Fredagsläsning: ”Will the real vegetarian please stand up? An investigation of dietary restraint and eating disorder symptoms in vegetarians versus non-vegetarians”

Veg

Denna veckas fredagsartikeltips handlar om ätbeteenden hos vegetarianer och icke-vegetarianer. Studien publicerades 2012 i tidskriften Appetite. Frågan om vegetarianism blir ibland föremål för diskussion inom ätstörningsvården, eftersom det förekommer att patienter väljer att börja äta vegetariskt som en del av en restriktiv ätstörningssjukdom. Den tidigare forskningen på området har visat på blandade resultat. Vissa studier har påvisat högre återhållsamhet i fråga om mat hos vegetarianer medan andra studier tvärtom har sett tydligare tendenser till restriktivt ätande hos icke-vegetarianer. I några studier har man inte sett några skillnader alls mellan grupperna. Tolkningen av forskningsresultaten försvåras dock av att man oftast inte tydligt har definierat vad vegetarianism egentligen innebär. Vanligtvis har man i tidigare studier klumpat ihop veganer, ovo-, lakto- och lakto-ovovegatarianer och ”semivegetarianer” – dvs personer som t ex utesluter rött kött men äter fisk och/eller fågel – i en enda grupp som man sedan jämfört med icke-vegetarianer. I den aktuella studien har man därför varit noga med att skilja mellan dessa olika grupper för att kunna göra inbördes jämförelser.

Studien baseras på 564 amerikaners svar på olika skalor och formulär om kosthållning, återhållsamhet med maten, strävan efter smalhet osv. Det är viktigt att påpeka att det rör sig om en icke-klinisk population och att man i studien alltså inte mäter förekomsten av regelrätta ätstörningar. 55% av deltagarna var icke-vegetarianer, 15% semivegetarianer, 23% vegetarianer och 7% veganer; detta utgör den hittills största grupp semivegetarianer, vegetarianer och veganer som man studerat ur detta perspektiv. Resultaten visade, kanhända något överraskande, att gruppen semivegetarianer – alltså de som utesluter visst men inte allt kött – uppvisade mest återhållsamhet med maten och var som mest påverkbara av intryck i omgivningen kopplade till mat och ätande. Den grupp som uppvisade minst återhållsamhet var veganerna. När det specifikt gällde strävan efter smalhet såg dock resultaten delvis annorlunda ut: här skattade icke-vegetarianer högst, följt av veganer. Icke-vegetarianerna i studien hade dock ett något högre BMI, vilket kan ha påverkat. Artikelförfattarna spekulerar i huruvida resultaten i de tidigare studier som påvisat en överrepresentation av ätstörningsbeteenden hos vegetarianer kan ha påverkats av att olika sorters vegetarianer klumpats ihop så att även semivegetarianer, som ju här tycks uppvisa mer av ätstörningsbeteenden, oftast räknats till denna grupp.

Det finns flera anledningar att tolka resultaten med försiktighet. 77% av studiedeltagarna var män, majoriteten av dem var mellan 18 och 25 år gamla och hela 80% var vita, vilket alltsammans naturligtvis medför en lägre generaliserbarhet. Artikelförfattarna poängterar också att användet av enkäter kan ha inneburit att personer med mycket ätstörningsbeteenden i högre grad har valt att låta bli att svara.

En central fråga är såklart hur det kommer sig att just gruppen semivegetarianer skattar högre än de andra grupperna i fråga om ätstörningsbeteenden. Artikelförfattarna konstaterar att man till följd av studiens tvärsnittskaraktär inte kan dra några slutsatser om huruvida semivegetarianer på gruppnivå utesluter kött ur sin kost till följd av ätstörningstendenser eller om ätstörningstendenserna tvärtom uppkommer just som en effekt av att de uteslutit en grupp av födoämnen. Om det senare var fallet borde ju dock rimligen ”fullskaliga” vegetarianer och veganer besväras av än mer tankar av ätstörningskaraktär, vilket här inte tycks stämma. En hypotes kan vara att just semivegetarianer i högre grad utesluter rött kött av olika ”hälsorelaterade” skäl, t ex en vilja att gå ner i vikt, medan de som tar steget fullt ut och blir vegetarianer och veganer snarare tenderar att göra det av etiska skäl – ett antagande som får visst stöd i studien, även om det är etiska skäl som dominerar för alla tre grupperna.

Artikelförfattarna pekar också på att exempelvis ätstörningsskalan EDE-Q kan vara missvisande och leda till alltför höga skattningsvärden för personer som äter vegetarisk kost eller på annat sätt följer en särskild diet. För subskalan ”Ätbesvär” ingår t ex frågor om huruvida man följer särskilda regler för vad man äter, och det gör ju en vegetarian per definition utan att det behöver innebära ett ätstörningsbeteende. Tolkningen av EDE-Q och liknande skalor kan därför behöva modifieras för denna grupp. Såvitt jag kan se rör det sig endast om en enda fråga i EDE-Q som skulle beröras av detta och risken för dramatisk övertolkning i en klinisk kontext verkar således låg – men kanske kan det i viss mån leda till missvisande forskningsresultat.

Läs hela artikeln här >

Mattias Strand, överläkare, Idun/Iris dagvårdsenheter och SCÄ FoU

Taggad ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: