Fredagsläsning: ”The rise of eating disorders in Asia: a review”

Rotfrukter

Det är fredag igen och dags för ett nytt artikeltips, som denna vecka handlar om ätstörningar i en asiatisk kontext. Artikeln är skriven av de amerikanska forskarna Kathleen Pike och Patricia Dunne och publicerades 2015 i Journal of Eating Disorders.

Ätstörningssjukdom sågs länge som ett typiskt västerländskt fenomen. Bilden har sedan successivt förändrats de senaste decennierna i och med att forskningsdata visat att ätstörningar utgör ett växande problem även i en global kontext. Det har dock funnits en tendens att närma sig detta utökade perspektiv i termer av ”västerländsk påverkan” på andra delar av världen, så att ätstörningar ses som kulturbundna fenomen som uppkommer till följd av exempelvis spridningen av västerländska skönhetsideal och som sedan tar sig olika uttryck i olika kulturer. Denna bild ifrågasätts av Pike och Dunne, som menar att den utgör ett förenklat sätt att ta sig an problematiken.

Pike och Dunne pekar inledningsvis på Asiens enorma heterogenitet i fråga om både geografi, kultur, ekonomi osv och hänvisar till det talande faktum att benämningen ”asiatisk” avseende en förmodat urskiljbar befolkningsgrupp inte uppkom i Asien utan i västvärlden. På motsvarande sätt inleddes forskning på området ”ätstörningar i Asien” inte alls i Asien utan i Europa och USA, där man började studera immigranter och deras barn. Utöver enstaka fallstudier rapporterades ätstörningsproblematik dock knappt alls från asiatiska länder före 1990 – med undantag av Japan, där sjukdomarna först uppmärksammades på 1970-talet. Först vid millennieskiftet började ätstörningar ses som ett bekymmer i en bredare kontext i Asien, med förekomst initialt i Singapore, Hong Kong, Sydkorea och Taiwan. Den kan här noteras att spridningsordningen tydligt har överensstämt med den kraftiga ekonomiska utvecklingen i regionen: först på senare år har ätstörningssjukdom uppmärksammats i relativt sett fattigare länder som Thailand, Kina, Indien, Indonesien, Filippinerna, Kambodja, Burma, Laos och Vietnam. Skillnader mellan asiatiska och västerländska länder i fråga om sjukdomsprevalens, klinisk bild, förekomst av vikt- och kroppsmissnöje, bantning m.m. har minskat successivt.

Denna beskrivning kan vid första anblick tyckas stämma ganska väl överens med teorierna om exponering för västerländsk kultur och media som en bakomliggande faktor. Det finns också forskning från Singapore, Hong Kong, Fiji, Pakistan och Taiwan som visar på samband mellan grad av västerländska influenser och kroppsmissnöje. Inte minst Anne Beckers forskning på Fiji – där tv-mediet introducerades relativt sent, i slutet av 1990-talet – har visat på uppenbara tidssamband. Under tidigt 1990-tal rapporterades från Hong Kong också vad som tedde sig som en kulturbunden variant av anorexia nervosa, där de vanligtvis typiska symptomen viktfobi och förvrängd kroppsuppfattning inte förekom och där det restriktiva matintaget snarast tycktes motiveras utifrån magsmärtor och andra gastrointestinala besvär. Denna variant kom att kallas ”non-fat phobic anorexia nervosa”, men på senare år har förekomsten minskat och en mer konventionell sjukdomsbild har kommit att dominera även här.

Nya forskningsfynd från Sydkorea visar att ätstörningsprevalensen här tycks ha ökat så pass mycket att den nu är högre än i västvärlden. En studie där man jämförde ätstörningspatologi hos sydkoreanska kvinnor, koreansk-amerikanska kvinnor som vuxit upp i USA och sydkoreanska kvinnor som migrerat till USA inom de senaste sju åren visade en betydligt lägre förekomst av ätstörningar hos koreansk-amerikanska kvinnor jämfört med båda de andra grupperna. Trots att de sydkoreanska immigranterna i USA hade högre genomsnittligt BMI än gruppen sydkoreanska kvinnor i Sydkorea så var deras ätstörningsnivåer jämförbara, och deras skattningar i fråga om ackulturation till västerländska ideal hade inget samband med förekomsten av ätstörningar. Dessa resultat tycks alltså tala emot påverkan av västerländsk kultur som en universalförklaring till utvecklingen. Studier där man jämfört kinesiska, sydkoreanska och amerikanska kvinnor har på samma sätt påvisat en högre förekomst av ätstörningspatologi hos den sydkoreanska gruppen, följt av den kinesiska gruppen. I studier som jämfört thailändska kvinnor, asiatisk-australiensiska kvinnor och vita australiensiska kvinnor såg man en större förekomst av ätstörningar hos den thailändska gruppen jämfört med både de andra grupperna.

Pike och Dunne går i sin artikel land för land igenom vad forskningen kring ätstörningar visat och pekar på att det intet vis rör sig om en likformad utveckling. De menar att mycket av det inflytande som tillskrivits ”västernisering” av asiatiska länder i själva verket handlar om effekter av industrialisering och urbanisering – en utveckling som stora delar av västvärlden genomgått i ett tidigare skede men som i sig inte nödvändigtvis hänger samman med något slags inneboende drag i västerländsk kultur som sedan exporteras ofiltrerade till andra delar av världen. De hänvisar här bl a till holländska studier som visat på samband mellan urbanisering och bulimiprevalens även i en europeisk kontext.

Artikeln finns att läsa här >

Mattias Strand, överläkare, Idun/Iris dagvårdsenheter och SCÄ FoU

Taggad ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: