Fredagsläsning: “A Practical Approach to Classifying and Managing Feeding Difficulties”

Den här veckan har vi fått ett artikeltips från läkarkolleger vid Södertälje sjukhus som jobbar med uppfödningssvårigheter hos barn, ett ämne som tangerar ätstörningsområdet även om kontexten ofta är en annan.

Artikelförfattarna, som är verksamma som barnläkare vid olika sjukhus i USA och Kanada, pekar på forskningsfynd som har visat att ungefär hälften av alla föräldrar uppger att minst ett av deras barn – vilket sammantaget innebär 20-30% av alla barn – äter dåligt. Detta innefattar ett brett spann av ätsvårigheter, alltifrån mild ”petighet” med maten till svårare uppfödningsbesvär hos barn med autismspektrumstörning. Så som vi tidigare har konstaterat här på bloggen så präglas olika diagnostiska indelningar och förklaringsmodeller till en hög grad av upphovspersonernas yrkestillhörighet och expertområde, och ätstörningsforskningen och den barnmedicinska forskningen om uppfödningssvårigheter har dessvärre inte alltid utbytt kunskap och erfarenheter sinsemellan på ett bra sätt.

Artikelförfattarna går igenom olika signaler att vara särskilt uppmärksam på hos barn som äter dåligt, både vad gäller symptom hos barnet i fråga och tecken på att samspel mellan föräldrar och barn kan fungera dåligt i matsituationer. De gör också en indelning i tre huvudkategorier, som intressant nog stämmer bra överens med de kategorier som brukar tas upp inom diagnosen undvikande/restriktiv ätstörning (avoidant/restrictive food intake disorder, eller ARFID, på engelska): barn med generellt låg aptit, barn med selektivt ätande och barn som av olika skäl är rädda för födointag. Artikelförfattarna skiljer genomgående på organiska orsaker, dvs underliggande medicinska tillstånd som kan ge upphov till uppfödningssvårigheter, och medfödda drag hos barnet i fråga då det gäller sådant som aptit och benägenhet att vilja prova nya födoämnen. De tar också för varje kategori upp missuppfattningar hos föräldrar som kan bidra till obefogad oro för barnets ätande, så som att barnet uppfattas ha dålig aptit trots att tillväxten är helt normal eller att barnet gråter vid matning men att orsaken i själva verket är något annat – så som kolikbesvär – och att näringstaget trots detta är fullgott. Andra vanliga exempel är att barn som är förhållandevis småväxta till följd av ärftliga faktorer, dvs att föräldrarna själva inte är långa och storväxta, ofta felaktigt tillskrivs en ”liten aptit” eller att barn i 1-3-årsålden, då en tydlig selektivitet i fråga om mat hör till det normala, uppfattas ha svårt att äta därför att de inte spontant tycker om sådant som blomkål och broccoli.

Man ska också komma ihåg att de allra flesta uppfödningsbesvär under barnaåren inte leder till problem med maten i högre ålder. Trots detta är veckans fredagsartikel en intressant inblick i de frågeställningar som barnläkare kan ställas inför då det gäller barns ätande – frågor som även kan aktualiseras i anamnesen då vi på Stockholms centrum för ätstörningar möter äldre barn och tonåringar med ätstörningssjukdom.

Här kan ni läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: