Månadsarkiv: april 2017

Fredagsläsning: “Developing shared understandings of recovery and care: a qualitative study of women with eating disorders who resist therapeutic care”

Winslow Homer: the sick chicken

Vi har i tidigare fredagsartiklar här på bloggen lyft fram det faktum att många personer med ätstörning drar sig för att söka vård och att vissa aldrig blir aktuella för behandling trots mångåriga sjukdomsbesvär. Av naturliga skäl fokuserar huvuddelen av forskningen på området på personer som faktiskt kommer till vårdens kännedom. I veckans fredagsartikel har en australiensisk forskargrupp dock gjort en studie där man har sökt upp och intervjuat personer med ätstörningsbesvär som inte själva anser att de har några egentliga bekymmer och som har motsatt sig vård. Totalt rörde det sig om 25 personer som intervjuades, varav 19 befanns uppfylla kriterier för antingen anorexia nervosa eller så kallad ätstörning utan närmare specifikation. Sjutton av deltagarna hade varit sjuka i mer än fem år, sex av dem i mer än tio år, och fyra av dem i mer än tjugo år. Två huvudteman bakom tendensen att inte söka vård framkom i intervjuerna: att ätstörningsbeteenden skapade trygghet och att man hänvisade till samhälleliga normer om vad som utgör en hälsosam livsstil. Inte minst det sistnämnda tycktes spela stor roll, på så vis att deltagarna menade att restriktivt ätande och intensiv fysisk träning för dem var detsamma som att ta bra hand om sig själv och att det därför framstod som direkt felaktigt att söka hjälp för att försöka göra annorlunda. I tidigare artiklar har samma forskargrupp pekat just på hur ”hälsosamt ätande” blivit något av en samhällelig moralfråga som kan stärka personer med ätstörningsbesvär i deras uppfattning att de inte behöver vård. För oss som arbetar med ätstörningsvård är väl dessa fynd i och för sig inte särskilt överraskande, men där man annars ofta pratar om ambivalens och bristande behandlingsmotivation som att ”det är ätstörningssjukdomen som talar” är det i det här forskningsmaterialet tydligt att många deltagare snarast kopplade sitt återhållsamma ätande till personliga moraliska ställningstaganden och strävan efter att vara en god samhällsmedborgare som tar ansvar för sig själv.

Dessa forskningsresultat påminner om vad man funnit inom etnografisk och antropologisk ätstörningsforskning, där till exempel brittiska Anna Lavis och australiensiska Megan Warin skrivit om hur ätstörningen för vissa blir ett sätt att utöva ”self-care”, om än i en skev och destruktiv form. Fynden stämmer också ganska väl överens med forskningsresultat som presenterats av Andreas Birgegård med kolleger vid Kunskapscentrum för ätstörningar, där man bland annat har visat att höga poäng på självskattningsskalor som handlar om att ta hand om och sköta om sig själv faktiskt predicerade ett sämre behandlingsutfall – inte så märkligt egentligen, om det är så att många av dessa personer likställer att ta hand om sig själv med att vidmakthålla ätstörningssymptomen.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad

Vitalis 2017

eHälsa 2025

Patrik Sundström från SKL och Niklas Eklöf från Socialdepartementet presenterar hur Sverige ska bli bäst på eHälsa 2025.

Så var det åter igen dags för Vitalis som är Nordens största konferens för eHälsa och som varje år samlar tusentals deltagare under tre dagar i Göteborg. Ett av våra fokusområden i Forskargruppen hos oss är eHälsa och förutom vår internetbehandling, som vi erbjuder på kliniken, har vi flera spännande projekt på gång inom området. Vitalis är därför en viktig mötesplats för att knyta kontakter, få en överblick för eHälsa och även nå ut med våra projekt och idéer.

Regeringen har tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ställt sig bakom en gemensam vision för eHälsa som lyder att Sverige ska vara bäst på eHälsa 2025. Årets konferens handlade mycket om hur vi organiserar arbetet för att komma dit. Även om det låter både lite högtravande och ouppnåeligt är det bra att sikta högt och ha ett tydligt mål att jobba mot. Det råder ingen brist på innovation inom vården idag och tekniken har funnits sedan länge, det stora arbetet ligger i att organisera och leda utvecklingen för eHälsa i praktiken.

Under dagarna fick jag ta del av flera goda exempel på hur man framgångsrikt har organiserat arbetet med eHälsa runt om i Sverige. Särskilt imponerad blev jag av Landstinget i Kalmar län som både har vågat satsa och arbetat strategiskt med eHälsa under en längre tid, vilket nu har gett utdelning för både patienter och personal.

Här kommer bilder från dagarna:

Krister Björkegren och Anna Strömblad från Landstinget i Kalmar län pratar om ledarskapets betydelse för digital transformation.

Vitalis är förutom en konferens även en stor mässa som lockar många besökare och utställare inom eHälsa.

Inera, SKL, Socialstyreslen och eHälsomyndigheten hade en gemensam monter på mässområdet.

Flera potentiella användningsområden för virtual reality inom sjukvården.

Hanna Broberg Danielsson från Linnéuniversitet i Kalmar pratar om kompetensbehov och utbildning inom eHälsa och presenterade en masterutbildning som är under utveckling.

Patrik Hansson och William Hamilton från VR-företagen Vobling och Mimerse pratar om hur den virtuella och förstärkta verkligheten kan förändra och förbättra sjukvården.

Magnifik utsikt från Gothia Towers.

Kristofer Ekström, projektledare för Stegvis och arbetar med webb, kommunikation och eHälsa på SCÄ FoU

Taggad

Maja Molin är ny suppleant i riksstyrelsen för Frisk & Fri

Maja Molin blev invald som suppleant i Frisk & Fris riksstyrelse.

I helgen hade Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar sin årsstämma och nya medlemmar skulle väljas till riksstyrelsen. Maja Molin som är doktorand och projektledare för Eira mottagningen på SCÄ FoU blev invald som suppleant:

Hallå Maja, hur känns det nu att vara med i riksstyrelsen för Frisk & Fri?
-Det känns jättekul! Jag har länge samarbetat med Frisk & Fri inom flera olika områden och tycker att de gör ett otroligt viktigt jobb, så att få vara med och påverka föreningens arbete känns ärofyllt!

Vad kommer du kunna tillföra i din roll som kliniker och forskarstuderande?
-Jag tror att jag kommer att kunna tillföra kunskap om långtidssjuka patienter och fungera som en brygga mellan den kliniska organisationen och Frisk & Fri. Nu när jag är suppleant kommer jag även få chansen att lära mig mer om föreningens arbete vilket jag ser fram emot jättemycket!

Taggad ,

Fredagsläsning: “Eating disorders in adolescents with type 1 diabetes: Challenges in diagnosis and treatment”

Gustave Van de Woestyne 1919

Veckans fredagsartikel publicerades 2015 i World Journal of Diabetes och sammanställer tidigare forskning om ätstörningssjukdom hos ungdomar med diabetes mellitus typ 1, dvs insulinberoende diabetes. Det är känt att ätstörningsproblematik, och då framför allt av bulimikaraktär, är vanligare hos ungdomar med diabetes än hos ungdomar i övrigt. En tidigare metaanalys har visat att ätstörningar förekommer hos omkring 7 procent av ungdomar med diabetes, jämfört med hos strax under 3 procent av ungdomar utan diabetes. Även påverkat ätbeteende som inte fullt ut kan klassas som en ätstörning är vanligare vid samtidig diabetes – här kan det dock vara svårt att använda sig av konventionella självskattningsskalor i forskningen, då sådant som att vara särskilt uppmärksam på sin kost, att minska intaget av vissa födoämnen och att äta trots att man kanske inte är hungrig ofta ingår som komponenter i sedvanlig diabetesbehandling och därför riskerar att ge falskt positiva svar.

Forskarna bakom artikeln lyfter fram flera olika faktorer som ökar risken för ätstörningssjukdom hos ungdomar med diabetes. För det första tycks ålder vid insjuknande i diabetes spela viss roll. Risken för att utveckla en ätstörning är störst för dem som insjuknar i diabetes mellan 7 och 18 års ålder, medan de som insjuknar tidigare eller senare tycks löpa mindre risk. Det kan dessutom åtminstone hos vissa finnas en tendens till övervikt redan före

det att diabetessjukdom konstateras, vilket i sig ökar risken för kroppsmissnöje och stört ätbeteende senare i förloppet. Själva diabetesbehandlingen som sådan medför emellanåt också viktökning. En allvarlig fara är här att ungdomar med diabetes medvetet kan börja minska sina insulindoser till lägre nivåer än vad kroppen behöver, med syfte att istället åstadkomma viktminskning. Denna typ av kompensatoriskt beteende efterfrågas sällan i vanliga diagnostiska frågeformulär men har i studier visat sig förekomma hos så mycket som 40 procent av tonårsflickor med diabetes. Att på det viset mixtra med insulindoser leder till sämre blodsockerkontroll, med potentiellt mycket allvarliga negativa konsekvenser både på kort och lång sikt. På kort sikt medför det ökad risk både för ketoacidos, dvs osedvanligt höga blodsockernivåer, och sporadiskt lågt blodsocker, vilket i sin tur innebär att det kan bli svårare att stå emot sockersug. Underdosering av insulin kan på så vis bidra till en negativ spiral av bulimikaraktär med sötsug, över- eller hetsätning, skam, ytterligare minskning av insulindosering som kompensation, ännu mer instabilt blodsocker, osv. Sena komplikationer till diabetes kan handla om sådant som ögonbottenpåverkan och nedsatt syn, njurpåverkan eller nervpåverkan med nedsatt perifer känsel. Studier har här visat att risken för både ögonbottenskador och njurskador är mer än dubbelt så stor för diabetespatienter med samtidig ätstörningssjukdom, där den viktigaste faktorn är just underdosering av insulin under längre tid.

Ungdomar med kronisk sjukdom – så som diabetes mellitus – är överlag en patientgrupp där man från sjukvårdens sida kan behöva fokusera mycket på motivation till behandling, eftersom man i denna ålder sällan har samma långtidsperspektiv som en vuxen person då det gäller risker och komplikationer. Det föreligger hos ungdomar också ofta en större känslighet för att sticka ut ur mängden och inte fullt ut kunna bete sig som sina vänner i fråga om t ex mat och medicinering, vilket kan leda till att man inte tar sin behandling på allvar. Det är lätt att förstå att sådana tendenser kan accentueras om man i denna ålder utöver diabetes också drabbas av en ätstörning. Artikelförfattarna avslutar med en rad rekommendationer för att förebygga att ungdomar med diabetes också utvecklar en ätstörningssjukdom – bl a verkar insulinpump kunna vara ett klokt behandlingsval, då det ofta innebär att insulindoserna kan hållas något lägre och risken för besvärande viktökning minskar.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Kan Virtual Reality-teknik bidra till nya behandlingsmetoder för ätstörningar?

Stockholms centrum för ätstörningar inleder nu ett samarbete med VR-företaget Mimerse för att ta fram och utvärdera applikationer som kan användas vid behandling av ätstörningar. Projektet är delfinansierat av Vinnova och startar nu under våren.

Virtual Reality (”VR”) förväntas bli nästa stora datorplattform och forskning har visat att VR även kan användas som ett kraftfullt verktyg i kognitiv beteendeterapi (KBT) för att arbeta med störningar i kroppsuppfattning. Samarbetet och utvecklingsprojektet handlar främst om att utveckla och utvärdera prototyper på appar som kan leda till ett nytt sätt att behandla ätstörningar i framtiden.

Yvonne von Hausswolff-Juhlin är docent och verksamhetschef på Stockholms centrum för ätstörningar och ser många potentiella användningsområden för VR:

-Jag tror att VR kan bidra på sätt som tidigare teknik inte har kunnat. Bland annat för exponering som utgör en komponent i flera av våra behandlingar här på kliniken, säger Yvonne von Hausswolff-Juhlin.

Projektet inleds under våren med workshops tillsammans med behandlare och personer från patientföreningar som tidigare varit drabbade av en ätstörning. Projektet är delfinansierat av Vinnova med 150 000 kronor och ingår i Vinnovas biomed4life utlysning Medtech4Health.

Vill du veta mer om projektet?
Kontakta projektansvariga på Stockholms centrum för ätstörningar:

kristofer.ekstrom@sll.se
anne-charlotte.wiberg@sll.se

Taggad , ,

Påskläsning: ”The Metric Tide: Report on the Independent Review of the Role of Metrics in Research Assessment and Management”

Félix Vallotton: Stranden vid Honfleur

Olika typer av kvantitativa mått har blivit allt viktigare för uppföljning och utvärdering inom forskarvärlden de senaste decennierna, av förståeliga skäl. Universitet och forskningsinstitut vill veta att deras forskargrupper når resultat, forskare vill på ett enkelt sätt kunna visa att deras arbete har betydelse och når ut till andra, och finansiärer vill se att de pengar de lägger på forskning används på ett effektivt sätt. Till viss del används uppföljningsmått också av prestigeskäl: forskare vars artiklar ofta blir citerade och hänvisade till pekar naturligtvis gärna på detta då de söker forskningsmedel, universitet som rankas högt i olika tabeller använder detta för att locka studenter och medarbetare osv. Denna utveckling är på många sätt positiv. Vi har alla intresse av att allmänna forskningsmedel använts på ett klokt sätt, och det enda sättet att säkerställa detta är att följa upp och jämföra resultat på ett så objektivt sätt som möjligt. Objektiva mått kan också i bästa fall motverka tendenser till jäv och ojämlikhet inom forskarvärlden, för att förhindra att beslut om finansiering, befordran etc blir en fråga om löst tyckande där nätverk och namnkunnighet blir viktigare än faktisk kvalitet.

Samtidigt finns det uppenbara nackdelar med den växande fixeringen vid kvantitativa uppföljningsmått. Veckans lästips är en brittisk rapport från 2015 där man tar upp för- och nackdelar med vad man beskriver som en tidvattenvåg av prestationsmått som sköljer över forskarvärlden. En central fråga är just svårigheterna i att finna objektiva mått som på ett bra sätt beskriver kvalitet och betydelse av forskningsresultat. Ett vanligt mått är att titta på hur ofta en viss forskningsartikel citeras, men artiklar citeras inte enbart för att resultaten är viktiga utan också för att de är kontroversiella och i vissa fall rentav för att de är felaktiga. Det är också vanligt att mått används för annat än vad de ursprungligen varit avsedda för. Ett exempel på detta är den betydelse som forskningstidskrifters så kallade ”impact factor” har fått. En tidskrifts impact factor är ett försök att fånga hur inflytelserik den forskning som tidskriften presenterar är, genom att man kvantifierar hur ofta tidskriften har citerats i andra tidskrifter. De mest prestigefyllda tidskrifterna har vanligtvis en hög impact factor. Denna impact factor är dock ett slags genomsnittsmått och säger egentligen inte särskilt mycket om kvaliteten på enskilda artiklar i tidskriften. Tyvärr förekommer det ganska ofta att universitet sedan använder siffror på genomsnittlig impact factor för de tidskrifter där den egna forskningen har publicerats som ett mått på hur bra universitet är. I vissa fall avråds t o m forskare från att publicera sin forskning i tidskrifter med lägre impact factor än detta, för att inte bidra till att sänka universitetets genomsnittssiffra. Här har man plötsligt kommit ganska många steg bort från det som måttet ursprungligen var avsett att mäta. Att det råder olika publikationskultur inom olika forskningsfält gör det också svårt att finna enstaka universella mått. Inom cellbiologi och medicin citerar man varandra till höger och vänster och de högst rankade tidskrifterna har jättehög impact factor; inom matematisk forskning citerar man inte alls i samma utsträckning och de bästa tidskrifterna har en impact factor som inom medicinvärlden skulle ses som ganska medelmåttig. Inom humaniora och delar av samhällsvetenskapen skriver man kanske inte alls artiklar utan publicerar ett fåtal större verk, och hur ska man då jämföra tio forskningsartiklar på ett år med en bok var tredje år?

Man kan här också påminna om docent Lena Lindgrens bok Utvärderingsmonstret: Kvalitets- och resultatmätning i den offentliga sektorn som pekar på hur det på senare år har blivit något av ett mantra att verksamheter ska utvärdera sig själva med stort engagemang. Det finns dock dessvärre sällan någon som faktiskt har tänkt igenom vad alla dessa utfallsmått ska användas till. Inte sällan görs utvärderingar mest för att det är något man ”ska” göra och samlar sedan damm i någon låda (eller i en Excel-fil) utan att fylla någon riktig funktion. Här blir det också ofrånkomligen en kostnadsfråga: någon måste administrera insamlingen av mått och om dessa sedan inte används till någonting konkret har man både slösat på resurser och gjort någons arbetsinsatser meningslösa.

Rapporten lyfter dessa frågor på ett i mitt tycke konstruktivt vis och kommer slutligen med en lång rad tänkvärda rekommendationer för att kunna dra nytta av de goda sidorna av prestationsuppföljning utan att ge nackdelarna alltför stort spelrum. Ni hittar rapporten här >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Fredagsläsning: “Attachment and Eating Disorders: A Review of Current Research”

George Spencer Watson

Anknytningsteori bygger på att tidiga interaktionsmönster med föräldrar eller andra viktiga personer under barndomen lagras i det implicita minnessystemet och lever kvar som interna modeller för hur man upplever sig själv, relaterar till andra och hanterar känslor även i vuxen ålder. Veckans fredagsartikel är en sammanställning av tidigare forskning om anknytningsmönster och ätstörningar. Jag ska inte göra någon djupare genomgång av anknytningsteori här – det finns många bra svenskspråkiga böcker på ämnet att tillgå. Vanligtvis pratar man om fyra olika övergripande anknytningsmönster: trygg anknytning (med en grundläggande tillit till att få hjälp i skrämmande situationer), otrygg undvikande anknytning (med större fokus på att klara sig på egen hand och undvika känslor istället för att söka närhet och stöd, baserat på erfarenheter av att bli avvisad), otrygg ambivalent anknytning (med större mått av känslostyrning och separationsångest, baserat på erfarenheter av en mer oförutsägbar blandning av omhändertagande och avvisning) och desorganiserad anknytning (av mer kaotiskt och motsägelsefullt slag); det sistnämnda ses inte sällan efter tidigare traumatiska upplevelser. Som en fingervisning om förekomsten av de olika typerna klassade man i en metaanalys av 10 000 anknytningsskattningar i befolkningen 58% som trygga, 23% som undvikande, 19% som ambivalenta och 18% som desorganiserade. I motsvarande skattningar av patienter inom psykiatrin klassades dock endast 27% som trygga, 37% som undvikande, 37% som ambivalenta och 43% som desorganiserade. Man ska här dock komma ihåg att man inte är statiskt ”anknuten” på det ena eller andra sättet utan att de olika mönstren utgör underliggande tendenser som kan vara olika aktiva i olika typer av relationer och situationer.

Tidigare metaanalyser har visat att patienter med ätstörningssjukdom i högre grad uppvisar osäkra anknytningsmönster jämfört med normalbefolkningen – detta är kanske inte så konstigt, givet siffrorna ovan där osäkra och desorganiserade mönster är överrepresenterade inom psykiatrin överlag. Inom ätstörningsvården har man i olika studier dock funnit att dessa anknytningsmönster förekommer hos mellan 70 och 100% av patienterna, vilket alltså är avsevärt högre än inom övrig psykiatrisk vård. Flera studier har rapporterat att osäker undvikande anknytning här är vanligare än osäker ambivalent, men som helhet går det inte att dra några sådana slutsatser. Baserat på existerande forskning om ätstörningar och personlighetsdrag skulle man kunna förvänta sig att personer med anorexia nervosa skulle uppvisa mer av undvikande mönster, med tendenser till att kontrollera och undertrycka känslor, medan personer med bulimia nervosa eller hetsätningsstörning skulle uppvisa mer av ambivalenta mönster, vanligtvis tydligare associerat med dysreglerade pendlande affekter. Man kunde dock inte påvisa några sådana samband mellan specifika ätstörningsdiagnoser och anknytningsmönster; däremot verkade graden av osäker anknytning hänga samman med ätstörningssjukdomens svårighetsgrad, oavsett specifik diagnos.

I artikeln diskuteras också möjliga mekanismer bakom fynden. I en stor klinisk studie fann man att maladaptiv perfektionism medierade sambandet mellan osäkra anknytningsmönster och ätstörningssymptom. Andra studier har visat att samband mellan osäker anknytning, återhållsamt ätande och kroppsmissnöje medierades via alexitymi, dvs en oförmåga att identifiera och sätta ord på egna känslor. I den kliniska vardagen kan osäker anknytning, inte minst av det undvikande slaget, vara förknippad med en större risk att avsluta behandling i förtid. Detta gäller inte minst gruppbehandling, så som i dagvård, där det kan finnas en högre känslighet för negativa processer i gruppen som leder till att personen i fråga drar sig undan. Denna ökade risk för avbruten behandling har man funnit både i studier med patienter med anorexia nervosa i dagvård och med patienter med hetsätningsstörning som erhöll KBT i grupp.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Eira-mottagningen firar tre år!

Lisa Hörnmark Brask, Andreas Larsson, Maja Molin, Stephanie Ekström och Anna-Karin Mächs från Eira-mottagningen.

Eira-mottagningen är ett fyraårigt projekt på SCÄ FoU som riktar sig till långtidssjuka ätstörningspatienter. Projektet i sig har pågått sedan januari 2014 men de första patienterna togs emot den 1 april 2014 vilket innebär att mottagningen firade tre år i helgen!

Under de tre gångna åren har behandlarna på Eira-mottagningen lärt sig massor. Det är ett helt nytt sätt att tänka kring patienter som varit sjuka under lång tid jämfört med att hjälpa dem som precis insjuknat i ätstörning. Instinktivt vill nog de flesta behandlare bota och hjälpa patienter att bli friska och fria från sin ätstörning men på Eira-mottagningen jobbar man istället med acceptans. Acceptans till situationen och livet som blev med ätstörningen. Både för patienterna och personalen på mottagningen har det ibland varit svårt att hitta balansen. Maja Molin som är projektledare för Eira-mottagningen berättar mer:

-Jag tror vi börjar landa i hur man bäst hittar acceptans. Genom att skräddarsy kontakten med varje patient och ta sig tid att ta del av hens behandlingserfarenheter kommer vi ganska långt, det som i behandling varit bra för andra har inte hjälpt patienten och därför är det extra viktigt att riktigt lyssna till deras vårderfarenheter och behov av hjälp och stöd, vilket är ytterst individuellt. Genom att acceptera svårigheten i att bli helt frisk går det att finna ro och acceptans av att leva ett liv med ätstörning.

Från början planerade Eira-mottagningen att ta emot cirka 20 patienter men behovet visade sig vara större än vad man hade räknat med. Idag har mottagningen 33 inskrivna patienter och 4 ytterligare patienter är på väg in i. Maja berättar om behandlingsmetoden:

-Vi jobbar enligt metoden Case management och fokus ligger på att hjälpa patienterna till ökad livskvalitet. Mycket av arbetet går ut på livsbejakande samtal, hjälp i kontakten med försäkringskassa och arbetsförmedlingen samt stöd att vid behov våga ta emot kortare insatser av heldygnsvård. Många patienter på Eira-mottagningen har länge levt ett liv med fokus på att bli frisk och därför hamnat vid sidan av studier och arbetsmarknaden. Att hitta tillfredsställande sysselsättning i lagom mängd för var och en av patienterna tillhör en stor del av Eira-mottagningens jobb. Som det är nu har vi en kuratorstjänst, om projektet fortlöper kommer behovet av en till kurator att öka, kuratorsinsatserna är ovärderliga!

Sättet att jobba på Eira-mottagningen med långtidssjuka ätstörningspatienter är unikt och behandlarna på mottagningen har föreläst om sin metod och erfarenheter runt om i Sverige. Eira har även haft studiebesök från så väl Finland som Australien. I januari 2018 är projekttiden slut och förhoppningen är att mottagningen ska bli en permanent verksamhet och en del av klinikens ordinarie behandlingsutbud i framtiden.

På Eira-mottagningen arbetar Projektledare Maja Molin, sjuksköterska och psykoterapeut Stephanie Ekström, kurator Lisa Brask (som vikarierar för Jenny Lowebrandt som är på föräldraledighet), sjuksköterska Anna-Karin Mächs, läkare Andreas Larsson samt överläkare Anna-Maria af Sandeberg.

Taggad ,

EPA-kongress i Florens

European Psychiatric Association (EPA) anordnar varje år en kongress någonstans i Europa, med mängder av kurser, föredrag, forskningspresentationer osv. I år är EPA-kongressen i Florens och Mattias Strand, överläkare vid IDUN och IRIS dagvårdsenheter, är på plats för att presentera en poster om självvald inläggning vid Stockholms centrum för ätstörningar som han har skrivit tillsammans med Yvonne von Hausswolff-Juhlin, Sanna Aila Gustfasson ochn Cindy Bulik. Här följer några bilder från kongressen:

Vår poster

Intressant symposium om jämställdhet inom psykiatrin.

Mario Maj, tidigare EPA-president, pratar om nya komplexa synsätt inom pyskiatrin.

Populärt seminarium om nya koncept för antidepressiv medicinering.

Andreas Birgegård och Emma Forsén Mantilla från KÄTS är på plats.

Emma Forsén Mantillas poster

Johanna Levallius poster

Fortsättning på Johannas poster.

Floden Arno.

High five!

Taggad ,