Månadsarkiv: april 2020

Fredagsläsning: ”Eating disorder psychopathology in adults and adolescents with anorexia nervosa: A network approach”

I och med att mer avancerade statistiska metoder för att undersöka skillnader och samband har blivit tillgängliga i form av så kallade nätverksanalyser har många forskare börjat använda sina nya och gamla data för att undersöka sina forskningsfrågor med hjälp av dessa analyser.

För denna studie hade man samlat data på 1271 patienter med anorexia nervosa (12-61 år gamla) mellan januari 2018 och september 2019 på en specialistklinik i norra Italien (Villa Garda) och en öppenvårdsmottagning (i Verona). Patienterna fick svara på Eating disorders Examinatin Questionnaire inför starten av sin behandling.

Målet med studien var att undersöka sambandet mellan olika aspekter av psykopatologi vid anorexia nervosa hos ungdomar kontra vuxna. Det visade sig att önskan att gå ner i vikt och upptagenhet och övervärdering av tankar om vikt och figur var de symptom som hade starkaste sambandet med alla andra ätstörningsrelaterade variabler i nätverket hos både ungdomar och vuxna. Forskarna menar att detta är ett ytterligare belägg för att övervärdering av vikt och figur, i enlighet med den transdiagnostiska kognitiv-beteendeterapeutiska modellen för ätstörningar är kärnan i ätstörningar, inklusive anorexia nervosa, oberoende av ålder. De fann också att nätverken av ätstörningspsykopatologin hos ungdomar och vuxna hade mycket likartad generell struktur som hade två distinkta noder, en med fokus på bekymmer över ätande, återhållsamt ätande, uteslutning av vissa produkter och dietregler, samt en annan nod som främst handlade om bekymmer med sin kropp (missnöje med kropp och vikt, obehag vid åsynen av ens kropp, samt övervärdering av vikt och figur).

En annan observation i studien var att vissa störda ätbeteenden såsom missbruk av laxermedel och överdriven motion hade bara en biroll i både ungdomars och vuxnas ätstörningspsykopatologi.

Studiens resultat är intressanta, men man behöver replikera studien och se i vilken utsträckning resultaten håller i sig över tid och studier. Användning av andra instrument än självrapportering kan också stärka framtida studier. Som författarna själva påpekar hade det också varit mycket värdefullt att ha haft mått på generell psykopatologi (t.ex. ångest och depression) för att sätta dessa i ett helhetssammanhang.

Här kan du läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Fredagsläsning: ”Dialectical behavior therapy self-help for binge-eating disorder: A randomized controlled study”

DBT

Eftersom småätande är ett vanligt fenomen vid hetsätningsstörning och en av huvudanledningarna till viktuppgång, samt då man har observerat att ätandet många gånger har emotionsreglerande funktion har man under lång tid intresserat sig för effekten av dialektisk beteendeterapi (DBT) för hetsätningsstörning. Nu har forskningen på denna front kommit till att även utvärdera effekten av DBT-baserad självhjälp.

I en studie från Canada studerade man effekten av DBT-baserad självhjälp med och utan stöd i jämförelse med allmän självhjälpsbetingelse utan stöd. Man screenade 558 intresserade deltagare och av dessa uppfyllde 298 de initiala kriterierna för deltagande. Tyvärr var det vara 175 som medverkade i en telefonbaserad telefonintervju och i slutändan var det vara 76 som uppfyllde kriterierna för deltagande. Samtliga deltagare hade en hetsätningsdiagnos enligt DSM-5 och bedömda med Eating Disoders Examination intervju.

Dessa deltagare delades slumpmässigt in i tre grupper: 1) DBT-baserad vägledd självhjälp, 2) DBT-baserad ren självhjälp (inget stöd eller vägledning under tiden), eller 3) en allmän självhjälp utan stöd där programmet handlade om att förbättra sin självbild. De i DBT-baserad självhjälp fick Debra Safers självhjälpsbok och i första betingelsen fick de även 6 videobaserade samtal á 30 minuter för att få stöd att jobba med materialet. Deltagarna var i genomsnitt 41 år gamla och hade i genomsnitt ett BMI på 37. Effekten av dessa program utvärderades 12 veckor efter start, samt tre månader efter avslutad intervention.

Eftersom en antal deltagare valde att inte medverka i intervjun efter avslutad självhjälp tog man data från frågeformulär om frekvensen av hetsätningar för dessa deltagare. Både vid avslutad självhjälp och vid uppföljning hade hetsätningar minskat i alla tre betingelser utan några skillnader dem emellan. Efter avslutad behandling var det en lägre proportion av patienter i DBT-baserad självhjälp som fortfarande ägnade sig åt hetsätning över diagnostisk tröskel (dvs 4 eller fler episoder under den senaste månaden) jämfört med allmän självhjälp utan stöd (med fokus på självkänsla), men skillnaden visade sig inte vara statistiskt säkerställd. Det fanns dock ingen skillnad mellan olika varianter av DBT-baserad självhjälp. Det fanns ingen skillnad mellan betingelserna vad gäller andelen patienter som hade slutat hetsäta helt, förbättringar i generell psykopatologi eller livskvalitet.

Även om resultaten kan te sig nedslående ska man komma ihåg att DBT-baserad självhjälp jämfördes med en aktiv betingelse och inte en väntelista som de flesta studier om självhjälp använder sig av. Studien blev dock liten och hade därmed även låg så kallad ”power” för att kunna upptäcka eventuella skillnader. Studien är lovande och motiverar större randomiserade kontrollerade studier av DBT-baserad självhjälp för hetsätningsstörning.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Fredagsläsning: An evaluation of efficacy and acceptability of a novel manualised JuniorLEAP group programme for compulsive exercise, for children and adolescents with anorexia nervosa, within an inpatient setting

Bild hård träningTvångsmässig träning är relativt vanligt förekommande vid ätstörningar, och i synnerhet vid anorexia nervosa (AN). Det har utvecklats ett program för vuxna patienter med AN som av forskare modifierats för att passa barn och ungdomar med AN och samtidig tvångsmässig träning. I en okontrollerad studie (med bara för- och eftermätning) undersökte man effekten av en manualiserad, 7-veckors lång intervention för att minska patienternas tvångsmässiga träning vid en specialistenhet för ätstörningar. Patienterna var 32 barn och ungdomar (11-17 år) med AN som primär diagnos och som vårdades på avdelning. Man ville studera om barnversionen av behandlingen (LEAP: Loughborough Eating Disorder Activity Programme) kunde minska träningsnivån och ätstörningssymptom, samt om patienterna tyckte att det var ett okej program att ägna sig åt. Fem av 32 deltagarna hoppade av eller avslutade medverkan i studien (pga utskrivning från avdelning eller negativ attityd mot programmet). LEAP är en gruppintervention och bygger på principer från kognitiv beteendeterapi.

Det visade sig att barnversionen av LEAP signifikant minskade patienterna faktiska träningsnivå, samt deras upptagenhet av träning, när den gavs som ett manualiserat tillägg till sedvanlig behandling inom heldygnsvård. Patienternas ätstörningspsykopatologi minskade också (EDE-Q gick ner från 3.53 till 2.77). Sammanställning av kvalitativa intervjuer med patienterna visade att de tyckte överlag att det var ett bra program och att det hjälpte.

Detta är ett första testa av LEAP på barn och ungdomar. Studien var okontrollerad, vilket gör att man inte kan dra några starka slutsatser. Minskningen i överdriven träning och ätstörningspykopatologi kan givetvis bero på många andra faktorer än införandet av LEAP. Effektstorleken av behandlingen, som forskarna har låtit bli att presentera i sin artikel är små till måttliga, men resultaten är totalt sett tillräckligt lovande för att man ska studera LEAP för barn och ungdomar med AN mer systematiskt.

Här kan ni läsa artikeln

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt