Månadsarkiv: maj 2015

Kompetenscentrum för psykoterapi

elisabet_lannefelt

Elisabet Lannfelt

Elisabet Lannfelt är psykolog, psykoterapeut och handledare. Elisabet arbetar på Centrum för psykoterapiforskning, dels på KÄTS och dels på KCP, Kompetenscentrum för psykoterapi.

Vad är KCP?
-KCP, Kompetenscentrum för psykoterapi är landstingets egen utbildningsenhet kan man säga. Vi håller till i Vårdhuset vid Liljeholmstorget. Vi tillhör organisatoriskt Centrum för psykiatriforskning och är associerade med KI. Alla våra utbildningar är kostadsfria för personal som är anställda inom psykiatrin i Stockholm. Än så länge har vi inte haft någon renodlad ätstörningsutbildning inom våra lokaler, men det kanske kommer. I höst ger vi en utbildning i Interpersonell Psykoterapi, IPT. Varje student ska arbeta med två patienter på den egna mottagningen och de ska ha diagnosen egentlig depression. Man ska arbeta med patientens depression enligt en IPT-manual på 20 gånger.

Vad gör du på KCP?
-Ibland föreläser jag om ätstörningar eller har en verkstad (workshop) om ätstörningar. Ibland föreläser jag om annat. Jag har kursansvar för kurser i Psykiatrisk diagnostik och inriktningsspecifik bedömning på Psykoterapeutprogrammet. Jag är också kursansvarig för kursen ”Interpersonell psykoterapi (IPT) med fokus på depression” som börjar i höst. Det är en kliniskt inriktad kurs, där deltagarna efter en kortare teoretisk introduktion sedan får återkommande handledning på två patientarbeten under den tid kursen pågår, till maj 2015. Sista ansökan är 10 juni, och det finns fortfarande några platser kvar!

Kan du berätta lite mer om IPT?
-IPT är en manualiserad korttidsterapi som visat mycket goda resultat vid behandling av depression, men även vid exempelvis bulimi. Grundtanken inom IPT är kopplingen mellan psykiatriska symptom och nära relationer. I fallet depression fokuserar man på hur nära relationer påverkar depressionen och också hur depressionen påverkar nära relationer. Tillsammans med patienten väljer man ett av fyra fokusområden; sorg, rollkonflikt, rollförändring eller interpersonella färdigheter. Syftet är både att öka patientens förståelse för hur depressionen påverkar relationer men också att öka patientens relationella färdigheter eller stödja patienten i att förbättra sina relationer. Behandlingen vara normalt 16 sessioner.

Hur lär sig studenterna på IPT-kursen metoden?
-Främst genom det praktiska arbetet. Studenterna lär sig metoden genom arbetet med två patienter och de får handledning varje vecka. Handledningen kommer att ligga på fredagar under två timmar. Handledare är Börje Lech. Börje är psykolog och psykoterapeut och disputerade på en avhandling om ätstörda personers affekter. Hans avhandling har titeln “Consciousness about own and others’ affects”.

Är utbildningarna kostnadsfria för alla som arbetar inom psykiatrin inom SLSO?
-Ja, det kostar ju arbetstiden för den anställda, men inte mer än så. KCP är alltså psykiatrin egen utbildningsenhet. Vi har även en utbildning i DBT och i beteendeanalys som man fortfarande kan söka till. Läs mer här!

Taggad , ,

Andreas Birgegård förklarar varför ortorexi inte är en ätstörning

01andreas

Andreas Birgegård

Andreas Birgegård är docent, enhetschef och forskargruppledare på Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS) i Stockholm. På förra veckans SABS-konferens pratade Andreas om begreppet ortorexi och dess varande eller icke varande. Ortorexi omnämns ofta som en ätstörningsdiagnos, vilket det i själva verket inte är eftersom det inte finns med i de diagnostiska manualer som används inom psykiatrin idag. Vi ställde några frågor till Andreas för att reda ut begreppen:


Hej Andreas! Varför är ortorexi ingen ätstörning?
-Ortorexi beskrivs som en överdriven upptagenhet vid ”rätt” ätande, att hålla sig till en kost som är så ren och naturlig som möjligt och inte innehåller något genmodifierat eller några tillsatser, och ofta ska det vara snålt på till exempel fett och salt. Det är inte en ätstörning i den meningen att begreppet inte finns med i de manualer som används inom vården/psykiatrin, ICD-10 och DSM-IV/DSM-5. Om man använder dessa vedertagna sammanställningar av psykiska sjukdomar som kriteriet för vad som är en ätstörning så är alltså ortorexi inte en sådan.

Sen kan man hävda att ortorexi är ett stört ätbeteende, och det är nog ingen tvekan om att beteenden som beskrivs som ortorektiska ibland kan vara allvarliga symptom och leda till stora problem och stort lidande. Personer som känner igen sig i begreppet ortorexi skulle nog ofta, vid en utredning på psykiatrisk eller ätstörningsspecialiserad enhet, kunna få diagnoser som anorexi, tvångssyndrom, sjukdomsångest eller liknande. Men alltså inte ortorexi. Sen finns det ett problem i begreppet, och det är att det bara är i Sverige (och möjligen Finland och delvis Danmark, men det kommer kanske från Sverige i de fallen) som begreppet kommit att förknippas med träning. I de ursprungliga texterna nämns aldrig träning, och i den forskning som gjorts internationellt så finns träning inte över huvud taget med i definitionen av ortorexi. De verkar vara nåt som har spridits i media och på internet bara här i Sverige. Det tror jag är ett problem, jag tycker att vi bör använda begreppet på samma sätt som andra.

De försök att definiera och undersöka begreppet som finns i forskningen (OBS att det aldrig är en definition som inkluderar träning, så den ”svenska” ortorexin är aldrig undersökt vetenskapligt) har visat en spretig och svårtolkad bild, där ”ortorektiska” attityder till ätande ibland men inte alltid hängt ihop, oftast svagt, med ätstörningssymtpom, men som oftast inte visats ha samband med något psykiatriskt lidande. Forskningen har hittills inte antytt att ortorexi är ett användbart begrepp, som ätstörning eller på annat sätt. Och om man har svårt att få en kategori av beteenden (ätbeteendet) att hänga ihop som begrepp, så lär det inte bli lättare för att man kombinerar det med en annan kategori (överdriven/sjuklig träning, som är ganska svårt att definiera i sig).
Men som sagt, om människor känner igen sig i beskrivningar så har de verkliga symptom och problem som de bör söka hjälp för. Sen kanske vården vill kalla det för nåt annat, men det förändrar inte lidandet, bara kommunikationen kring det.

Hur kommer det sig att många benämner ortorexi som en ätstörning?
-Som det beskrivs har det ju med ätande att göra, både här och utomlands, och med det svenska tillägget av träning så handlar det ju (till stor del) om att göra av med kalorier. Och att äta starkt begränsad kost och träna bort kalorier är typiska/karakteristiska inslag i ätstörningar. Det är därför kanske naturligt att det benämns som en ätstörning. Men enligt manualerna är det alltså inte det. Ibland benämns det som en ätstörning ”utan närmare specifikation” (UNS); det sägs att det ingår i t.ex. DSM-5 under den rubriken (det är i DSM-manualen som ”UNS”-beteckningen finns), men det är helt enkelt fel. Det nämns inte alls i DSM. De flesta forskare och kliniker skulle nog anse att ortorexi inte behövs som eget begrepp, utan att tvångsmässighet som omger mat och träning redan täcks in av befintliga ätstörningar eller andra psykiatriska diagnoser.

Intressant att notera är att när jag presenterade det jag funnit i forskningen om ortorexi på Svenska Anorexi/ Bulimisällskapets (som nu bytt namn till Svenska Ätstörningssällskapet, SEDS) vårmöte så räckte ca 1% upp handen när jag inledningsvis (och i slutet) frågade om de tyckte att ortorexi bör vara en egen diagnos. Ortorexi verkar alltså vara ett begrepp som man inte ser sig ha användning för inom psykiatrin, men som ändå sprids i media och på internet, och konsekvent med ett annat innehåll än som ursprungligen avsågs och som finns i resten av världen. För överdriven träning som enskilt symtom eller syndrom finns utomlands andra begrepp som ”compulsive exercise”. Att tvångsmässig träning (kombinerat med begränsat ätande, både till kvalitet och kvantitet) väldigt ofta ingår i traditionella ätstörningar är välkänt sedan tidigare.

Slutligen, vad händer på KÄTS den närmsta tiden?
-Vi fortsätter forska, om till exempel diagnostik och psykologiska processer vid ätstörning, och en av våra doktorander har halvtidskontroll i augusti. Vi fortsätter också med utbildningssatsningar, t.ex. en anhörigutbildning (för personer som har en anhörig med ätstörning) som blir klar i början av hösten.

Taggad , , ,

Uppsats: Ätstörningar och sexualitet

Eleonor

Eleonor Telcs

Eleonor Telcs arbetar som kurator och behandlare vid Idun dagvårdsenhet. Under vintern har hon gått en uppdragsutbildning i klinisk sexologi vid Ersta Sköndal Högskola och som en del av detta har hon nu skrivit en uppsats om sexualitet och ätstörningar där hon intervjuat tre kvinnliga patienter vid SCÄ om deras tankar och känslor kring kropp, sjukdom och sexualitet.

Hej Eleonor! Berätta mer om den utbildning du gått! Vad gjorde att du valde att fördjupa dig inom sexologi?
 -Jag har läst Metodkurs i sexologi, en uppdragsutbildning som ges av Ersta Sköndal Högskola i samarbete med RFSU. Den riktar sig till yrkesverksamma inom vård och behandling och ger en fördjupning i ämnet utifrån flera aspekter och yrkesområden. Sexologi är ett centralt område för de allra flesta människor. Vi har alla en relation till vår sexualitet och den säger mycket om vår identitet. Jag har saknat det sexologiska perspektivet under de tio år som jag har arbetat med ätstörningar och har förstått att det inom vården i stort finns en okunskap i ämnet och en överdriven försiktighet i att ställa frågor runt sexualitet. Samtidigt som vi översköljs av samtal om sex och bilder med sexuella anspelningar i medierna så verkar det ha blivit tabu att som professionell ta upp frågor som rör intimitet, kön och sexualitet. För oss inom ätstörningsvården tänker jag att det är viktigt att visa för våra patienter att det är okej att prata om sexualitet för att öka deras hälsa och välbefinnande. De har alla ett komplicerat förhållande till sina kroppar och behov och detta får naturligtvis konsekvenser för sexualiteten, på olika sätt för olika individer. Under min utbildning skrev jag en mindre uppsats där jag intervjuade tre patienter om detta.

”Jag har saknat det sexologiska perspektivet under de tio år som jag har arbetat med ätstörningar och har förstått att det inom vården i stort finns en okunskap i ämnet och en överdriven försiktighet i att ställa frågor runt sexualitet.”

I din uppsats konstaterar du att det under 1900-talet skett ett fokusskifte i hur man ser på sexualitet i relation till ätstörningar – kan du berätta lite mer om detta?
 -När anorexia nervosa blev en diagnos i slutet av 1800-talet rådde viktorianska ideal där allt som hade med sex och andra kroppsliga njutningar att göra ansågs skamligt och fult. Psykoanalysen tolkade anorexi hos unga kvinnor som att de var rädda för sin egen sexuella lust och därför inte vågade växa upp till könsmogna kvinnor. Det var först på 1970-talet som de här teorierna ifrågasattes av den amerikanska psykoanalytikern Hilde Bruch. Hon gillade inte att man hos patienterna planterade idén att de var rädda för sex och graviditet utan började avråda från att alltför snabbt föra in sexuella teman i terapin med patienter med anorexia nervosa. Från 1980-talet och framåt har fokus för forskningen varit att försöka förstå på vilka sätt en ätstörning kan påverka sexualiteten, där man är mer försiktig med att uttala sig om orsak och verkan. Istället för att basera teorierna på fallbeskrivningar började man tillfråga patienterna själva om deras subjektiva upplevelser. Det verkar dock som att frågor om ätstörningar och sexualitet framförallt har ställts av forskare och inte i den kliniska situationen med terapeut och patient, då det varit tämligen tyst om sexualiteten i ätstörningsvården de sista 40 åren.

Du återkommer i uppsatsen till skam i olika former som en central del av ätstörningsproblematiken. Vad kan det röra sig om för skamkänslor?
 -Känslan av skam har hos många föregått utvecklandet av en ätstörning. Mobbning, sexuella övergrepp, upplevelsen av att ha känt sig oälskad eller missförstådd är exempel på sådant som kan få en människa att skämmas över sig själv. För en del blir ätstörningen då ett sätt att skapa sig en känsla av stolthet och kontroll genom att åstadkomma en mager kropp. Den norska psykiatern Finn Skårderud menar att ätstörningen sedan i sig genererar särskilda skam-(eller stolthets-)känslor. På liknande sätt som en person med ätstörning skäms över behovet att äta, förekommer skam kopplad till andra kroppsliga behov så som sexuell lust. Skårderud menar att det kroppsliga missnöjet innebär en skam som inte bara omfattar vikten. Hos kvinnorna jag intervjuade var det tydligt att skam även över kroppens funktioner, såsom att bli våt vid sexuell upphetsning, att svettas eller att ta för mycket plats, var sådant som påverkade sexualiteten negativt. Rädslan och skammen inför att misslyckas i den sexuella situationen var också vanlig, liksom svårigheter att lyssna till sin kropps gränser och signaler. Skam är också en känsla som smittar, vilket kan vara en förklaring till att vi som behandlare tystnar när vi berör teman som intimitet och sexualitet.

Du tar också upp vikten av att som behandlare anpassa samtal om sexualitet utifrån var i sjukdomsförloppet patienten befinner sig. Förklara!
 -Ja, utifrån det som framkom i min uppsats har jag reflekterat över att känslan av skam och stolthet verkar variera över tid. I början av ett anorexiinsjuknande tycks det t ex som att känslan av stolthet över den magra kroppen kan generera ökad sexlust. Längre fram, då menstruationen för kvinnan försvinner, minskar lusten och samlag kan göra ont. I den fasen kan det vara på sin plats med psykoedukation om att lusten kommer tillbaka då kroppen inte längre är i svält, vilket har såväl hormonella som psykologiska förklaringar. Då patienten väl börjar ta bättre hand om behov av mat och vila och minskar sin undervikt kan det hända att skamkänslorna över kroppen ökar. En del har mycket svårt att vidröra sina egna kroppar, i såväl icke-sexuellt som sexuellt syfte. Att stötta de patienter som önskar till en större kroppslig omsorg kan här vara viktigt. Sedan har vi den patientgrupp som har svårt med känsloreglering, ofta kopplat till kompensatoriskt beteende av att kräkas. Där verkar det finnas ett samband med självdestruktiv sexualitet, vilket vi som behandlare behöver vara lyhörda för som ett möjligt problemområde. I grund och botten tror jag dock att det är viktigt att inte ha för många förutfattade meningar om hur det är för våra patienter, utan att ställa varsamma, förutsättningslösa frågor. Det är olika för alla.

Hur kommer du integrera det du lärt dig under utbildningen i ditt kliniska arbete framöver?
 -Framförallt kommer jag att ställa fler frågor runt sexualitet och könsidentitet till mina patienter och deras partners, och hoppas även sprida kunskapen vidare till kollegor om hur viktigt detta är. Att man inte behöver vara expert i sexologi för att ge tillåtelse att tala om sex, vilket verkar vara en vanlig missuppfattning. Då vi på SCÄ framöver kommer att utveckla arbetet med parsamtal så är det också viktigt att ha det sexologiska perspektivet med. Cynthia Buliks parterapeutiska program UCAN har till exempel ett eget avsnitt just för dessa frågeställningar. Jag har enbart fått positiv respons av patienter som hört om min utbildning, vilket jag tolkar som att det här ligger i tiden. I min uppsats talade kvinnorna om behovet av att reducera skam och att få såväl tillåta sig att ta plats med sin egen lust och njutning som att få dra gränser i den sexuella situationen. Så… Let’s talk about sex…

Här hittar ni Eleonors uppsats!

Taggad , , ,

SABS 2015: Bilder från andra dagen

Här kommer bilder från SABS andra dag:

SABS18

”Drop in på ätstörningsenheten!” David Clinton (docent på KÄTS) och Lena Westin (enhetschef Dala ABC) presenterar erfarenheter och resultat från en studie på Dala ABC i Falun.

SABS21

David Clinton (docent på KÄTS).

Ni kan ta del av hela deras artikel här!

SABS24

Margaretha Sandved (enhetschef) och Sofia Krohn (sjuksköterska) från Vuxenvårdsavdelningen på SCÄ berättar om projektet med patientstyrd inläggning.

SABS29

Maja Molin, Stephanie Ekström och Jenny Lööw från Eira-Mottagningen presenterar sin verksamhet.

Läs mer om Eira-Mottagningen här!

SABS26

Gunilla Paulson Karlsson (ordförande SABS) och Eira-Mottagningen: Maja Molin (projektledare), Stephanie Ekström (sjuksköterska) och Jenny Lööw (kurator).

SABS30

Intresserad publik!

SABS31

Frågestund om Eira-Mottagningen och patientstyrd inläggning. Två projekt som pågår just nu på Stockholms centrum för ätstörningar och SCÄ FoU.

SABS34

Anna Wikfalk och Veronica Ryd berättar om ”Mindful Eating”.

SABS37

Elisabet Lannfelt (leg. psykolog från KÄTS) presenterar ”STÄRKA -STöd mot Ätstörning, Riktad Kurs för Anhöriga”.

SABS39

Kirsten Åberg Örbaeck (socionom och leg. psykoterapeut med inriktning på familjeterapi) presenterar ”Ett decennium med föräldragrupp i ett barnpsykiatriskt ätstörningsteam i Malmö”.

SABS35

Stephanie Ekström, Yvonne Hausswolff-Juhlin och Maja Molin (SCÄ FoU) tillsammans med Sanna Aila Gustafsson (Riksät)

Taggad , , , , ,

SABS 2015: Bilder från första dagen

Här kommer bilder från första dagens konferens:

SABS7

Årets vårmöte är igång!

SABS2

Dagens program.

SABS3

Jenny Lööw, Stephanie Ekström (Eira-Mottagningen) och Erika Nyman-Carlsson (Capio Anoerxi Center)

SABS6

Kari Elise Slinning och Stephanie Nold (riksföreningen Frisk & Fri) pratar om företagsengagemang, media och ätstörningar.

SABS1

Helena Forsman (Frisk & Fri), Maja Molin från (Eira-Mottagningen), Emma Forsen (KÄTS) och Erika Nyman-Carlsson (Capio Anorexi Center).

SABS9

Isabelle Ståhl, litteraturkritiker och krönikör på Svenska dagbladet pratar under titeln ”Samhället är ätstört”.

SABS4

Till SABS vårmöte kommer deltagare från hela landet.

SABS5

Anna Collsiöö (KÄTS) och Sara Norring (Riksät).

SABS10

Gunilla Paulson Karlsson, ordförande för SABS

SABS11

Konferensen var fullsatt!

SABS12

Yvonne von Hausswolff-Juhlin (docent och enhetschef för SCÄ FoU) presenterar Andreas Birgegård (enhetschef KÄTS).

SABS13

Andreas Birgegård (enhetschef KÄTS ) pratar om ortorexi.

SABS14

David Clinton (docent, KÄTS), Maja Molin (Eira-Mottagningen) och Claes Norring (professor, SCÄ FoU)

SABS15

Agneta Rosling, överläkare och barn- och ungdomsspecialist vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

SABS16

Sven Alfonsson, Leg psykolog vid Uppsala universitet

SABS17

Karolin Lindberg, vår SABS korrespondent!

 

 

 

 

Taggad , , ,

Forskningsseminarium med Maiken Fjelkegård

Maiken

Maiken Fjelkegård, överläkare vid Familjevårdsavdelningen vid Stockholms centrum för ätstörningar, höll idag i ett forskningsseminarium vid FoU-enheten. Maiken inledde med att diskutera en artikel av Herpertz-Dahlmann et al som för tonåriga patienter med anorexia nervosa jämfört fortgående slutenvårdsbehandling med dagvårdsbehandling i kombination med en kortare inledande slutenvårdsperiod, och berättade sedan om sin egen pågående studie här på kliniken. Maiken kommer här att retrospektivt jämföra behandlingsutfallet vid Familjevårdavdelningen, där konceptet är sådant att hela familjen läggs in tillsammans och konkret föräldradeltagande är en grundstomme i behandlingen, med resultaten vid den slutenvårdsavdelning för ätstörningsbehandling i Köpenhamn där hon tidigare arbetat och som står för en mer traditionell slutenvårdsmodell. Vi ser fram emot att höra mer om Maikens studie framöver!

Taggad , , ,

På väg till SABS vårmöte

Från vänster: Maja Molin, Yvonne von Hausswolff-Juhlin, Jenny Lööw, Karolin Lindberg och Stephanie Ekström

Nu är delar av SCÄ FoU på väg till vårens SABS möte i Göteborg som öppnar imorgon. Temat för årets vårmöte är ”Mot ätstörningar i tiden” och har flera intressanta föreläsningar med i programmet.

På fredag kommer Eira-mottagningen berätta om sin verksamhet och Margaretha Sandved kommer tillsammans med Sofia Krohn presentera projektet patientstyrd inläggning inom heldygnsvården på Stockholms centrum för ätstörningar.

SABS dagarna pågår mellan 21-22 maj och vi kommer rapportera direkt från konferensen här på bloggen!

Taggad , , , , , , , , , , , , ,

Lästips: vetenskaplig artikel om fokus på livskvalitet vid ätstörningar

händersv

Jag skulle vilja tipsa om en artikel som stödjer mycket av det arbetet vi gör idag på Eira-mottagningen.

På Eira-mottagningen jobbar vi huvudsakligen med att stötta långtidssjuka ätstörningspatienter till ett bättre liv trots ätstörning. Vi jobbar med att tillsammans hitta vägar för patienten till en ökad livskvalitet.

Det här med livskvalitet är inte helt enkelt Det görs en del forskning på området som visar att livskvaliteten blir försämrad vid ätstörning och om patienten sjuk under lång period försämras livskvaliteten drastiskt. Det är därför viktigt att i arbetet med långtidssjuka patienter ta hänsyn till vad patienten upplever som livskvalitet och vad personen själv önskar för förändringar.

Vad innebär det då att jobba med livskvalitet? Det kan vara att allt från att stötta patienten att få en bättre kontakt med sina anhöriga till att gå lugna promenader tillsammans med sin behandlaren under återbesöket. Det kan också vara att få hjälp med myndighetskontakter. Livskvalitet kan vara att återuppta ett vilande intresse eller att minska behandling inom heldygnsvården från flera månader per år till någon enstaka månad per år. Men det är också att få hjälp att hålla vikten, att få hjälp att gå upp i vikt och att minska kompensatoriska beteenden. Det är också livskvalitet att få hjälp att minska de fysiska och psykiska symptomen.

Det är en stor del av vad vi jobbar med på Eira-mottagningen och ni kan läsa mer om det i den här artikeln!

Läs gärna mer om Eira-Mottagningen här!

Maja Molin är doktorand och projektledare för Eira-mottagningen, ett projekt för vård av långtidssjuka patienter på SCÄ FoU.

Taggad , ,

Ny studie: Validering av EDI-3

Erika2

Erika Nyman-Carlsson

I vintras publicerades en studie av Erika Nyman-Carlsson, Ingemar Engström, Claes Norring och Lauri Nevonen där man velat validera skattningsskalan EDI-3 för svenskt bruk. Vi ställde några frågor om studien till huvudförfattaren Erika Nyman-Carlsson, som är doktorand vid Örebro universitet och forsknings- och utvecklingssamordnare vid Capio Anorexi Center i Sollentuna. Erika är knuten till FoU-enheten vid SCÄ via sin huvudhandledare Lauri Nevonen.

Hej Erika! Berätta lite om den skala ni har undersökt! Var har EDI utvecklats och vilket är syftet med instrumentet?

-Vi har validerat ett självskattningsformulär som heter Eating Disorder Inventory-3. Det är ett formulär innehållandes 91 frågor som berör dels specifika ätstörningssymptom men även andra psykologiska svårigheter som man genom forskning har visat är nära sammankopplade med ätstörningar. Instrumentet kommer ursprungligen från USA och den första versionen presenterades på 1980-talet. Då bestod det av 64 frågor med 8 delskalor. Vartefter tiden går framkommer ju ny kunskap om ätstörningar och man behöver revidera dessa formulär för att bättre mäta det som avses. Instrumentet hade också fått en del kritik för att inte vara tillräckligt pålitligt eller inte mäta rätt saker, varför man gjorde en ny version 1991. Då utökades instrumentet med 27 frågor och 3 delskalor. Samma sak gjordes 2004. Man behöll då samtliga frågor men stuvade om dem i andra delskalor och skapade några nya för att vara mer precis. Det är denna revidering som vi har testat på svenska patienter. Eftersom det kan förekomma kulturella skillnader så är det viktigt att man testar formuläret på svensk population innan man använder det kliniskt.

– Syftet med instrumentet är att använda det i klinisk verksamhet för att planera och utvärdera behandling. Patienter med ätstörningar uppvisar ofta svårigheter även inom andra psykologiska områden. Instrumentet ger en bild av patientens svårigheter inom olika sådana områden och utifrån detta kan man få kunskap om vad som behöver adresseras i behandlingen. När patienten sedan så småningom fyller i formuläret på nytt kan man se vilka förbättringar som skett men kanske även identifiera sådant som fortfarande är problematiskt och som patienten behöver jobba vidare med. Ett annat syfte med instrumentet är t ex att använda det i forskning för att utvärdera behandling på gruppnivå.

I artikeln tar ni upp att de tidigare versionerna av skalan, EDI och EDI-2, har fått en del kritik. Vad var det man inte var nöjd med och vad har man gjort för att förändra detta i EDI-3?

-Det som ifrågasatts mest är att sammansättningen av skalorna inte var tillräckligt bra och tillförlitliga. Man kallar det för att psykometrin i instrumentet var bristande. Visserligen finns det både studier som bekräftat detta och andra som funnit motsatta resultat. Det man nu har gjort är att dela upp frågorna i fler delskalor och strukturera om dem så att de ska bli mer tillförlitliga. Det handlar om att vissa frågor inte hörde ihop med varandra utan passar bättre i andra kombinationer och att reliabiliteten och validiteten förbättrats.

Hur går det egentligen till när man ska försöka validera en ny skala? Vad har ni tittat på i er studie för att avgöra om skalan är användbar eller inte?

-Det finns lite olika sätt att testa ett formulär. För det första kan man titta på om instrumentet är pålitligt eller reliabelt. Det man undersöker då är om skalorna i instrumentet håller ihop, dvs om frågorna som ingår i en subskala mäter samma sak. Om man t ex har en subskala som ska mäta låg självkänsla så vill man se att alla de frågor som ingår i skalan verkar mäta just detta, så att en person som har låg självkänsla svarar i samma riktning på de olika frågorna som berör låg självkänsla. För att undersöka den interna konsistensen i skalorna har vi använt det statistiska måttet Cronbachs alpha. Man får då fram en siffra som är mellan 0 och 1, och ju närmare 1 desto mer sammanhållen är skalan. En ytterligare del är att undersöka att instrumentet särskiljer mellan personer med ätstörning och friska individer. I det här fallet har vi gjort vanliga T-tester som jämför medelvärden och standardavvikelser för varje grupp och individ och genom en beräkning sedan avgör om det finns en statistisk skillnad mellan grupperna, att instrumentet verkar mäta just ätstörningssymptom och att resultatet inte beror på slumpen. Vi inkluderade också en grupp med psykiatriska öppenvårdspatienter som jämförelsegrupp för att se att de också skiljer ut sig från patienter med ätstörning. I den analysen ingår då tre grupper och då gör man en s k ANOVA-analys. Vi tittade också på om det går att särskilja mellan ätstörningsdiagnoser då man sedan tidigare vet att patienter med olika diagnos kan skatta sig lite olika. En ytterligare analys som man brukar göra för att se att instrumentet som helhet håller ihop är en s k faktoranalys, men det har vi inte gjort i vårt fall.

– Utöver detta ville vi också undersöka sensitiviteten och specificiteten i instrumentet. Det innebär att man genom olika beräkningar tar fram ett gränsvärde som majoriteten av personerna med ätstörning skattar sig över och majoriteten av den friska kontrollgruppen skattar sig under. Det finns lite olika riktlinjer för hur hög sensitivitet respektive specificitet man vill ha beroende på vad man mäter. I det här fallet valde vi en nivå på 80% för de respektive grupperna, vilket innebär att risken är cirka 20% att felaktigt identifiera fall som inte är verkliga ätstörningar och 20% att missa individer som borde få en diagnos. Det här handlar om hur säker man vill vara på att identifiera en sjukdom. Talar vi om t ex prostatacancer kanske man hellre vill ha en hög sensitivitet, dvs vara så säker som möjligt på att identifiera cancerfall snarare än att missa dem, och hellre riskerar över- än underdiagnostik. Eftersom EDI-3 inte är ett diagnostiskt instrument utan snarare handlar om att ta fram psykologiska profiler så är en gräns på 80% lagom. Vi har sedan även gjort s k ROC-analyser som baseras på samma tanke. Vi ville ta fram cut-off-värden för respektive diagnos och visa på vilka skalor som bäst verkar predicera en viss diagnos, och det skiljer sig lite åt mellan ätstörningsdiagnoserna. Med andra ord är det ganska omfattande analyser man bör ta hänsyn till när man ska validera ett instrument för att kunna säga något om dess tillförlitlighet.

Ni skriver att värdet av subskalan ”Drive for Thinness” tidigare har ifrågasatts. Vad anser du om detta utifrån era resultat?

-I den här studien visar vi snarare på motsatsen. Subskalan hamnar ganska högt i analyserna som prediktiv skala. Just den här skalan, som är översatt till ”Viktfobi” på svenska, mäter olika beteenden och tankar om vikt och viktreducering. Det man har sett är att detta förekommer även hos friska individer och inte nödvändigtvis behöver vara patologiskt. I det samhälle som vi lever i med ständiga bantningstips och hysteri kring vikt och figur är det sådant som värderas högt hos många i allmänhet. Något som också har ifrågasatts är att patienter med anorexia inte verkar uppvisa dessa symptom i större utsträckning i jämförelse med patienter med andra ätstörningsdiagnoser, varför man har diskuterat om det alls är en lämplig variabel att mäta. Hur som helst så diskriminerar den här skalan i vår studie mellan friska och sjuka och viktfobi är ett problem för många med en ätstörning.

”Det vi observerade var att friska och sjuka här i Sverige ligger närmare varandra när de skattar sina symptom än i internationella studier. Vad det beror på är svårt att svara på, kanske fann vi ett bevis för det svenska ”lagom-syndromet”!”

Baserat på era slutsatser i studien, hur tycker du att man bäst kan använda EDI-3 I den kliniska vardagen?

-Det finns fortfarande frågetecken gällande formulärets användningsområde i screeningsyfte och det är väl egentligen inte det primära ändamålet. EDI-3 är användbart när man ska planera och lägga upp en behandling och efteråt då man ska utvärdera den för den enskilda patienten. Man kan också fylla i formuläret vid flera tillfällen under behandlingens gång för att utvärdera under vägen, för att få guidning om hur patienten har förbättrats och vad man behöver fortsätta att fokusera på. Det är ett bra instrument att också visa för patienten, då de kan se hur de ligger till gällande de olika symptomen. Det blir tydligt och konkret och kanske ett kvitto på att det faktiskt skett förbättringar även om det inte alltid känns så för patienten i stunden.

Ni nämner också att det tycks finnas vissa skillnader mellan svenska patienter med ätstörningar och patienter i Danmark, där skalan tidigare validerats. Berätta mer!

-Vi jämförde våra resultat med danska och internationella studier för att se om det fanns skillnader, och det gjorde det till viss del. Det tyder på att det kan finnas kulturella skillnader i hur man skattar sina symptom. Det vi observerade var att friska och sjuka här i Sverige ligger närmare varandra när de skattar sina symptom än i internationella studier. Vad det beror på är svårt att svara på, kanske fann vi ett bevis för det svenska ”lagom-syndromet”!

Kan du se någon ytterligare förbättringspotential – tror du att det kommer komma en EDI-4-skala framöver?

-Det är inte helt omöjligt. Det finns alltid utrymme för mer kunskap om ätstörningar och deras bakomliggande psykopatologi. Det kommer kanske att dröja ett tag men det finns fortfarande vissa oklarheter som skulle kunna putsas till. Det beror också på om upphovsmannen David Garner orkar göra en ytterligare version, om ingen annan tar över taktpinnen. Något som fortfarande brister är att det överlag är svårt med självskattningsformulär för patienter med anorexidiagnos. Detta är dock inte ett problem specifikt i fråga om EDI-3 utan ett generellt bekymmer med alla skattningsformulär. Det finns olika förklaringar till det; en av dem skulle kunna vara att denna patientgrupp ofta saknar insikt om sin sjukdom och underskattar sina symptom då det kan finnas ett stort motstånd till behandling. Det är ju ett allmänt problem med själskattningsformulär överlag: att svaren behöver vara sanningsenliga om de ska vara till någon användning.

Och vad är nu nästa steg i ditt doktorandprojekt?

-Nu håller vi precis på att sammanställa det sista i min andra artikel som ska ingå i min avhandling. Den handlar om prediktionsfaktorer för behandlingsutfall. Vi undersöker om det finns enskilda delskalor i EDI-3 som predicerar förändring under behandling. Vi tittar på om det finns specifika faktorer som är mer eller mindre gynnsamma beroende på om man får familjeterapi eller individuell terapi. Detta finns det ytterst lite forskning om och ingen större randomiserad studie har tittat på det för just anorexipatienter. Kan inte yppa något än om resultaten, det får bli en annan intervju när artikeln är publicerad…

Här hittar ni artikeln!

Taggad , , , , ,

Planeringsdag med Eira-mottagningen

Eira1

I onsdags hade vi som jobbar på Eira en hel dag med utvärdering, uppdatering och planering. Vi har jobbat intensivt, vridit och vänt på det vi gör, vilka är våra styrkor, finns där svagheter?

Nöjda, glada och fyllda med inspiration ser vi fram emot att få utveckla enheten ytterligare. Att jobba med Eira-projektet har öppnat många nya dörrar. Ett stort tack till alla som är med och hjälper till att förbättra vården för de långtidssjuka ätstörningspatienterna.

Den 22 maj berättar vi mer om Eira- projektet på SABS-dagarna i Göteborg, kom gärna och lyssna!

Läs mer om Eira-mottagningen på vår hemsida!

Eira2

Maja Molin är doktorand och projektledare för Eira-Mottagningen på SCÄ FoU

Taggad , ,