Fredagsläsning: ”A Qualitative Study of Perceived Social Barriers to Care for Eating Disorders: Perspectives from Ethnically Diverse Health Care Consumers”

norman-lewis-den-gula-hatten

Norman Lewis: Den gula hatten (1936)

Det är välkänt att det i befolkningen finns ett stort mörkertal av personer med ätstörningsproblematik och att många med ätstörning aldrig söker eller erbjuds vård för sin sjukdom. Dagens lästips är en amerikansk kvalitativ studie om vad patienter med ätstörning själva upplever som sociala hinder i att söka vård; den tar alltså inte upp faktorer av mer psykologisk karaktär, så som ambivalens och förminskande av sjukdomsbesvär, utan specifikt sådant som uppfattas som kulturella och samhälleliga normer som kan bidra till att göra det svårare att söka hjälp. Man har här intervjuat 32 vuxna patienter med olika slags ätstörning om deras upplevelser. Dessa patienter hade tidigare deltagit i en större studie som visat att personer av olika etnicitet i olika hög grad remitterades till specialistvård för sina ätstörningssymptom. Tjugo av studiedeltagarna var vita medan tolv var icke-vita; personer i den senare gruppen angav själva sin etnicitet som antingen ”African-American”, ”African-Caribbean”, ”Asian-American”, ”Latino” eller ”Native American”. Alla deltagare utom tre var kvinnor. Sammantaget påvisade man i intervjuerna två huvudkategorier av sociala hinder i att söka vård: kulturellt baserade hinder – dvs sådant som hade att göra med normer och föreställningar inom en viss kulturell grupp – och samhälleliga hinder – sådant som snarare hade med ojämlikhet i fördelningen av ekonomiska resurser och vårdresurser.

I fråga om den senare kategorin konstaterar många studiedeltagare helt enkelt att det hade varit svårt för dem att få tillgång till vård eftersom de hade haft ont om pengar och inte hade någon omfattande sjukförsäkring. Huvudfokus i artikeln ligger snarare på den första kategorin: kulturellt baserade hinder. Mer än hälften av deltagarna berättade om känslor av skam och stigmatisering som ett hinder i att söka vård – detta gällde både vita och icke-vita deltagare. Här tog man upp sådant som att ätstörningssymptom kunde uppfattas som tecken på svaghet och som en karaktärsbrist snarare än som just sjukdomssymptom. Många av deltagarna tycktes se sig som högpresterande i många andra avseenden, vilket kunde bidra till synen på ätstörningen som ett personligt tillkortakommande. I de citat som finns med i artikeln är det tydligt att just övervikt som en del av en ätstörning bidrog till skam: man var här rädd att vårdpersonal skulle tycka att det inte rörde sig om ”riktiga” sjukdomsbesvär utan om karaktärsmässig svaghet, lathet osv. Skamkänslorna tycktes också ofta uppstå i relation till föräldrar eller andra familjemedlemmar och flera av de intervjuade deltagarna berättade om hur anhöriga explicit hade uppmanat dem att inte berätta för någon om sina besvär, inte ens för vårdpersonal.

Sex av studiedeltagarna tog också upp samhälleliga stereotyper som hinder i att söka hjälp. Även här rörde det sig om både vita och icke-vita deltagare, men dessa gruppers erfarenheter skilde sig åt. De vita deltagarna kunde beskriva sådant som att det faktum att de var just unga, vita kvinnor hade medfört att deras ätstörningsbesvär sågs som något normalt snarare än som en sjukdom – de upplevde att det nästan förväntades av dem att de skulle någon form av problem med mat och vikt. En av de vita deltagarna beskrev dock hur detta tvärtom gjorde det lättare att söka vård, på så vis att vetskapen om att ätstörningar sågs som så vanligt hos just denna grupp gjorde det mindre skamligt att medge att hon själv hade sådana besvär. Två svarta deltagare beskrev tvärtom hur det faktum att de inte uppfyllde den stereotypa bilden av hur en person med ätstörningssjukdom ser ut hade bidragit till att deras symptom hade avfärdats av vårdpersonal. Denna stereotyp tycktes i hög grad också ha internaliserats av deltagarna, så att de själva kunde beskriva hur de upplevde att det inte var ”rätt” att ha en ätstörning som svart kvinna, som latinoman osv: ”not only is your health compromised, but your identity is compromised too”, som en deltagare beskrev det. Även här kunde anhörigas föreställningar fungera som hinder – en kinesisk-amerikansk deltagare berättade t ex att hon uppmanats att inte söka vård hos en icke-kinesisk vårdgivare, eftersom det skulle uppfattas som skamligt.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: