Fredagsläsning: ”The Myths of Motivation: Time for a Fresh Look at Some Recieved Wisdom in the Eating Disorders?”

Ilja Repin, Pråmdragare på Volga

Ilja Repin: ”Pråmdragare på Volga”

Den här veckans artikeltips tar upp frågan om behandlingsmotivation. Artikeln är skriven av engelsmannen Glenn Waller och publicerades 2012 i International Journal of Eating Disorders. Texten är uppdelad i två avsnitt, där den första delen är den mest intressanta ur ett forskningsperspektiv. Här går artikelförfattaren igenom vad han ser som myter om patientmotivation och gör en översikt av forskningslitteraturen på området för att se vilka påståenden som verkligen har stöd.

Alla som arbetar kliniskt med patienter med ätstörningsproblematik torde vara införstådda i vikten av att patienterna faktiskt kan uppbringa motivation till att engagera sig i behandlingen och att börja göra de förändringar som krävs för att bli av med sin sjukdom, trots att det ofta är ett svårt och jobbigt arbete. Waller menar dock att detta fokus på patientmotivation åtminstone delvis baseras på dåligt underbyggda påståenden av ”sunt förnuft”-karaktär som sällan ifrågasätts. En sådan myt är t ex att vi som behandlare överhuvudtaget kan göra adekvata bedömningar av patienters motivationsgrad. Forskning visar tvärtom att både patienter och behandlare är alltför emotionellt investerade för att kunna skatta motivation och förändringsbenägenhet på ett realistiskt vis – de som i studier bäst klarar detta är istället gruppen fristående bedömare. Waller pekar också på att det inte finns forskningsstöd för att dela in motivation i stadier på det vis som ofta görs. Även om det rent konceptuellt går att urskilja motivationsstadier så rör sig inte patienter mellan dem i någon given ordning, och det verkar generellt mer riktigt att prata om tillstånd (”states”) än stadier. Slutligen bemöter Waller påståendet att motivationshöjande insatser skulle vara effektiva som en del av behandlingen av ätstörningar. Forskningen ger här för det första endast låggradigt stöd för att dessa s k motivationshöjande insatser faktiskt höjer motivationen hos patienter med ätstörningar. De leder inte till lägre behandlingsbortfall och heller inte till bättre resultat av behandlingen, utom möjligen för patienter med hetsätningsstörning (där det dock är oklart om det är just ökad motivation som medierar sambandet mellan motivationsarbete och utfall).

Wallers slutsats är att motivationshöjande insatser inom ätstörningsbehandling inte har önskvärd effekt och istället riskerar att ske på bekostnad av sådant som faktiskt fungerar. Hans eget recept är mindre fokus på patienters utsagor om den egna motivationen och ökad betoning av det faktiska förändringsarbetet, där han menar att raska förändringar i behandlingens inledningsskede är den enda egentligt betydelsefulla indikatorn på motivationsgrad. Detta, menar han, måste också klargöras för patienterna i ett tidigt skede: vetskapen om vikten av att raskt komma igång med beteendeförändringar får inte bli en ”hemlighet” som behandlaren utvärderar patientens framsteg med utan ska användas som ett konkret redskap i behandlingen.

I artikelns andra del, som förvisso är intressant men inte forskningsförankrad på samma sätt som den inledande delen, presenterar Waller sin syn på hur man som kliniker bör arbeta med patienter som gång på gång ”fastnar” och inte kommer någonstans i sin behandling till följd av bristande motivation. Wallers slutsatser om vad motivation egentligen innebär medför här att han ser sviktande behandlingsengagemang som ett aktivt val från patientens sida, något som naturligtvis kan vara svårsmält även om man i övrigt delar hans syn. Ambivalens hör till sjukdomsbilden vid en ätstörning och vi vet att sjukdomen efter ett tag börjar leva sitt eget liv – att då hävda att svårigheten att göra förändringar i själva verket ska ses som ett aktivt val låter oundvikligen cyniskt. Waller å sin sida skulle antagligen hävda att det är en ännu mer cynisk inställning att inte förvänta sig aktivt agentskap hos patienter även då det gäller motivation till förändring, och han skriver uttryckligen att ett överdrivet fokus på empati riskerar att beröva patienten viktiga möjligheter till tillfrisknande. En central komponent i Wallers modell är här vad han kallar för disability training, vilket i korthet går ut på att vid sviktande behandlingsengagemang på ett uppriktigt och praktiskt inriktat sätt förbereda patienten på ett liv med en ätstörning med allt vad det innebär i fråga om inskränkningar i aktivitet och socialt liv – för att på så vis också möjliggöra för patienten att se konsekvenserna av sitt val och, enligt Wallers synsätt, välja annorlunda.

Ni hittar artikeln här >

Mattias Strand, överläkare vid Idun/Iris dagvårdsenheter och SCÄ FoU

Taggad ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: