Evidensbaserad handledning: Intervju med familjeterapeut Raymond Valdés

raymond

Raymond Valdés

Raymond Valdes är legitimerad psykoterapeut och familjeterapeut vid Mottagningen för barn och ungdomar vid Stockholms centrum för ätstörningar. Nu till sommaren avslutar Raymond en tvåårig handledar- och lärarutbildning i psykoterapi vid Kompetenscentrum för psykoterapi. Som ett av examinationsmomenten har han under våren hållit en studentförläsning på temat ”evidensbaserad handledning”. Vi pratade med Raymond om vad han fann i sitt arbete med föreläsningen och vad man egentligen vet om evidens kring handledning.

Hej Raymond! Berätta, hur kom det sig att du föreläste på just detta ämne?
 -Det var inom ramen för ett av flera examensområden i utbildningen, nämligen högskolepedagogik. Uppgiften var att sätta sig in i ett ämne som rör handledning och sedan göra en lektionsplan där syfte, referenser, upplägg och mål – dvs vilken kunskap det hela skulle generera hos åhörarna – skulle framgå. Det var alltså lite bredare än att bara hålla själva föreläsningen. Ämnena slumpades ut bland kursdeltagarna och mitt ämne blev just ”evidensbaserad handledning”.

Det låter nästan som ett lite amerikanskt upplägg – att man blir tilldelad ett ämne och så har man en timme på sig att leta information i skolbiblioteket och förbereda ett föredrag.
 -Ja, men här fick jag nästan två månader på mig att arbeta med föreläsningen. Man kan väl säga så här: det var definitivt inte det ämne jag själv skulle ha valt, men det tror jag var ganska bra. Det var ju också syftet med examinationen: att det skulle vara lärorikt.

Så vad kom du fram till? Vad finns det för evidens i fråga om handledning?
 -Det var väldigt lärorikt men också lite upprörande, för i slutänden så visade det sig att det finns förvånansvärt lite forskning kring effekter av klinisk handledning. Idag pratar man mycket om det man kallar ”kombinationsmodeller” och ”andra generationens handledningsmodeller”, men många av dessa handledningsmodeller tycks ha svårt att fånga komplexiteten i den kliniska vardagen. Det handlar inte bara om själva hantverket utan också om att handledningen ju ges i ett sammanhang och med ett syfte. Det finns en i handledningskretsar ganska känd forskare vid namn Derek Milne som arbetar vid universitet i Newcastle och som har skrivit mycket just om frågor som ”hur vet vi att handledning fungerar?” och ”vad fungerar i så fall?” – honom har jag haft en del mejlkontakt med i mitt arbete med föreläsningen. Milne och andra har försökt att sammanstråla och integrera den kunskap som finns till en mer generisk handledningsmodell som de kallar ”Evidence-Based Clinical Supervision”, EBCS. Tanken är där att EBCS ska vara tillämpbart inom alla psykoterapimetoder, dvs att det inte är någon egentlig skillnad i hur handledaren ska göra oavsett om det handlar om psykodynamisk terapi, KBT, interpersonell terapi, familjeterapi osv. Teknikerna man lär ut kan naturligtvis skilja sig åt men handledarens uppdrag att underlätta lärande är ändå detsamma. När man sedan har jämfört EBCS med exempelvis ”vanlig” KBT-handledning så har man sett stora skillnader i utfall till EBCS-modellens fördel. Ett inslag i detta är t ex upplevelsebaserad handledning och upplevelsebaserat lärande, som har visat sig vara mer framgångsrikt än annat lärande. Hur tillägnar man sig egentligen kunskap? Jo, klimatet ska naturligtvis vara tryggt men det måste också finnas något lite utmanande i situationen, en anspänning, något lite jobbigt rentav – för annars lär man sig inget. Den där balansgången kan se lite olika ut för olika människor så det behöver man som handledare bedöma och anpassa. Sen ska man heller inte glömma betydelsen av alliansen mellan handledaren och den handledde.

På så vis att deras allians i sin tur påverkar klientens utfall?
 -Både klientens utfall och utfallet i hur väl den handledde kan tillgodogöra sig handledningen. Psykoterapiforskarna Jeremy Safran och Christopher Muran har gjort en stor studie på över 700 psykologstudenter där man bl a tittat på anknytningsmönster i inlärnings- och handledarrelationer, och resultaten visade att det var just alliansen som var den viktigaste faktorn i huruvida handledningen uppfattades som ”trygg” eller inte.

Tidigare kallades handledarutbildningen i psykoterapi ibland för ”steg 3” i psykoterapiutbildning, men det låter inte som en självklarhet att en skicklig psykoterapeut också skulle vara en skicklig handledare.
 -Nej, så kan man säga. Det kan såklart vara viktigt att vara en bra utövare av psykoterapiyrket men även om man är det så säger det ingenting om huruvida man kommer vara bra på att handleda. Den handledde går inte i psykoterapi, den är där för att lära sig och handledaren ska underlätta lärandeprocessen. Handledning ska ses som en egen specialitet, på samma sätt som psykoterapi är en egen specialitet. Det verkar vara en enorm skillnad mellan vad man får lära sig på handledarutbildningarna idag jämfört med för 15 år sedan, då man var mer upptagen med att bli en ännu bättre psykoterapeut som kunde lära andra själva psykoterapihantverket. Idag är det mer fokus på pedagogik. Dessutom behöver man ta hänsyn till många fler nivåer och parallella skeenden när det gäller psykoterapihandledning. Den handledde har ju en patient som den så att säga tar med sig in i rummet och diskuterar – så det är en relation som finns i handledningsrummet. Nästa relation är den mellan handledaren och den handledde. Sen har vi i grupphandledning ytterligare en nivå, dvs gruppens inbördes relationer som också behöver hanteras av handledaren så att man skapar ett utvecklande klimat och bra feedbacksystem. En faktor som Derek Milne har tittat på är just vikten av att uppmärksamma gruppklimat och grupprelationer – att inte göra det som handledare är helt enkelt oansvarigt, det har alldeles för stor betydelse för hur de som handleds faktiskt kan tillgodogöra sig handledningen. Klimat och relationer i gruppen måste i detta sammanhang också vägas samman med uppdrag och kontext. Det tror jag de flesta av oss egentligen instinktivt vet och tycker, men det har Milne alltså kunnat belägga i sina studier.

Men det behövs mer forskning gissar jag?
 -Jo, och det är på gång. Sedan 1994 har det publicerats 233 studier om handledning och framför allt under 2000-talet har det skett en stark expansion inom fältet. Idag kommer dessutom mer forskning om handledning från Europa än från USA, så det har blivit en sorts skifte under 00-talet. Tidigare har man i USA varit mer drivande i handledningsforskningen men nu publiceras det faktiskt fler artiklar på ämnet av forskare från Europa än från USA. Det verkar också se ganska olika ut i olika länder vad gäller handledning. I Sverige är ju t ex grupphandledning väldigt vanligt men när jag har mejlat med Derek Milne har det visat sig att det tydligen inte alls är lika vanligt i Storbritannien. När det gäller USA tillkommer dessutom en annan juridisk praxis så att handledaren också har vad som kallas för ”ansvar för tredje person”, dvs ett ansvar för den handleddes klient, och där har det varit en massa juridiska tvistemål kring detta handledaransvar. Men ja, det kommer mer och mer internationell forskning på området.

Vad händer för din del nu när du är klar med handledar- och lärarutbildningen? Hur kommer du att arbeta med handledning framöver
 -Jag är ju redan idag lärare och handledare på en basutbildning i familjeterapi vid Kunskapscentrum för psykoterapi som pågår fram till 2016 – och där har jag såklart också lärt mig mycket. I det arbetet har utbildningen medfört att jag och en kollega nu har en hel del nya idéer om hur vi ska göra inför nästa kurs.

”Jag skulle också vilja påstå att MFT – åtminstone för mig och utifrån den utbildning jag nu har gått – inte bara ska ses som en specifik psykoterapibehandling utan också som en övergripande form där man sedan innehållsmässigt skulle kunna integrera ytterligare tekniker. Jag tänker mig att man t ex kan blanda pedagogiska och familjeterapeutiska interventioner med mentaliseringsinslag, DBT-tekniker osv utan att det innebär någon motsättning.”

Du har också varit involverad i utvärdering och forskning om multifamiljeterapi, MFT, här vid Stockholms centrum för ätstörningar. Hur ser det arbetet ut just nu?
 -Vi i MFT-gruppen vid SCÄ har fortlöpande arbetat med klinisk utvärdering av modellen, bl a i samråd med professor Ivan Eisler vid Kings College i London, och vi har kunnat göra en god kvalitetssäkring. Enligt Ivan Eisler, som besökte SCÄ senast i höstas, så ser våra resultat väldigt bra ut även i internationell jämförelse – och då ska man tänka på att MFT hos oss framför allt har riktat sig till den grupp man kallar för ”non-compliers”, dvs patienter och familjer som på något vis har kört fast i behandlingen och som inte kommer vidare, som inte förbättras. Så det är ju kul att se att MFT verkar kunna hjälpa dem. Det som är på gång nu är att vi arbetar med en mer intensiv femdagarsmodell av MFT som FoU-enheten kommer att utvärdera, där Ivan Eisler också har bidragit med spännande idéer. Nu har Ivan precis skrivit en artikel som handlar just om intensiv familjeterapi och intensiv familjeterapi med MFT, så det är helt klart ett ämne som ligger i tiden. Jag skulle också vilja påstå att MFT – åtminstone för mig och utifrån den utbildning jag nu har gått – inte bara ska ses som en specifik psykoterapibehandling utan också som en övergripande form där man sedan innehållsmässigt skulle kunna integrera ytterligare tekniker. Jag tänker mig att man t ex kan blanda pedagogiska och familjeterapeutiska interventioner med mentaliseringsinslag, DBT-tekniker osv utan att det innebär någon motsättning. MFT blir då ett slags paraply under vilket man kan få väldigt mycket gjort med familjerna på förhållandevis kort tid.

Taggad , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: