Fredagsläsning: ”Disordered Eating and Food Restrictions in Children with PANDAS/PANS”

Mary Cassatt Liten flicka i blå fåtölj 1878

Mary Cassatt: ”Liten flicka i en blå fåtölj” (1878)

Den här fredagen vill jag tipsa om en artikel från 2015 som tar upp påverkat ätbeteende som en del av det barnpsykiatriska syndromet PANDAS. Förkortningen PANDAS står för ”pediatric autoimmune neuropsychiatric disorders associated with streptococcal infections” och innebär plötsligt påkommande tvångsmässiga symptom eller tics efter en streptokockinfektion (dvs den bakterie som kan orsaka sådant som halsfluss, svinkoppor etc). Insjuknandet är ofta hastigt och dramatiskt och vanligen förekommer också andra psykiatriska eller neurologiska symptom, så som ADHD-liknande besvär, separationsångest, humörsvängningar, sömnsvårigheter, enures, motorisk påverkan och ledsmärtor.

Baserat på tidigare forskning har man spekulerat i förekomsten av ett PANDAS-AN-komplex, dvs en anorexiliknande sjukdomsbild med samma bakgrund som PANDAS. Det rör sig således om hastigt debuterande svårigheter att få i sig tillräckligt med näring, även här efter en genomgången streptokockinfektion. Patienterna är överlag prepubertala och det störda ätbeteendet bottnar ofta i rädsla för kontamination av något slag, sväljsvårigheter eller rädsla för att kräkas. Den typiska anorexibilden med strävan efter smalhet och ovilja att gå upp i vikt föreligger vanligtvis inte.

Den aktuella artikeln beskriver två amerikanska studier där man behandlat misstänkta PANDAS-patienter med påverkat ätbeteende med intravenösa immunoglobuliner eller med azitromycin, ett slags antibiotika. PANDAS är ett förhållandevis ovanligt syndrom och det rör sig här om sammanlagt 29 patienter från olika delar av USA. För att belysa symptombilden beskriver artikelförfattarna några patientfall ur studien:

Patient A, en 8-årig pojke med momentant påkommande rädsla för att drabbas av en allergisk reaktion under ett restaurangbesök med familjen – detta trots att han inte hade någon känd allergi. Han utvecklade sedan en genomgående ovilja att äta och uttryckte en rädsla att få i sig ”andra personers medicin” via maten. Pojken hade en lång rad streptokockinfektioner i anamnesen och efter att han inlett medicinering med azitromycin försvann besvären helt på en månad.

Patient B, en 10-årig pojke som plötsligt drabbades av tvångsmässig rädsla för att hans händer och läppar på något vis skulle ha kontaminerats av blekmedel. Detta ledde till att han inte vågade svälja någon mat som nuddat hans fingrar eller läppar. Han tvättade händerna och borstade sina tänder på ett överdrivet, tvångsmässigt vis och kunde till slut bara äta mat skuren i pommes frites-form, så att han skulle kunna föra in den i munnen utan att den nuddade läpparna. Han var också mycket rädd för att svälja sin egen saliv. Slutligen åt han endast 800 kcal dagligen, trots att det inte förelåg någon vilja att gå ner i vikt. Pojken hade haft en tidigare streptokockinfektion och efter behandling med penicillin och intravenösa immunoglubuliner tillfrisknade han nästintill fullständigt på sex veckor.

Patient C, en 8-årig flicka med plötsligt påkommande tvångsmässigt behov av att ”bekänna” fel och brister hos sig själv. Eftersom hon inte ansåg sig vara värd att äta drog hon också ner på maten, speciellt på godis och liknande. Hon hade tidigare exponerats för streptokocksmitta i skolan och efter medicinering med antibiotika och intravenösa immunoglobuliner blev hon frisk på sex veckor.

Patient D, en 7-årig flicka som plötsligt drabbades av rädsla för att kräkas och följaktligen bar en hink med sig vart hon än gick. Rädslan ledde till att hon helt slutade äta och hon uppvisade också ökad irritabilitet och aggressivitet, ouppmärksamhet, hyperaktivitet och sömnsvårigheter. Trots att ingen infektion kunde påvisas förskrevs antibiotika och flickan tillfrisknade raskt. När hon flera månader senare exponerades för en streptokockinfekterad släkting återkom dock besvären genast. Hon förskrevs antibiotika på nytt och fick som en del av studien också placebo-immunoglobuliner (dvs ”låtsasbehandling”) och tillfriskande över loppet av åtta veckor.

Artikelförfattarna konstaterar att 18 av de 29 patienterna (62%) hade en bekräftad streptokockinfektion före insjuknandet; alla övriga hade antingen varit exponerade för streptokocksmitta eller haft annan infektion i anslutning till att de blev sjuka (t ex mykoplasma). 90% uppvisade humörsvängningar, 80% ouppmärksamhet och/eller hyperaktivitet, 76% separationsångest, 66% tics, 52% dysgrafi (dvs skrivsvårigheter), 48% aggressivitet, 45% enures eller ökad miktionsfrekvens dagtid och 41% ökad sensorisk känslighet som en del av sjukdomsbilden. Endast tre av patienterna uttryckte strävan efter smalhet eller oro över vikt och figur, och dessa symptom uppkom i de aktuella fallen först sent i förloppet. Författarna spekulerar i så kallad molekylär mimikry som en bakomliggande mekanism, så att streptokocksmittan tros ge upphov till antikroppar som sedan till följd av likhet med olika strukturer i hjärnvävnaden angriper delar av hjärnan.

Att notera är också att samtliga patienter i studien tycks uppfylla diagnoskriterierna för så kallad undvikande/restriktiv ätstörning (ARFID, ”avoidant/restrictive food intake disorder”), en nyetablerad diagnos i DSM-5 som kan komma att bli mer aktuell inom ätstörningsvården framöver.

Artikeln finns att läsa här >

Mattias Strand, överläkare, Idun/Iris dagvårdsenheter och FoU

Taggad ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: