Månadsarkiv: januari 2016

Fredagsläsning: ”Prevalence and correlates of bipolar disorders in patients with eating disorders”

Skriet

Edvard Munch: Skriet

I studien undersöks samsjuklighet av humörstörningar hos personer med ätstörningar mot en kontrollgrupp. Resultaten visar att patienter med ätstörningar hade högre rankning av depression och bipolär sjukdom. Patienterna med komorbiditet hade högre självmordsbenägenhet och  funktionsnedsättningar. Gruppen som lider av bipolära sjukdomar hade ökad risk för viktdysreglering och ett mer impulsivt beteende.

Läs artikeln här >

Eve Lishner Freud

Taggad ,

Utblick: Självvald inläggning för patienter med emotionellt instabil personlighetsproblematik

(c) Rosenstiel's; Supplied by The Public Catalogue Foundation

John Lavery: ”The First Wounded” (1915)

Sedan hösten 2014 pågår vid Stockholms centrum för ätstörningar ett projekt där patienter med ätstörningsproblematik för första gången erbjuds självvald inläggning som ett verktyg i behandlingen. Läs mer om detta här! SCÄ:s projekt är en del av ett större pilotprojekt inom Stockholms läns landsting där även Norra Stockholms Psykiatri och Psykiatri Södra Stockholm deltar – hos dem är det huvudsakligen patienter med långvarig psykossjukdom som är målgruppen. Samtliga dessa projekt utgår från en modell som använts inom psykiatrin i Norge i över tio års tid, och som vi tidigare översiktligt utvärderat här!

Nu i dagarna startar vid Norra Stockholms Psykiatri också ett projekt där patienter med emotionellt instabil personlighetsstörning kommer att erbjudas självvald inläggning. Läs mer här! Ansvariga för forskningen i detta projekt är docent Kent-Inge Perseius vid Röda korsets Högskola och docent Lena Flyckt vid Karolinska Institutet. Det koncept av självvald inläggning som här kommer att erbjudas utgår från en holländsk modell, som skiljer sig något från den norska metodiken. Även i Skåne pågår nu ett projekt där man erbjuder patienter med självskadebeteende självvald inläggning enligt holländsk modell som ni kan höra mer om här! Den holländska modellen har huvudsakligen riktats till patienter med emotionellt instabil personlighetsstörning. (Värt att notera är här att just självskadebeteende kan ingå som en del i en emotionellt instabil personlighetsstörning, även om det inte behöver göra det. Majoriteten av alla personer med självskadebeteende har heller inte en emotionellt instabil personlighetsstörning, även om diagnosgruppen kan utgöra en betydelsefull subgrupp.) Det har för patientgruppen med emotionellt instabil personlighetsstörning visat sig att akut, icke-planerad inläggning inom slutenvården har ett högst begränsat värde och inte sällan huvudsakligen negativa konsekvenser, med risk för regression, upprepade inläggningar och långsiktigt status quo avseende den suicidala ideation som ofta är anledningen till den akuta inläggningen. I Holland finns sedan ungefär tio år en lång rad olika modeller för hur man genom ökat patientinflytande kan komma runt denna problematik och göra slutenvårdsepisoderna mer konstruktiva för dessa patienter; det har i forskningsmaterial angivits att det i så gott som varje holländsk stad finns ett dylikt upplägg men dessvärre är endast ett mycket litet fåtal av dessa modeller närmare beskrivna och utvärderade vetenskapligt.

Den holländska varianten av Brief Admission (BA), dvs kortare inläggning, som man utgår ifrån i de aktuella projekten är utvärderad i en studie med totalt 17 patienter med emotionellt instabil personlighetsstörning vid en stor psykiatrisk klinik i östra delen av Nederländerna (Helleman et al, 2014). Den aktuella BA-modellen såg ut på följande vis: På initiativ av patientens behandlingskontakt gjorde man tillsammans med patienten och en sjuksköterska från slutenvården i förväg upp en behandlingsplan med mål för BA-upplägget, överenskommen maxfrekvens (t ex en gång per månad), tillåten inläggningslängd (mellan ett och tre dygn per BA-tillfälle), medicineringsregim, önskat förhållningssätt från vårdpersonalens sida vid inläggning, specificering av villkor för eventuell utskrivning i förtid, regler avseende sådant som alkoholbruk, självskada osv. Patienten kunde sedan be om inläggning i form av BA enligt denna plan genom att under kontorstid kontakta sin ordinarie behandlare eller utanför kontorstid ringa till slutenvården, och hen skulle då erbjudas inläggning när en ledig plats fanns. När patienten kom till avdelningen träffade hen endast en sjuksköterska som diskuterade de specifika målen med inläggningen och andra praktiska spörsmål. Det övergripande målet med BA-modellen var att förebygga självskada och suicid samt att hjälpa patienten att återta kontrollen; andra mål var att undvika långa slutenvårdsperioder och att förebygga drop-out från öppenvårdsbehandling.
I patientintervjuer framkom att studiedeltagarna var mycket nöjda med utformandet av en individuell behandlingsplan tillsammans med öppenvårdsbehandlaren och slutenvårdssjuksköterskan. Man uppmärksammade också vikten av att denna plan regelbundet följdes upp, eftersom patientbehoven varierade inte bara från person till person utan också över tid så att annat upplägg kunde bli aktuellt. Patienterna upplevde att det viktigaste kortsiktiga BA-målet var att komma till rätta med akut kontrollförlust och att förebygga självskada eller suicid. Andra rapporterade mål på kort sikt var att minska ”tankekaos” och på så sätt återfå överblicken över tankar och känslor samt att kunna fortsätta med pågående psykoterapeutisk behandling i öppenvården. Avseende negativa aspekter beskrev patienterna hur svårt det kunde vara att faktiskt kontakta avdelningen när de mådde som sämst: ofta kom det försämrade måendet över dem hastigt vilket gjorde det svårt att ringa i tid. I fråga om de konkreta BA-episoderna värdesatte patienterna det inledande samtalet med avdelningssjuksköterskan högt; inte minst själva förtroligheten i ett sådant samtal kunde hjälpa dem i den akuta krissituationen. Patienterna redogjorde dock ofta för att det var svårt att själva ta initiativ och sortera bland sina tankar i inskrivningssamtalet och de uppskattade således när sjuksköterskan var aktiv och utforskande i samtalssituationen; även under den fortsatta avdelningsvistelsen var detta av stor betydelse. Eftersom rädsla för avvisande ofta är en central del i en emotionellt instabil personlighetsstörningsproblematik var sjuksköterskans bemötande här oerhört viktigt för dem. Det kunde i detta vara till hjälp att avformalisera samtalssituationen, t ex genom att prata i samband med fika eller promenad. Vid de tillfällen då patienterna istället upplevde att sjuksköterskan var alltför upptagen, svårtillgänglig eller t o m avvisande under BA-episoden upplevdes detta som tydligt negativt och destruktivt och det bidrog enligt patienterna inte sällan till ytterligare försämring. En annan aspekt som kunde upplevas som negativ var att de rum som var avsatta för BA-patienterna i detta fall låg avsides på avdelningen, vilket tenderade att spä på känslor av ensamhet och övergivenhet.
Vidare uppskattade patienterna den möjlighet att ta ett steg tillbaka och få respit från en påfrestande vardag som BA-upplägget innebar, för att istället kunna få hjälp att vila och skapa struktur i tillvaron. Inte minst upplevdes möjligheten att få sova ordentligt som positiv. Trevliga, distraherande aktiviteter hjälpta patienterna att under avdelningsvistelsen fokusera på annat än det dåliga måendet och avdelningens tydliga struktur med schema för måltider, fika osv stöttade dem i att återta kontrollen över tillvaron. Ett bekymmer var dock att patienterna inte sällan kände varandra från tidigare vårdsammanhang och det fanns därmed en risk att de också engagerade sig alltför mycket i varandras mående och vård, vilket i slutänden upplevdes som negativt av dem själva. Samtidigt kunde det delvis vara till hjälp att omge sig med andra som upplevde likartade svårigheter och bättre kunde leva sig in i deras reaktioner på påfrestningar. BA-modellen som sådan med en hög grad av självbestämmande i fråga om inläggning upplevdes av patienterna som en trygghet. Vetskapen om att kunna få hjälp i form av inläggning när de själva ansåg att det behövdes var till stöd i vardagen och ökade patienternas känsla av säkerhet.

Denna kvalitativa studie är egentligen den enda som finns att tillgå om just denna modell, vilket också bekräftats vid personlig kontakt med artikelförfattaren Marjolein Helleman – inte heller i holländsk fackpress tycks det finns någon utvärdering av konceptet, vilket kan förefalla märkligt med tanke på hur utbrett det verkar vara. (I Koekkoek et al, 2010 beskrivs en radikalt annorlunda holländsk BA-modell där man erbjudit fasta kortare inläggningsperioder utspritt under året beräknat utifrån tidigare vårdbehov.) Som synes kretsar studieresultaten ovan i mångt och mycket kring generella faktorer att väga in för att åstadkomma en konstruktiv avdelningsvistelse överlag och inte så mycket kring självvald inläggning specifikt. Inga kvantitativa resultat avseende t ex förändrad vårdkonsumtion finns heller att tillgå för den holländska modellen. De pågående svenska studierna kommer därför vara av stort värde för att öka kunskapen om självvald inläggning.

Mattias Strand, Överläkare vid dagvårdsenheterna på Stockholms centrum för ätstörningar och SCÄ FoU

Taggad ,

Intervju med Cindy Bulik i tidskriften Medicinsk vetenskap

cynthia-bulik-webb

Cindy Bulik. Foto: Martin Stenmark/Medicinsk Vetenskap

Karolinska Institutets tidskrift Medicinsk vetenskap intervjuade förra året vår samarbetspartner professor Cindy Bulik vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik om hennes forskning och drivkrafterna bakom.

KI har nu lagt upp intervjun i sin helhet på sin hemsida, ta del av den här >

Taggad ,

Planeringsdag på Tändstickspalatset

Idag har SCÄ FoU planeringsdag på Tändstickspalatset. Vi planerar för året och diskuterar hur vi kan bli ännu bättre på att implementera forskning och utveckling på Stockholms centrum för ätstörningar. Här kommer lite bilder från dagen:

   

  

  

  

Taggad ,

När musiken blir viktigare än maten, kroppen och ångesten

Hanna Kihlander

Hanna Kihlander

Hanna Kihlander är beteendevetare och arbetar till vardags som pressansvarig för Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar. Hon har själv haft ätstörningar under sin uppväxt och är författare till boken ”Varje dag har vi en liten tävling” som handlar om anorexia. Hanna är även DJ och gör elektronisk musik under namnet Acute Onset tillsammans med Johan Söderling.

Vi pratade med Hanna om Frisk & Fris arbete men också om vilken betydelse musiken har haft för henne när hon själv var sjuk.

Hej Hanna! Berätta först lite om  Frisk & Fri. Vad är ert huvudsakliga uppdrag?
 -Vårt syfte och verksamhet bygger på att sprida information och genomföra aktiviteter för att stödja personer med ätstörningar och deras närstående, arbeta förebyggande inom området och påverka för bättre vård. Vi vill fylla det behov som vi själva hade och som vi i vissa fall saknade när vi behövde det som mest (eftersom flera av oss som engagerar sig i föreningen har egen erfarenhet). Just nu finns vi på 18 olika orter runt om i landet och vi har ca. 2600 medlemmar.

Hur startade föreningen?
 -Föreningen startade 1983 och hette då Anorexi/Bulimi-Kontakt. Det var en kvinna vid namn Madeleine Mesterton som startade föreningen, då hon såg ett behov av att drabbade och närstående skulle kunna höra av sig och prata om sina upplevelser.

Hur kom det sig att du själv började engagera dig i Frisk & Fri?
 -Jag började engagera mig ideellt i Frisk & Fri (dåvarande ABK) runt 2007. Då hade jag själv varit frisk och fri tillräckligt länge för att känna att jag kunde bidra med något. De första två åren av mitt eget tillfrisknande ville jag inte ha någonting med ätstörningar att göra alls, men 2007 släpptes min bok om anorexi och i samband med det kontaktade jag Frisk & Fri.

Har alla som arbetar med Frisk & Fri egna erfarenheter av ätstörningar?
 -Nej, alla har inte egen erfarenhet men de allra flesta har egen erfarenhet antingen som drabbad eller närstående. Det finns flera som engagerar sig hos oss för att de tycker att ätstörningar är en viktig fråga, utan att ha egen erfarenhet. För att leda grupper och träffar krävs dock egen erfarenhet.

Har du några konkreta tips eller råd att ge till drabbade och anhöriga där ute?
 -Det är alltid lite klurigt med konkreta tips då varje människas situation ser så olika ut. Det rådet jag kan ge till närstående är att de ska ta hand om sig själva. Försöka sätta gränser, göra saker de mår bra av själva, inte låta ätstörningen styra mer än den redan gör samt att ta emot eget stöd. Det viktigaste jag vill säga till drabbade är att det går att bli frisk och fri. Vi har 200 volontärer som arbetar för oss som alla numera är friska och fria. Ingen kommer dock göra dig frisk, det måste vara ett samarbete mellan dig och vården.

Förutom ditt arbete med Frisk & Fri är du även DJ och gör egen musik sedan många år tillbaka. Vilken betydelse har musiken haft för dig under din tid som sjuk och när du kämpade mot ett tillfrisknande?
 -Musiken betydde allt för mig! Det kunde på en väldigt konkret nivå handla om att jag var tvungen att äta så jag skulle överleva att Sigur Rós skulle släppa ett nytt album, till att en konsert kunde hjälpa mig att se att det finns ett ljus. När jag började gå mot det friska och fick dj-spelningar ute var det viktigt för mig att göra det bra, och jag kunde helt enkelt inte göra det bra om jag hade näringsbrist. Jag lyckades till slut ändra fokus, musiken blev viktigare än maten, kroppen, träningen och ångesten.

Vad fick dig att fastna för just elektronisk musik tror du?
 -Det är en bra fråga. Vad får en att fastna för någonting alls? Jag har två äldre bröder, den ena var hårdrockare och den andra synthare när vi var barn. Det bara hände något i mig när jag hörde djupa synthar via min bror Henrik. Det var magiskt, spännande och nytt. Sedan var jag förlorad.

Slutligen, vad händer under 2016 för Frisk & Fri?
 -Frisk & Fri drar under 2016 igång ett stort samarbete med idrotten för en tryggare träningsmiljö. Det möjliggörs från vårt håll genom bidrag från Postkodstiftelsen. Vi fortsätter också med kurser i ATT ÄTA – mindfulness för kropp och knopp runt om i landet. Vi kommer även ha ett tajtare samarbete med KÄTS för att komplettera den egna erfarenheten med evidens. Vi startar upp ett forskningsarbete med KÄTS gällande vårt förebyggande arbete Uppdrag: Självkänsla.

Läs mer om Frisk & Fri på deras hemsida. Hannas musik hittar du på Soundcloud och på Spotify.

Representanter från Frisk & Fri kommer även hålla till på Stockholms centrum för ätstörningar under våren. Se kommande tider på vår hemsida.

Taggad , ,

Fredagsläsning: ”Weighing patients within cognitive-behavioural therapy for eating disorders: How, when and why”

våg

Idag tipsar jag om en rewiev-artikel som handlar om variabiliteten som förekommer när det kommer till vägning av patienter som en del av psykologisk terapi.

Ni hittar den här >

Eve Lishner Freud

Taggad ,

Hur börjar jag forska?

WorldNeurosurgery2012

Jag får ofta frågan ”men hur börjar jag forska?” och det finns naturligtvis flera olika svar på den frågan. Själv blev jag näst intill besatt av forskning under läkarutbildningen då jag genomförde ett projekt under Stephan Rössner. Det i sin tur öppnade upp för flera andra projekt och det ena ledde till det andra och här är jag nu som Enhetschef & Docent på SCÄ FoU några år senare.

Ibland är ingångsvägen helt enkelt att våga hoppa på ett projekt när någon forskare behöver hjälp i ett projekt eller studie. Ett annat alternativ är att du själv har en intressant idé (teori) som du vill utforska vidare. Då måste du oftast först träffa och övertyga en handledare om att din idé är bra och det finns ett värde att satsa och söka pengar.

På SCÄ är alla medarbetare välkomna till oss med sina idéer så hjälper vi till att diskutera frågeställning och om ett genomförande kan vara aktuellt. Det är inte alltid en idé blir till ett projekt så klart men det vet man ju aldrig om man inte vågar prova sin idé!

Kliniken har också 20% forskningstid att söka för varje år och då gäller det att ha en idé och en projektplan. Vi hjälper gärna till med formuleringar i en projektplan och diskuterar vad den behöver innehålla. Läs gärna intervju med tidigare sökande Mattias Strand och Maiken Fjelkegård.

Yvonne von Hausswolff-Juhlin, Enhetschef och Docent

Taggad , , ,

Kliniskt utvecklingsarbete på SCÄ:s barn- och ungdomsenheter

Families

Det hela startade som ett par vetenskapliga seminarier med två deltagare från var och en av SCÄ:s tre barn- och ungdomsenheter (Mobila familjeenheten, Mottagningen för barn och ungdom och Familjevårdsavdelningen) och har utvecklats till ett systematiskt kliniskt utvecklingsarbete, som snart går in på sitt tredje år. Den frågeställning som utkristalliserade sig efter seminarierna var: Vilka patienter/familjer är riktigt svåra att ha i behandling? Hur kan vi tidigt identifiera dem?

Gruppen hade många erfarenheter och idéer kring problematiken, men vi upptäckte snart att vi egentligen inte visste särskilt mycket och att forskningslitteraturen inte heller hade särskilt mycket att erbjuda. Vi bestämde oss då för att ta reda på litet mera med hjälp av den kunskapskälla som patientjournalerna är. Gruppdeltagarna valde gemensamt ut 21 ”svåra” och 21 ”normala” familjer som påbörjade behandling under 2011/12. De ”svåra” familjerna definierades genom att 1) antingen patienten eller föräldrar uppvisade allvarlig psykiatrisk sjuklighet och/eller relationsproblem, eller 2) familjen karaktäriserades av misstro mot eller svårigheter att knyta an till vården. Familjegrupperna jämfördes sedan med hjälp av en systematisk retrospektiv journalgenomgång. De ”svåra” familjerna hade konsumerat signifikant mera vård i flera avseenden. De hade också varit ”besvärligare” under behandlingen, genom att t.ex. oftare ställa in eller utebli från besök eller genom att kräva särbehandling. Slutligen var deras behandlingsresultat sämre än de ”normala” familjernas. Dessa resultat presenterades på Nordiska ätstörningskongressen 2014.

Trots att denna första undersökning inte har något starkt vetenskapligt värde gav den oss ändå tillräckligt stöd för våra idéer för att vi skulle gå vidare. Resultaten presenterades för SCÄ:s utvecklingsråd, tillsammans med ett antal förslag på hur vården kunde utvecklas för att bättre möta dessa familjers behov. Det beslutades där att vi skulle gå vidare med att dels undersöka hur vanliga de svåra” familjerna egentligen är på SCÄ, dels försöka ta fram mera ”objektiva” sätt att identifiera dem. Sagt och gjort, vi identifierade 217 patienter under 18 år som gjort nybesök och ytterligare minst fyra besök på SCÄ under 2014. En ny retrospektiv journalgenomgång gjordes därefter för att identifiera de ”svåra” familjerna. Totalt 78 (36 %) av familjerna bedömdes som ”svåra”. Av dessa tillhörde 50 (23 %) familjer kategorin svår psykiatrisk sjuklighet/relationsproblem, sju (3 %) familjer kategorin anknytningssvårigheter och 21 (9 %) familjer tillhörde båda kategorierna. Vi har också tagit fram ett enkelt instrument för bedömning av de viktiga aspekterna hos ”svåra” familjer.
Arbetet går till våren vidare med nästa moment, som handlar om att intervjua ett antal familjer och kvalitativt bearbeta deras svar för att bättre förstå deras behov och hur vi bör bemöta och behandla dem. Målet för utvecklingsarbetet är att få ett stabilt underlag för att kunna utforma och föreslå förbättringar i relevanta vårdprocesser.

Arbetsgruppen består av: Katarina Elf, Eva Ernefors, Maiken Fjelkegård, Carl Lund, Claes Norring, Christina Rydell Malmqvist & Elisabeth Villegas Tapia

Claes Norring, adjungerad professor på SCÄ FoU

Taggad , , ,

Fredagsläsning: ”Secure Body Attachment and the Prevention of Eating Disorders: A Case Application”

Gustav Kimt

Gustav Kimt: ”Mother and child”

Dagens artikel handlar om sambandet mellan anknytning mellan mor-dotter och ätstörningar.

Ni hittar den här >

Eve Lishner Freud