioner, att det hjälpte dem att inse sitt behov av stöd att uttrycka sina emotioner, och förstå relationen mellan emotioner och AN.

Frågeformulären visade dock inte på några effekter vad gäller de unga patienternas emotionella fungerande, men sammantaget visar resultaten på att interventionen upplevs som meningsfull och acceptabel av ungdomarna och att framtida studier behöver undersöka i vilken utsträckning en sådan intervention kan vara terapeutiskt meningsfullt och verksamt.

Det är givetvis svårt att generalisera resultaten från en sådan studie, men fokus på transdiagnostiska processer kan vara en väg framåt i behandling av ätstörningar, när våra standardbehandlingar inte lyckas producera effekter i ett tidigt stadium. Framtida forskning får visa om det kan vara fallet.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Scrutinizing Domains of Executive Function in Binge Eating Disorder: A Systematic Review and Meta-Analysis”

Det finns ett stort intresse för eventuell betydelse av specifika svårigheter med så kallade exekutiva funktioner vid ätstörningar. Exekutiva funktioner är kognitiva processer som gör det möjligt för oss att planera, övervaka och kontrollera målstyrda och adaptiva beteenden. Man antar att t.ex. svårigheter med inhibition (att hejda sig) som är en central exekutiv funktion kan kanske förklara överkonsumtion av högdensitets och aptitretande mat hos patienter med hetsätningsstörning. I vissa studier har man också sett att den patientgrupp kan ha vissa svårigheter med att fatta beslut, vilket kan vara en grund till att man kan bortse ifrån negativa konsekvenser av vissa beteenden.

I en översiktsstudie har forskare sammanställt relevanta studier där man har undersökt olika exekutiva funktioner hos patienter med hetsätningsstörning. Man valde studier som hade relativt god kvalitet. Av nästa 2000 studier som framkom vid sökningen plockade man 28 så kallade fall-kontollstudier. I dessa studier jämförs patientgruppen (Fall) med någon form av kontrollgrupp. Forskarna fokuserade på fyra exekutiva funktioner, eller snarare domäner, vilket innebär att ibland flera mer specifika exekutiva funktioner samverkar för att möjliggöra det som kännetecknar domänen. Dessa var kognitiv flexibilitet, beslutsfattande, inhibitorisk kontroll, samt arbetsminne. Den enda exekutiva funktion där man såg en skillnad mellan patienter med hetsätningsstörning och kontrollgruppen var arbetsminne. Patienter med hetsätningsstörning presterade sämre på arbetsminnesuppgifter. Forskarna också observerade att patienter hade något sämre prestation på problemlösningsuppgifter, men lika bra förmåga att planera som kontrollgruppen.

Det är ofta en fördel att göra sådana här systematiska studier där man med hjälp av meta-analys sammanställer data från flera studier och undersöker deras samlade effekt. I denna meta-analys ingick dock ganska få studier gällande varje exekutiv funktion, vilket beror på att de enstaka studierna använt sig av många olika mått som inte alltid går att lägga ihop med varandra. Kontrollgruppen bestod också av deltagare med fetma. Även om den betydande andel av patienter med hetsätningsstörning lider av fetma eller övervik så hade studien blivit starkare och man kunde dra mer säkra slutsatser om det också fanns kontrollgrupper som var normalviktiga, då fetma i sig kan hänga samman med vissa svårigheter med exekutiva funktioner.

Totalt sett är dock studien intressant och ett bra bidrag till kunskapsbasen. Den visar att många av våra antaganden om problem med exekutiva funktioner hos denna patientgrupp inte stämmer och att vi behöver rikta och systematisera forskningen för att komma fram till mer robusta slutsatser.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Fredagsläsning: ”Predicting a comprehensive operationalization of eating disorder recovery: Examining self-concept, personality, and negative affect”

Det finns olika förslag för definition av tillfrisknande vid ätstörningar. En av dessa som föreslagits av Bardone-Cone och medarbetare (2010) bygger på ett samlat hänsynstagande till fysiska, beteendemässiga och kognitiva aspekter av individens fungerande och föreslås utgöra grunden för bedömning i forskning och klinisk verksamhet om ätstörningar. Forskarna i denna studie har försökt identifiera egenskaper som förutsäger vem som blir frisk från ätstörningar (utifrån den föreslagna definitionen av vad frisk är). De fokuserade på självbild, personlighet, och negativ affekt. De fick ihop data på 36 patienter som hade medverkat i detaljerade kliniska intervjuer och besvarat en rad enkäter inför starten av behandling och 7-8 år senare. Patienternas medelålder var 23.9 år vid baslinjen och 31.3 år vid uppföljning. Majoriteten hade ätstörningar utan närmare specifikation vid starten, 14% hade anorexia nervosa och 3% hade bulimia nervosa.

Vid uppföljningen hade 9 (25%) av de 36 tillfrisknat helt, enligt definitionen, medan bland de resterande 27 hade en mindre andel blivit delvis frisk (15%), andra hade vissa symptom på ätstörningar (26%), och en majoritet hade fortfarande en full ätstörningsdiagnos (59%).

Det enda av alla variabler som forskarna hade samlat data på och som kunde förklara tillfrisknande var självbild. Ingen av de kvinnor som hade låga poäng på självbild vid baslinjen hade tillfrisknad, medan av dem som initialt rapporterade bättre självbild hade ett flertal tillfrisknat.

Intressant nog kunde självbild inte heller predicera tillfrisknande när man studerade den tillsammans med ångest och ”känslan av att vara falsk”. Anledningen är att dessa variabler har starka samband med varandra och tycks på sätt och vis mäta delar av samma fenomen. Även dessa variabler verka ha betydelse för tillfrisknande, men i denna studie lyckades man inte hitta en konstellation av variabler som tillsammans förklarar tillfrisknandet från ätstörningar. Att självbilden är en viktig faktor stöds också av tidigare forskning, men givet hur ett flertal begrepp visar sig vara relaterade och av betydelse för utfallet av behandlingen behöver man studera både sådant som är en kärnkomponent i ätstörningen i sig (t.ex. självkänsla) och andra variabler som är mer allmänt relaterade till individens fungerande för att kunna förutsäga tillfrisknande från ätstörningar ännu mer specifikt. Hittar man starka prediktorer blir det vägledande för vad man ska fokusera på mer i behandlingen.

Här kan du läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt