När man tittar på klinisk retrospektiv data finner man i de flesta fall ett samband mellan förhöjd BMI och igångsättning av ätstörningar. Patienterna rapporterar ofta i efterhand att en viss viktuppgång var en av de triggande faktorerna bakom deras ätstörning. Intressant nog hittar man inte detta samband när man tittar på riskgrupper och deras senare utveckling av ätstörningar. När man följer studiedeltagare över tid finns inte riktigt detta samband. Man ser ett sådant mönster i 32% av jämförelserna i prospektiva studier jämfört med i stort sett 100% i retrospektiva kliniska studier. I artikeln för denna vecka har författarna tittat närmare på dessa studier och föreslår lite olika förklaringar som kan driva fram forskningen och vår förståelse. Bland annat menar de att patienterna i kliniska studier kan anses vara ett specifikt urval av det man ser i studier om riskfaktorer för ätstörningar. Patienterna i kliniska studier är sannolikt den grupp som just i kraft av bland annat högre BMI går ner mer i vikt, behöver kämpa mer för att behålla sitt lägre vikt och har sannolikt svårare ätstörningspsykopatologi. Detta går dock inte ihop med AN gruppens bild, där vissa forskare menar att de ofta till och med har lite lägre premorbid BMI, vilket i och för sig kan vara en del av den prodromala fasen i AN. Forskarna identifierar de kunskapsluckor vi har för att ge denna fråga en adekvat svar och förslår specifika studier.
Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU
