Månadsarkiv: april 2019

Fredagsläsning: Optimizing treatment outcomes in adolescents with eating disorders: The potential role of cognitive behavioral therapy

Familjebaserad behandling (på engelska Family-based treatment, FBT) är den behandling som har visat sig ge bäst resultat för barn och ungdomar med ätstörningar och behandlingen rekommenderas som ett förstahandsval i nationella riktlinjer. För en andel patienter leder dock inte behandlingen till remission eller tillräcklig symtomreduktion. KBT för ätstörningar rekommenderas som andrahandsval för den aktuella patientgruppen. I veckans fredagsartikel undersöktes vilken betydelse KBT kan ha i de fall där FBT inte har varit effektiv eller möjlig att tillämpa. Författarna avsåg även att undersöka prediktorer för bortfall och behandlingsrespons.

Studien var en transdiagnostisk fallserie i en klinisk miljö. Femtiofyra patienter deltog, varav 52 % hade anorexia nervosa (AN), 31 % atypisk AN, 15 % bulimia nervosa (BN) och 2 % hade atypisk BN. Trettiotvå patienter hade behandlats med FBT utan att nå återhämtning och för resterande 22 hade FBT inte bedömts vara lämpligt. Genomsnittsålder var 15,5 år (13 – 18 år). De hade varit sjuka i ätstörning i genomsnitt 24,7 månader (4 – 96 månader). Data som samlades in inkluderade diagnos, vikt, ätstörningsduration, ätstörningssymtom (Eating Disorders Examination Questionnaire , EDE-Q) och psykosocial funktionsnedsättning på grund av ätstörningen (Clinical Impairment Assessment , CIA). Datainsamling genomfördes före och efter behandling. KBT-behandlingen baserades på enhanced cognitive behavioral therapy (CBT-E), den ledande evidensbaserade psykologiska behandlingen för ätstörningar. Den anpassades för den unga målgruppen genom att vid behov inkludera familjen. Behandlingen modifierades när andra vidmakthållande faktorer som trauma bedömdes förhindra fokus på ätstörningsspecifik psykopatologi såsom kontroll över kroppsform och vikt. Alla sessioner utfördes av en sjuksköterska med stor erfarenhet av behandling med CBT-E.

Av de femtiofyra patienter som medverkade i studien var det 22 patienter (50%) som slutförde KBT-behandlingen, 14 påbörjade behandling men slutförde den inte och 18 genomförde den inte. Bortfallet från behandling var inte relaterat till initial diagnos, ätstörningens svårighetsgrad eller duration. Patienternas ätstörningssymtom (EDE-Q) och psykosociala funktionsnedsättning (CIA) minskade signifikant efter behandlingen, med måttliga till stora effektstorlekar på alla skalor. Vikten ökade också signifikant hos patienter med AN och atypisk AN. Sjukdomens svårighetsgrad eller ätstörningsduration var inte relaterade till utfallet. Utfallet skiljde sig inte heller mellan grupperna (tidigare behandling respektive ingen tidigare behandling med FBT).

Studien var en fallserie och saknade kontrollgrupp. Bristen på följsamhet var stor och KBT- behandlingen utfördes av en och samma behandlare vilket bidrar till att terapeuteffekter inte kan uteslutas och resultaten bör tolkas med försiktighet. Mot bakgrund av tidigare studier om KBT för ätstörningar, som har visat att sjukdomens allvarlighet och duration inte är relaterade till utfall, konstaterar författarna att KBT är ett bra andrahandsval för barn och ungdomar med ätstörningar. Metoden kan användas när effekten av FBT har uteblivit eller i de fall där FBT inte har bedömts vara ett lämpligt behandlingsalternativ, exempelvis när patienten inte kan återta ansvaret för maten som förväntat i FBT eller när familjen inte är tillgänglig.

Här kan ni läsa artikeln >

Anne-Charlotte Wiberg, doktorand på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: Alliance, technique, both, or more? Clinicians’ views on what works in cognitive-behavioral therapy for eating disorders

Fredagsartikeln denna gång handlar om klinikers uppfattning, värdering och användning av den terapeutiska relation och tekniker i kognitiv beteende terapi (KBT), deras effekt på behandlingsutfall och relationen till klinikers ångestnivå.

Artikelförfattarna använde en korrelationsdesign för att undersöka klinikernas uppfattning om betydelsen av allians och teknik i KBT för utfallet av terapi och för att se ifall dessa förväntningar var i linje med litteraturen, samt för att se om klinikernas tillskrivning av utfall till allians eller teknik hänger samman med deras karaktäristika (olika aspekter av ångest), handledning och faktisk användning av KBT tekniker.

I studien deltog 98 kliniker (91 kvinnor och 7 män) med olika grundprofessioner såsom psykologer, sjuksköterskor, kuratorer, dietister eller arbetsterapeuter som jobbade med patienter med ätstörningar och med ett genomsnitt av 10 års arbetserfarenhet. Varje kliniker besvarade några frågeformulär om deras uppfattning kring den terapeutiska relationen och KBT tekniker, samt ångestkänslighet och hantering av osäkerhet (Intolerance of Uncertainty Scale, IUS-12). Dessutom skulle deltagarna ge ett estimat (i procent) för hur mycket inflytande de menar att de två specifika faktorer, den terapeutiske relationen och KBT tekniker har på behandlingsutfallet och behövde inte utesluta andra faktorer, då summan av de två faktorer inte behövde utgöra 100%. Till slut skulle deltagarna utifrån en skala ange hur sannolikt det var för dem att använda specifika eller generella KBT tekniker under behandling av patienter med ätstörningar. I genomsnitt tillskrev de deltagande klinikerna effekten av den terapeutiske relationen på utfallet av behandlingen som 34.6% och effekten av KBT tekniker som 60.2%. Det betyder att de i stort sett tillskrev 100% av effekten till dessa två faktorer medan i litteraturen är estimaten 7.4% för relation och 15% för teknik. Det fanns inget samband mellan vad klinikerna tillskrev effekten och handledning. Angående måttet för ångest verkade kliniker med lägre prospektiv ångest luta mer mot att KBT tekniker förklarar behandlingsutfallet medan kliniker med högre inhibitorisk ångest värderade oftare den terapeutiske relationen som särskild viktig för utfallet av behandlingen.

Artikelförfattarna funderade över om kliniker överlag tenderar att ha ett mer internt ”locus of control” som bidrar till mindre benägenhet att tänka på och ange externa okontrollerbara faktorer som förklaring till utfallet av behandling. Författarna menar att det är viktigt att korrigera dessa uppfattningar gällande betydelsen av allians och teknik för behandlingsutfall hos kliniker som jobbar med ätstörningar och betonar att det är bra att diskutera relationen mellan teknik och allians. Det finns ingen motsättning mellan dessa, resonerar författarna. Det har visats i CBT-E att tidigt fokus på tekniker för beteendeförändringar gynnar alliansen. Fokus på tekniker är inte ett steg bort från allians, utan ett steg närmare på samma sätt som högre allians bidrar till bättre mottagande av tekniker.

Här kan ni läsa artikeln >

Nina Lindvall, psykologstudent och Ata Ghaderi, psykolog på SCÄ FoU

Fredagsläsning: “A Practical Approach to Classifying and Managing Feeding Difficulties”

Den här veckan har vi fått ett artikeltips från läkarkolleger vid Södertälje sjukhus som jobbar med uppfödningssvårigheter hos barn, ett ämne som tangerar ätstörningsområdet även om kontexten ofta är en annan.

Artikelförfattarna, som är verksamma som barnläkare vid olika sjukhus i USA och Kanada, pekar på forskningsfynd som har visat att ungefär hälften av alla föräldrar uppger att minst ett av deras barn – vilket sammantaget innebär 20-30% av alla barn – äter dåligt. Detta innefattar ett brett spann av ätsvårigheter, alltifrån mild ”petighet” med maten till svårare uppfödningsbesvär hos barn med autismspektrumstörning. Så som vi tidigare har konstaterat här på bloggen så präglas olika diagnostiska indelningar och förklaringsmodeller till en hög grad av upphovspersonernas yrkestillhörighet och expertområde, och ätstörningsforskningen och den barnmedicinska forskningen om uppfödningssvårigheter har dessvärre inte alltid utbytt kunskap och erfarenheter sinsemellan på ett bra sätt.

Artikelförfattarna går igenom olika signaler att vara särskilt uppmärksam på hos barn som äter dåligt, både vad gäller symptom hos barnet i fråga och tecken på att samspel mellan föräldrar och barn kan fungera dåligt i matsituationer. De gör också en indelning i tre huvudkategorier, som intressant nog stämmer bra överens med de kategorier som brukar tas upp inom diagnosen undvikande/restriktiv ätstörning (avoidant/restrictive food intake disorder, eller ARFID, på engelska): barn med generellt låg aptit, barn med selektivt ätande och barn som av olika skäl är rädda för födointag. Artikelförfattarna skiljer genomgående på organiska orsaker, dvs underliggande medicinska tillstånd som kan ge upphov till uppfödningssvårigheter, och medfödda drag hos barnet i fråga då det gäller sådant som aptit och benägenhet att vilja prova nya födoämnen. De tar också för varje kategori upp missuppfattningar hos föräldrar som kan bidra till obefogad oro för barnets ätande, så som att barnet uppfattas ha dålig aptit trots att tillväxten är helt normal eller att barnet gråter vid matning men att orsaken i själva verket är något annat – så som kolikbesvär – och att näringstaget trots detta är fullgott. Andra vanliga exempel är att barn som är förhållandevis småväxta till följd av ärftliga faktorer, dvs att föräldrarna själva inte är långa och storväxta, ofta felaktigt tillskrivs en ”liten aptit” eller att barn i 1-3-årsålden, då en tydlig selektivitet i fråga om mat hör till det normala, uppfattas ha svårt att äta därför att de inte spontant tycker om sådant som blomkål och broccoli.

Man ska också komma ihåg att de allra flesta uppfödningsbesvär under barnaåren inte leder till problem med maten i högre ålder. Trots detta är veckans fredagsartikel en intressant inblick i de frågeställningar som barnläkare kan ställas inför då det gäller barns ätande – frågor som även kan aktualiseras i anamnesen då vi på Stockholms centrum för ätstörningar möter äldre barn och tonåringar med ätstörningssjukdom.

Här kan ni läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad

Utbildning i Family based treatment (FBT) med professor James Lock

Professor James Lock. Foto: Stanford Medicine

Dr. James Lock är professor i barn och ungdomspsykiatri vid Stanford University och en av grundarna av behandlingsmetoden Family based treatment (FBT), eller på svenska Familjebaserad terapi. FBT är en evidensbaserad behandlingsmetod och rekommenderas som förstahandsbehandling för barn och ungdomar med ätstörningar, enligt nationella riktlinjer.

I maj kommer Dr. James Lock till Sverige för att tillsammans med Stockholms centrum för ätstörningar erbjuda två separata utbildningar i FBT. Det kommer vara en introduktionsutbildning i FBT och en fördjupande utbildning som riktar sig till personer som redan känner till eller arbetar med behandlingsmetoden. Dr. Lock kommer gå igenom forskningen, teoretisk grund och även genomföra rollspel där du får möjlighet att se och delta i hur metoden utförs i praktiken.

Vem kan delta?

Förutom klinikens medarbetare riktar vi oss till dig som arbetar med barn, ungdomar och deras familjer inom ätstörningsvården eller annan barn och ungdomspsykiatri.

Datum och tider:

Introduktion i FBT
9-10 maj, 09:00-16:00 båda dagarna (lunch 12:00-13:15)

Fördjupning i FBT
6-7 maj, måndag 08:00-15:00, tisdag 09:00-16:00 (lunch 12:00-13:15)

Plats:

Stockholms centrum för ätstörningar, Föreläsningssalen Plan 1
Wollmar Yxkullsgatan 27B

Kostnad:

5 000 kronor per utbildning och deltagare

Anmälan:

Anmäl dig till utbildningarna via länkarna senast 17 april (Max 40 deltagare):

Introduktion i FBT >
Fördjupning i FBT >

Har du frågor om utbildningen kan du kontakta oss på sca.slso@sll.se

Taggad , , ,