Fredagsläsning: “Developing shared understandings of recovery and care: a qualitative study of women with eating disorders who resist therapeutic care”

Winslow Homer: the sick chicken

Vi har i tidigare fredagsartiklar här på bloggen lyft fram det faktum att många personer med ätstörning drar sig för att söka vård och att vissa aldrig blir aktuella för behandling trots mångåriga sjukdomsbesvär. Av naturliga skäl fokuserar huvuddelen av forskningen på området på personer som faktiskt kommer till vårdens kännedom. I veckans fredagsartikel har en australiensisk forskargrupp dock gjort en studie där man har sökt upp och intervjuat personer med ätstörningsbesvär som inte själva anser att de har några egentliga bekymmer och som har motsatt sig vård. Totalt rörde det sig om 25 personer som intervjuades, varav 19 befanns uppfylla kriterier för antingen anorexia nervosa eller så kallad ätstörning utan närmare specifikation. Sjutton av deltagarna hade varit sjuka i mer än fem år, sex av dem i mer än tio år, och fyra av dem i mer än tjugo år. Två huvudteman bakom tendensen att inte söka vård framkom i intervjuerna: att ätstörningsbeteenden skapade trygghet och att man hänvisade till samhälleliga normer om vad som utgör en hälsosam livsstil. Inte minst det sistnämnda tycktes spela stor roll, på så vis att deltagarna menade att restriktivt ätande och intensiv fysisk träning för dem var detsamma som att ta bra hand om sig själv och att det därför framstod som direkt felaktigt att söka hjälp för att försöka göra annorlunda. I tidigare artiklar har samma forskargrupp pekat just på hur ”hälsosamt ätande” blivit något av en samhällelig moralfråga som kan stärka personer med ätstörningsbesvär i deras uppfattning att de inte behöver vård. För oss som arbetar med ätstörningsvård är väl dessa fynd i och för sig inte särskilt överraskande, men där man annars ofta pratar om ambivalens och bristande behandlingsmotivation som att ”det är ätstörningssjukdomen som talar” är det i det här forskningsmaterialet tydligt att många deltagare snarast kopplade sitt återhållsamma ätande till personliga moraliska ställningstaganden och strävan efter att vara en god samhällsmedborgare som tar ansvar för sig själv.

Dessa forskningsresultat påminner om vad man funnit inom etnografisk och antropologisk ätstörningsforskning, där till exempel brittiska Anna Lavis och australiensiska Megan Warin skrivit om hur ätstörningen för vissa blir ett sätt att utöva ”self-care”, om än i en skev och destruktiv form. Fynden stämmer också ganska väl överens med forskningsresultat som presenterats av Andreas Birgegård med kolleger vid Kunskapscentrum för ätstörningar, där man bland annat har visat att höga poäng på självskattningsskalor som handlar om att ta hand om och sköta om sig själv faktiskt predicerade ett sämre behandlingsutfall – inte så märkligt egentligen, om det är så att många av dessa personer likställer att ta hand om sig själv med att vidmakthålla ätstörningssymptomen.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: