Månadsarkiv: mars 2017

Fredagsläsning: “Adressing critical gaps in the treatment of eating disorders”

Den här veckan handlar fredagsartikeln om strategier för att förbättra vården för personer med ätstörningssjukdom baserat på den forskning som finns och för att se till att fler får adekvat vård. Artikelns första del tar upp frågan om hur man kan överbrygga det som på engelska kallas för ”the research-practice gap” (såvitt jag vet finns det inget smidigt svenska uttryck), dvs den diskrepans som finns mellan vad forskningen har visat är effektivt i behandling och vad som faktiskt görs i praktiken på ätstörningskliniker. Man har tidigare konstaterat att det inom psykiatrin överlag endast är omkring en tredjedel av patienterna som får en adekvat minimumbehandling enligt evidensbaserade riktlinjer – detta är amerikanska siffror, så möjligen ser det annorlunda ut i Sverige. På samma vis har man i amerikanska studier visat att endast mellan 6 och 35 procent av ätstörningsspecialister håller sig till evidensbaserade riktlinjer. En betydligt större andel använder sig istället av en eklektisk mix av evidensbaserade och icke-evidensbaserade metoder, och även när kliniker säger sig ta hänsyn till evidens utesluter man ofta centrala komponenter av t ex KBT eller familjebaserad behandling. På sätt och vis är detta kanske inte så anmärkningsvärt. Evidensbegreppet baseras inte bara på forskning utan också på beprövad erfarenhet och säkerligen tycker sig många behandlare ha goda erfarenheter av de metoder de använder, kanske delvis i brist på tydliga riktlinjer att luta sig emot. Forskningsunderlaget har länge varit otillfredsställande – de som har strävat efter att hålla sig till strikt evidensbaserade insatser har ärligt talat inte haft särskilt mycket att välja på. Artikelförfattarna pekar dock på att tillgången till evidensbaserad ätstörningsvård faktiskt tycks ha minskat över tid (amerikanska siffror, än en gång), trots att det i dagsläget är välbelagt att det finns skillnader mellan olika ätstörningsbehandlingar som gör att vissa av dem bör prioriteras och andra väljas bort.

I artikelns andra del tar man istället upp ”the treatment gap”, dvs det faktum att det finns ett stort antal personer i befolkningen med ätstörningsproblematik som av olika anledningar inte får någon vård alls, evidensbaserad eller ej. Artikelförfattarna jämför här situationen med ett isberg, där det både gäller att se till att de 20 procent av alla personer med ätstörningssjukdom som kommer till vårdens kännedom får en fullgod behandling (”the research-practice gap”) och att de 80 procent som i dagsläget inte får någon vård alls – den del av isberget som befinner sig under ytan – upptäcks och erbjuds vård (”the treatment gap”). Man berör i artikeln en rad barriärer inom vården, så som att icke-vita personer mer sällan remitteras för specialiserad ätstörningsvård, att hetsätningsstörning inte är lika välkänt som anorexia nervosa och bulimia nervosa och därför oftare missas, att vårddeltagande ofrånkomligen medför en rad indirekta kostnader för patienterna (förlorad inkomst, behov av barnvakt) osv. Även faktorer så som låg sjukdomsinsikt och ambivalens bidrar såklart också.

Artikelförfattarna tar sedan upp flera olika lovande modeller för att överbrygga dessa klyftor. Exempel på strategier för att minska gapet mellan forskning och faktisk vård är sådant som att effektivisera kunskapsspridning inom vården genom så kallade ”train-the-trainer”-modeller där man istället för att utbilda alla vid kliniken i en viss metodik utbildar en person som sedan får fungera som intern coach och vidareutbilda sina kolleger, webbaserade utbildningar och e-hjälpmedel i vården, utökad hänsyn till kostnadseffektivitet i val av metoder, etc. För att öka andelen personer som överhuvudtaget erbjuds vård tar man upp sådant som att satsa mer på att sprida vårdinsatser så att t ex även andra yrkesgrupper (sjuksköterskor, farmaceuter osv) utför sådant som traditionellt varit läkaruppgifter. Att utbilda icke-professionella personer på communitynivå i att utföra enklare psykoterapeutisk behandling av depression och ångesttillstånd har tidigare varit en framgångsrik modell för att öka tillgängligheten till adekvat behandling i länder där antalet psykiatriker och psykoterapeuter per capita är lågt, så som i Indien. Även om samma modell inte nödvändigtvis går att tillämpa rakt av för att erbjuda fler personer adekvata insatser mot ätstörningssjukdom så kan grundidén vara intressant även inom vårt fält.

En annan företeelse som tas upp i artikeln är så kallade disruptiva innovationer: ett begrepp hämtat från den kommersiella sektorn som beskriver situationer där framsteg inte sker successivt genom gradvis förbättring utan genom att nya metoder uppfinns och introduceras tämligen plötsligt på ett sätt som ofta förändrar själva spelplanen. Exempel på sådana innovationer är kreditkortet, mobiltelefonen, olika sociala medier osv. Inom sjukvården kan nämnas graviditetstest för hemmabruk, ”lättakut” vid sidan av ordinarie akutmottagning eller telemedicin (dvs vårdbesök via videosamtal för patienter i glesbygd); mycket av tidigare disruptiva vårdinnovationer är sådant vi idag tänker på som självklart. För ätstörningsvården tar man här specifikt upp telemedicin, där tidigare studier t ex visat att man har kunnat uppnå lika god effekt då man behandlat personer med bulimia nervosa med KBT via videolänk som vid ordinarie KBT-behandling vid en mottagning. Likartade erfarenheter finns i fråga om internetbehandling, och för tillfället pågår en studie om familjebaserad behandling i form av telemedicin. Även smartphoneappar lyfts fram i artikeln, där åtminstone lindrigare tillstånd kan behandlas via självhjälpsappar i brist på adekvat psykiatrivård i många delar av världen. Just smartphoneappar är ett viktigt utvecklingsområde, där översiktsstudier har visat att den uppsjö av appar som finns att tillgå ofta saknar elementära KBT-komponenter, inte fullt ut utnyttjar de specifika möjligheter som en smartphone erbjuder och inte har utvärderats tillräckligt.

De strategier som tas upp i artikeln är som synes inga mirakelmetoder, utan en rad ganska oglamourösa logistiska åtgärder som tillsammans ändå kan bidra till en förbättrad vård. Det är som sagt är svårt att veta i exakt hur hög utsträckning de amerikanska siffror om klinisk praktik och tillgänglighet som artikeln baseras på går att översätta till svenska förhållanden, men både ”the research-practice gap” och ”the treatment gap” föreligger onekligen även här. De strategier som artikelförfattarna tar upp är därför intressanta att fundera på även inom den svenska sjukvården.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Konferens: Vuxna & Psykisk Hälsa

Eira-mottagningen är på plats!

Under två dagar pågår konferensen Vuxna & Psykisk Hälsa i Stockholm som vänder sig till personer som arbetar med vuxna personers psykiska hälsa. Medarbetare från Eira-mottagningen är på plats för att ta del av inspirerande föreläsningar och träffa andra personer som arbetar med psykisk ohälsa för kunskapsutbyte och potentiella samarbeten!

Här kommer bilder från dagarna:

Taggad ,

Fredagsläsning: “A thematic content analysis of #cheatmeal images on social media: Characterizing an emerging dietary trend”

Världens största couscous

Det finns vid det här laget en hel del forskning om hur sociala medier kan påverka i utveckling och vidmakthållande av ätstörningsbesvär. Ett mönster som kan skönjas är att så kallad ”thinspiration” – bilder och annat material som är tänkt att inspirera till restriktivt ätande och viktnedgång – i viss mån har ersatts av ”fitspiration”, som utger sig för att vara ett mer hälsosamt alternativt med fokus på fysisk träning men där de kroppsideal och den kosthållning som förespråkas också tenderar att vara tämligen likformiga och inte sällan inom ett tydligt restriktivt spektrum. Ett fenomen inom denna träningskultur som tidigare inte har uppmärksammats inom forskningen är så kallade ”cheat meals”: stora skrovmål som man med jämna mellanrum ”belönar” sig med som en motivation i att sedan orka återgå till ett återhållsamt ätande under ytterligare en period. Cheat meals kan till det yttre påminna om episoder av hetsätning, men utmålas vanligen som en målinriktad strategi för att klara av att upprätthålla ett strikt tränings- och matschema i övrigt. I diskussioner om cheat meals på nätet förekommer också ofta hemmasnickrade teorier om att metoden ska påverka kroppens förbränning på ett gynnsamt vis.

I denna veckas fredagsartikel har en amerikansk forskargrupp gjort en kvalitativ innehållsanalys av 600 utvalda bilder av de drygt 1,6 miljoner som finns under hashtagen #cheatmeal på Instagram, i syfte att kartlägga fenomenet och undersöka i vilka slags tränings- och kostsammanhang bilderna postas. Man fann att det huvudsakligen var män (strax under 60%) som postade #cheatmeal-bilder. Det vanligaste bildmotivet var helt enkelt mat (82%), följt av människor (16%) och citat eller text (4%) (ibland i kombination, därav en total %-siffra större än 100). I fråga om avbildade matmängder såg man att strax över hälften av bilderna (55%) innehöll sådana mängder att intaget bedömdes utgöra en objektiv hetsätningsepisod, medan 14% avbildade normala matmängder och 13% restriktiva matmängder. Den vanligaste typen av mat på bilderna var energitäta födoämnen så som hamburgare, pommes frites, pizza och glass, men även sådant som blåbär, fisk och proteinbars förekom. I fråga om de bilder som föreställde människor utgjordes huvuddelen (40%) av avbildningar av den egna kroppen, t ex framför en spegel på gymmet, medan något mindre andelar föreställde någon som åt (31%) eller tränade (16%). Träningsformen var här nästan alltid viktträning. I fråga om den lilla andel bilder som utgjordes av citat eller text handlade det mestadels om att normalisera stora matmängder (44%), att uttrycka en stark träningsmotivation (35%) eller att inspirera andra genom att glorifiera en rigid kosthållning och strikt träning (22%). Ofta beskrevs också kontrollförlust som en del av #cheatmeal-beteendet.

Forskarna fann således att merparten av #cheatmeal-bilderna utgjordes av sådana matmängder att de objektivt skulle klassas som en hetsätningsepisod – den största avbildade matmängden bedömdes innehålla omkring 9000 kcal. Även de återkommande beskrivningarna av kontrollförlust för tankarna till hetsätning. Att det hela dessutom sker i en kontext av kompensatorisk träning innebär att beteendet till det yttre påminner om mönstret vid bulimia nervosa. Det måste samtidigt påpekas att dessa kliniska paralleller handlar just om yttre, observerbara likheter och att det inte går att uttala sig om hur stor del av #cheatmeal-bilderna som speglar faktiska ätstörningsbesvär. Artikelförfattarna pekar framför allt på vikten av att känna till och lyfta fenomenet cheat meals i bedömning och behandling av personer med ätstörningssjukdom där intensiv träning utgör en del av problematiken. Det kan också noteras att en stor andel av #cheatmeal-bilderna faktiskt föreställde normala eller t o m restriktiva matmängder. Den subjektiva bilden av vad som utgör ett ”skrovmål” varierar, precis som i fråga om hetsätning, så att personer med en ytterst återhållsam kosthållning kan uppleva kontrollförlust även vid intag av objektivt sett små mängder mat.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Svenska Psykiatrikongressen 2017

David Clinton från KÄTS och Hanna Kihlander från SCÄ och Frisk & Fri

Förra veckan var det dags för Svenska Psykiatrikongressen i Göteborg som varje år arrangeras av Svenska Psykiatriska Föreningen. Kongressen pågår under tre dagar och besöks av deltagare från hela landet.

I år medverkade Hanna Kihlander som arbetar hos oss men representerar även Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar. Hanna pratade om ätstörningar och graviditet samt om vinsterna av att samarbeta över gränser. På SCÄ har vi ett nära samarbete med Frisk & Fri genom att ha med både brukare och före detta brukare för att utveckla vården.

Även KÄTS (Kunskapscentrum för ätstörningar) var på plats för att informera om sin verksamhet och Emma Forsén Mantilla höll en uppskattad presentation om sitt arbete och forskning kring ätstörningar och idrott.

Här är lite bilder från dagarna:

 

Hanna Kihlander

Sara Norring och Elin Monell från KÄTS

Emma Forsén Mantilla från KÄTS pratar om hur vi kan minimera riskerna och främja de positiva effekterna i relation till ätstörning.

Taggad , , ,

Rapport om självvald inläggning för patienter med emotionellt instabilt personlighetssyndrom vid Norra Stockholms Psykiatri

Rummet för självvald inläggning vid avdelning 24, Norra Stockholms Psykiatri

Vi har tidigare här på bloggen rapporterat om forskning om självvald inläggning för patienter med ätstörningssjukdom vid Stockholms centrum för ätstörningar. Vårt projekt är en del av ett större paraplyprojekt om självvald inläggning inom psykiatrin i Stockholm, där modellen även erbjuds för patienter med psykossjukdom och emotionellt instabilt personlighetssyndrom. I dagarna har det kommit en helårsrapport om självvald inläggning för patienter med emotionell instabilitet vid Norra Stockholms Psykiatri, där projektledare Joachim Eckerström redovisar både statistik om beläggningsgrad etc och intervjuer om deltagande patienters upplevelser av projektet. Rapporten finns att läsa här >

Taggad ,

Fredagsläsning: “The prevalence and impact of trauma history in eating disorder patients”

Det är sedan tidigare känt att traumatiska upplevelser utgör en riskfaktor för senare utveckling av ätstörningssjukdom – det ska dock poängteras att psykiskt trauma medför en ökad risk för de flesta psykiatriska åkommor och att det är oklart i hur hög grad det utgör en specifik riskfaktor för just ätstörningar. Tidigare forskning på området är svår att överblicka på ett enhetligt vis eftersom man ofta har mätt och graderat förekomst att traumatiska upplevelser på olika sätt i olika studier. I veckans fredagsartikel presenteras resultat avseende trauma och ätstörningssjukdom baserade på patientdata för vuxna från den svenska Stepwise-databasen. Studien är gjord av våra finska kolleger Klas Backholm och Rasmus Isomaa tillsammans med Andreas Birgegård vid Kunskapscentrum för ätstörningar. Sammanlagt innefattade studien skattningssvar från 4524 patienter, varav 97% var kvinnor. Man fann att 18,6% av patienterna hade varit med om en tidigare traumatisk upplevelse. En tredjedel av dessa trauman hade inträffat före tolv års ålder, lite mindre än en tredjedel mellan tretton och sjutton års ålder, och drygt en tredjedel under vuxenåren. Av dem som rapporterat att de varit med om en traumatisk upplevelse hade 24% sedan varit med om en eller flera ytterligare trauman. De traumatiska upplevelserna sorterades i fem kategorier: olyckor och naturkatastrofer, fysiskt våld, sexuella övergrepp, livshotande sjukdom/skada eller dödsfall hos nära anhörig samt en övrigtkategori (krig, fångenskap osv). Av dessa typer av trauman var sexuella övergrepp vanligast: 6,3% av patienterna hade varit med om sexuella övergrepp. Fysiskt våld rapporterades av 4% och sjukdom/dödsfall hos anhörig av 3,6%. Man fann inga skillnader avseende ätstörningsdiagnos, men de patienter som hade varit med om någon traumatisk upplevelse uppvisade på gruppnivå högre självskattade besvär på ätstörningsskalan EDE-Q i fråga om restriktivt ätande, övriga bekymmer kring maten och upptagenhet kring vikt och figur. Även psykiatrisk samsjuklighet avseende depressivitet, ångest och tvångsmässighet var vanligare i denna grupp. Slutligen kunde man också påvisa en mer negativ självbild enligt självskattningsinstrumentet SASB hos de patienter som varit med om ett trauma.

Samma forskare har i en senare studie analyserat Stepwise-materialet närmare, med syfte att ta reda på hur sambanden mellan post-traumatiskt stressyndrom (PTSD) och ätstörningssjukdom ser ut, att undersöka vilken roll psykiskt lidande spelar och att kartlägga tidssamband mellan trauma och ätstörningsuppkomst. Man visade här att en fjärdedel av de patienter som hade varit med om en traumatisk upplevelse sedermera hade utvecklat en PTSD-problematik. Förekomsten av PTSD påverkade i sin tur ätstörningssjukdomens svårighetsgrad, ett samband som medierades via högre nivåer av psykiskt lidande. När det gällde tidssamband delades patienterna in i tre grupper: de som varit med om ett trauma före insjuknandet i en ätstörning, de som varit med om ett trauma efter insjuknandet och de som varit med om ett trauma samma år som insjuknandet (här gick det inte att urskilja ur Stepwise-data ifall traumat inträffat före eller efter insjuknandet). Endast i den grupp som varit med om en traumatisk upplevelse i nära anslutning till ätstörningsinsjuknandet fann man ett signifikant samband. Artikelförfattarna spekulerar här i huruvida ätstörningsbeteenden så som restriktivt ätande eller hetsätning därmed kan ha uppkommit som ett destruktivt sätt att hantera den ångest som traumat har gett upphov till.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Onsdagsföreläsning i veckan: Compassionfokuserad terapi

Forsknings- och utvecklingsenheten på Stockholms centrum för ätstörningar arrangerar varje termin egna föreläsningar på kliniken som vi kallar för Onsdagsföreläsningar. Föreläsningarna äger rum på onsdagseftermiddagar (15:00-16:30) och gästas av spännande föreläsare som har en anknytning till ätstörningsbehandling, psykiatri eller forskning.

På onsdag är det dags för vårens andra Onsdagsföreläsning som gästas av Christina Andersson som föreläser om compassionfokuserad terapi. Christina är legitimerad psykolog, yogalärare och doktorand vid Karolinska Institutet. Hon forskar om compassion som en ny stresshanteringsmetod och genomförde 2012 den första studien om compassionträning för anhöriga till cancerpatienter.

Christina är också knuten till Handelshögskolan i Stockholm där hon leder ett pågående forskningsprojekt som heter Compassion på jobbet med fokus att studera compassion i organisationer via compassionträning för medarbetare och dess effekt på kulturen. Hon är även medförfattare till den första svenska kursboken om compassionfokuserad terapi.

Datum och tid:
Onsdag 15 mars klockan 15:00-16:30

Plats:
Föreläsningssalen Plan 1, Stockholms centrum för ätstörningar (Wollmar Yxkullsgatan 27B)

Vem kan gå?
Tidigare var Onsdagsföreläsningar endast till för personal på Stockholms centrum för ätstörningar men nu finns även ett begränsat antal platser öppna för vårdgrannar. Om du arbetar inom vården och är intresserad av att gå kan du mejla till elisabeth.tidlund@sll.se för att anmäla dig. Onsdagsföreläsningarna är helt kostnadsfria.

Taggad , ,

Fredagsläsning: ”Body Dysmorphic Disorder and Nonweight-Related Body Image Concerns in Individuals with Eating Disorders”

Belmiro de Almeida: Prins Obá

Dysmorfofobi – eller body dysmorphic disorder (BDD) som är den engelska termen – innebär att man har en fixering vid en inbillad defekt i utseendet som inte är observerbar för andra eller som andra ser som helt obetydlig. För en person med BDD medför denna subjektiva upplevelse dock att man ägnar avsevärd tid åt att t ex spegla sig, jämföra sig med andra och försöka dölja den upplevda defekten. Inte sällan utgör BDD ett stort socialt handikapp, då personen i fråga kan dra sig för att träffa folk eller t o m för att alls gå ut. I diagnoskriterierna är det också specificerat att det inte ska röra sig om en överdriven upptagenhet vid just vikt, som ju istället vanligen förklaras bättre av en ätstörningsdiagnos.

I veckans fredagsartikel har man tittat närmare på BDD hos personer med ätstörningssjukdom – dvs då en person som kanske har en orealistisk bild av sin vikt som en del av ätstörningen dessutom har ytterligare inbillade utseendedefekter. I studien ingick 100 personer med en ätstörning (51 med anorexia nervosa eller en atypisk variant av denna diagnos och 49 med bulimia nervosa eller dylik atypisk variant). Av dessa studiedeltagare hade 15% någon gång i livet uppfyllt kriterierna för BDD och 12% gjorde det vid studietillfället. En viss överrepresentation av aktuell BDD sågs i gruppen med bulimia nervosa, men det rörde sig inte om några jättestora skillnader (14% jämfört med 10% i anorexia nervosagruppen). Merparten uppgav att BDD-besvären hade uppkommit före ätstörningen. I tre av de tolv fall där BDD kunde konstateras rörde den inbillade defekten huden, i ytterligare tre fall näsan, i två fall tänderna, i två fall kroppsbehåring, i ett fall ögonbrynen, i ett fall skuldrornas proportioner, i ett fall knäna, i ett fall fötter och tår och i ett fall kroppslängden (vissa med BDD upplevde alltså flera av dessa inbillade defekter).

Även de deltagare som inte uppfyllde kriterierna för BDD rapporterade en hel del kroppsmissnöje som inte specifikt rörde vikt eller kroppsform. Vanligast var här upptagenhet vid hud, hår, tänder, näsa, fötter och kroppslängd.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Ny artikel presenterar studie som undersöker bakgrundsfaktorer och behandlingsutfall hos ungdomar med anorexia nervosa

Katarina Lindstedt

Förra veckan publicerades artikeln Adolescents with full or subthreshold Anorexia Nervosa in a naturalistic sample – characteristics and treatment outcome i Journal of Eating Disorders. Bakom artikeln står doktoranden Katarina Lindstedt som tillsammans med sina handledare Lars Kjellin och Sanna Aila Gustafsson har undersökt bakgrundsfaktorer, behandlingsfaktorer och behandlingsutfall bland ungdomar som behandlats i öppenvård för anorexia nervosa.

Katarina är beteendevetare i grunden och arbetar på ätstörningsenheten Eriksberggården i Örebro. Sedan 2011 är hon doktorand vid Örebro universitet och forskar kring ungdomar med restrektiv ätstörning. Vi mejlade Katarina för att höra lite mer om hennes artikel och forskning:

Hej Katarina! Presentera dig först och berätta lite om vad du gör!
  -Jag heter Katarina Lindstedt, men kallas av de flesta för Katta. Jag blir 38 år i sommar, bor på en liten gård i Lillkyrka utanför Örebro med sambo, två söner på 8 och 11 år och en hund. Jag är beteendevetare i grunden, med en Steg 1-utbildning i KBT och psykodynamisk terapi. Jag har nyligen börjat arbeta som behandlare i vuxenteamet på Ätstörningsenheten Eriksbergsgården, som är en åldersövergripande enhet för personer med ätstörning i Örebro län. Jag har tidigare arbetat med bl.a. kvalitetsregistret Riksät, som samordnare för ett projekt om en gruppbehandling för barn med autismspektrumstörning och under den senaste tiden som kurator på Beroendecentrum i Örebro. Jag har varit doktorand vid Örebro universitet, Institutionen för medicinska vetenskaper, sedan 2011 och har haft förmånen att sedan dess få ägna 50 % av min arbetstid åt ett spännande avhandlingsarbete inom ätstörningsområdet. Jag hade mitt halvtidsseminarium i november 2016. Jag är i egenskap av doktorand knuten till en enhet här i Region Örebro län som heter Universitetssjukvårdens forskningscentrum, där jag är en av medlemmarna i en forskningsgrupp som går under namnet Klinisk ätstörningsforskning i Örebro.

Mitt forskningsprojekt har följande preliminära titel: Ungdomar med restriktiv ätstörning – behandlingseffekt, behandlingstillfredsställelse och uppfattning om viktiga faktorer för tillfrisknande. I två av mina studier avser jag att med hjälp av data ur Riksät studera ungdomar (13-19 år) som deltagit i öppenvårdsbehandling för restriktiv ätstörning och registrerats i Riksät, gällande karakteristika, behandlingseffekt, behandlingsinsatser och behandlingstillfredsställelse. De övriga två studierna bygger på intervjuer av ungdomar som erhållit och avslutat behandling för restriktiv ätstörning. De handlar om hur ungdomarna i efterhand beskriver sin tid i behandling och vilka faktorer, såväl inom som utanför behandlingen, de lägger vikt vid i sina berättelser. Mina handledare är Lars Kjellin (huvudhandledare) och Sanna Aila Gustafsson och Kerstin Neander (bihandledare).

Vad handlar artikeln om?
  -I artikeln Adolescents with full or subthreshold Anorexia Nervosa in a naturalistic sample – characteristics and treatment outcome presenteras en naturalistisk studie baserad på data ur Riksät, med huvudsakligt syfte att undersöka bakgrundsfaktorer, behandlingsfaktorer och behandlingsutfall i en grupp ungdomar (13-19 år) som behandlats i öppenvård för AN eller UNS med AN-liknande symptom (enligt DSM-IV) och registrerats i Riksät någon gång under åren 1999-2014. Övriga syften med studien var att undersöka möjliga behandlingsfaktorer som kunde kopplas till diagnosfrihet vid behandlingens slut samt möjliga skillnader mellan tre tidsgrupper baserade på årtal för påbörjad behandling. Totalt 3997 patienter från 83 olika behandlingsenheter eller behandlingsteam var inkluderade, av vilka 42 var specialiserade ätstörningsenheter. Resultaten visade i stora drag att 55 % av patienterna var diagnosfria vid behandlingens slut och c:a 85 % normalviktiga. Resultaten skilde sig inte åt mellan patienter med AN och patienter med UNS, men det visade sig att patienter vars behandling avbröts i förtid hade mindre chans att bli diagnosfria. Gällande jämförelserna mellan tre tidsgrupper baserade på årtal för påbörjad behandling antyder resultaten att behandlingen blivit mer effektiv under de senaste åren.

Vad blir nästa steg i din forskning?
-Jag arbetar just nu med min andra kvalitativa studie som bygger på intervjuer med 15 ungdomar som erhållit och avslutat behandling för restriktiv ätstörning. I denna studie fokuserar vi på ungdomarnas berättelser om faktorer som delvis ligger utanför behandlingen, men som kan (och bör?) vävas in i behandlingen på ett eller annat sätt. Många tonåringar spenderar en betydande del av sin vardag i skolan, tillsammans med vänner och på olika idrottsaktiviteter och dessa områden kan bidra till såväl stress och dålig hälsa som till god hälsa och livskvalitet. Ungdomarnas berättelser analyseras i denna studie utifrån en hermeneutisk fenomenologisk ansats (Max van Manen, 1997), i vilken människors levda erfarenhet och upplevelser av olika fenomen är i fokus. Medförfattare är Kerstin Neander, Lars Kjellin och Sanna Aila Gustafsson. En artikel av samma författare, på samma intervjumaterial men med ett tydligare fokus på själva behandlingen och familjens roll, publicerades 2015 med titeln Being me and being us – adolescents’ experiences of treatment for eating disorders.

Läs hela artikeln online på Journal of Eating Disorders >

Taggad

Fredagsläsning: ”Transforming Experience: The Potential of Augmented Reality and Virtual Reality for Enhancing Personal and Clinical Change”

sensorama-1962

Sensorama 1962

Veckans artikeltips publicerades i tidskriften Frontiers in Psychiatry i höstas och handlar om hur man kan använda virtual reality (dvs tekniker där den verkliga världen ersätts med en simulerad värld) och augmented reality (dvs tekniker där den verkliga världen ”förstärks” genom att simulerade inslag adderas) i psykiatriskt behandlingsarbete. Vid behandling av sådant som fobier, paniksyndrom och posttraumatiskt stressyndrom kan virtual reality och augmented reality användas för exponeringsövningar, där upplevelsen å ena sidan blir mer direkt än om man t ex arbetar med exponering inför egna minnesbilder men å andra sidan också mer kontrollerad än vid exponering i vardagen. Tekniken gör det också enkelt att variera intensiteten och ”svårighetsgraden” i övningarna. Artikelförfattarna går igenom den forskningslitteratur som finns om virtual och augmented reality i behandling av beroendesjukdom, ångestsyndrom, stresstillstånd, depression, autismspektrumstörningar, smärtproblematik, psykossjukdom osv.

I fråga om behandling av ätstörningssjukdom har virtual reality använts för sådant som exponering för matstimuli och som ett verktyg i att arbeta med kroppsuppfattning och självbild, ofta inom ett KBT-ramverk. Ett exempel är en studie där man har använt sig av så kallad ”body swapping” och låtit patienter uppleva att ha en diametralt motsatt kroppsform än den egna, vilket ledde till mindre kroppsmissnöje och en ökad motivation i att uppnå ett hälsosamt ätande. Sammantaget finns det ett tjugotal studier om virtual reality och ätstörningsbehandling, som pekar på dessa tekniker som ett lovande område. Som så ofta i denna typ av översiktsartiklar konstateras dock att mer forskning behövs. Hittills har virtual reality huvudsakligen använts för att skapa alternativa yttre världar. En spännande utvecklingsmöjlighet är att också hitta sätt att använda sig av virtual reality för att simulera inre verkligheter, så som hur vi förnimmer vår egen kropp och hur olika känslotillstånd påverkar denna upplevelse.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,