Månadsarkiv: april 2015

Helgläsning: Tre nya artiklar från Forskargruppen!

keep-calm-and-read-articles-4

Claes Norring tipsar om tre nya artiklar från Forskargruppen som har publicerats under 2015 och som han även varit medförfattare till.

Den första artikeln handlar om utprovning av den svenska versionen av EDI-3 som har skrivits av Claes Norring, Erika Nyman-Carlsson och Lauri Nevonen. Ta del artikeln här!

Den andra är Johanna Levallius artikel om personlighet hos patienter med ätstörning (som ni kunde läsa om här innan på bloggen). Artikeln är skriven av Johanna Levallius, David Clinton och Claes Norring. Ni hittar artikeln här!

Den tredje artikeln har Claes Norring skrivit tillsammans med tre tandläkare och handlar om salivens biokemiska sammansättning hos ätstörda patienter och matchande kontroller. Här hittar ni artikeln!

Trevlig Valborg!

Taggad , , , , , ,

Ny studie: Ätstörningar och personlighet

 

Johanna Levallius

Johanna Levallius

I mars publicerades i tidskriften Journal of Eating Disorders forskningsartikeln ”Who do you think you are? – Personality in eating disordered patients” av Johanna Levallius, David Clinton, Martin Bäckström och Claes Norring. Här har man tittat på samband mellan ätstörningssjukdom och personlighetsfaktorer och jämfört 208 patienter vid SCÄ med en frivillig icke-klinisk kontrollgrupp. Vi ställde några frågor om studien till huvudförfattaren Johanna Levallius, som är psykolog vid KÄTS och doktorandstudent vid Karolinska Institutet. Johanna är också kopplad till FoU-enheten vid SCÄ via sin huvudhandledare Claes Norring.

Hur skulle du sammanfatta era fynd i studien?
-Vi ville undersöka hur personlighetsprofilen ser ut hos patienter med ätstörning och om personligheten har samband med olika ätstörningssymtom. 208 vuxna patienter med bulimia nervosa eller ätstörning UNS jämfördes med kontroller. Jämfört med kontroller skattade patienterna högre känslomässig instabilitet med mycket negativa känslor och mindre grad av positiva känslor. De hade en lägre tro på sin egen förmåga att hantera utmaningar kombinerat med tvivel på att andra skulle kunna fungera som hjälp och stöd. De hade en tendens att handla impulsivt och att skjuta upp viktiga saker till morgondagen. De skattade sig också som mindre sociala och mindre öppna för nya tankar, känslor och aktiviteter. Slutligen var de mer öppna i sina värderingar. De personlighetsdrag som hade starkast samband med ätstörningssymtom generellt var graden av depressiva mönster och grad av tillgivenhet mot andra.

Var något av era resultat extra överraskande?
-Att patienterna inte skattade högre på spänningssökande vilket tidigare studier visat. Andra studier har dock oftast inte haft åldersmatchade kontroller, vilket skulle kunna förklara att vi inte såg någon skillnad mellan grupperna. Spänningssökande är generellt vanligare i unga år och avtar sedan. Vi förvånades även över att det inte var någon skillnad i ordningssamhet, i linje med en strävan efter perfektion. Intervjuer med patienterna (ej publicerat) visar dock att de skattar lågt på ordningssamhet just för att de är perfektionistiska, dvs de ställer höga krav på sig och är inte nöjda med sig själva förrän allt är helt i sin ordning.

Endast få tidigare studier avseende patienter med ätstörningssjukdom har använt sig av den femfaktormodell för personlighet som ni utgått ifrån. Vilka är fördelarna med denna modell?
-Det stämmer. Fördelarna är flera. Det råder idag konsensus inom personlighetsforskningen att femfaktorsmodellen är den som idag bäst lyckats representera personlighet, oavsett vilken kultur som undersöks och om personen har en psykiatrisk diagnos eller inte. En annan stor fördel är att den är tämligen lätt att förstå utan att vara insatt i personlighet och även kliniskt användbar i arbete med patienter.

Er studie innefattar patienter med diagnoserna bulimia nervosa och ätstörning UNS. Vad säger tidigare forskning om personlighetsfaktorer hos patienter med anorexia nervosa? Stöder forskningen en transdiagnostisk ätstörningsmodell ur detta perspektiv?
-För att svara kort: ja, femfaktorsmodellen stöder ett transdiagnostiskt perspektiv. Det är många fler likheter än skillnader mellan diagnoserna ur personlighetssynpunkt. Viktigt att komma ihåg är att alla patienter inte har ”samma” personlighet, det finns flera olika subgrupper, men de grupperna återfinns inom alla ätstörningsdiagnoserna.

Berätta mer om era fynd avseende impulsivitet hos patienter med bulimisymptom – vad består impulsiviteten i?
-Patienterna skattar en mycket hög grad av impulsivitet jämfört med kontroller. Impulsivitet innebär att inte kunna stå emot att göra sådant som har/kan ha negativa följder. Det är alltså skiljt från spontanitet, som är innebär att i stunden vara fri och flexibel i sitt handlande. Det finns flera orsaker till impulsivt agerande, där den viktigaste för bulimiska symtom verkar vara starka negativa känslor. Det vill säga det impulsiva beteendet (t ex att hetsäta/kräkas, spendera pengar, dricka alkohol eller ta droger) är ett sätt att fly från eller ett försök att hantera svåra känslor.

Nu när den här studien är publicerad, vad är nästa steg i din pågående forskning?
-Roligt att du frågar. Nästa steg är att se om personlighet kan förutse hur det går i behandling. Vi vet idag mycket lite om vad som ökar chanserna att bli frisk när man har en ätstörning. Att titta på personlighetens betydelse i detta sammanhang är en möjlighet att både förstå mer om sjukdomen och att få idéer kring element som kan vara viktiga att inkorporera i behandling.

Här finns artikeln att läsa!

 

Taggad , , , , ,

Maja Molin besöker Fredrikakliniken i Jakobstad

Maja Molin har varit i Jakobstad, Finland under två dagar för att prata om långtidssjuka patienter och om alla projekt som pågår på kliniken. Under vistelsen har Maja även tagit del av det förbättringsprojekt som Jakobstads specialiserade ätstörningsvård arbetar med under ledning av Rasmus Isomaa, projektledare för Fredrikakliniken.

Jakobstads specialiserade ätstörningsvård har både öppenvård och dagsjukvård och de har ett gott samarbete med barnsjukhuset. Efter ett studiebesök på Idun Dagenhet (på SCÄ) och i Mora på MHE-kliniken ska de nu utveckla och förbättra den vård de bedriver med influenser de tagit med sig från besöken.

Rasmus Isomaa med Kollega

 

   Maja Molin är doktorand och projektledare för Eira Mottagningen på SCÄ FoU

Taggad , , , ,

SLSO presenterar vad som är på gång inom internetförmedlad stöd och behandling på Vitalis

Nu på morgonen har vi presenterat Stegvis tillsammans med andra verksamheter inom SLSO som arbetar med internetförmedlad stöd och behandling. Här kommer lite bilder:

Anna Östbom och Anette Cederberg pratar om den nya nationella plattformen

Ulla Forsbeck-Olsson från BUP inleder

Anne Behrman presenterar nya grepp i beroendevården

VItalis1

Vi presenterar Stegvis

Ulla Forsbeck-Olsson visar upp BUP-appen ”Hemuppgiften”

Två pigga föreläsare!

Taggad , , , , , ,

ICED 2015 i Boston

ICED2015

ICED 2015

Cynthia

Cynthia Bulik

Idag startar den internationella ätstörningskonferensen ICED i Boston. Temat för årets konferens är kommunikation idag och imorgon. 1400 deltagare från 44 länder har samlats i Boston för att lära sig och diskutera hur kommunikation mellan forskare och kliniker ska förbättras, även om hur kommunikation mellan behandlare och patient ska bli bättre. Keynote talare var Cynthia Bulik som berättade hur hon har använt sociala medier (med goda resultat) för att rekrytera och sprida information om sina forskningsprojekt, t.ex ANGI- projektet där även Sverige är med.

Yvonne von Hausswolff-Juhlin är docent, överläkare och enhetschef för SCÄ FoU

Taggad , , , ,

Se filmen från lanseringen av Stegvis!

Innovationslabbet för eHälsa på Karolinska Sjukhuset har gjort en film om oss och lanseringen av Stegvis!

Vi har under året samarbetat med Innovationslabbet för att bl. a kunna distribuera och testa Stegvis innan lansering.

Taggad , , , ,

Mobil eHälsa – Ett innovationsprojekt inom SLSO

  Gabor Revay är chef för Innovationsslussen inom SLSO och presenterar projektet ”Mobil eHälsa” på Vinnova och Karolinska Institutets scen på Vitalis. Projektet är en app som bl. a gör det möjligt att använda Take Care i en surfplatta genom Health Information Platform (HIP) och Integrationsplattform för vårdgivare (IPV). Syftet med projektet är att det ska underlätta för personal som arbetar med mobil sjukvård i hemmet.

Kan det här vara intressant även för mobila team inom ätstörningsvården ?

Taggad , , , ,

På väg till Vitalis 2015

    

Nu är jag och Anne-Charlotte Wiberg på väg till årets Vitalis i Göteborg. Vitalis är Nordens ledande och största konferens (och mässa) inom eHälsa och utveckling av vård och omsorg genom IT. Över 3000 deltagare beräknas besöka Vitalis som startade igår och pågår i tre dagar. 

Vi kommer presentera Stegvis tillsammans med andra projekt som är på gång inom SLSO inom internetförmedlad vård och stöd i behandling. 

Jag kommer rapportera mer från Vitalis under dom här två dagarna. Stay tuned!

Kristofer Ekström är projektledare för appen Stegvis och webbredaktör på SCÄ FoU och Stockholms centrum för ätstörningar. 

Taggad , , , , ,

Utblick: DBT vid ätstörningar

dbt

Är DBT effektivt i behandling av ätstörningar?

Dialektisk beteendeterapi, DBT, utvecklades på 1980-talet av den amerikanska psykologen Marsha Linehan som en teambaserad behandlingsform för patienter med emotionellt instabil personlighetsstörning och återkommande självskadebeteende. Denna ursprungliga standardversion av DBT går i stora delar ut på att åstadkomma en bättre emotionell reglering hos patienterna för att minska deras affektlabilitet, att öka förmågan att hantera känslomässiga kriser på ett icke-destruktivt sätt och att med hjälp av mindfulnesstekniker öva på att i viss mån acceptera och observera känslosvall istället för att dras med i dem. Resultaten för denna patientgrupp har varit goda och man har också – med av allt att döma varierande resultat – prövat att använda DBT i behandlingen av andra psykiatriska tillstånd där man tänker sig att det föreligger en likartad bristande affektkontroll, så som beroendeproblematik, posttraumatiska tillstånd osv. I linje med detta har DBT på sina håll också använts inom ätstörningsvården – då framför allt i behandlingen av hetsätningsproblematik och vid samsjuklighet mellan emotionellt instabil personlighetsstörning och ätstörning.

De senaste åren har DBT-konceptet vidareutvecklats för att också kunna användas för patientgrupper där de grundläggande svårigheterna består i en överkontroll av affekter, snarare än i en underkontroll. Drivande i detta arbete har varit Thomas R Lynch, psykologiprofessor vid Southamptons universitet i England. Lynch kallar sin terapiform för Radically Open-DBT, eller RO-DBT, och har tidigare huvudsakligen använt metoden för behandling av patienter med kronisk och behandlingsrefraktär depressivitet. 2013 publicerade Lynch en första studie av RO-DBT i slutenvårdsbehandling av patienter med anorexia nervosa, och i år kom ytterligare en studie från USA där man har använt behandlingsformen i öppenvårdsbehandling av samma patientgrupp.

Grundtanken bakom RO-DBT – och det som gett upphov till namnet ”radikal öppenhet” – är att personer med alltför hård kontroll över sitt känsloliv behöver lära sig att öppna upp gentemot sin omvärld, uttrycka känslor och önskningar, våga utsätta sig för nya och okända situationer och minska sin kognitiva rigiditet, snarare än att som vid standard-DBT öka förmågan till känsloreglering. Lynch menar att personer vars problematik präglas av överkontroll, dit han alltså räknar patienter med anorexia nervosa, ofta hamnar i en ond cirkel där de pga en ökad känslighet för negativ social feedback och rädsla för kritik undviker att uttrycka genuina känslor i interaktion med andra för att istället hålla fast vid ”säkra” rigida beteendemönster, vilket i sin tur riskerar att stöta bort andra och leda till ökad ensamhet. Enligt detta synsätt skapar den överkontrollerade personen på så vis själv den situation hen är mest rädd för: att andra inte ska tycka om och vilja vara med en. Ensamheten medför i sin tur att det uppstår allt färre tillfällen att testa och öva alternativa sätt att vara i förhållande till andra, så att en destruktiv negativ spiral uppstår. Lynch menar att det restriktiva ätandet vid anorexia nervosa är ett exempel på ett sådant snävt överkontrollerat säkerhetsbeteende som kan brytas genom fokus på ”radikal öppenhet” i behandlingen.

Lynch är också tydlig med att man i RO-DBT, tvärtemot hur man brukar resonera inom sedvanlig behandling av anorexia nervosa, inte i första hand fokuserar på att rent konkret öka näringsintaget för att häva kroppens och hjärnans svälttillstånd och på den vägen också förbättra förutsättningarna för kognitiv och känslomässig förändring. RO-DBT syftar istället explicit till att först förändra hur patienten ser på sig själv i förhållande till omvärlden och att genom en ökad öppenhet sedan sekundärt bidra till att också förändra ätandet – Lynch menar rent av att just ”matprat” är en del av anorexipatienternas invanda rigida trygghetszon som måste vidgas genom fokus på annat. (Samtidigt medger han att vissa patienter med svältpåverkan och nedsatta kognitiva förmågor inte lämpar sig för RO-DBT i det skedet, vilket trots allt väcker en del frågor då man på annat håll framhåller att metoden ska kunna omfatta hela vårdkedjan och uttryckligen riktar sig just till de svårast sjuka patienterna.) Behandlingen syftar istället till att överlag öka flexibiliteten i vardagen, till att våga bryta ensamheten genom att utsätta sig för nya sammanhang och till att hitta sätt att minska den bitterhet som ofta följer på ett överdrivet behov av att jämföra sig med andra. För att uppnå detta betonas om och om igen vikten av att våga vända sig utåt: där man i standard-DBT vill uppnå en ökad förmåga att på egen hand klara av känslomässiga kriser försöker man i RO-DBT istället att aktivt uppmana patienterna att faktiskt söka och ta emot hjälp av andra. I RO-DBT-versionen av mindfulness handlar det om att observera impulser av kontrollbehov, t ex kopplat till katastroftankar vid ätande, utan att agera på dem; det rör sig alltså inte om något slags ”mindful eating” där man fokuserar på det goda och njutbara i att äta utan istället om att lära sig att på ett mer medvetet plan se och tolerera de svåra tankar, känslor och impulser som ofrånkomligen uppstår kring maten då man är drabbad av en ätstörning.

I studien av Lynch et al från 2013 följde man 47 patienter (varav 45 kvinnor) med en medelålder på 27 år med anorexia nervosa av restriktiv subtyp som behandlades enligt RO-DBT inom slutenvården vid en specialiserad ätstörningsklinik i sydvästra England. 39% av patienterna i studien hade tidigare erhållit slutenvård för sin ätstörningssjukdom. Medellängden för RO-DBT-behandlingsprogrammet var 22 veckor. Resultaten var lovande. 24 patienter genomgick hela behandlingsprogrammet, vilket innebar en drop-outratio på 28%. 35% av dem som genomgick hela programmet var efteråt i full remission (21% utifrån intent-to-treat) och ytterligare 55% var i partiell remission (41% utifrån intent-to-treat). För dem som genomgick hela programmet ökade BMI från ett medeltal på 14,7 till 18,3 och man såg också tydliga förbättringar avseende ätstörningssymptom (enligt EDE-Q) och livskvalitet (enligt EDQoL). För samtliga dessa utfall var effektstorleken stor eller mycket stor (om än lägre för vissa delskalor) och fynden var statistiskt signifikanta. Artikelförfattarna poängterar särskilt att dessa resultat alltså uppnåddes med en metod som inte explicit fokuserar på ätstörningssymptom och vikt utan på livskvalitet i en bredare bemärkelse. Tyvärr saknas uppföljningsdata i ett längre tidsperspektiv.

I den studie av Chen et al som publicerades i år följde man ett betydligt mindre antal patienter, nio kvinnor, i åldrarna 19-51 år (medelålder 27 år) med anorexia nervosa eller ätstörning UNS av anorexiliknande typ vid en öppenvårdsklinik i Illinois. Här rörde det sig om patienter av både restriktiv subtyp och binge-purge-subtyp, och åtta av de nio patienterna hade en ätstörningsproblematik som skattades som lindrig. Medel-BMI vid behandlingsstart var 18,7. Det rörde sig här alltså om en grupp av patienter som var mindre allvarligt sjuka jämfört med patienterna i Lynch studie ovan, samtidigt som vissa av dem hade haft en ätstörningssjukdom i uppemot 30 års tid. Endast en patient föll ifrån under studiens gång, motsvarande en drop-outratio på 11% vilket är lågt för denna patientgrupp. Medel-BMI steg till 19,7 efter en behandlingsperiod på i genomsnitt åtta månader, en effekt som i stort höll i sig vid uppföljning efter ett halvår och ett år. Man såg också en medelstor förbättring avseende EDE-Q-resultat; detta stod sig efter ett halvår men hade på nytt försämrats något efter ett år. Den lilla och spretiga patientgruppen gör dessvärre fynden svåra att generalisera. Det hade i båda de tillgängliga studierna också varit intressant att inkludera något mått avseende det som man med RO-DBT faktiskt avser att förändra, dvs rigiditet och överdrivet kontrollbehov hos patienterna.

Vid Akademiska sjukhuset i Uppsala inleddes 2012 ett projekt där man erbjuder patienter med anorexia nervosa DBT enligt Thomas Lynchs modell. Man är därmed det andra centret i Europa som implementerar och utvärderar RO-DBT-konceptet inom ätstörningsvården. Mer om Akademiska sjukhusets projekt kan du läsa i ett pressmeddelande som publicerades i december 2014 och i deras ansökan från 2012.

Mattias Strand är överläkare vid Mottagning för vuxna och forskar på SCÄ FoU

Taggad , , , , , ,

Är nedsatt mitokondriell funktion en riskfaktor för utvecklande av anorektiskt beteende?

 

Mitokondrie

Mitokondrierna är cellens energifabrik, och ser till att alla cellens processer har tillgång till energi i form av ATP, cellens motsvarighet till kalori. Då mitokondri-erna ej fungerar optimalt bildas således lägre, ibland t.o.m. otillräckliga mängder av ATP och cellen kan därmed inte utföra sina processer på ett bra sätt. Dessu-tom bildas det vid nedsatt mitokondriefunktion syreradikaler som kan skada cellen. Låga nivåer ATP och närvaro av höga nivåer skadliga syreradikaler resulterar i att cellens processer saktas eller stängs ned. För en nervcell innebär det att den inte skickar ut signalsubstanser i tillräckliga nivåer. Om denna nervcell finns i den del av hypotalamus där aptitcentrum finns, kommer vi inte att känna hunger i samma utsträckning som normalt. Dessa nervceller är oturligt nog extra känsliga för båda dessa faktorer, lågt ATP och höga nivåer av syreradikaler.

Med utgångspunkt för hur stark hungerkänslan är för de flesta av oss är det svårt att förstå hur en svårt undernärd person med anorexi kan fortsätta självsvälta.
Vi tänker oss att en subklinisk nedsatt mitokondriell funktion kan vara en risk-faktor för utvecklande av anorektiskt beteende. Framför allt tror vi att detta kan vara en underliggande faktor vid Anorexia Nervosa utan hetsätning/kräkning och vid kronisk/långvarig Anorexia Nervosa. Vi tänker oss att den från början ofta viljemässiga bantningen i kombination med en nedsatt mitokondriell funktion resulterar i att de hungersignalerande nervcellerna blir mindre aktiva, d.v.s. inte signalerar hunger lika starkt, och därmed underlättar den fortsatta självsvälten. Vi vill understryka att vi inte tror att mitokondriella problem ligger till grund för varför en individ börjar banta/svälta, utan att det handlar om vilka som fortsätter självsvälta och utvecklar (långvarig) Anorexia Nervosa.

För att studera detta vill vi ta blodprov från patienter med anorexi. Från detta blod separerar vi ut lymfocyter som sedan analyseras för mitokondriell funktion. Metoden har tidigare använts för att studera mitokondriella problem vid autismspektrumdiagnoser, t.ex. Aspergers syndrom.

Ida Nilsson forskar kring neurobiologin vid anorexi vid Institutionen för molekylär medicin och kirurgi på Karolinska Institutet. Tillsammans med Yvonne von Hausswolff-Juhlin är hon även delaktig i ett forskningsprojekt på SCÄ FoU:  ”Mitokondrieprojektet – Betydelsen av mitokondriell dysfunktion för uppkomst av Anorexia Nervosa”.

Taggad , , , ,