Fredagsläsning: ”Treating Anorexia Nervosa in the Couple Context”

leonard-campbell-taylor

Leonard Campbell Taylor: Patience

Hos barn och ungdomar med ätstörningssjukdom har man de senaste decennierna allt mer betonat betydelsen av familjens medverkan som en central kraft i behandlingsarbetet, i tydlig kontrast mot hur det kunde gå till tidigare under 1900-talet då föräldrar inte sällan skuldbelades och uteslöts ur behandlingen. Det har gjorts försök att tillämpa vanliga familjebaserade behandlingsmodeller även för vuxna patienter, men överlag tycks resultaten vara bäst för något yngre ungdomar. Inom sedvanliga familjebaserade behandlingar fokuserar man mycket på att stärka föräldrar i att åtminstone initialt ta över en hel del av sitt barns ansvar kring måltidsplanering och ätande, vilket såklart kan kännas mer udda för äldre ungdomar och unga vuxna. Att tänka sig att en vuxen patients partner ska överta den roll som en förälder har i behandlingen av en yngre patient ter sig nog främmande för de flesta och kan i värsta fall bidra till att destruktiva maktförhållanden och konflikter inom relationen vidmakthålls. Att involvera familjen i behandlingen av vuxna måste bygga på andra premisser. Samtidigt är det uppenbart att det finns ett stort värde i att inkludera patientens eventuella partner i behandlingsarbetet. Patienter i återhämtningsfas kan ofta beskriva hur en stödjande partnerrelation varit en viktig faktor i att kunna få ätandet att fungera bättre; på samma sätt kan en dåligt fungerande parrelation göra det svårare att bli frisk. Ur partnerns perspektiv är det naturligtvis skrämmande att se sin älskade kämpa med en svår sjukdom och många partners kan beskriva så vitt skilda känslor som maktlöshet, ilska, misstro, sorg och skuld. Dessvärre kan det ofta vara svårt att åstadkomma ett strukturerat pararbete i behandlingen – partners kanske mestadels är med vid in- och utskrivning, vid krissituationer osv och dessa anhörigsamtal är inte sällan mer informerande än aktivt involverande.

Med detta i åtanke har parterapeuterna Jennifer Kirby och Donald Baucom tillsammans med ätstörningsgurun Cindy Bulik arbetat fram en modell för att involvera partners i ätstörningsbehandling på ett mer konstruktivt sätt: Uniting Couples in the treatment of Anorexia Nervosa, eller UCAN. I veckans fredagsartikel beskriver de den konceptuella bakgrunden till modellen, de olika behandlingsfaserna och egna erfarenheter av att arbeta med par i behandlingen av ätstörningar. I UCAN fokuserar man på att hos de olika parterna åstadkomma en bättre förståelse för varandras upplevelser av ätstörningssymptom, kroppsbild, föreställningar kring ätande och kropp som blivit ”tabu” osv och försöker tillsammans finna konkreta sätt för patientens partner att fungera som ett stöd utan att inkräkta på jämlikheten i relationen.

Ett antal medarbetare vid Stockholms centrum för ätstörningar är utbildade i UCAN-metodiken och vi erbjuder nu som första klinik i Sverige strukturerade parsamtal som en del i behandlingen. Läs mer om detta här >

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: