Fredagsläsning: ”Exposure Therapy for Eating Disorders: A Systematic Review”

Bland de tekniker som används i behandling av ätstörningar är exponering är av de mest grundläggande och ofta förekommande teknikerna. I en gedigen översikt av forskning (6 studier) har forskare tittat på effekten av exponering i dessa behandlingar. Studierna innefattade tydliga inslag om exponering och responsprevention, direkt exponering för maten, familjebaserad behandling med exponering för mat, spegelexponering (så kallade spegelövningar), samt exponering med hjälp av ”virtual reality”. Det visade sig att exponering och responsprevention för hetsätning och kompensatoriska beteenden hade små effekter över och bortom det som redan finns i kognitiv beteendeterapi (KBT) för ätstörningar, som i sig innefattar mycket exponering. Spegelövningar, både i sig och som ett komplement till KBT minska missnöje med kroppen. Direkt exponering för mat tycks minska ångest i stunden, matintag och viktuppgång, men mer forskning behövs för att säkerställa effekterna. Användning av ”virtual reality” kan sannolikt öka tillgängligheten och genomförbarhet av exponeringen. Eftersom de flesta behandlingar för ätstörningar innehåller redan många och inte sällan omfattande inslag av exponering är det svårt att isolera effekten av exponering i sig.

Författarna presenterar omfattande och förtjänstfulla genomgångar och diskussioner av olika aspekter av exponering vid ätstörningar. Det har t.ex. också tittat på studier som undersökt om man kan förbättra effekterna av exponering för mat om man samtidigt ger patienterna D-Cycloserine som vid behandling av ångeststörningar ökar exponeringens effekt. Vid anorexia nervosa, i en liten studie, fann man ingen skillnad mellan tillägg av C-cykloserine och placebo vid exponering.

Då exponering är vår främsta teknik idag rekommenderas denna artikel till alla som jobbar med behandling av ätstörningar och är intresserade av hur man kan förbättra sin behandling.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

ARFID-artikel från forskningsgruppen vinner pris

Under den årliga sammankomsten ICED (International Conference on Eating Disorders) som just nu pågår i onlineformat så korades 2019 års bästa artiklar i tidskriften International Journal of Eating Disorders. I kategorin ”Best Systematic Review Paper by an Early Career Scholar” vann den översiktsartikel om ARFID, eller undvikande/restriktiv ätstörning, av vår tidigare läkare Mattias Strand som vi har skrivit om på bloggen. Kandidater till priset nomineras av tidskriftens redaktionsmedlemmar och vinnarna utses sedan av dess redaktörer. Grattis, säger vi!

Priset för ”Best Original Research Paper by an Early Career Scholar” tilldelades Hao Yan vid Washington University i St. Louis för en studie om metoder för att identifiera inlägg på sociala medier med tecken på risk för ätstörningsbeteenden.

Läs mer om priset här >

Läs tidigare blogginlägg om artikeln >

Märkt

Fredagsläsning: ”Anorexia nervosa: 30-year outcome”

Prognosen för ätstörningar är en ständigt aktuell fråga. Det är svårt att studera denna fråga då resultat påverkas av selektion av patienter vid olika mottagningar eller populationsstudier, olika sätt att definiera och bedöma tillfrisknande, upptagningsområdet, samt längden på uppföljningar. På grund av dessa faktorer får forskarna olika svar i olika studier. I Göteborg har man under många år studerat en så kallad total population genom att screena alla flickor (n=4291) födda 1970 som gick årskurs 8 i samma stad 1985. De som hade anorexia nervosa (AN) i denna kohort studerades tillsammans med andra med AN som identifierades genom screeningar under andra år runt 1970 och följdes upp under lång tid. I aktuell studie fick man ihop en grupp på 51 patienter med initialdiagnos av AN som har följts upp 30 år senare och har jämförts med en matchad kontrollgrupp. Matchningen gjordes vid samma tillfälle som när screeningar gjordes och diagnoser etablerades. Studiens största styrka är att den har delvis en totalpopulation och väldigt lite bortfall. Hela 96% medverkade i uppföljningen. På 30-års sikt fanns det inga dödsfall. Trettio år senare hade 64% tillfrisknat helt, medan 19% hade fortfarande en ätstörningsdiagnos. Av hela gruppen hade dessutom 38% andra psykiatriska störningar. I genomsnitt hade patienterna haft sin ätstörning under 10 år och intressant nog hade 23% inte fått någon psykiatrisk behandling. Vid 30-årsuppföljningen hade två patienter fortfarande i behandling för ätstörningar, varav en var tvångsvårdad.

Studien bekräftar tidigare fynd. Prognosen i denna studie som delvis är populationsbaserad borde ha varit lite bättre än i kliniska studier, men tillfrisknandegraden är inte signifikant bättre än i kliniska studier. Även i denna studie ser man en av fem lider av en ätstörning långt efter insjuknandet. Det är samtidig glädjande att det inte fanns ångra dödsfall. Ett annat unikt fynd i studien var att påvisa ett betydande återfall mellan 18-årsuppföljning och 30-årsuppföljningen vilket visar på betydelsen av tillgänglig vård under lång tid för dessa patienter vid behov.

Här kan du läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”The effect of repetitive transcranial magnetic stimulation on food choice-related self-control in patients with severe, enduring anorexia nervosa”

De senaste årens hjärnforskning har lett till identifiering av vissa strukturer som tycks vara inblandade i olika funktioner som verkar vara av betydelse för uppkomst och vidmakthållande av anorexia nervosa (AN). Samtidigt har forskare börjat studera om stimulering av olika delar av hjärnan kan ha beteende-relaterad eller emotionell påverkan på individen. Ett sätt att stimulera hjärnan är icke-invasiv magnetisk stimulering. I den studie som sammanfattas idag undersökte forskare om stimulering av vänster dorsolateral prefrontal cortex kan ha betydelse för beslutsrelaterat självkontroll gällande maten hos patienter med svår och långvarig AN. Forskarna rekryterade 34 patienter med svår och långvarig AN. De fick antingen upprepad transkraniell magnetisk stimulering eller genomgick samma procedur utan riktig magnetisk stimulering. Man jämförde också patientgruppen vid baslinjen (före interventionen) med 30 personer som utgjorde någon form av jämförelsegrupp.

I Likhet med tidigare forskning såg man att patienterna hade en klar preferens för mat med låg fetthalt och visade på självkontroll i samband med det, jämfört med jämförelsegruppen. Den magnetiska stimuleringen hade inte några effekter på patienterna val vad gäller fettinnehåll. Den grupp som fick magnetisk stimulering på riktigt visade dock en liten minskning av självkontroll i val av mat efter interventionen jämfört med innan. De visade på en ökning i valet av smakfulla ohälsosamma matprodukter efter upprepade tillfällen av magnetisk stimulering jämfört med innan.

Även om effekterna är små och deras betydelse för patienterna välmående och fungerande är oklara i dagsläget kan detta bli en viktig behandling i den totala arsenalen av metoder vid AN, om framtida studier kan replikera dessa effekter och ifall man ser ett samband mellan dessa ändringar i preferenser och patienterna faktiska beteende och upplevelse.

Här kan du läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Adapted emotion skills training group for young people with anorexia nervosa”

Bristande medvetenhet om emotioner och svårigheter med emotionsreglering anses vara en transdiagnostiskt viktig faktor i uppkomst eller vidmakthållandet av olika psykologiska problem, inklusive ätstörningar. I en tidigare studie såg man preliminärt bevis för användbarhet av en kombination av kognitiv träning och emotionsfärdighetsträning bland vuxna patienter i heldygnsvård för anorexia nervosa (AN). I ett mindre försök såg man också att denna tilläggsbehandling verkar vara acceptabel för unga patienter med AN.  Utifrån återkoppling i tidigare försök anpassade forskarna denna tilläggsbehandling ännu mer för unga patienter med AN, och i föreliggande studie inhämtade man unga AN-patienters  återkoppling och utvärderade dess effekt i en okontrollerad studie.

Anpassningen handlade om att göra grupperna mindre för unga patienter (3-4 patienter per grupp), göra sessionerna mer interaktiva, använda mer visuella hjälpmedel, prata mer om positiva emotioner än negativa, och skippa hemuppgifter. Man utökade också interventionen med ytterligare en session för att förbättra alliansen och skapa ett bra gruppklimat.

Man lyckades inkludera 30 unga patienter med AN (i genomsnitt 14.2 år gamla), utan någon samsjuklighet. Patienterna ombads att ge återkoppling på tilläggsinterventionen och de fick också fylla i ett par frågeformulär som mäter deras emotionella färdigheter och fungerande. Forskarna fick värdefull återkoppling där det framkom att unga patienter upplevde att tilläggsbehandlingen var meningsfull, att de uppskattade att lära sig mer om emotioner, att det hjälpte dem att inse sitt behov av stöd att uttrycka sina emotioner, och förstå relationen mellan emotioner och AN.

Frågeformulären visade dock inte på några effekter vad gäller de unga patienternas emotionella fungerande, men sammantaget visar resultaten på att interventionen upplevs som meningsfull och acceptabel av ungdomarna och att framtida studier behöver undersöka i vilken utsträckning en sådan intervention kan vara terapeutiskt meningsfullt och verksamt.

Det är givetvis svårt att generalisera resultaten från en sådan studie, men fokus på transdiagnostiska processer kan vara en väg framåt i behandling av ätstörningar, när våra standardbehandlingar inte lyckas producera effekter i ett tidigt stadium. Framtida forskning får visa om det kan vara fallet.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Scrutinizing Domains of Executive Function in Binge Eating Disorder: A Systematic Review and Meta-Analysis”

Det finns ett stort intresse för eventuell betydelse av specifika svårigheter med så kallade exekutiva funktioner vid ätstörningar. Exekutiva funktioner är kognitiva processer som gör det möjligt för oss att planera, övervaka och kontrollera målstyrda och adaptiva beteenden. Man antar att t.ex. svårigheter med inhibition (att hejda sig) som är en central exekutiv funktion kan kanske förklara överkonsumtion av högdensitets och aptitretande mat hos patienter med hetsätningsstörning. I vissa studier har man också sett att den patientgrupp kan ha vissa svårigheter med att fatta beslut, vilket kan vara en grund till att man kan bortse ifrån negativa konsekvenser av vissa beteenden.

I en översiktsstudie har forskare sammanställt relevanta studier där man har undersökt olika exekutiva funktioner hos patienter med hetsätningsstörning. Man valde studier som hade relativt god kvalitet. Av nästa 2000 studier som framkom vid sökningen plockade man 28 så kallade fall-kontollstudier. I dessa studier jämförs patientgruppen (Fall) med någon form av kontrollgrupp. Forskarna fokuserade på fyra exekutiva funktioner, eller snarare domäner, vilket innebär att ibland flera mer specifika exekutiva funktioner samverkar för att möjliggöra det som kännetecknar domänen. Dessa var kognitiv flexibilitet, beslutsfattande, inhibitorisk kontroll, samt arbetsminne. Den enda exekutiva funktion där man såg en skillnad mellan patienter med hetsätningsstörning och kontrollgruppen var arbetsminne. Patienter med hetsätningsstörning presterade sämre på arbetsminnesuppgifter. Forskarna också observerade att patienter hade något sämre prestation på problemlösningsuppgifter, men lika bra förmåga att planera som kontrollgruppen.

Det är ofta en fördel att göra sådana här systematiska studier där man med hjälp av meta-analys sammanställer data från flera studier och undersöker deras samlade effekt. I denna meta-analys ingick dock ganska få studier gällande varje exekutiv funktion, vilket beror på att de enstaka studierna använt sig av många olika mått som inte alltid går att lägga ihop med varandra. Kontrollgruppen bestod också av deltagare med fetma. Även om den betydande andel av patienter med hetsätningsstörning lider av fetma eller övervik så hade studien blivit starkare och man kunde dra mer säkra slutsatser om det också fanns kontrollgrupper som var normalviktiga, då fetma i sig kan hänga samman med vissa svårigheter med exekutiva funktioner.

Totalt sett är dock studien intressant och ett bra bidrag till kunskapsbasen. Den visar att många av våra antaganden om problem med exekutiva funktioner hos denna patientgrupp inte stämmer och att vi behöver rikta och systematisera forskningen för att komma fram till mer robusta slutsatser.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Fredagsläsning: ”Predicting a comprehensive operationalization of eating disorder recovery: Examining self-concept, personality, and negative affect”

Det finns olika förslag för definition av tillfrisknande vid ätstörningar. En av dessa som föreslagits av Bardone-Cone och medarbetare (2010) bygger på ett samlat hänsynstagande till fysiska, beteendemässiga och kognitiva aspekter av individens fungerande och föreslås utgöra grunden för bedömning i forskning och klinisk verksamhet om ätstörningar. Forskarna i denna studie har försökt identifiera egenskaper som förutsäger vem som blir frisk från ätstörningar (utifrån den föreslagna definitionen av vad frisk är). De fokuserade på självbild, personlighet, och negativ affekt. De fick ihop data på 36 patienter som hade medverkat i detaljerade kliniska intervjuer och besvarat en rad enkäter inför starten av behandling och 7-8 år senare. Patienternas medelålder var 23.9 år vid baslinjen och 31.3 år vid uppföljning. Majoriteten hade ätstörningar utan närmare specifikation vid starten, 14% hade anorexia nervosa och 3% hade bulimia nervosa.

Vid uppföljningen hade 9 (25%) av de 36 tillfrisknat helt, enligt definitionen, medan bland de resterande 27 hade en mindre andel blivit delvis frisk (15%), andra hade vissa symptom på ätstörningar (26%), och en majoritet hade fortfarande en full ätstörningsdiagnos (59%).

Det enda av alla variabler som forskarna hade samlat data på och som kunde förklara tillfrisknande var självbild. Ingen av de kvinnor som hade låga poäng på självbild vid baslinjen hade tillfrisknad, medan av dem som initialt rapporterade bättre självbild hade ett flertal tillfrisknat.

Intressant nog kunde självbild inte heller predicera tillfrisknande när man studerade den tillsammans med ångest och ”känslan av att vara falsk”. Anledningen är att dessa variabler har starka samband med varandra och tycks på sätt och vis mäta delar av samma fenomen. Även dessa variabler verka ha betydelse för tillfrisknande, men i denna studie lyckades man inte hitta en konstellation av variabler som tillsammans förklarar tillfrisknandet från ätstörningar. Att självbilden är en viktig faktor stöds också av tidigare forskning, men givet hur ett flertal begrepp visar sig vara relaterade och av betydelse för utfallet av behandlingen behöver man studera både sådant som är en kärnkomponent i ätstörningen i sig (t.ex. självkänsla) och andra variabler som är mer allmänt relaterade till individens fungerande för att kunna förutsäga tillfrisknande från ätstörningar ännu mer specifikt. Hittar man starka prediktorer blir det vägledande för vad man ska fokusera på mer i behandlingen.

Här kan du läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Eating disorder psychopathology in adults and adolescents with anorexia nervosa: A network approach”

I och med att mer avancerade statistiska metoder för att undersöka skillnader och samband har blivit tillgängliga i form av så kallade nätverksanalyser har många forskare börjat använda sina nya och gamla data för att undersöka sina forskningsfrågor med hjälp av dessa analyser.

För denna studie hade man samlat data på 1271 patienter med anorexia nervosa (12-61 år gamla) mellan januari 2018 och september 2019 på en specialistklinik i norra Italien (Villa Garda) och en öppenvårdsmottagning (i Verona). Patienterna fick svara på Eating disorders Examinatin Questionnaire inför starten av sin behandling.

Målet med studien var att undersöka sambandet mellan olika aspekter av psykopatologi vid anorexia nervosa hos ungdomar kontra vuxna. Det visade sig att önskan att gå ner i vikt och upptagenhet och övervärdering av tankar om vikt och figur var de symptom som hade starkaste sambandet med alla andra ätstörningsrelaterade variabler i nätverket hos både ungdomar och vuxna. Forskarna menar att detta är ett ytterligare belägg för att övervärdering av vikt och figur, i enlighet med den transdiagnostiska kognitiv-beteendeterapeutiska modellen för ätstörningar är kärnan i ätstörningar, inklusive anorexia nervosa, oberoende av ålder. De fann också att nätverken av ätstörningspsykopatologin hos ungdomar och vuxna hade mycket likartad generell struktur som hade två distinkta noder, en med fokus på bekymmer över ätande, återhållsamt ätande, uteslutning av vissa produkter och dietregler, samt en annan nod som främst handlade om bekymmer med sin kropp (missnöje med kropp och vikt, obehag vid åsynen av ens kropp, samt övervärdering av vikt och figur).

En annan observation i studien var att vissa störda ätbeteenden såsom missbruk av laxermedel och överdriven motion hade bara en biroll i både ungdomars och vuxnas ätstörningspsykopatologi.

Studiens resultat är intressanta, men man behöver replikera studien och se i vilken utsträckning resultaten håller i sig över tid och studier. Användning av andra instrument än självrapportering kan också stärka framtida studier. Som författarna själva påpekar hade det också varit mycket värdefullt att ha haft mått på generell psykopatologi (t.ex. ångest och depression) för att sätta dessa i ett helhetssammanhang.

Här kan du läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Fredagsläsning: ”Dialectical behavior therapy self-help for binge-eating disorder: A randomized controlled study”

DBT

Eftersom småätande är ett vanligt fenomen vid hetsätningsstörning och en av huvudanledningarna till viktuppgång, samt då man har observerat att ätandet många gånger har emotionsreglerande funktion har man under lång tid intresserat sig för effekten av dialektisk beteendeterapi (DBT) för hetsätningsstörning. Nu har forskningen på denna front kommit till att även utvärdera effekten av DBT-baserad självhjälp.

I en studie från Canada studerade man effekten av DBT-baserad självhjälp med och utan stöd i jämförelse med allmän självhjälpsbetingelse utan stöd. Man screenade 558 intresserade deltagare och av dessa uppfyllde 298 de initiala kriterierna för deltagande. Tyvärr var det vara 175 som medverkade i en telefonbaserad telefonintervju och i slutändan var det vara 76 som uppfyllde kriterierna för deltagande. Samtliga deltagare hade en hetsätningsdiagnos enligt DSM-5 och bedömda med Eating Disoders Examination intervju.

Dessa deltagare delades slumpmässigt in i tre grupper: 1) DBT-baserad vägledd självhjälp, 2) DBT-baserad ren självhjälp (inget stöd eller vägledning under tiden), eller 3) en allmän självhjälp utan stöd där programmet handlade om att förbättra sin självbild. De i DBT-baserad självhjälp fick Debra Safers självhjälpsbok och i första betingelsen fick de även 6 videobaserade samtal á 30 minuter för att få stöd att jobba med materialet. Deltagarna var i genomsnitt 41 år gamla och hade i genomsnitt ett BMI på 37. Effekten av dessa program utvärderades 12 veckor efter start, samt tre månader efter avslutad intervention.

Eftersom en antal deltagare valde att inte medverka i intervjun efter avslutad självhjälp tog man data från frågeformulär om frekvensen av hetsätningar för dessa deltagare. Både vid avslutad självhjälp och vid uppföljning hade hetsätningar minskat i alla tre betingelser utan några skillnader dem emellan. Efter avslutad behandling var det en lägre proportion av patienter i DBT-baserad självhjälp som fortfarande ägnade sig åt hetsätning över diagnostisk tröskel (dvs 4 eller fler episoder under den senaste månaden) jämfört med allmän självhjälp utan stöd (med fokus på självkänsla), men skillnaden visade sig inte vara statistiskt säkerställd. Det fanns dock ingen skillnad mellan olika varianter av DBT-baserad självhjälp. Det fanns ingen skillnad mellan betingelserna vad gäller andelen patienter som hade slutat hetsäta helt, förbättringar i generell psykopatologi eller livskvalitet.

Även om resultaten kan te sig nedslående ska man komma ihåg att DBT-baserad självhjälp jämfördes med en aktiv betingelse och inte en väntelista som de flesta studier om självhjälp använder sig av. Studien blev dock liten och hade därmed även låg så kallad ”power” för att kunna upptäcka eventuella skillnader. Studien är lovande och motiverar större randomiserade kontrollerade studier av DBT-baserad självhjälp för hetsätningsstörning.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Fredagsläsning: An evaluation of efficacy and acceptability of a novel manualised JuniorLEAP group programme for compulsive exercise, for children and adolescents with anorexia nervosa, within an inpatient setting

Bild hård träningTvångsmässig träning är relativt vanligt förekommande vid ätstörningar, och i synnerhet vid anorexia nervosa (AN). Det har utvecklats ett program för vuxna patienter med AN som av forskare modifierats för att passa barn och ungdomar med AN och samtidig tvångsmässig träning. I en okontrollerad studie (med bara för- och eftermätning) undersökte man effekten av en manualiserad, 7-veckors lång intervention för att minska patienternas tvångsmässiga träning vid en specialistenhet för ätstörningar. Patienterna var 32 barn och ungdomar (11-17 år) med AN som primär diagnos och som vårdades på avdelning. Man ville studera om barnversionen av behandlingen (LEAP: Loughborough Eating Disorder Activity Programme) kunde minska träningsnivån och ätstörningssymptom, samt om patienterna tyckte att det var ett okej program att ägna sig åt. Fem av 32 deltagarna hoppade av eller avslutade medverkan i studien (pga utskrivning från avdelning eller negativ attityd mot programmet). LEAP är en gruppintervention och bygger på principer från kognitiv beteendeterapi.

Det visade sig att barnversionen av LEAP signifikant minskade patienterna faktiska träningsnivå, samt deras upptagenhet av träning, när den gavs som ett manualiserat tillägg till sedvanlig behandling inom heldygnsvård. Patienternas ätstörningspsykopatologi minskade också (EDE-Q gick ner från 3.53 till 2.77). Sammanställning av kvalitativa intervjuer med patienterna visade att de tyckte överlag att det var ett bra program och att det hjälpte.

Detta är ett första testa av LEAP på barn och ungdomar. Studien var okontrollerad, vilket gör att man inte kan dra några starka slutsatser. Minskningen i överdriven träning och ätstörningspykopatologi kan givetvis bero på många andra faktorer än införandet av LEAP. Effektstorleken av behandlingen, som forskarna har låtit bli att presentera i sin artikel är små till måttliga, men resultaten är totalt sett tillräckligt lovande för att man ska studera LEAP för barn och ungdomar med AN mer systematiskt.

Här kan ni läsa artikeln

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt