Månadsarkiv: mars 2020

Body Mistrust Bridges Interoceptive Awareness and Eating Disorder Symptoms

Svårigheterna med att känna vad som försiggår inom en (hunger, mättnad, smak, beröring, smärta, hjärtrytm, andfåddhet, etc), också kallad svårigheter med interoceptiv medvetenhet, är sedan länge ett känt problem hos inte bara patienter med ätstörningar, utan även vid andra tillstånd såsom panik syndrom, depression, generaliserad ångest, autism, etc. I en studie undersökte en forskargrupp i USA hur interoceptiva svårigheter och symtom på ätstörningar relaterar till varandra. Interoceptiv medvetenhet är ett multidimensionellt begrepp. Det handlar om processer såsom förmågan att notera kroppsliga förnimmelser, att uppmärksamma kroppsliga förnimmelser utan distraktion eller oro, att reglera uppmärksamhet och emotion genom att uppmärksamma kroppsliga förnimmelser, att vara medveten om länken mellan kroppsliga signaler och emotioner, samt att lyssna på och lita på kroppsliga förnimmelser. I forskning tenderar man att ignorera att begreppet har ett flertal dimensioner och frågan som forskargruppen ställer sig är vilken dimension har starkast samband med ätstörningar.

Forskarna samlade in data på interoceptiv medvetenhet och symptom på ätstörningar hos 241 vuxna och 187 tonåringar som var remitterade till en ätstörningsklinik mellan 2013 och 2018. Forskarna valde att göra nätverksanalyser som är klart mer avancerade analyser än sedvanliga korrelationer och regressioner. Via dessa analyser såg man att upplevelsen av att inte kunna lita på sin kropp som ett säkert ställe (opålitlighet av kroppen) var den bästa förklaringen till sambandet mellan problem med interoceptiv medvetenhet och ätstörningar. När man relaterade alla symptom till utfall såg man också att önskan att gå ner i vikt signifikant predicerade lägre sannolikhet att tillfriskna vid utskrivning. Att känna sig osäker i sin kropp hade tydliga och starka samband med övervärdering av vikt och figur som är en central aspekt i diagnostiken vid anorexia nervosa, bulimia nervosa och flera andra relaterade former av ätstörningar. Dessa fynd har implikationer för behandling, då fokus på dessa kroppsrelaterade upplevelser kan potentiellt stärka våra interventioner.

Här kan du läsa artikeln

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

FREDAGSLÄSNING: ”CANADIAN PRACTICE GUIDELINES FOR THE TREATMENT OF CHILDREN AND ADOLESCENTS WITH EATING DISORDERS”

Lönnlöv

I Canada har man saknat riktlinjer för behandling av barn och ungdomar med ätstörningar. En omfattande grupp av forskare har gjort en ambitiös översikt med hjälp av strukturerade metoder för kvalitetsgranskning av studier (GRADE), där studiernas risk för snedvridning av resultat haft en avgörande betydelse för deras värdering. Det är ett omfattande arbete där samtliga interventioner för olika former av ätstörningar hos barn och ungdomar har graderats. Även intensitetsnivå av interventionerna (öppenvård, dagvård, heldygnsvård, samt behandlingshem) i de olika studierna har beaktats noga.

Forskarna drar slutsatsen att familjebaserad behandling (FBT) med minsta intensitetsnivå (öppenvårdsbehandling i första hand, sedan dagvård och i nästa steg heldygnsvård/sjukhusvistelse) kan rekommenderas starkt, medan övriga interventioner såsom multifamiljeterapi, kognitiv beteendeterapi, adolescens-fokuserad psykoterapi, Yoga som tillägg vid FBT och användning av atypiska neuroleptika, samt olika kombinationer av interventioner kan endast få svag rekommendation. Mer forskning behövs för att kunna uttala sig om värdet av dessa interventioner. Valet av adekvat nivå av intensitet måste givetvis grundas på patientens medicinska stabilitet och behov.

FBT rekommenderas för barn och ungdomar med anorexia nervosa eller bulimia nervosa, speciellt för dem med en duration kortare än 3 år. Forskarna menar att olika varianter av FBT där man t.ex. tar bort familjemåltiden, kortar ner behandlingstiden, använder vägledd självhjälp, levererar FBT via telemedicin, etc. kräver fler studier innan man kan uttala sig om deras effektivitet. Strukturell och systemisk familjeterapi kan vara värdefulla alternativ, men de är sällan bättre än FBT utifrån tillgänglig evidens och ffa inte kostnadseffektiva. Multifamiljeterapi är ett helt okej alternativ för barn och ungdomar med anorexia nervosa, men får endast en svag rekommendation, även om det stöd som familjer kan ge varandra och processer som är involverade i workshop för flera familjer samtidigt tycks vara viktiga och värdefulla komponenter.  Artikeln är värd att läsa för att få en god översikt och bli bra bekant med vad som är gjort, vad är känt, samt vilka kunskapsluckor som finns än.

Här kan du läsa artikeln

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

 

Fredagsläsning: ”The Use of Electroconvulsive Therapy in Eating Disorders: A Systematic Literature Review and Case Report”

När man inte har fått effekt av mer konventionella metoder såsom medicinering och psykoterapi börjar man överväga andra behandlingsmetoder vid psykiatriska störningar. Detta gäller även ätstörningar. I den studie som sammanfattas idag har forskarna gjort en systematisk översikt av studier där man har använt sig av elbehandling (ECT). De fann 11 fallstudier om ECT vid ätstörningar som innefattade totalt 14 patienter (12-94 år). Nästa samtliga patienter hade AN, bara en hade hetsätningsstörning. Fyra av patienterna med AN rapporterade dock återkommande episoder av hetsätning och självrensning.

För 13 av dessa 14 patienterna noterade man en rad förbättringar och i stort sett inga negativa effekter av ECT (2 patienter rapporterade milda och övergående effekter på minne och kognition efter ECT). Studieförfattarna hade också inom ramen för studien gett ytterligare en patient ECT som hade fått hjälp av den. Vikt var inte rapporterad för alla patienter före och efter behandling, men för hälften av patienterna ledde ECT till normalisering av vikt. Normalisering av vikt innefattade också en patient med hetsätningsstörning som före ECT hade ett BMI på 97. Bara en av patienterna med AN och samtidig depression inte blev hjälpt alls av ECT.

Studieförfattarna hittade också två andra översiktsartiklar om ECT vid ätstörningar vars primärstudier och patienter inte var inkluderad i deras översiktsstudie då primärstudierna till de andra översiktsartiklarna var på ett annat språk. I dessa översikter hade man sammanställt resultaten för 56 kvinnor med ätstörningar som hade genomgått ECT och där många hade fått goda resultat.

Författarna diskuterar sina fynd på ett bra sätt. De är tydliga med att man inte kan förvänta sig att ECT påverkar kärnpsykopatologin av ätstörningar och att den ska ges i kontexten av specifik behandling för ätstörningar där man kan arbeta med patienternas kognitioner och attityder gällande mat, vikt och ätande. Sannolikt ökar ECT mottagligheten för ätstörningsspecifik psykologiska behandling, menar författarna. Det kan också vara så att ECT får en starkare effekt på samsjukligheten vid ätstörningar än på ätstörningen i sig och därmed skapar bättre grund för arbete med ätstörningar.

När vi förstår mer om hjärnans funktion kan kanske sådana behandlingar och mindre påträngande sådana såsom transkranial magnetisk stimulering bli ytterligare terapeutiska verktyg i behandling av ätstörningar.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt