Månadsarkiv: maj 2016

Fredagsläsning: ”Season of Birth Bias and Anorexia Nervosa: Results from an International Collaboration”

Thomas Wilmer Dewing

Thomas Wilmer Dewing, Summer (ca 1890)

Denna veckas fredagsartikel är skriven av den norska psykologen Eirin Winje med medarbetare och publicerades 2013 i International Journal of Eating Disorders. Winje har här, som en del av sin doktorsavhandling om eventuella samband mellan när på året en person är född och ätstörningsinsjuknande senare i livet, sammanställt data om anorexia nervosa från åtta olika länder utspridda över fyra världsdelar.

Man känner sedan tidigare till samband mellan när på året en person är född och t ex risken för insjuknande i schizofreni (högre risk för personer födda under vintermånaderna, vilket bl a har lett till spekulationer kring huruvida infektion av förkylningsvirus under tredje trimestern skulle kunna påverka risken). Tidigare studier på ätstörningsområdet har spretat åt olika håll. Flera studier har pekat på att personer födda under våren skulle löpa större risk för att insjukna i anorexia nervosa och att personer födda under hösten i högre grad skulle riskera att insjukna i bulimia nervosa. Andra studier har inte kunnat påvisa några sådana samband.

I en tidigare sammanställning från 2008 går Winje och hennes medförfattare igenom en rad teorier om varför personer födda på våren i större utsträckning skulle drabbas av anorexia nervosa. Översiktligt kan man urskilja två olika hypoteser. Den första förklaringsmodellen bygger på att lufttemperaturen vid befruktning – dvs under sommarmånaderna för personer som sedan föds på våren – är högre än annars. Detta skulle antas öka fruktbarheten hos kvinnor med ätstörningsproblematik, som under den kallare delen av året istället behöver använda så pass mycket energireserver till att hålla kroppstemperaturen uppe att det inte finns tillräckligt med energi kvar för att kroppen också ska klara av en graviditet. Dessa mödrars anlag för ätstörningssjukdom antas sedan föras vidare till barnet. Den andra hypotetiska förklaringsmodellen bygger istället på att exponeringen för solljus är högre under sommarmånaderna, vilket skulle kunna påverka fostret på olika sätt.

I Winjes översikt från 2008 dras slutsatsen att det tycks finnas ett faktiskt samband mellan att vara född på våren och att senare risk att insjukna i anorexia nervosa, men man konsterar också att underlaget är metodologiskt bristfälligt. I den senare, egna studien från 2013 är slutsatsen en annan: när man här har försökt kompensera för bristerna i tidigare forskning kan man inte längre se några samband mellan när på året en person är född och risken att drabbas av anorexia nervosa. Winje har här sammanställt data för 4045 kvinnor med anorexia nervosa från Norge, Sverige, Island, Storbritannien, USA, Australien, Brasilien och Argentina. Den geografiska spridningen är viktig, eftersom temperatur, solljusexponering etc under olika månader såklart varierar beroende på var på jordklotet man befinner sig. Dessa data jämfördes sedan med tillgängliga födelsedata för likvärdiga kontrollgrupper. Sammanfattningsvis kunde man inte påvisa några samband för något enda av de deltagande länderna. Artikelförfattarna går igenom olika statistiska brister i de olika tidigare studier som pekat på ett faktiskt samband – men några anledningar till att samtliga tidigare positiva studier visat just på ett samband mellan vårmånaderna och ätstörningar istället för ett mer slumpartat och spretande utfall, som man kanske skulle kunna förvänta sig utifrån diverse statistiska felkällor, tas tyvärr inte upp.

I ytterligare en studie från 2013 av samma forskargrupp ses heller inga samband mellan när på året en person är född och risken att senare utveckla bulimia nervosa. Detta forskningsunderlag är dock mindre och endast baserat på norska data.

Artikeln finns att läsa här!

Mattias Strand, överläkare, Idun/Iris dagvårdsenheter och FoU

Taggad ,

Fredagsläsning: ”Will the real vegetarian please stand up? An investigation of dietary restraint and eating disorder symptoms in vegetarians versus non-vegetarians”

Veg

Denna veckas fredagsartikeltips handlar om ätbeteenden hos vegetarianer och icke-vegetarianer. Studien publicerades 2012 i tidskriften Appetite. Frågan om vegetarianism blir ibland föremål för diskussion inom ätstörningsvården, eftersom det förekommer att patienter väljer att börja äta vegetariskt som en del av en restriktiv ätstörningssjukdom. Den tidigare forskningen på området har visat på blandade resultat. Vissa studier har påvisat högre återhållsamhet i fråga om mat hos vegetarianer medan andra studier tvärtom har sett tydligare tendenser till restriktivt ätande hos icke-vegetarianer. I några studier har man inte sett några skillnader alls mellan grupperna. Tolkningen av forskningsresultaten försvåras dock av att man oftast inte tydligt har definierat vad vegetarianism egentligen innebär. Vanligtvis har man i tidigare studier klumpat ihop veganer, ovo-, lakto- och lakto-ovovegatarianer och ”semivegetarianer” – dvs personer som t ex utesluter rött kött men äter fisk och/eller fågel – i en enda grupp som man sedan jämfört med icke-vegetarianer. I den aktuella studien har man därför varit noga med att skilja mellan dessa olika grupper för att kunna göra inbördes jämförelser.

Studien baseras på 564 amerikaners svar på olika skalor och formulär om kosthållning, återhållsamhet med maten, strävan efter smalhet osv. Det är viktigt att påpeka att det rör sig om en icke-klinisk population och att man i studien alltså inte mäter förekomsten av regelrätta ätstörningar. 55% av deltagarna var icke-vegetarianer, 15% semivegetarianer, 23% vegetarianer och 7% veganer; detta utgör den hittills största grupp semivegetarianer, vegetarianer och veganer som man studerat ur detta perspektiv. Resultaten visade, kanhända något överraskande, att gruppen semivegetarianer – alltså de som utesluter visst men inte allt kött – uppvisade mest återhållsamhet med maten och var som mest påverkbara av intryck i omgivningen kopplade till mat och ätande. Den grupp som uppvisade minst återhållsamhet var veganerna. När det specifikt gällde strävan efter smalhet såg dock resultaten delvis annorlunda ut: här skattade icke-vegetarianer högst, följt av veganer. Icke-vegetarianerna i studien hade dock ett något högre BMI, vilket kan ha påverkat. Artikelförfattarna spekulerar i huruvida resultaten i de tidigare studier som påvisat en överrepresentation av ätstörningsbeteenden hos vegetarianer kan ha påverkats av att olika sorters vegetarianer klumpats ihop så att även semivegetarianer, som ju här tycks uppvisa mer av ätstörningsbeteenden, oftast räknats till denna grupp.

Det finns flera anledningar att tolka resultaten med försiktighet. 77% av studiedeltagarna var män, majoriteten av dem var mellan 18 och 25 år gamla och hela 80% var vita, vilket alltsammans naturligtvis medför en lägre generaliserbarhet. Artikelförfattarna poängterar också att användet av enkäter kan ha inneburit att personer med mycket ätstörningsbeteenden i högre grad har valt att låta bli att svara.

En central fråga är såklart hur det kommer sig att just gruppen semivegetarianer skattar högre än de andra grupperna i fråga om ätstörningsbeteenden. Artikelförfattarna konstaterar att man till följd av studiens tvärsnittskaraktär inte kan dra några slutsatser om huruvida semivegetarianer på gruppnivå utesluter kött ur sin kost till följd av ätstörningstendenser eller om ätstörningstendenserna tvärtom uppkommer just som en effekt av att de uteslutit en grupp av födoämnen. Om det senare var fallet borde ju dock rimligen ”fullskaliga” vegetarianer och veganer besväras av än mer tankar av ätstörningskaraktär, vilket här inte tycks stämma. En hypotes kan vara att just semivegetarianer i högre grad utesluter rött kött av olika ”hälsorelaterade” skäl, t ex en vilja att gå ner i vikt, medan de som tar steget fullt ut och blir vegetarianer och veganer snarare tenderar att göra det av etiska skäl – ett antagande som får visst stöd i studien, även om det är etiska skäl som dominerar för alla tre grupperna.

Artikelförfattarna pekar också på att exempelvis ätstörningsskalan EDE-Q kan vara missvisande och leda till alltför höga skattningsvärden för personer som äter vegetarisk kost eller på annat sätt följer en särskild diet. För subskalan ”Ätbesvär” ingår t ex frågor om huruvida man följer särskilda regler för vad man äter, och det gör ju en vegetarian per definition utan att det behöver innebära ett ätstörningsbeteende. Tolkningen av EDE-Q och liknande skalor kan därför behöva modifieras för denna grupp. Såvitt jag kan se rör det sig endast om en enda fråga i EDE-Q som skulle beröras av detta och risken för dramatisk övertolkning i en klinisk kontext verkar således låg – men kanske kan det i viss mån leda till missvisande forskningsresultat.

Läs hela artikeln här >

Mattias Strand, överläkare, Idun/Iris dagvårdsenheter och SCÄ FoU

Taggad ,

SEDS vårmöte startar idag med tema ”känslor i fokus”

Känslor

Idag startar SEDS vårmöte som pågår under två fullspäckade dagar på Ingenjörshuset, City Conference Centre i Stockholm. SEDS står för Swedish Eating Disorder Society och är en intresseförening för personer som är professionellt verksamma inom ätstörningsområdet. Föreningen startade redan 1993 under namnet Svenska Anorexi och Bulimi Sällskapet (SABS) men ändrade sitt namn förra året.

Årets konferens går under temat känslor i fokus och bjuder på flera intressanta föreläsningar om hur vi inom vården arbetar med känslor och hur olika terapeutiska inriktningar skiljer sig åt i arbetet kring känslor. Läs mer om SEDS och konferensen på deras hemsida >

Taggad ,

Design med avsikt att underlätta för personer med ätstörningar

Anna Exjobb

Anna Sjöberg Wernerson har utformat bestick med intentionen att göra det lättare vid måltider för personer som har en ätstörning.

Imorgon öppnar årets examensutställning på Beckmans designhögskola i Stockholm som är en av landets främsta högskolor för utbildningar inom mode, form och visuell kommunikation.

Anna Sjöberg Wernerson studerar sista året på Beckmans formlinje och har som examensarbete utformat ett hjälpmedel i form av bestick med intentionen att underlätta vid måltider för personer med ätstörningar. Inför projektet har Anna varit hos oss på studiebesök för att lära sig mer om ätstörningar och hon har genom riksorganisationen Frisk & Fri intervjuat personer som tidigare haft en ätstörning.

Vi frågade Anna lite mer om hennes projekt:

Hej Anna, vad handlar dit examensarbete om?
-I mitt examensarbete har jag undersökt om man med hjälp av ett hjälpmedel kan underlätta matritualen för personer som har ätstörningar. Kan ett objekt ha inflytande på vårt psyke och förändra vårt beteende är något som jag är intresserad av. Design möter mental stimulans.

Hur fick du idén till projektet?
-Under tio år arbetade jag som modell och under den tiden levde jag i en kroppsfixerad miljö, vilket resulterade i ett komplicerat förhållande till mat. Min kropp och mat tog upp en stor del av mitt liv under dom åren och jag känner sorg för all tid och energi som gick förlorad. Genom mitt examensarbete har jag nu en chans att använda mig av mina egna erfarenheter  att skapa ett hjälpmedel för personer med ätstörningar och även använda den förlorade tiden till någonting positivt.

Vad har du gjort för arbeten tidigare?
-Beckmans formutbildning är väldigt bred och jag har gjort allt från produkter till rumsgestaltning. Några av projekten vi har gjort är b.la. möbler för Stockholms furniture fair i samarbete med IKEA, ett glasprojekt i samarbete med Svenskt Tenn, en utställning på Nobelmuseet samt produkter för Grandpa.

Se Annas bestick och 43 andra elevers examensarbeten på Beckmans examensutställning 2016 som pågår t. o. m den 25 maj. Läs mer här >

Läs mer om bestickserien ”Punctum” här > 

Taggad

Förmiddag på Norra Stationsgatan

Louise Högdahl och Karolin Lindberg

Idag träffar vi Louise Högdahl på KÄTS (Kunskapscentrum för ätstörningar) för att diskutera ett upplägg för en ny internetbehandling.

Taggad , ,

Fredagsläsning: ”The rise of eating disorders in Asia: a review”

Rotfrukter

Det är fredag igen och dags för ett nytt artikeltips, som denna vecka handlar om ätstörningar i en asiatisk kontext. Artikeln är skriven av de amerikanska forskarna Kathleen Pike och Patricia Dunne och publicerades 2015 i Journal of Eating Disorders.

Ätstörningssjukdom sågs länge som ett typiskt västerländskt fenomen. Bilden har sedan successivt förändrats de senaste decennierna i och med att forskningsdata visat att ätstörningar utgör ett växande problem även i en global kontext. Det har dock funnits en tendens att närma sig detta utökade perspektiv i termer av ”västerländsk påverkan” på andra delar av världen, så att ätstörningar ses som kulturbundna fenomen som uppkommer till följd av exempelvis spridningen av västerländska skönhetsideal och som sedan tar sig olika uttryck i olika kulturer. Denna bild ifrågasätts av Pike och Dunne, som menar att den utgör ett förenklat sätt att ta sig an problematiken.

Pike och Dunne pekar inledningsvis på Asiens enorma heterogenitet i fråga om både geografi, kultur, ekonomi osv och hänvisar till det talande faktum att benämningen ”asiatisk” avseende en förmodat urskiljbar befolkningsgrupp inte uppkom i Asien utan i västvärlden. På motsvarande sätt inleddes forskning på området ”ätstörningar i Asien” inte alls i Asien utan i Europa och USA, där man började studera immigranter och deras barn. Utöver enstaka fallstudier rapporterades ätstörningsproblematik dock knappt alls från asiatiska länder före 1990 – med undantag av Japan, där sjukdomarna först uppmärksammades på 1970-talet. Först vid millennieskiftet började ätstörningar ses som ett bekymmer i en bredare kontext i Asien, med förekomst initialt i Singapore, Hong Kong, Sydkorea och Taiwan. Den kan här noteras att spridningsordningen tydligt har överensstämt med den kraftiga ekonomiska utvecklingen i regionen: först på senare år har ätstörningssjukdom uppmärksammats i relativt sett fattigare länder som Thailand, Kina, Indien, Indonesien, Filippinerna, Kambodja, Burma, Laos och Vietnam. Skillnader mellan asiatiska och västerländska länder i fråga om sjukdomsprevalens, klinisk bild, förekomst av vikt- och kroppsmissnöje, bantning m.m. har minskat successivt.

Denna beskrivning kan vid första anblick tyckas stämma ganska väl överens med teorierna om exponering för västerländsk kultur och media som en bakomliggande faktor. Det finns också forskning från Singapore, Hong Kong, Fiji, Pakistan och Taiwan som visar på samband mellan grad av västerländska influenser och kroppsmissnöje. Inte minst Anne Beckers forskning på Fiji – där tv-mediet introducerades relativt sent, i slutet av 1990-talet – har visat på uppenbara tidssamband. Under tidigt 1990-tal rapporterades från Hong Kong också vad som tedde sig som en kulturbunden variant av anorexia nervosa, där de vanligtvis typiska symptomen viktfobi och förvrängd kroppsuppfattning inte förekom och där det restriktiva matintaget snarast tycktes motiveras utifrån magsmärtor och andra gastrointestinala besvär. Denna variant kom att kallas ”non-fat phobic anorexia nervosa”, men på senare år har förekomsten minskat och en mer konventionell sjukdomsbild har kommit att dominera även här.

Nya forskningsfynd från Sydkorea visar att ätstörningsprevalensen här tycks ha ökat så pass mycket att den nu är högre än i västvärlden. En studie där man jämförde ätstörningspatologi hos sydkoreanska kvinnor, koreansk-amerikanska kvinnor som vuxit upp i USA och sydkoreanska kvinnor som migrerat till USA inom de senaste sju åren visade en betydligt lägre förekomst av ätstörningar hos koreansk-amerikanska kvinnor jämfört med båda de andra grupperna. Trots att de sydkoreanska immigranterna i USA hade högre genomsnittligt BMI än gruppen sydkoreanska kvinnor i Sydkorea så var deras ätstörningsnivåer jämförbara, och deras skattningar i fråga om ackulturation till västerländska ideal hade inget samband med förekomsten av ätstörningar. Dessa resultat tycks alltså tala emot påverkan av västerländsk kultur som en universalförklaring till utvecklingen. Studier där man jämfört kinesiska, sydkoreanska och amerikanska kvinnor har på samma sätt påvisat en högre förekomst av ätstörningspatologi hos den sydkoreanska gruppen, följt av den kinesiska gruppen. I studier som jämfört thailändska kvinnor, asiatisk-australiensiska kvinnor och vita australiensiska kvinnor såg man en större förekomst av ätstörningar hos den thailändska gruppen jämfört med både de andra grupperna.

Pike och Dunne går i sin artikel land för land igenom vad forskningen kring ätstörningar visat och pekar på att det intet vis rör sig om en likformad utveckling. De menar att mycket av det inflytande som tillskrivits ”västernisering” av asiatiska länder i själva verket handlar om effekter av industrialisering och urbanisering – en utveckling som stora delar av västvärlden genomgått i ett tidigare skede men som i sig inte nödvändigtvis hänger samman med något slags inneboende drag i västerländsk kultur som sedan exporteras ofiltrerade till andra delar av världen. De hänvisar här bl a till holländska studier som visat på samband mellan urbanisering och bulimiprevalens även i en europeisk kontext.

Artikeln finns att läsa här >

Mattias Strand, överläkare, Idun/Iris dagvårdsenheter och SCÄ FoU

Taggad ,

Rapport från ICED 2016

san-franc

Varje år anordnar Academy for Eating Disorders (AED) den stora internationella konferensen om ätstörningar, International Conference on Eating Disorders (ICED), som besöks av forskare och kliniker från hela världen. ICED är den största konferensen på området där det senaste inom ätstörningar och forskning presenteras under flera dagar.

Förra veckan var det dags för årets konferens som den här gången hölls i San Francisco. Temat för årets konferens var ”Building bridges around the world” som syftar till att överbrygga klyftor mellan bl. a kulturer eller patientgrupper. Yvonne von Hausswolff-Juhlin som är enhetschef för SCÄ FoU var på plats och vi frågade henne vad hon tyckte om årets konferens:

Vad var bäst under ICED 2016?
-Det bästa med konferensen är bredden av utbudet, att det finns något för alla. Jag valde själv i år att följa ett medicinskt spår och deltog i föreläsningar och seminarier riktade mot läkare.

Märktes någon särskild trend under årets konferens?
-Jag upplevde inte en lika stark genomgående trend som föregående år. Men, mer stabilitet och insikt om vad vi inte kan och vad vi behöver tänka till över. Det var mycket fokus på BED (Binge Eating Disorder) och ARFID (Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder) om jag ska nämna något om en trend.

Finns det något som du tar med dig hem från ICED 2016?
-Ja, jag tar faktiskt med mig något hem i form av en CD-skiva med alla föreläsningar som alla på kliniken ska kunna ta del av!

Taggad , ,

Erik Hedman pratar hälsoångest och internetbehandling på vårens sista Onsdagsföreläsning

ErikHedman

Erik Hedman gästar vårens sista Onsdagsföreläsning på Stockholms centrum för ätstörningar

Forsknings- och utvecklingsenheten på Stockholms centrum för ätstörningar arrangerar varje termin egna föreläsningar på kliniken som vi kallar för Onsdagsföreläsningar. Föreläsningarna äger rum på onsdagseftermiddagar och gästas av spännande föreläsare som har en anknytning till ätstörningsbehandling, psykiatri eller forskning.

Erik Hedman är leg. psykolog, leg. psykoterapeut och docent i klinisk psykologi vid Karolinska Institutet. Till vardags arbetar han på Gustavsbergs vårdcentral och är bl. a ansvarig för forskningen som bedrivs där. Nu kommer han till vårens sista Onsdagsföreläsning för att prata om kognitiv beteendeterapi för hälsoångest med särskilt tillämpning av internetbaserade behandlingar.

Datum och tid:
Onsdagen den 11 maj klockan 15:00-16:30

Plats:
Föreläsningssalen Plan 1, Stockholms centrum för ätstörningar (Wollmar Yxkullsgatan 27B)

Anmälan:
Tidigare var Onsdagsföreläsningar endast till för personal på kliniken men nu finns även ett begränsat antal platser öppna för vårdgrannar. Om du arbetar inom vården och är intresserad av att gå kan du mejla till elisabeth.tidlund@sll.se för att anmäla dig till föreläsningarna.

Taggad ,

Fredagsläsning: ”Subjective Motives for Requesting In-Patient Treatment in Female with Anorexia Nervosa: A Qualitative Study”

Wuanita Smith

Wuanita Smith: ”Girl and her Friends Writing Letters” (ca 1905-07).

För några veckor sedan tipsade vi här på bloggen om en artikel om motivationsbedömningars vara och inte vara i behandlingen av ätstörningar, där det framkom att både patienter och behandlare är ganska dåliga på att göra realistiska förutsägningar kring motivationsgrad och förändringsbenägenhet. Trots detta är det såklart både viktigt och intressant att faktiskt ta reda på hur patienters tankar kring motivationsfaktorer ser ut. I den här veckans fredagsartikel, publicerad 2013 i PLoS One, har en forskargrupp i Frankrike tittat närmare på brev som patienter med ätstörningssjukdom skrivit med önskemål om inläggning vid en enhet för heldygnsvård. I breven beskriver patienterna sin sjukhistoria och vad som nu fått dem att vilja lägga in sig inom heldygnsvården. Det är välkänt, både utifrån kliniska erfarenheter och forskningsstudier, att patienter med ätstörning som en del av sin sjukdomsbild ofta är högst ambivalenta till att söka vård och att de kan dra sig extra mycket för just inläggning vid vårdavdelning, som ju vanligen utgör den mest intensiva och påtagliga behandlingsformen vid en ätstörning. Av den anledningen är det också intressant att ta reda på mer om vad som får patienter att faktiskt ta steget och be om denna hjälp.

I studien, där man alltså tittade på ”ansökningsbrev” till vårdavdelningen vid Saint-Annesjukhuset i Paris från 63 vuxna kvinnor med diagnosen anorexia nervosa, kunde man urskilja hur viljan att söka hjälp speglade en övergripande process av sjukdomsinsikt inom tre olika domäner. För det första angav patienterna att de inledningsvis upplevt en skön känsla av kontroll i och med ätstörningen, men att de nu förstått att det snarast kommit att röra sig om en total kontrollförlust över det egna ätandet. För det andra hade känslan av välmående som viktnedgången initialt medfört förbytts i ett stort lidande, vilket också bidrog till att de nu insåg att de behövde behandling. För det tredje hade patienterna tröttnat på de ständiga inre slitningarna mellan att vilja klara sig helt på egen hand och att söka hjälp, där anorexisjukdomen närmast kommit att utgöra en egen ambivalent identitet för dem. När de tre negativa domänerna blev alltför påtagliga tog patienterna slutligen steget att söka en mer intensiv vårdform. Artikelförfattarna pekar därför på just dessa teman som viktiga områden att lyfta i arbetet med att få patienter med ätstörningssjukdom att ta emot behandling.

Ni hittar artikeln här >

Mattias Strand Överläkare, Idun/Iris dagvårdsenheter och SCÄ FoU

Taggad ,