Fredagsläsning: Optimizing treatment outcomes in adolescents with eating disorders: The potential role of cognitive behavioral therapy

Familjebaserad behandling (på engelska Family-based treatment, FBT) är den behandling som har visat sig ge bäst resultat för barn och ungdomar med ätstörningar och behandlingen rekommenderas som ett förstahandsval i nationella riktlinjer. För en andel patienter leder dock inte behandlingen till remission eller tillräcklig symtomreduktion. KBT för ätstörningar rekommenderas som andrahandsval för den aktuella patientgruppen. I veckans fredagsartikel undersöktes vilken betydelse KBT kan ha i de fall där FBT inte har varit effektiv eller möjlig att tillämpa. Författarna avsåg även att undersöka prediktorer för bortfall och behandlingsrespons.

Studien var en transdiagnostisk fallserie i en klinisk miljö. Femtiofyra patienter deltog, varav 52 % hade anorexia nervosa (AN), 31 % atypisk AN, 15 % bulimia nervosa (BN) och 2 % hade atypisk BN. Trettiotvå patienter hade behandlats med FBT utan att nå återhämtning och för resterande 22 hade FBT inte bedömts vara lämpligt. Genomsnittsålder var 15,5 år (13 – 18 år). De hade varit sjuka i ätstörning i genomsnitt 24,7 månader (4 – 96 månader). Data som samlades in inkluderade diagnos, vikt, ätstörningsduration, ätstörningssymtom (Eating Disorders Examination Questionnaire , EDE-Q) och psykosocial funktionsnedsättning på grund av ätstörningen (Clinical Impairment Assessment , CIA). Datainsamling genomfördes före och efter behandling. KBT-behandlingen baserades på enhanced cognitive behavioral therapy (CBT-E), den ledande evidensbaserade psykologiska behandlingen för ätstörningar. Den anpassades för den unga målgruppen genom att vid behov inkludera familjen. Behandlingen modifierades när andra vidmakthållande faktorer som trauma bedömdes förhindra fokus på ätstörningsspecifik psykopatologi såsom kontroll över kroppsform och vikt. Alla sessioner utfördes av en sjuksköterska med stor erfarenhet av behandling med CBT-E.

Av de femtiofyra patienter som medverkade i studien var det 22 patienter (50%) som slutförde KBT-behandlingen, 14 påbörjade behandling men slutförde den inte och 18 genomförde den inte. Bortfallet från behandling var inte relaterat till initial diagnos, ätstörningens svårighetsgrad eller duration. Patienternas ätstörningssymtom (EDE-Q) och psykosociala funktionsnedsättning (CIA) minskade signifikant efter behandlingen, med måttliga till stora effektstorlekar på alla skalor. Vikten ökade också signifikant hos patienter med AN och atypisk AN. Sjukdomens svårighetsgrad eller ätstörningsduration var inte relaterade till utfallet. Utfallet skiljde sig inte heller mellan grupperna (tidigare behandling respektive ingen tidigare behandling med FBT).

Studien var en fallserie och saknade kontrollgrupp. Bristen på följsamhet var stor och KBT- behandlingen utfördes av en och samma behandlare vilket bidrar till att terapeuteffekter inte kan uteslutas och resultaten bör tolkas med försiktighet. Mot bakgrund av tidigare studier om KBT för ätstörningar, som har visat att sjukdomens allvarlighet och duration inte är relaterade till utfall, konstaterar författarna att KBT är ett bra andrahandsval för barn och ungdomar med ätstörningar. Metoden kan användas när effekten av FBT har uteblivit eller i de fall där FBT inte har bedömts vara ett lämpligt behandlingsalternativ, exempelvis när patienten inte kan återta ansvaret för maten som förväntat i FBT eller när familjen inte är tillgänglig.

Här kan ni läsa artikeln >

Anne-Charlotte Wiberg, doktorand på SCÄ FoU

Taggad

Fredagsläsning: Alliance, technique, both, or more? Clinicians’ views on what works in cognitive-behavioral therapy for eating disorders

Fredagsartikeln denna gång handlar om klinikers uppfattning, värdering och användning av den terapeutiska relation och tekniker i kognitiv beteende terapi (KBT), deras effekt på behandlingsutfall och relationen till klinikers ångestnivå.

Artikelförfattarna använde en korrelationsdesign för att undersöka klinikernas uppfattning om betydelsen av allians och teknik i KBT för utfallet av terapi och för att se ifall dessa förväntningar var i linje med litteraturen, samt för att se om klinikernas tillskrivning av utfall till allians eller teknik hänger samman med deras karaktäristika (olika aspekter av ångest), handledning och faktisk användning av KBT tekniker.

I studien deltog 98 kliniker (91 kvinnor och 7 män) med olika grundprofessioner såsom psykologer, sjuksköterskor, kuratorer, dietister eller arbetsterapeuter som jobbade med patienter med ätstörningar och med ett genomsnitt av 10 års arbetserfarenhet. Varje kliniker besvarade några frågeformulär om deras uppfattning kring den terapeutiska relationen och KBT tekniker, samt ångestkänslighet och hantering av osäkerhet (Intolerance of Uncertainty Scale, IUS-12). Dessutom skulle deltagarna ge ett estimat (i procent) för hur mycket inflytande de menar att de två specifika faktorer, den terapeutiske relationen och KBT tekniker har på behandlingsutfallet och behövde inte utesluta andra faktorer, då summan av de två faktorer inte behövde utgöra 100%. Till slut skulle deltagarna utifrån en skala ange hur sannolikt det var för dem att använda specifika eller generella KBT tekniker under behandling av patienter med ätstörningar. I genomsnitt tillskrev de deltagande klinikerna effekten av den terapeutiske relationen på utfallet av behandlingen som 34.6% och effekten av KBT tekniker som 60.2%. Det betyder att de i stort sett tillskrev 100% av effekten till dessa två faktorer medan i litteraturen är estimaten 7.4% för relation och 15% för teknik. Det fanns inget samband mellan vad klinikerna tillskrev effekten och handledning. Angående måttet för ångest verkade kliniker med lägre prospektiv ångest luta mer mot att KBT tekniker förklarar behandlingsutfallet medan kliniker med högre inhibitorisk ångest värderade oftare den terapeutiske relationen som särskild viktig för utfallet av behandlingen.

Artikelförfattarna funderade över om kliniker överlag tenderar att ha ett mer internt ”locus of control” som bidrar till mindre benägenhet att tänka på och ange externa okontrollerbara faktorer som förklaring till utfallet av behandling. Författarna menar att det är viktigt att korrigera dessa uppfattningar gällande betydelsen av allians och teknik för behandlingsutfall hos kliniker som jobbar med ätstörningar och betonar att det är bra att diskutera relationen mellan teknik och allians. Det finns ingen motsättning mellan dessa, resonerar författarna. Det har visats i CBT-E att tidigt fokus på tekniker för beteendeförändringar gynnar alliansen. Fokus på tekniker är inte ett steg bort från allians, utan ett steg närmare på samma sätt som högre allians bidrar till bättre mottagande av tekniker.

Här kan ni läsa artikeln >

Nina Lindvall, psykologstudent och Ata Ghaderi, psykolog på SCÄ FoU

Fredagsläsning: “A Practical Approach to Classifying and Managing Feeding Difficulties”

Den här veckan har vi fått ett artikeltips från läkarkolleger vid Södertälje sjukhus som jobbar med uppfödningssvårigheter hos barn, ett ämne som tangerar ätstörningsområdet även om kontexten ofta är en annan.

Artikelförfattarna, som är verksamma som barnläkare vid olika sjukhus i USA och Kanada, pekar på forskningsfynd som har visat att ungefär hälften av alla föräldrar uppger att minst ett av deras barn – vilket sammantaget innebär 20-30% av alla barn – äter dåligt. Detta innefattar ett brett spann av ätsvårigheter, alltifrån mild ”petighet” med maten till svårare uppfödningsbesvär hos barn med autismspektrumstörning. Så som vi tidigare har konstaterat här på bloggen så präglas olika diagnostiska indelningar och förklaringsmodeller till en hög grad av upphovspersonernas yrkestillhörighet och expertområde, och ätstörningsforskningen och den barnmedicinska forskningen om uppfödningssvårigheter har dessvärre inte alltid utbytt kunskap och erfarenheter sinsemellan på ett bra sätt.

Artikelförfattarna går igenom olika signaler att vara särskilt uppmärksam på hos barn som äter dåligt, både vad gäller symptom hos barnet i fråga och tecken på att samspel mellan föräldrar och barn kan fungera dåligt i matsituationer. De gör också en indelning i tre huvudkategorier, som intressant nog stämmer bra överens med de kategorier som brukar tas upp inom diagnosen undvikande/restriktiv ätstörning (avoidant/restrictive food intake disorder, eller ARFID, på engelska): barn med generellt låg aptit, barn med selektivt ätande och barn som av olika skäl är rädda för födointag. Artikelförfattarna skiljer genomgående på organiska orsaker, dvs underliggande medicinska tillstånd som kan ge upphov till uppfödningssvårigheter, och medfödda drag hos barnet i fråga då det gäller sådant som aptit och benägenhet att vilja prova nya födoämnen. De tar också för varje kategori upp missuppfattningar hos föräldrar som kan bidra till obefogad oro för barnets ätande, så som att barnet uppfattas ha dålig aptit trots att tillväxten är helt normal eller att barnet gråter vid matning men att orsaken i själva verket är något annat – så som kolikbesvär – och att näringstaget trots detta är fullgott. Andra vanliga exempel är att barn som är förhållandevis småväxta till följd av ärftliga faktorer, dvs att föräldrarna själva inte är långa och storväxta, ofta felaktigt tillskrivs en ”liten aptit” eller att barn i 1-3-årsålden, då en tydlig selektivitet i fråga om mat hör till det normala, uppfattas ha svårt att äta därför att de inte spontant tycker om sådant som blomkål och broccoli.

Man ska också komma ihåg att de allra flesta uppfödningsbesvär under barnaåren inte leder till problem med maten i högre ålder. Trots detta är veckans fredagsartikel en intressant inblick i de frågeställningar som barnläkare kan ställas inför då det gäller barns ätande – frågor som även kan aktualiseras i anamnesen då vi på Stockholms centrum för ätstörningar möter äldre barn och tonåringar med ätstörningssjukdom.

Här kan ni läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad

Utbildning i Family based treatment (FBT) med professor James Lock

Professor James Lock. Foto: Stanford Medicine

Dr. James Lock är professor i barn och ungdomspsykiatri vid Stanford University och en av grundarna av behandlingsmetoden Family based treatment (FBT), eller på svenska Familjebaserad terapi. FBT är en evidensbaserad behandlingsmetod och rekommenderas som förstahandsbehandling för barn och ungdomar med ätstörningar, enligt nationella riktlinjer.

I maj kommer Dr. James Lock till Sverige för att tillsammans med Stockholms centrum för ätstörningar erbjuda två separata utbildningar i FBT. Det kommer vara en introduktionsutbildning i FBT och en fördjupande utbildning som riktar sig till personer som redan känner till eller arbetar med behandlingsmetoden. Dr. Lock kommer gå igenom forskningen, teoretisk grund och även genomföra rollspel där du får möjlighet att se och delta i hur metoden utförs i praktiken.

Vem kan delta?

Förutom klinikens medarbetare riktar vi oss till dig som arbetar med barn, ungdomar och deras familjer inom ätstörningsvården eller annan barn och ungdomspsykiatri.

Datum och tider:

Introduktion i FBT
9-10 maj, 09:00-16:00 båda dagarna (lunch 12:00-13:15)

Fördjupning i FBT
6-7 maj, måndag 08:00-15:00, tisdag 09:00-16:00 (lunch 12:00-13:15)

Plats:

Stockholms centrum för ätstörningar, Föreläsningssalen Plan 1
Wollmar Yxkullsgatan 27B

Kostnad:

5 000 kronor per utbildning och deltagare

Anmälan:

Anmäl dig till utbildningarna via länkarna senast 17 april (Max 40 deltagare):

Introduktion i FBT >
Fördjupning i FBT >

Har du frågor om utbildningen kan du kontakta oss på sca.slso@sll.se

Taggad , , ,

Stockholms centrum för ätstörningar lanserar internetbehandlingen NÄRA

Nu lanserar vi en ny internetbehandling som har tagits fram av kliniker, forskare och patienter på kliniken. Behandlingen har namnet NÄRA och riktar sig till vuxna patienter med bulimia nervosa, hetsätningsstörning och relaterade diagnoser.

-Tanken är att NÄRA ska bidra till en jämlik, evidensbaserad vård när och där det passar patienten, säger Elisabeth Welch, psykolog och enhetschef på Forsknings och utvecklingsenheten på SCÄ.

Behandlingen bygger på den evidensbaserade behandlingen Enhanced Cognitive Therapy (CBT-E) som är särskilt framtagen för behandling av ätstörningar. Denna behandling har i forskning visat sig vara framgångsrik för behandling av flera olika typer av ätstörningsdiagnoser.

-Nära bygger på principer och metoder från CBT-E. CBT-E är en vidareutveckling av KBT för ätstörningar som utformades redan i början av 1980-talet och som har genomgått omfattande forskning och förfining, säger Ata Ghaderi, professor i klinisk psykologi vid Karolinska Institutet.

Ätstörningar hör till de mest allvarliga psykiatriska diagnoserna. Majoriteten av patienterna med ätstörningar lider av bulimia nervosa, hetsätningsstörning och liknande tillstånd, medan en mindre grupp lider av anorexia nervosa. Även om det idag finns bra och effektiv behandling söker majoriteten av de som drabbas inte hjälp för sin ätstörning. På grund av den skuld och skam som oftast är förknippade med ätstörningar tar det i genomsnitt 10-12 år innan de drabbade söker hjälp. Att erbjuda internetbehandling som ett första steg kan sänka tröskeln för att flera ska kunna ta del av en kvalitativ vård.

-Aktuella internationella riktlinjer för behandling av ätstörningar rekommenderar även att självhjälp ska erbjudas som ett första steg i behandling av bulimia nervosa och hetsätningsstörning, säger Elisabeth Welch.

NÄRA förmedlas genom behandlingsplattformen Stöd och Behandling som ingår i 1177 Vårdguidens eTjänster. För att söka till behandlingen behöver du göra en Egenanmälan för bedömning på Stockholms centrum för ätstörningar.

Läs mer om internetbehandlingen NÄRA här >

Taggad

Fredagsläsning: ”The empirical status of the third-wave behaviour therapies for the treatment of eating disorders: A systematic review”

Artikeln denna vecka handlar om att utvärdera om det finns tillräcklig evidens för att erbjuda tredje vågens beteendeterapier för behandling av ätstörningar.

Terapierna som genomgås i reviewen är Dialiktisk beteendeterapi (DBT), Schema therapy (ST), Acceptance and commitment therapy (ACT), Mindfulness-based interventions (MBI) och Compassion-focused therapy (CFT). Totalt undersökte artikelförfattarna 27 studier varav 13 var randomiserad kontrollerade studier (RCT) som anses vara bäst för att bedöma effekt och evidens.

I den selekterade litteraturen såg artikelförfattarna en tendens för symtomförbättring hos patienter som hade fått en tredjevågs-behandling. Det fanns även vissa indikationer för värdet av DBT, ST och CFT i behandling av patienter med bulimia nervosa eller hetsätningsstörning, men dessa terapier har än så länge inte tillräckligt med empiriskt stöd. Det fanns bara en RCT för ACT, som inte producerade bättre effekter vad gäller remission än TAU gruppen (treatment as usual).

Konkret observerade författarna behovet av större RCT studier för dessa alternativa behandlingar, samt mer specificerat behandling riktat mot särskilda patientgrupper. De menar att det behövs fler RCT och mer samarbete mellan forskargrupper för att studierna ska kunna följa en rad gemensamma standards (t.ex. inklusion- och exklusionskriterier och terapiformat), vilket gör att resultat från dessa kan kombineras för att dra mer säkra slutsatser. Det är t.ex. inte möjligt att sammanväga resultat från studier som använder traditionell terapi (face-to-face med en terapeut) med studier som bygger på vägledd självhjälp, vilket är för närvarande fallet med flera DBT studier.

Sammanfattningsvis föreslår författarna att kliniker ska hålla sig till evidensbaserade behandlingar såsom KBT och IPT inom ätstörningsområdet så länge andra terapier inte har hunnit få en empiriskt stabil evidens för sin verkan.

Här kan ni läsa artikeln >

Nina Mie Lindvall, psykologstudent och Ata Ghaderi, psykolog på SCÄ FoU

Taggad

ICED 2019 New York

I helgen avslutades International Conference on Eating Disorders 2019 som den här gången arrangerades i New York och gick under titeln Start spreading the news: education, dissemination & the science of eating disorders.

Ledande kliniker, forskare och patientförespråkare från hela världen hade samlats för att tillsammans främja kunskapsutvecklingen kring ätstörningar. Och budskapen och frågorna som lyftes var många. Till exempel var det en framstående grupp av forskare från England som belyste vikten av att inte fastna i tron om att mer, och längre behandlingar nödvändigtvis är kopplade till bättre behandlingsresultat. Enligt forskarna kan det istället vara tvärtom, att kortare och mer begränsade insatser är att föredra. De lyfte också vikten av att vi regelbundet, vid varje besök, mäter hur det går för patienten. Det för att på bästa sätt kunna planera behandlingsinsatserna och bättre hjälpa patienterna!

Eftersom bortfall är ett betydande problem vid behandling av ätstörningar, kan kontinuerliga mätningar hjälpa oss att göra mer systematiska utvärderingar med faktisk data, istället för avancerade statistiska modelleringar och gissningar. Vi kan förstå vilka som faller bort, under vilka skeden och hur deras problem såg ut vid tillfället då de avslutade/hoppar av behandlingen.

Fredagsläsning: “Cognitive-behavioral therapy for eating disorders in primary care settings: Does it work, and does a greater dose make it more effective?”

Den här veckan handlar fredagsartikeln om att behandla ätstörningar med KBT inom primärvården, dvs på vårdcentral. Eftersom tillgången till specialiserad ätstörningsvård på många håll är begränsad, inte minst ur ett internationellt perspektiv, så är det önskvärt att hitta alternativa sätt att kunna nå ut med behandling till personer med ätstörningar. Ett sådant sätt kan vara just att erbjuda vedertagen psykoterapeutisk behandling via primärvården.

I den aktuella brittiska studien erbjöd man KBT via utbildade psykoterapeuter vid vårdcentral till 47 patienter med anorexia nervosa, bulimia nervosa eller atypiska varianter av dessa sjukdomar. Ett krav för deltagande var att patienterna hade ett BMI över 17, då man bedömde att en större undervikt än så inte var hanterbar inom primärvården. I medeltal deltog patienterna i 17 individuella terapisessioner över en tidsperiod på drygt 22 veckor. Tolv patienter avslutade av olika skäl behandlingen i förtid, vilket medförde en drop-outratio på ungefär 25% – dessvärre inte en ovanligt hög siffra i kliniska studier om ätstörningsvård. BMI-nivåerna var oförändrade under behandlingens gång, men man såg en signifikant minskning av störda ätattityder, hetsätningar, kompensatoriska beteenden (ffa självframkallad kräkning) och depressivitet. Vid behandlingens slut var elva patienter (drygt 23%) fullt återställda från ätstörningssjukdom.

Ett annat intressant fynd var att behandlingens längd inte påverkade utfallet – huvuddelen av de förändringar som patienterna gjorde skedde i den inledande fasen av behandlingen. Artikelförfattarna drar här slutsatsen att den optimala behandlingslängden för de aktuella patienterna var mellan åtta och tolv veckor, varefter ingen tydlig ytterligare förbättring ägde rum. Detta pekar än en gång på betydelsen av att raskt komma igång med konkreta förändringar i den terapeutiska behandlingen.

Här kan ni läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad

Fredagsläsning: “Kwashiorkor: an unexpected complication to anorexia nervosa”

Veckans fredagsläsning är en fallbeskrivning författad av kolleger vid en ätstörningsklinik i Danmark. De tar här upp ett ovanligt patientfall: en 48-årig kvinna med långvarig anorexisjukdom som uppvisade symptom så som vid kwashiorkor, vilket är ett sjukdomstillstånd som kan uppstå till följd av svår proteinbrist. Kliniskt kännetecknas kwashiorkor av tillväxthämning, avmagring i armar och ben, hud- och hårförändringar, ödem, förstorad lever och en utspänd vätskefylld buk, som ofta antas bero på låga nivåer av albumin (ett protein i blodet) och minskat osmotiskt tryck – många har säkert sett nyhetsbilder från svältkatastrofer av barn med sådana typiska tecken på kwashiorkor.

Trots att anorexia nervosa också per definition innebär att kroppen är i ett svälttillstånd så ser man här dock sällan samma uttalade proteinbrist som vid svält av andra anledningar, och även då proteinbrist föreligger så är det ovanligt med så låga albuminnivåer som vid kwashiorkor. Enligt artikelförfattarna är deras fallbeskrivning den första av kwashiorkor hos en patient med anorexia nervosa utan andra bakomliggande orsaker. Kvinnan i fråga hade haft en anorexisjukdom i 30 års tid och vårdats inneliggande vid flera tillfällen. När hon nu än en gång lades in för vård vid sjukhus hade hon varit sängliggande i tre månader och uppvisade en tydlig muskelsvaghet, torr hud med ulcerationer samt en öm och avsevärt utspänd buk. I blodprover påvisades bland annat låga albuminnivåer, överensstämmande med proteinbrist. Ett ultraljud av buken visade vätska i bukhålan och en förstorad lever, men inga andra avvikelser.

Man övervägde alkoholmissbruk eller ett felaktigt använde av vätskedrivande preparat som differentialdiagnoser, men det fanns inga hållpunkter för något av detta i kvinnanas sjukhistoria. Behandling påbörjades med sedvanlig upptrappning av energiintaget tillsammans med olika vitamintillskott. Bukvätskan tappades ut, vilket talande nog ledde till en viktminskning på 10 kg. När patienten lades in hade hon trots långvarig svält ett BMI-värde nära normalgräns, men den verkliga undervikten maskerades alltså av vätskemängden i bukhålan. Efter sex veckors slutenvård kunda patienten skrivas ut och hon kunde då gå själv, såren hade läkt och bukvolymen hade återgått till den normala.

Artikelförfattarna pekar på att man i dagsläget faktiskt inte vet med säkerhet hur sambanden mellan undernäring, protein-/albuminbrist och vätska i bukhålan ser ut. Exakt vilka mekanismer som ligger bakom symptomen vid kwashiorkor är därför inte känt. I ett par studier från de senaste åren har man påvisat samband mellan kwashiorkor och förändringar i tarmfloran och sett att man med hjälp av antibiotikabehandling har kunnat minska dödligheten hos barn med svåra svältsymptom, men dessa fynd får ses som högst preliminära. Man vet heller inte hur det kommer sig att personer med anorexia nervosa inte rutinmässigt drabbas av låga albuminnivåer, medan detta alltså är mycket vanligt vid svält av andra skäl. I litteraturen finns det en tidigare beskrivning av kwashiorkorliknande symptom – sår på benen, perfiera ödem och vätska i bukhålan – hos en kvinna med ätstörningssjukdom, men hon hade också ett samtidigt alkoholmissbruk och det är troligt att det snarare var detta som ledde till symptombilden.

Här kan ni läsa artikeln >

Taggad

Fredagsläsning: “Anxiety disorder symptoms at age 10 predict eating disorder symptoms and diagnoses in adolescence”

Veckans fredagsartikel handlar om samband över tid mellan ångestsyndrom och ätstörningar. Tidigare forskning har visat att mer än hälften av alla personer med en ätstörning också har haft en ångestsyndromdiagnos (så som paniksyndrom, generaliserat ångestsyndrom, tvångssyndrom, social fobi osv) någon gång under livet. Inte minst tvångssyndrom och social fobi hör till de vanligaste formerna av psykiatrisk samsjuklighet vid en ätstörningssjukdom, både hos vuxna och yngre patienter.

”Riktningarna” i dessa samband är dock inte helt klarlagda. Det skulle kunna vara så att förekomst av ångestsyndrom i sig ökar risken för att också insjukna i en ätstörning, eller vice versa. Det skulle dock också kunna föreligga någon gemensam riskfaktor som medför en högre risk för både ångestsyndrom och ätstörning, men att dessa tillstånd i övrigt är riskmässigt oberoende av varandra. De flesta studier där man har försökt undersöka detta har varit retrospektiva, så att man i efterhand har försökt ta reda på om ångestsyndrom och andra diagnoser förelegat i barndomen hos patienter med pågående ätstörning. Det är också ont om studier där man tittar på förekomst av ångest- och ätstörningssymptom istället för enbart regelrätta diagnoser – en person kan naturligtvis ha mycket ångestbesvär utan att nödvändigtvis få en formell diagnos inom gruppen av ångestsyndrom.

Den aktuella studien är en prospektiv befolkningsstudie där man har följt omkring 7000 barn från 10 års ålder och fram till att de fyllt 16 år. Man har inledningsvis skattat ångest på symptomnivå vid 10 års ålder och sedan undersökt hur detta hänger samman med senare utveckling av såväl ätstörningssymptom som regelrätta ätstörningar. Istället för att strikt följa de olika formella ångestdiagnoserna identifierade man här fem kluster av ångestbesvär hos studiens 10-åringar: a) tvångsbesvär relaterade till symmetri och kontroll, b) tvångsbesvär relaterade till oro för smuts och bakterier, c) fysiska ångestsymptom, d) allmän oro (t ex oro för framtiden eller oro för sjukdom), och e) socialfobiska besvär.

Man fann här att framför allt allmän oro och fysiska ångestsymptom (som tillsammans t ex kan vara delar av ett generaliserat ångestsyndrom) vid 10 års ålder hängde samman med en ökad förekomst av ätstörningskognitioner vid 14 och 16 års ålder. Fysiska ångestsymptom hängde också samman med en ökad förekomst av senare bulimia nervosa, medan oro hängde samman med en senare utveckling av både anorexia nervosa och ett mer allmänt påverkat ätande. För barn med tvångsbesvär relaterade till symmetri och kontroll vid 10 års ålder fann man en ökad tendens till kroppsmissnöje i senare år, medan barn med tvångsbesvär kring smuts och bakterier uppvisade en ökad tendens till att senare utveckla ett restriktivt ätande. Barn med socialfobiska besvär löpte mindre risk att senare träna överdrivet mycket, vilket kan hänga samman med att träning ju ofta är en social aktivitet.

Sambanden ovan var generellt av liten magnitud och man ska inte övertolka resultaten, men studien bidrar ändå onekligen med ytterligare en pusselbit i att utforska hur ångest och ätstörningar hänger samman över tid.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter