Månadsarkiv: juni 2015

Eating Disorders släpper specialnummer om familjeterapi

eating-disorders-journal

Claes Norring tipsar om ett specialnummer om familjeterapi av den vetenskapliga tidskriften ”Eating Disorders”. (Medarbetare på Stockholms centrum för ätstörningar kommer åt tidskriften och alla artiklar kostnadsfritt på intranätet)

Här följer länkar till samtliga artiklar:

  1. An Introduction to the Special Issue on Innovations in Family Therapy for Eating Disorders
    Murray,; Anderson,
    Eating Disorders (ISSN: 1064-0266); Volume 23, No. 4, pp. 279-280(2); 8 August 2015
    Routledge
  2. Dissemination and Implementation of Manualized Family-Based Treatment: A Systematic Review
    Couturier,; Kimber,
    Eating Disorders (ISSN: 1064-0266); Volume 23, No. 4, pp. 281-290(10); 8 August 2015
    Routledge
  3. Whos in the Room? A Parent-Focused Family Therapy for Adolescent Anorexia Nervosa
    Hughes,; Sawyer,; Loeb,; Le Grange,
    Eating Disorders (ISSN: 1064-0266); Volume 23, No. 4, pp. 291-301(11); 8 August 2015
    Routledge
  4. Adapting Family-Based Treatment for Adolescent Anorexia Nervosa Across Higher Levels of Patient Care
    Murray,; Anderson,; Rockwell,; Griffiths,; Le Grange,; Kaye,
    Eating Disorders (ISSN: 1064-0266); Volume 23, No. 4, pp. 302-314(13); 8 August 2015
    Routledge
  5. A Brief, Intensive Application of Multi-Family-Based Treatment for Eating Disorders
    Knatz,; Murray,; Matheson,; Boutelle,; Rockwell,; Eisler,; Kaye,
    Eating Disorders (ISSN: 1064-0266); Volume 23, No. 4, pp. 315-324(10); 8 August 2015
    Routledge
  6. The Integration of Family-Based Treatment and Dialectical Behavior Therapy for Adolescent Bulimia Nervosa: Philosophical and Practical Considerations
    Anderson,; Murray,; Ramirez,; Rockwell,; Le Grange,; Kaye,
    Eating Disorders (ISSN: 1064-0266); Volume 23, No. 4, pp. 325-335(11); 8 August 2015
    Routledge
  7. Integrating Family-Based Treatment and Dialectical Behavior Therapy for Adolescent Bulimia Nervosa: Preliminary Outcomes of an Open Pilot Trial
    Murray,; Anderson,; Cusack,; Nakamura,; Rockwell,; Griffiths,; Kaye,
    Eating Disorders (ISSN: 1064-0266); Volume 23, No. 4, pp. 336-344(9); 8 August 2015
    Routledge
  8. Multi-Family Therapy for Bulimia Nervosa in Adolescence
    Stewart,; Voulgari,; Eisler,; Hunt,; Simic,
    Eating Disorders (ISSN: 1064-0266); Volume 23, No. 4, pp. 345-355(11); 8 August 2015
    Routledge
  9. Couple-Based Interventions for Adults With Eating Disorders
    Kirby,; Runfola,; Fischer,; Baucom,; Bulik,
    Eating Disorders (ISSN: 1064-0266); Volume 23, No. 4, pp. 356-365(10); 8 August 2015
    Routledge
  10. Collaborative Care: The New Maudsley Model
    Treasure,; Rhind,; Macdonald,; Todd,
    Eating Disorders (ISSN: 1064-0266); Volume 23, No. 4, pp. 366-376(11); 8 August 2015
    Routledge
  11. Parent Coaching Model for Adolescents With Emotional Eating
    Knatz,; Braden,; Boutelle,
    Eating Disorders (ISSN: 1064-0266); Volume 23, No. 4, pp. 377-386(10); 8 August 2015
    Routledge
  12. The Venus Fly Trap and the Land Mine: Novel Tools for Eating Disorder Treatment
    Hill,; Scott,
    Eating Disorders (ISSN: 1064-0266); Volume 23, No. 4, pp. 387-392(6); 8 August 2015
    Routledge
Taggad , ,

Boktips: Bättre Prestation och Hälsa med KBT

Bättre prestation och hälsa

För några veckor sedan var jag på öppet hus på Mottagningen för Elitidrott och Hälsa och i samband med det var det även releasefest för boken ”Bättre Prestation och Hälsa med KBT”. Det bjöds på tilltugg och samtliga författare och medförfattare fanns på plats.

Utgångspunkten i KBT är att tankar, känslor och beteenden påverkar hälsa och prestationer. Enligt Göran Kenttä, idrottspsykolog och en av tre redaktörer för ”Bättre Prestation och Hälsa med KBT”, har den traditionella idrottspsykologin i Sverige utvecklats och inkluderar idag KBT på ett naturligt sätt. Och det, menar han, ger goda möjligheter att mer systematiskt och med god evidens främja både hälsa och prestation.

Nedan finner ni en del av intervjun som gjordes med Göran från medlemstidningen för ”Idrottens bokklubb”:

”I boken introduceras begreppet KBT i relation till ett flertal av de mest frekvent förekommande kliniska områdena som till exempel ångest, stress och utmattning, depression, sömnstörningar, ätstörningar, missbruk, smärta och NPF (neuropsykiatriska funktionshinder).

I Bättre Prestation och Hälsa med KBT korsbefruktas de båda ämnena KBT och idrottspsykologi. KBT har exempelvis haft god evidens vid ångest och depression och idrotten är full av ångest. Där har vi inte alltid varit så framgångsrika med traditionella idrottspsykologiska metoder. Andra metoder som används är ACT, (Acceptens Committment Therapi), som fungerar bra vid smärtbehandling och kronisk smärta och mindfulness, det vill säga förmågan att vara i nuet som är mycket viktig vid prestation för elitidrottare. Idrott handlar ju inte bara om prestation och fysik utan också om hur man ska få folk att prestera och må bättre.

Idrotten är ju ingen fredad zon och om du ska kunna prestera med alla krav krävs det att det finns ett idrottspsykologiskt stöd. Även om det fortfarande finns stigmatisering kring psykisk ohälsa så har det blivit lättare.”

Jenny Lööw är Kurator och arbetar på Eira Mottagningen. Jenny har även tidigare haft en karriär som elitgymnast.

Taggad , ,

WINST – Webbutbildning för insatser mot ätstörningar

WINST1

WINST – Webbutbildning för insatser mot ätstörningar

Våren 2013 lanserades den internetbaserade utbildningen WINST (Webbutbildning för Insatser mot Ätstörningar). Syftet med WINST var att sprida kunskap om hur man i ett tidigt stadium kan upptäcka ätstörningar hos barn och ungdomar för att kunna sätta in rätt behandling i tid. Utbildningen riktar sig främst till skolsköterskor men även andra yrkesgrupper som träffar barn och ungdomar regelbundet är välkomna (t. ex lärare och idrottsledare).

WINST var ett samarbete mellan Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS) och Socialstyrelsen som Maja Molin var projektledare för (i samarbete med David Clinton). Inför lanseringen 2013 hade Maja som mål att minst en representant från varje skola skulle ha gått utbildningen 2015, vilket skulle innebära att cirka 5000 personer skulle ha genomfört utbildningen. Idag, två år senare,  har 6575 personer gått utbildningen och vi var tvungen att höra med Maja hur det känns att ha nått sitt mål med WINST!

Hej Maja! Hur känns det att 6575 personer har genomfört WINST-utbildningen idag?
-Det är helt fantastiskt, jag trodde nog inte ens att 5000 personer skulle gå den, så det är klart jag är glad. Glad och lite stolt. Det känns fint att vara med och göra skillnad, för jag tror verkligen att det gör skillnad med ökad kunskap om tidiga tecken vid ätstörning. Nu hoppas vi på fler deltagare för ökad kunskap om ätstörningar!

Om du är intresserad av WINST kan du läsa mer om utbildningen här!

Taggad , , ,

Claes Norring är nu adjungerad professor!

Claes

Claes Norring

Claes Norring är ett välkänt namn inom ätstörningsforskning i Sverige idag. Sedan slutet av 70-talet har han ägnat sig åt forskning och har varit initiativtagare till flera projekt som har haft stor betydelse för forskning och utveckling inom ätstörningsområdet. Claes har även varit forskningsledare på kliniken under många år och var med och startade Forsknings- och utvecklingsenheten (SCÄ FoU) tillsammans med Yvonne von Hausswolff-Juhlin.

Under våren blev Claes adjungerad professor vilket vi blev enormt glada och stolta över på enheten!

Grattis Claes! Vi börjar med den klassiska frågan: Hur känns det?
-Tack! Det känns väl ganska bra, fast egentligen är det ingen större skillnad mot tidigare. Den känsla som infunnit sig är: ”Nu kan jag gå i pension när jag vill.” Fast det tänker jag inte göra än på några år.

Vad innebär det egentligen att vara adjungerad professor? Är det ”business as usual” eller får du andra arbetsuppgifter och uppdrag?
-Det betyder att jag fortfarande är anställd av min ordinarie arbetsgivare (SCÄ), men att jag ”lånas ut” till KI på en del av min tjänst. Det är dock inte så att jag gör något annat på KI-delen än vad jag gjorde tidigare, utan det handlar mera om att KI har gjort bedömningen att det är bra för dem att ”ha tillgång” till mig. Så i praktiken innebär det att jag fortsätter göra samma sak som tidigare, men med en ny titel.

Berätta lite om din bakgrund. Hur kom det sig att du började intressera dig för just forskning inom ätstörningsområdet?
-När jag var en ung blivande psykolog i slutet av 70-talet fick jag praktikplats hos en psykolog (Sven Holmgren) på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han var en av de första i Sverige att utveckla en systematisk behandlingsmodell för ätstörningar. Jag skrev både kandidat- och psykologexamensuppsats med Sven som handledare, och redan innan examensuppsatsen var färdig hade vi börjat söka pengar för att starta ett forskningsprojekt. Och på den vägen är det…

Vad tycker du själv har varit viktigast hittills i din forskningskarriär? Finns det en studie, ett projekt, avhandling, artikel som du är extra stolt över?
-Det som jag tycker känns bäst (hittills) är att jag bidragit till samverkan och utveckling på ätstörningsområdet i Sverige dels genom att ta initiativ till och grunda Svenska Ätstörningssällskapet (f.d. SABS, numera SEDS) 1993, dels genom att starta och genomföra SUFSA-projektet (multicenterprojekt som pågick 1993-2001 där de flesta dåvarande specialenheter i Sverige deltog) och därefter 1999 dra igång Riksät, som blev en naturlig fortsättning på SUFSA. SEDS, SUFSA och Riksät har varit tre viktiga plattformar och mötesplatser för folk som ägnat sig år behandling och forskning kring ätstörningar, och har därigenom bidragit till samsyn och utveckling.

Har du några bra tips på vägen till yngre doktorander eller personer som är intresserade av att börja med forskning?
 -Välj ett ämne du ”brinner för” och ha tålamod. Båda sakerna är absolut nödvändiga, eftersom det är en lång och arbetsam process man har framför sig. För drygt 35 år sedan, när jag började forska, räckte det i princip med detta. Numera, när allt är genomreglerat och superplanerat, behöver man också en bra och driftig handledare, som kan finansiera och styra upp det hela.

I nuläget arbetar du ju endast deltid hos oss på SCÄ FoU. Berätta, vilka projekt jobbar du med i övrigt?
-För närvarande delar jag min tid mellan SCÄ FoU 15 %, Riksät 20 %, ANGI-projektet (stort multinationellt genetikprojekt som leds av Cindy Bulik och, i Sverige, av Mikael Landén)  15 % och Nationella Psykiatrikompassen resterande 50 %. Riksät är ett långsiktigt åtagande, där jag kommer att fortsätta arbeta någonstans mellan 20 och 50 %. ANGI löper mellan 2013 och 2016, därefter lämnar jag det. Nationella Psykiatrikompassen är ett kortare uppdrag från september 2014 till och med december 2015. Så från januari 2016 räknar jag med att vara tillbaka på SCÄ FoU på minst 50 %.

Slutligen, vad ska du göra i sommar?
-Nu blir det jobb ett tag till. Sedan tänker jag ta fem veckors semester. Då blir det strövtåg och upplevelser i Stockholm, varvat med turer i skärgården och till vänner och bekanta. De sista två veckorna åker vi (min fru och jag) som vanligt till Österlen, som är ett av paradisen på jorden.

Taggad

Dags för halvtid!

Erikahalvtid

Erika Nyman-Carlsson

I fredags deltog delar av vår forskargrupp på Erika Nyman Carlssons halvtidsseminarium vid Örebro universitet: ”Anorexia Nervosa – A randomized controlled trial- assessment, prediction and outcome”. Halvtidsnämnden bestod av Katja Boersma (docent och lektor i psykologi vid Örebro universitet), Gerhard Andersson (professor i klinisk psykologi, Linköpings universitet) och Ulf Wallin (Med Dr, överläkare, forsknings- och utvecklingsledare vid Lunds universitet)

Vi vill gratulera Erika till ett väl genomfört seminarium och önskar henne lycka till med det fortsatta avhandlingsarbetet!

Erikahalvtid2

På plats från SCÄ FoU: Sara Ulfvebrand, Nils Erik Svedlund och Karolin Lindberg

Taggad , , , , ,

Evidensbaserad handledning: Intervju med familjeterapeut Raymond Valdés

raymond

Raymond Valdés

Raymond Valdes är legitimerad psykoterapeut och familjeterapeut vid Mottagningen för barn och ungdomar vid Stockholms centrum för ätstörningar. Nu till sommaren avslutar Raymond en tvåårig handledar- och lärarutbildning i psykoterapi vid Kompetenscentrum för psykoterapi. Som ett av examinationsmomenten har han under våren hållit en studentförläsning på temat ”evidensbaserad handledning”. Vi pratade med Raymond om vad han fann i sitt arbete med föreläsningen och vad man egentligen vet om evidens kring handledning.

Hej Raymond! Berätta, hur kom det sig att du föreläste på just detta ämne?
 -Det var inom ramen för ett av flera examensområden i utbildningen, nämligen högskolepedagogik. Uppgiften var att sätta sig in i ett ämne som rör handledning och sedan göra en lektionsplan där syfte, referenser, upplägg och mål – dvs vilken kunskap det hela skulle generera hos åhörarna – skulle framgå. Det var alltså lite bredare än att bara hålla själva föreläsningen. Ämnena slumpades ut bland kursdeltagarna och mitt ämne blev just ”evidensbaserad handledning”.

Det låter nästan som ett lite amerikanskt upplägg – att man blir tilldelad ett ämne och så har man en timme på sig att leta information i skolbiblioteket och förbereda ett föredrag.
 -Ja, men här fick jag nästan två månader på mig att arbeta med föreläsningen. Man kan väl säga så här: det var definitivt inte det ämne jag själv skulle ha valt, men det tror jag var ganska bra. Det var ju också syftet med examinationen: att det skulle vara lärorikt.

Så vad kom du fram till? Vad finns det för evidens i fråga om handledning?
 -Det var väldigt lärorikt men också lite upprörande, för i slutänden så visade det sig att det finns förvånansvärt lite forskning kring effekter av klinisk handledning. Idag pratar man mycket om det man kallar ”kombinationsmodeller” och ”andra generationens handledningsmodeller”, men många av dessa handledningsmodeller tycks ha svårt att fånga komplexiteten i den kliniska vardagen. Det handlar inte bara om själva hantverket utan också om att handledningen ju ges i ett sammanhang och med ett syfte. Det finns en i handledningskretsar ganska känd forskare vid namn Derek Milne som arbetar vid universitet i Newcastle och som har skrivit mycket just om frågor som ”hur vet vi att handledning fungerar?” och ”vad fungerar i så fall?” – honom har jag haft en del mejlkontakt med i mitt arbete med föreläsningen. Milne och andra har försökt att sammanstråla och integrera den kunskap som finns till en mer generisk handledningsmodell som de kallar ”Evidence-Based Clinical Supervision”, EBCS. Tanken är där att EBCS ska vara tillämpbart inom alla psykoterapimetoder, dvs att det inte är någon egentlig skillnad i hur handledaren ska göra oavsett om det handlar om psykodynamisk terapi, KBT, interpersonell terapi, familjeterapi osv. Teknikerna man lär ut kan naturligtvis skilja sig åt men handledarens uppdrag att underlätta lärande är ändå detsamma. När man sedan har jämfört EBCS med exempelvis ”vanlig” KBT-handledning så har man sett stora skillnader i utfall till EBCS-modellens fördel. Ett inslag i detta är t ex upplevelsebaserad handledning och upplevelsebaserat lärande, som har visat sig vara mer framgångsrikt än annat lärande. Hur tillägnar man sig egentligen kunskap? Jo, klimatet ska naturligtvis vara tryggt men det måste också finnas något lite utmanande i situationen, en anspänning, något lite jobbigt rentav – för annars lär man sig inget. Den där balansgången kan se lite olika ut för olika människor så det behöver man som handledare bedöma och anpassa. Sen ska man heller inte glömma betydelsen av alliansen mellan handledaren och den handledde.

På så vis att deras allians i sin tur påverkar klientens utfall?
 -Både klientens utfall och utfallet i hur väl den handledde kan tillgodogöra sig handledningen. Psykoterapiforskarna Jeremy Safran och Christopher Muran har gjort en stor studie på över 700 psykologstudenter där man bl a tittat på anknytningsmönster i inlärnings- och handledarrelationer, och resultaten visade att det var just alliansen som var den viktigaste faktorn i huruvida handledningen uppfattades som ”trygg” eller inte.

Tidigare kallades handledarutbildningen i psykoterapi ibland för ”steg 3” i psykoterapiutbildning, men det låter inte som en självklarhet att en skicklig psykoterapeut också skulle vara en skicklig handledare.
 -Nej, så kan man säga. Det kan såklart vara viktigt att vara en bra utövare av psykoterapiyrket men även om man är det så säger det ingenting om huruvida man kommer vara bra på att handleda. Den handledde går inte i psykoterapi, den är där för att lära sig och handledaren ska underlätta lärandeprocessen. Handledning ska ses som en egen specialitet, på samma sätt som psykoterapi är en egen specialitet. Det verkar vara en enorm skillnad mellan vad man får lära sig på handledarutbildningarna idag jämfört med för 15 år sedan, då man var mer upptagen med att bli en ännu bättre psykoterapeut som kunde lära andra själva psykoterapihantverket. Idag är det mer fokus på pedagogik. Dessutom behöver man ta hänsyn till många fler nivåer och parallella skeenden när det gäller psykoterapihandledning. Den handledde har ju en patient som den så att säga tar med sig in i rummet och diskuterar – så det är en relation som finns i handledningsrummet. Nästa relation är den mellan handledaren och den handledde. Sen har vi i grupphandledning ytterligare en nivå, dvs gruppens inbördes relationer som också behöver hanteras av handledaren så att man skapar ett utvecklande klimat och bra feedbacksystem. En faktor som Derek Milne har tittat på är just vikten av att uppmärksamma gruppklimat och grupprelationer – att inte göra det som handledare är helt enkelt oansvarigt, det har alldeles för stor betydelse för hur de som handleds faktiskt kan tillgodogöra sig handledningen. Klimat och relationer i gruppen måste i detta sammanhang också vägas samman med uppdrag och kontext. Det tror jag de flesta av oss egentligen instinktivt vet och tycker, men det har Milne alltså kunnat belägga i sina studier.

Men det behövs mer forskning gissar jag?
 -Jo, och det är på gång. Sedan 1994 har det publicerats 233 studier om handledning och framför allt under 2000-talet har det skett en stark expansion inom fältet. Idag kommer dessutom mer forskning om handledning från Europa än från USA, så det har blivit en sorts skifte under 00-talet. Tidigare har man i USA varit mer drivande i handledningsforskningen men nu publiceras det faktiskt fler artiklar på ämnet av forskare från Europa än från USA. Det verkar också se ganska olika ut i olika länder vad gäller handledning. I Sverige är ju t ex grupphandledning väldigt vanligt men när jag har mejlat med Derek Milne har det visat sig att det tydligen inte alls är lika vanligt i Storbritannien. När det gäller USA tillkommer dessutom en annan juridisk praxis så att handledaren också har vad som kallas för ”ansvar för tredje person”, dvs ett ansvar för den handleddes klient, och där har det varit en massa juridiska tvistemål kring detta handledaransvar. Men ja, det kommer mer och mer internationell forskning på området.

Vad händer för din del nu när du är klar med handledar- och lärarutbildningen? Hur kommer du att arbeta med handledning framöver
 -Jag är ju redan idag lärare och handledare på en basutbildning i familjeterapi vid Kunskapscentrum för psykoterapi som pågår fram till 2016 – och där har jag såklart också lärt mig mycket. I det arbetet har utbildningen medfört att jag och en kollega nu har en hel del nya idéer om hur vi ska göra inför nästa kurs.

”Jag skulle också vilja påstå att MFT – åtminstone för mig och utifrån den utbildning jag nu har gått – inte bara ska ses som en specifik psykoterapibehandling utan också som en övergripande form där man sedan innehållsmässigt skulle kunna integrera ytterligare tekniker. Jag tänker mig att man t ex kan blanda pedagogiska och familjeterapeutiska interventioner med mentaliseringsinslag, DBT-tekniker osv utan att det innebär någon motsättning.”

Du har också varit involverad i utvärdering och forskning om multifamiljeterapi, MFT, här vid Stockholms centrum för ätstörningar. Hur ser det arbetet ut just nu?
 -Vi i MFT-gruppen vid SCÄ har fortlöpande arbetat med klinisk utvärdering av modellen, bl a i samråd med professor Ivan Eisler vid Kings College i London, och vi har kunnat göra en god kvalitetssäkring. Enligt Ivan Eisler, som besökte SCÄ senast i höstas, så ser våra resultat väldigt bra ut även i internationell jämförelse – och då ska man tänka på att MFT hos oss framför allt har riktat sig till den grupp man kallar för ”non-compliers”, dvs patienter och familjer som på något vis har kört fast i behandlingen och som inte kommer vidare, som inte förbättras. Så det är ju kul att se att MFT verkar kunna hjälpa dem. Det som är på gång nu är att vi arbetar med en mer intensiv femdagarsmodell av MFT som FoU-enheten kommer att utvärdera, där Ivan Eisler också har bidragit med spännande idéer. Nu har Ivan precis skrivit en artikel som handlar just om intensiv familjeterapi och intensiv familjeterapi med MFT, så det är helt klart ett ämne som ligger i tiden. Jag skulle också vilja påstå att MFT – åtminstone för mig och utifrån den utbildning jag nu har gått – inte bara ska ses som en specifik psykoterapibehandling utan också som en övergripande form där man sedan innehållsmässigt skulle kunna integrera ytterligare tekniker. Jag tänker mig att man t ex kan blanda pedagogiska och familjeterapeutiska interventioner med mentaliseringsinslag, DBT-tekniker osv utan att det innebär någon motsättning. MFT blir då ett slags paraply under vilket man kan få väldigt mycket gjort med familjerna på förhållandevis kort tid.

Taggad , , , ,

Förbättringsarbete för ätstörningsvården i Piteå

Comede

Maja Molin arbetar till vardags som projektledare och psykiatrisjuksköterska på Eira-mottagningen men hon leder även förbättringsarbeten i sin roll som förbättringscoach.

Sedan augusti förra året har hon tillsammans med Riksät drivit ett förbättringsprojekt på en allmänpsykiatrisk mottagning i Piteå. Under året har mottagningen utvecklat en metod för att behandla ätstörningar vilket innebär en stor skillnad för patienter med ätstörningar i Piteå. Maja var på plats förra veckan då projektet lanserades och presenterades.

Comede2

Från vänster: Maja Molin, Anna-Karin Berglund, Jessica Derby-Johansson och Anna-Sara Brännström.

 

Läs mer om projektet här!

Taggad , , ,