Månadsarkiv: februari 2017

Fredagsläsning: ”A Qualitative Study of Perceived Social Barriers to Care for Eating Disorders: Perspectives from Ethnically Diverse Health Care Consumers”

norman-lewis-den-gula-hatten

Norman Lewis: Den gula hatten (1936)

Det är välkänt att det i befolkningen finns ett stort mörkertal av personer med ätstörningsproblematik och att många med ätstörning aldrig söker eller erbjuds vård för sin sjukdom. Dagens lästips är en amerikansk kvalitativ studie om vad patienter med ätstörning själva upplever som sociala hinder i att söka vård; den tar alltså inte upp faktorer av mer psykologisk karaktär, så som ambivalens och förminskande av sjukdomsbesvär, utan specifikt sådant som uppfattas som kulturella och samhälleliga normer som kan bidra till att göra det svårare att söka hjälp. Man har här intervjuat 32 vuxna patienter med olika slags ätstörning om deras upplevelser. Dessa patienter hade tidigare deltagit i en större studie som visat att personer av olika etnicitet i olika hög grad remitterades till specialistvård för sina ätstörningssymptom. Tjugo av studiedeltagarna var vita medan tolv var icke-vita; personer i den senare gruppen angav själva sin etnicitet som antingen ”African-American”, ”African-Caribbean”, ”Asian-American”, ”Latino” eller ”Native American”. Alla deltagare utom tre var kvinnor. Sammantaget påvisade man i intervjuerna två huvudkategorier av sociala hinder i att söka vård: kulturellt baserade hinder – dvs sådant som hade att göra med normer och föreställningar inom en viss kulturell grupp – och samhälleliga hinder – sådant som snarare hade med ojämlikhet i fördelningen av ekonomiska resurser och vårdresurser.

I fråga om den senare kategorin konstaterar många studiedeltagare helt enkelt att det hade varit svårt för dem att få tillgång till vård eftersom de hade haft ont om pengar och inte hade någon omfattande sjukförsäkring. Huvudfokus i artikeln ligger snarare på den första kategorin: kulturellt baserade hinder. Mer än hälften av deltagarna berättade om känslor av skam och stigmatisering som ett hinder i att söka vård – detta gällde både vita och icke-vita deltagare. Här tog man upp sådant som att ätstörningssymptom kunde uppfattas som tecken på svaghet och som en karaktärsbrist snarare än som just sjukdomssymptom. Många av deltagarna tycktes se sig som högpresterande i många andra avseenden, vilket kunde bidra till synen på ätstörningen som ett personligt tillkortakommande. I de citat som finns med i artikeln är det tydligt att just övervikt som en del av en ätstörning bidrog till skam: man var här rädd att vårdpersonal skulle tycka att det inte rörde sig om ”riktiga” sjukdomsbesvär utan om karaktärsmässig svaghet, lathet osv. Skamkänslorna tycktes också ofta uppstå i relation till föräldrar eller andra familjemedlemmar och flera av de intervjuade deltagarna berättade om hur anhöriga explicit hade uppmanat dem att inte berätta för någon om sina besvär, inte ens för vårdpersonal.

Sex av studiedeltagarna tog också upp samhälleliga stereotyper som hinder i att söka hjälp. Även här rörde det sig om både vita och icke-vita deltagare, men dessa gruppers erfarenheter skilde sig åt. De vita deltagarna kunde beskriva sådant som att det faktum att de var just unga, vita kvinnor hade medfört att deras ätstörningsbesvär sågs som något normalt snarare än som en sjukdom – de upplevde att det nästan förväntades av dem att de skulle någon form av problem med mat och vikt. En av de vita deltagarna beskrev dock hur detta tvärtom gjorde det lättare att söka vård, på så vis att vetskapen om att ätstörningar sågs som så vanligt hos just denna grupp gjorde det mindre skamligt att medge att hon själv hade sådana besvär. Två svarta deltagare beskrev tvärtom hur det faktum att de inte uppfyllde den stereotypa bilden av hur en person med ätstörningssjukdom ser ut hade bidragit till att deras symptom hade avfärdats av vårdpersonal. Denna stereotyp tycktes i hög grad också ha internaliserats av deltagarna, så att de själva kunde beskriva hur de upplevde att det inte var ”rätt” att ha en ätstörning som svart kvinna, som latinoman osv: ”not only is your health compromised, but your identity is compromised too”, som en deltagare beskrev det. Även här kunde anhörigas föreställningar fungera som hinder – en kinesisk-amerikansk deltagare berättade t ex att hon uppmanats att inte söka vård hos en icke-kinesisk vårdgivare, eftersom det skulle uppfattas som skamligt.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Ätstörningar i skönlitteraturen och i verkligheten

as-litteratur

Mats Almegård, Hanna Kihlander, Marit Sahlström och Lina Kalmteg (Foto: Henrik Mårtensson, Johan Söderling, Helene Ringberg, Alexander Mahmoud)

Imorgon bjuder ABF in till ett seminarium som handlar om ätstörningar i skönlitteraturen och i verkligheten. Utifrån romanerna ”Jag såg livet tvingas i mig” av Lina Kalmteg och ”Och runt mig faller världen” av Marit Sahlström diskuteras skildringen av ätstörningar i ny skönlitteratur.

Ofta har romaner som gestaltar självsvält fått den förminskande stämpeln ”anorexiroman”. Varför har man missat att de här böckerna kan vara tydligt politiska och säga något om samhället i stort? Kan de förändra något? Båda romanerna visar dessutom genom olika perspektiv – patientens och de anhörigas – brister i vården. Har det någon koppling till hur behandlingarna och stödet för anhöriga fungerar i dag, i verkligheten? Vad görs och vad behöver förbättras?

Medverkande i seminariet är moderator Mats Almegård, kulturjournalist som bland har skrivit om ätstörningar i skönlitteraturen för Modern psykologi. I panelen sitter författarna Lina Kalmteg och Marit Sahlström samt Hanna Kihlander som arbetar på Stockholms centrum för ätstörningar. Vi pratade med Hanna:

Hej Hanna, berätta lite om seminariet. Vad kan vi förvänta oss av kvällen?
-Fina samtal om hur ätstörningar speglas i litteraturen, ledda av kulturjournalisten Mats Almegård som tidigare i år fick en artikel publicerad i Modern Psykologi om just detta ämne. Hur tas skönlitteratur om ätstörningar emot idag i samhället? Ses de som enklare litteratur som någon tjej som mått dåligt skrivit? Tas de emot på samma sätt som om en äldre man skriver om psykossjukdom? Det kommer att speglas mot politiken och vården.

Under kvällen medverkar författarna Marit Sahlström och Lina Kalmteg som båda publicerat varsin bok om ätstörningar. Marit ur ett närståendeperspektiv och Lina ur ett drabbadperspektiv. I deras böcker lyfts vården upp som något som inte alltid fungerar så bra. Jag som arbetar som behandlare kommer medverka för att diskutera det perspektivet.

Vilka skönlitterära böcker tycker du speglar ätstörningar på ett bra sätt?
– Jag tycker mycket om den tunna lilla diktsamlingen ”Innanför” skriven av Jan Nordström. Utöver den är mina favoriter ”Gå din väg men stanna” av Johanna Nilsson och ”Som Zlatan fast bättre” av Niclas Christoffer. Marit Sahlströms ”Och runt mig faller världen” är fullkomligt fantastisk ur ett närståendeperspektiv.

När: Onsdagen den 22 februari klockan 18:00-19:30
Var: ABF-huset på Sveavägen 41
Pris: 80kr (60kr för studerande, pensionärer och arbetssökande)

Säkra din plats genom att köpa förköpsbiljett här >

Läs mer på ABF:s hemsida >

Taggad , , , , ,

Fredagsläsning: ”A perfect storm: examining the synergistic effects of negative and positive emotional instability on promoting weight loss activities in anorexia nervosa”

katsushika-hokusai

Katsushika Hokusai: 36 vyer av berget Fuji, bild 10 (1826-1832)

Denna veckas fredagsartikel utgår från idén att sjukdomsutvecklingen vid anorexia nervosa hänger samman inte bara med negativa känsloupplevelser utan också med känslor av positivt slag och att det föreligger en instabilitet i båda dessa avseenden. När man talar om känslomässig instabilitet syftar man vanligtvis på fluktuerande grad av negativa känslor och det är ofta detta slags upplevelser som kopplas samman med ätstörningssjukdom: kroppsmissnöje leder till ångest i matsituationer, varpå restriktivt ätande fungerar som en slags tillfällig ångestlindring så att en ond spiral av negativ förstärkning uppstår. Positiva känslor har inom psykiatrin vanligtvis – av förståeliga skäl – setts som någonting helt och hållet gott; inte förrän positiva känsloupplevelser har slagit över i maniska, verklighetsfrånvända tillstånd hos personer med bipolär sjukdom har de setts som ett bekymmer. Hos personer med anorexia nervosa har man ofta snarast sett en ihållande frånvaro av positiva känslor som ett centralt problem. Samtidigt kan många patienter med anorexia nervosa beskriva hur de åtminstone i initialskedet av insjuknandet har fått positiv feedback från sin omgivning, hur de har känt sig starka, attraktiva och stolta över sin viktnedgång och hur denna ”framgång” har bidragit till en känsla av kontroll och till en vilja att fortsätta pressa sig i fråga om ätande och träning. Det finns nu mer och mer belägg för att känslomässig dysreglering och instabilitet även i fråga om positiva känslor är ett centralt bekymmer vid anorexia nervosa, snarare än en generell frånvaro av positiva känsloupplevelser. Det är också känt att stora fluktuationer i fråga om positiva känslor är förknippat med sämre psykiskt mående, lägre livskvalitet och minskade glädjeupplevelser. Positiva och negativa känslor är inte ömsesidigt uteslutande och kan upplevas samtidigt: negativa känslor av kroppsmissnöje och allmän kontrollförlust kan existera parallellt med en stolthet över att ”lyckas” gå ner i vikt och att uppleva kontroll över åtminstone denna del av ens liv. Negativ och positiv förstärkning kan här fungera synergistiskt i sjukdomsutvecklingen.

I den aktuella studien har man undersökt samband mellan negativ och positiv emotionell instabilitet och ätstörningssymptom hos 118 amerikanska kvinnor med anorexia nervosa. Studiedeltagarna registrerade i realtid känslor och beteenden via sina smartphones under två veckor – en metod kallad ”ecological momentary assessment”. Man fann här att de deltagare som rapporterade större instabilitet i fråga om positiva känslor också uppvisade en högre frekvens av restriktivt ätande, fysisk träning, vägningstillfällen, body checking-beteenden och bruk av laxermedel. Den grupp som rapporterade höga nivåer av både negativ och positiv känslomässig instabilitet uppvisade allra mest av dessa ätstörningsbeteenden. Artikelförfattarna beskriver hur deltagarna under de ”lyckade” dagar när de når sina restriktiva mål upplever en positiv förstärkning i form av känslor av styrka, stolthet och kontroll, medan de under dagar när de inte har nått upp till de egna idealen istället frambringar en negativ förstärkning på så vis att den ångest som uppstår reduceras genom än större ansträngningar i fråga om bantning och träning. Fluktuationer i såväl positiva som negativa känsloupplevelser leder här alltså till ytterligare ätstörningsbeteenden. Baserat på dessa fynd rekommenderar artikelförfattarna att man i behandling av anorexia nervosa också väger in betydelsen av fluktuerande positiva känslor och stöttar patienter i att se hur även känslor av positiv karaktär kan bidra till att sjukdomen vidmakthålls.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Dialogseminarium

dialogseminarium

Stephanie Ekström och Julia Ekeroth

I fredags deltog jag på SCÄ:s dialogseminarium som leds av våra duktiga utvecklare, Stephanie Ekström och Julia Ekeroth. Syftet med dialogseminarierna, som sker inom hela SLSO, är att utbyta erfarenheter samt stimulera till kompetens- och verksamhetsutveckling. Dialogseminarierna bygger på en metod som togs fram av KTH för att få alla medarbetare att reflektera och utbyta erfarenheter, tänka tillsammans samt att uppmuntra och bygga på varandras kunskaper och förslag. Tema den här gången är införande av journal via nätet som inom psykiatrin kommer att ske den 3 april på testenheter, genomförande totalt på hela SLSO sker under 2017.

Stephanie och Julia ledde seminariet på ett trevligt och roligt sätt och fick alla bli entusiastiska och börja tänka kring vad journal via nätet kommer att innebära för medarbetare och patienter på SCÄ. Diskussion och reflektion kommer att fortsätta på alla enheter då journaler på nätet är ett paradigmskifte när patienten själv börjar ”äga” sin journal.

Yvonne von Hausswolff-Juhlin, verksamhetschef 

Taggad ,

Fredagsläsning: ”The NOURISHED randomized controlled trial comparing mentalisation-based treatment for eating disorders (MBT-ED) with specialist supportive clinical management (SSCM-ED) for patients with eating disorders and symptoms of borderline personality disorder”

william-lipincott-afternoon-tea

William Lipnincott: Afternoon tea

Den här veckan vill jag ta upp en färsk brittisk studie som på sätt och vis kan ses som misslyckad, men som också utgör en intressant illustration av svårigheter som kan förekomma vid klinisk forskning. Studien i fråga är en ambitiös randomiserad kontrollerad multicenterstudie där man har försökt utvärdera MBT – mentaliseringsbaserad behandling – hos 68 patienter med samtidig ätstörningssjukdom och emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS). Som jämförelse har man slumpmässigt behandlat hälften av patienterna med så kallad ”specialist supportive clinical management” (SSCM), som blivit något av en standardmodell att jämföra med i studier av detta slag. Patienter med komplex problematik i form av parallell ätstörning och EIPS utgör ofta en stor utmaning för vården och det är därför lovvärt med forskningsinitiativ som syftar till att finna bättre behandlingsmodeller riktade till just denna grupp.

Först lite om MBT och SSCM. Mentaliseringsbaserad behandling utvecklades av de brittiska psykoterapeuterna Anthony Bateman och Peter Fonagy och har blivit allt mer populärt de senaste tio åren. MBT är en strukturerad och manualiserad behandlingsform vars grundidéer härrör ur en psykodynamisk tradition, framför allt anknytnings- och affektteori. Behandlingen var ursprungligen riktad uteslutande till patienter med EIPS. MBT baseras på tanken att de svårigheter som utmärker denna grupp i grund och botten beror på bristande mentalisering, dvs förmågan att kunna förstå andras (och i förlängningen sina egna) beteenden och avsikter genom mer eller mindre omedveten fortlöpande reflektion över inre mentala tillstånd snarare än enbart utifrån yttre tecken. Inom MBT lyfter man ofta fram sådana fenomen som psykisk ekvivalens – att inre och yttre sammanblandas så att det man själv tror om andras tankar och intentioner per automatik upplevs som yttre verklighet – och teleologiskt tänkande – att andras avsikter enbart uttyds genom yttre beteenden, så att t ex välvilja bara kan uttryckas och uppfattas genom konkreta handlingar. Förmågan att mentalisera är skiftande hos oss alla och sjunker inte minst då vi blir arga; de flesta kan nog leva sig in i att det svårare att realistiskt reflektera över andras avsikter då man är upprörd. Även hos personer med EIPS varierar förmågan till mentalisering utifrån känsloläge och inom olika typer av relationer. En grundtanke i MBT är dock att det hos denna grupp trots allt utgör en tydlig kärnproblematik med större variation och lägre dalar. Som MBT-behandlare arbetar man ofta utifrån en icke-vetande hållning, så att man då känsloläget skruvas upp i ett patientsamtal hela tiden försöker stanna upp, ta ett steg tillbaka och påminna om att vi faktiskt inte kan veta säkert vad andra tycker och tänker om oss och vad deras beteenden beror på. Tidigare forskning har visat på goda behandlingsresultat av MBT för patienter med EIPS. I takt med att MBT har blivit vanligare som behandlingsform har man också börjat tillämpa det i behandling av andra patientgrupper, så som inom beroendevården och för personer med ätstörningsproblematik.

SSCM å sin sida skapades ursprungligen just med syfte att fungera som standardbehandling att jämföra med då man gör kontrollerade forskningsstudier om behandling av anorexia nervosa. I korthet bygger SSCM på en aktivt stödjande och uppmuntrande behandlingskontakt med fokus på att arbeta med ätstörningens kärnsymptom för att åstadkomma ett regelbundet ätande och en normaliserad vikt. Man har sedermera kunnat visa att SSCM i sig har en jämförelsevis god behandlingseffekt och modellen har därmed kommit att utgöra ännu mer av en slags ”golden standard” i jämförande studier. Den som intresserad kan läsa mer om SSCM här >

Så vad säger då den aktuella studien om MBT i jämförelse med SSCM för personer med samtidig ätstörning och EIPS? Tja, av de 68 ursprungliga studiedeltagarna var det dessvärre bara 15 stycken, dvs 22%, som genomförde hela behandlingsperioden på 18 månader och det är därför svårt att dra några mer allmängiltiga slutsatser. Flera av deltagarna hoppade av studien redan innan själva behandlingsinsatsen hunnit sättas igång och under den period då behandlingen sedan pågick var det ännu fler som valde att avsluta sitt deltagande, som flyttade till andra delar av landet eller som helt enkelt inte gick att få tag på för uppföljning. Vissa av dem som hoppade av angav specifikt att de var missnöjda med behandlingen och det var här på det hela taget lika många som ogillade MBT som SSCM. Hos det förhållandevis lilla antal deltagare som trots allt genomförde hela behandlingsprogrammet såg man minskad förekomst av såväl ätstörningssvårigheter som EIPS-symptom för båda behandlingsgrupperna och en tydligare minskning av kropps- och viktmissnöje för MBT-gruppen. Det är dock svårt att dra några egentliga slutsatser av dessa resultat till följd det höga frånfallet av deltagare. Om något så illustrerar studien kanske snarast hur svårt det är att genomföra kliniknära forskning med behandlingsinsatser riktade till en komplex patientgrupp med hög samsjuklighet.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

”Ett syfte med BÄST är att sprida kunskap om ätstörning i samband med graviditet och småbarnstid”

cecilia-brundin-pettersson-foto-erik-pettersson david-clinton-foto-johan-so%cc%88derling

I december lanserades BÄST – en webbutbildning om bemötande av personer med ätstörningar i samband med graviditet. Utbildningen har tagits fram av Kunskapscentrum för ätstörningar i samarbete med Karolinska Institutet. Utbildningen är kostnadsfri och riktar sig till vårdpersonal, främst inom mödra- och barnhälsovården. Även personer som arbetar inom den specialiserade ätstörningsvården rekommenderas att gå utbildningen. FoU-bloggen har träffat Cecilia Brundin Pettersson och David Clinton som ligger bakom BÄST.

Vad är syftet med webbutbildningen BÄST?

-Ett syfte med BÄST är att sprida kunskap om ätstörning i samband med graviditet och småbarnstid. Det kan öka förståelsen och få upp ögonen för en grupp kvinnor som ofta hamnar mellan stolarna. Ett viktigt syfte är också att stimulera till reflektion och motarbeta rädsla. Det är viktigt att de som möter ätstörningar i samband med graviditet försöker stanna upp och fundera över hur det kan vara för kvinnorna de möter. Man ska inte bara kunna ge svar utan också våga ställa frågor. Lika viktigt är också att lära sig se och bemöta de som kanske ligger i riskzonen för att utveckla en ätstörning.

Vad fick er att ta fram en utbildning som riktar sig till vårdpersonal inom detta ämne?

-BÄST är en vidareutveckling av Kunskapscentrum för ätstörningars (KÄTS) satsningar på internetbaserad utbildning. KÄTS vill sprida kunskap om ätstörningar och bemötande till många, och just barnmorskor och barnsjuksköterskor är särskilt viktiga. Kvinnor som brottas med ätstörningar under, eller efter, en graviditet har stora behov av hjälp. Insikten om hjälpbehovet och grunden till BÄST kommer från många håll, bland annat från arbetet inom GRÄS (Graviditet och Ätstörningar), som är ett kliniskt nätverk. Cecilia har också mött många gravida och mammor med ätstörningsproblematik som berättat om sina olika erfarenheter för henne. Parallellt har hon mött barnmorskor och barnsjuksköterskor som uttryckt sin handfallenhet och rädsla för att göra fel då de inte känner att de har någonstans att vända sig med dessa kvinnor.

Vad får deltagaren ut av utbildningen?

-Förhoppningen är att den som gått utbildningen ska få mer kunskap om ätstörningar, och i och med det större självförtroende att våga fråga och bemöta ätstörningar.

Kan vårdpersonal från hela landet gå utbildningen?

-Ja! Kostnadsfritt! Egentligen kan faktiskt alla gå den, man måste inte arbeta inom vården.

Vad hoppas ni uppnå med utbildningen?

-Ökad kunskap om ätstörningar för att våga fråga och bemöta. Att förstå hur ätstörningen kan se ut eller kanske främst hur den inte syns utanpå. Kunskap om diagnoser som BED för att få förståelse för att även en övervikt och fetma kan vara en ätstörning. Det är också viktigt att denna bortglömda grupp kvinnor nu får en plattform, att lyfta av skammen och att man vid mödra- och barnhälsovården börjar prata om ätstörningar på ett avslappnat sätt med kunskap i ryggen.

Anmäl dig till BÄST här >

Taggad

Fredagsläsning: “Update on eating disorders: current perspectives on avoidant/restrictive food intake disorder in children and youth”

harry-roseland

Harry Roseland: Watching the Blue Jay

En av de förändringar som skedde i amerikanska psykiaterförbundets diagnosmanual DSM-5 som publicerades 2013 var att de tidigare kapitlen ”Ätstörningar” och ”Uppfödningssvårigheter och ätstörningar hos spädbarn eller småbarn” slogs ihop till det nya övergripande kapitlet ”Ätstörningar och födorelaterade syndrom”. I och med detta skapades också den nya diagnosen ”undvikande/restriktiv ätstörning”, som i den engelska originalutgåvan går under namnet ”avodiant/restrictive food intake disorder” (och som där alltså inte benämns som just en ätstörning) eller ARFID. Diagnoskriterier för ARFID är att det ska föreligga ett bristande intresse för mat, en obehagskänsla baserad på matens sensoriska karakteristika (textur, temperatur osv) eller en upptagenhet av negativa konsekvenser av ätande (så som magbesvär, rädsla för kräkningar etc) som leder till en ihållande oförmåga att tillgodose kroppens näringsbehov och a) en signifikant viktnedgång, b) signifikant näringsbrist, c) behov av näring via dropp eller näringstillskott, och/eller d) negativ inverkan på psykosocial funktionsförmåga. I motsats till sedvanliga ätstörningsdiagnoser behöver det dock inte föreligga något kroppsmissnöje, någon överdriven upptagenhet kring kropp och vikt eller någon vilja till viktnedgång vid ARFID. Förändringen baseras på att man i förarbetet inför DSM-5 identifierade en grupp av barn, ungdomar och vuxna som uppvisar ätrelaterade besvär som inte passar in i existerande ätstörningsmallar och som hittills har kunnat få en rad olika skiftande diagnoser – ibland ”atypisk ätstörning”, ibland en ångestdiagnos, ibland en mag-tarmrelaterad diagnos, osv. Dessa patienter kräver ofta multidisciplinära behandlingsinsatser med medicinska, nutritionella och psykologiska komponenter.

Veckans fredagsartikel publicerades 2016 och är en sammanställning av vad man vet om ARFID. Artikelförfattarna konstaterar direkt att forskningslitteraturen på området är extremt begränsad, vilket kan te sig lite märkligt när nu ARFID trots allt har tillerkänts status som en officiell diagnos. Det finns till exempel få befolkningsstudier där man har försökt ta reda på hur vanligt ARFID är. I en schweizisk studie från 2015 där man använde sig av självskattningsformulär fann man en punktprevalens på 3,2% bland 1 400 skolbarn i åldrarna 8-13 år. När man har studerat kliniska populationer har man exempelvis funnit en prevalens på 5-14% inom pediatrisk ätstörningsheldygnsvård och på så mycket som 22,5% i ett pediatriskt dagvårdsprogram. I en retrospektiv journalstudie på 2 200 patienter vid en pediatrisk mag-tarmklinik fann man att 1,5% av patienterna skulle ha uppfyllt ARFID-kriterierna. Jämfört med övriga patienter med ätstörningssjukdom är ARFID-patienterna genomgående yngre, oftare av manligt kön och med mer psykiatrisk samsjuklighet.

I medierapporteringen kring DSM-5 har det ibland hävdats att man i och med ARFID-diagnosen har velat patologisera vanlig petighet med maten hos barn och unga; det som i den engelskspråkiga forskningslitteraturen kallas för ”picky eating”. Syftet med introduktionen av ARFID har dock varit att skilja ut den grupp av huvudsakligen pediatriska patienter där de ätrelaterade besvären leder till ihållande svårigheter att få i sig tillräckligt med näring för att kroppen ska må bra och växa. För den stora majoriteten av barn med ”picky eating” är inte detta ett bekymmer – de flesta barn som är petiga med maten är normalviktiga och de huvudsakliga bekymren handlar här om sådant som att familjens matrepertoar blir smal och enformig, att man inte kan förmå barnen att prova ny mat, att det kan vara svårt att hitta godtagbar mat då man går på restaurang eller är på semesterresa, och så vidare. Ovilja att prova ny mat brukar peaka mellan ett och fem års ålder och avtar sedan vanligtvis med tiden utan ihållande påverkan vad gäller psykiskt mående. Förekomsten av ”picky eating” har uppskattats till 14-50% hos barn i förskoleålder och 7-27% hos äldre barn.

Den höga förekomsten av samsjuklighet hos ARFID-patienter torde kunna utgöra en diagnostisk utmaning, eftersom ett grundläggande kriterium för ARFID är att de ätrelaterade besvären inte ska kunna förklaras bättre av ett annat medicinskt eller psykiatriskt sjukdomstillstånd. Obehagskänsla baserad på matens sensoriska egenskaper är exempelvis vanligt vid autismspektrumtillstånd och merparten av dessa personer skulle i strikt bemärkelse inte uppfylla ARFID-kriterierna. Man har samtidigt angivit att ARFID-diagnos ändå kan ställas i de fall där de ätrelaterade besvären är av större svårighetsgrad än vad man vanligtvis kan förvänta sig vid det underliggande tillståndet. Eftersom det ännu inte finns några evidensbaserade behandlingsrekommendationer för ARFID kan dessa diagnostiska frågor såklart te sig som hårklyverier. En vanlig iakttagelse tycks vara att patienternas behov varierar kraftigt beroende på bakomliggande orsaker – det är till exempel inte självklart att en patient med kraftig selektivitet i fråga om mat och en patient med kvävnings- eller kräkfobi har nytta av samma typ av behandlingsinsatser, även om båda uppfyller kriterierna för en ARFID-diagnos. Jag tror att många behandlare här vid Stockholms centrum för ätstörningar har erfarenhet av att patienter med ”atypisk” ätstörningsbild av ARFID-typ ofta kan vara behjälpta av sedvanlig ätstörningsbehandling med fokus på att etablera regelbundna måltidsrutiner och så vidare, men det gäller inte nödvändigtvis hela ARFID-gruppen. Än så länge har Stockholms centrum för ätstörningar inte i uppdrag att erbjuda behandling för denna diagnosgrupp, men det kan naturligtvis komma att förändras framöver.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Kurs i klinisk forskning och Good Clinical Practice

sdr

Professor Thomas Kahan pratar om statistik

Den här veckan går jag Karolinska Institutets doktorandkurs i klinisk forskning och ”Good Clincal Practice” (GCP) vid Danderyds sjukhus här i Stockholm. GCP handlar till stor del om regler och riktlinjer för klinisk forskning: vilka etikgodkännanden krävs, var ska planerade forskningsstudier registreras, hur man dokumenterar sin forskning, vad måste finnas med i informationsblad till deltagande forskningspersoner, osv. Det har varit en lärorik vecka med mycket matnyttig information om hur man rent praktiskt går till väga för att driva en forskningsstudie.

cof

Lix-mätning på nätet är ett bra verktyg för att försäkra sig om att deltagarinformation är lätt att förstå

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,