Månadsarkiv: januari 2020

Fredagsläsning: ”Long-term outcomes in treated males with anorexia nervosa and bulimia nervosa-A prospective, gender-matched study”

Män har mindre benägenhet att söka vård för ätstörningar. En mycket liten andel av patientunderlaget vid både allmänna och specialistmottagningar för ätstörningar består av män. Därför är det oerhört viktigt med mer kunskap om utfallet av behandlingar för män med ätstörningar.

I studien som vi lyfter fram idag hade forskarna tittat närmare på långtidsutfall för 119 män med anorexia nervosa (AN) och 60 med bulimia nervosa (BN). Med långtidsutfall menar man olika saker i olika studier. Här var genomsnittstiden för långtidsutfall nästan 6 år vid för män med AN och 7.5 år för dem med BN. Variationen var dock stor. Vid båda diagnoserna var det mer än 70% av patienterna som tackade Ja till deltagande i studien och därför är generaliserbarheten på patientunderlaget stor. För varje diagnostisk grupp av män tog man fram en motsvarade (matchad) grupp av kvinnor med samma diagnos för att jämföra utfallet för män, i förhållande till hur det gick för kvinnor.

Eftersom grupperna var matchade fanns det inga skillnader mellan män och kvinnor med AN eller BN. Det fanns inga skillnader gällande igångsättningsålder, levnadsförhållanden, utbildningsnivå, duration av AN/BN, eller antalet tidigare behandlingar. Vid långtidsuppföljningen visade sig att männen hade högre BMI än kvinnor i AN gruppen, och när man undersökte hur många som hade en medicinsk undervikt vid uppföljningen var procentsatserna signifikant olika (40% män och 56% kvinnor). En signifikant högre andel kvinnor med undervikt än män vid långtidsuppföljning såg man även bland patienter som initialt behandlades för BN (5% män och 32% kvinnor). Antalet patienter med AN eller diagnoser hos dem som hade initialts vårdats för AN vid långtidsuppföljningar var likvärdigt och båda könen hade liknande remission. Inga patienter hade utvecklat hetsätningsstörning, men ätstörningar utan närmare specifikation var lite mer vanligt hos män än kvinnor. För dem som initialt behandlades för BN var det inte heller några könsskillnader vid långtidsuppföljningar. Övergången från BN till AN var sällsynt och bara en man och inga kvinnor hade utvecklat hetsätningsstörning vid långtidsuppföljningen. Framförallt för gruppen med AN såg man bättre resultat gällande kärnpsykopatologin av ätstörningar hos män (små effekter) jämfört med kvinnor vid uppföljningar, medan för BN gruppen fanns det några få skillnader.

Sammantaget var det likvärdig remission från AN hos män och kvinnor (40% kontra 41%). Män med AN rapporterade mer påtaglig förbättring av kärnpsykopatologin av ätstörningar vid långtidsuppföljningar, men dessa resultat behöver tolkas försiktigt då många sjävrapporteringsinstrument vid ätstörningar inte ger en rättvisande bild av kärnpsykolopatologin hos män, då dessa är främst designad med kvinnor i åtanke. Urvalet av patienter, inklusive en hel del svåra patienter, samt att samtliga hade fått KBT behandling begränsar de slutsatser man kan dra från studien. Dessa begränsningar till trots är detta största studien om långtidsutfallet för män med relativt svåra ätstörningar över tid som visar att ungefär hälften tillfrisknar (lika stor proportion som kvinnor med AN/BN) och att könsskillnaderna är marginella.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Testing the validity and clinical utility of the severity specifiers for binge-eating disorder for predicting treatment outcomes”

I den studien som sammanfattas idag har en forskargrupp som länge har haft fokus på hetsätningsstörning och dess behandling studerat om svårighetsgraden av hetsätningsstörning såsom det definieras i den senaste versionen av diagnossystemet DSM har någon form av klinisk användbarhet. I DSm-5 föreslår man att svårighetsgraden av hetsätningsstörning ska definieras utifrån antalet hetsätningar: 1-3 hetsätningar per vecka markerar en mild form av hetsätningsstörning, medan 4-7 är måttlig, 8-13 är svår och över 14 hetsätningsepisoder per vecka kännetecknar en extremt svår form av hetsätningsstörning.

Forskargruppen studerade ett stort urval av patienter med hetsätningsstörning (N=521) som hade genomgått olika behandlingar (KBT, beteendeinriktad viktnedgång, farmakabehandling, och deras kombinationer). Det visade sig att 52.5% hade mild hetsätningsstörning, 34.9% hade måttligt svår hetsätningsstörning, och 11.1% klassades som svår/extrem. Intressant nog kunde inte denna klassificering av svårighetsgrad predicera deras respons på behandling. Gruppen svår/extrem hade dock både högsta frekvenserna av hetsätning över alla mätpunkter och svårare specifik ätstörningspsykopatologi än den milda gruppen. Den svåra gruppen tillfrisknade också i lägre utsträckning än den milda gruppen (uppnådde remission). Svårighetsgraden definierad som antalet hetsätningar hade inte något samband med depressive symptomatologi eller eventuell viktnedgång. Forskarna drar slutsatsen att dessa svårighetsindikatorer har väldigt begränsat klinisk validitet eller användbarhet. Vi måste söka efter mer robusta indikationer på svårighetsgrad.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Weight gain trajectories during outpatient family-based treatment for adolescents with anorexia nervosa”

I denna studie har forskare intresserat sig för om det förekommer specifika viktuvecklingsbanor hos patienter som genomgår öppenvårds familjeterapi (FBT) för anorexia nerovsa (AN). Ett urval av 153 patienter med full eller atypisk AN ingick i studien. Patienternas viktutveckling studerades med hjälp av så kallad ”Latent growth mixture modelling” utifrån antagandet att det finns olika subgrupper med egna specifika utvecklingskurvor. Det visade sig att en lösning med fem klasser (fem olika utvecklingskurvor) ger den bästa förklaringen.

Klass 1: Långsam och stadig viktuppgång. Det är den största gruppen som börjar med låg. I genomsnitt uppnår de ungefär 40:e percentilen i BMI-för-ålder percentilen efter 6 månader av FBT.

Klass 2: Måttlig viktuppgång och tidigt vidmakthållande. Den här gruppen går upp initialt i vikt relativt måttligt, men börjar gå in i ett vidmakthållande fas ungefär 3 månader in i FBT, istället för att fortsätta gå upp i vikt. Ca ¼ av patienterna hamnade i denna klass.

Klass 3: Dramatiskt tidig viktuppgång med stabilisering runt 65:e percentilen. Det är en grupp som har mycket låg vikt ifrån början, men som går upp kraftigt de första veckorna i FBT, ända upp till 80:e percentilen, mens om stabiliserar sig runt 60:e percentilen vid 6 månader efter start av FBT och som brukar hålla sig runt 65:e percentilen vid avslut. Det var bara 2.6% av patienterna som visade detta mönster. Det är med andra ord sällsynt, men en distinkt grupp.

Klass 4: Vidmakthållande runt 60:e percentilen. Det är patienter med atypisk AN som startar runt 60:e percentilen, går upp lite grand och slutligen stabiliserar sig runt 60:e percentilen igen. Det var ca 18% av underlaget.

Klass 5: Snabb viktuppgång och tidig stabilisering. Denna grupp går upp snabbt (de första 6 sessionerna i FBT) och därefter stabiliserar sig runt medianen för BMI-för-Ålder percentilen. Det är en mindre grupp (5.9%), som dessutom består av yngre patienter än andra grupper.

Tidigare forskning har visat att en viktuppgång på ca 3 kilo vid session 4 av FBT är en stark prediktor för att bli återställd (diagnosfri) vid avslutad behandling. I detta urval var det bara 30.5% som var visade tidig respons och större delen av den gruppen bestod av klass 3 och 5. Dem med tidig respons hade också större benägenhet att tillhöra klass 2 än andra klasser, medan det var få med tidig respons i klass 1 och 4.

Studien stödde inte ett gammalt kliniskt antagande om att patienter med atypisk AN skulle ha snabb viktuppgång. De hade faktiskt den långsammaste viktutvecklingen av alla i denna studie.

Detta är en första studie som börjat titta på olika utvecklingskurvor. Det var ett litet sampel och det saknades utfallsvariabler för att se hur det går för dessa grupper efter avslutad behandling och vid uppföljningar. Om studien replikeras och kopplas till utfall kan det tillföra viktig kunskap till det kliniska beslutsfattandet. Om man tidigt kan förutspå hur patienterna kommer att svara på behandlingen kan man anpassa förväntningarna och ännu viktigare är att veta när man behöva lägga in mer intensiva insatser, eller hur man ska anpassa behandlingen för att inte fastna i en oönskad viktutvecklingskurva.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog SCÄ FoU

Märkt