Fredagsläsning: “A thematic content analysis of #cheatmeal images on social media: Characterizing an emerging dietary trend”

Världens största couscous

Det finns vid det här laget en hel del forskning om hur sociala medier kan påverka i utveckling och vidmakthållande av ätstörningsbesvär. Ett mönster som kan skönjas är att så kallad ”thinspiration” – bilder och annat material som är tänkt att inspirera till restriktivt ätande och viktnedgång – i viss mån har ersatts av ”fitspiration”, som utger sig för att vara ett mer hälsosamt alternativt med fokus på fysisk träning men där de kroppsideal och den kosthållning som förespråkas också tenderar att vara tämligen likformiga och inte sällan inom ett tydligt restriktivt spektrum. Ett fenomen inom denna träningskultur som tidigare inte har uppmärksammats inom forskningen är så kallade ”cheat meals”: stora skrovmål som man med jämna mellanrum ”belönar” sig med som en motivation i att sedan orka återgå till ett återhållsamt ätande under ytterligare en period. Cheat meals kan till det yttre påminna om episoder av hetsätning, men utmålas vanligen som en målinriktad strategi för att klara av att upprätthålla ett strikt tränings- och matschema i övrigt. I diskussioner om cheat meals på nätet förekommer också ofta hemmasnickrade teorier om att metoden ska påverka kroppens förbränning på ett gynnsamt vis.

I denna veckas fredagsartikel har en amerikansk forskargrupp gjort en kvalitativ innehållsanalys av 600 utvalda bilder av de drygt 1,6 miljoner som finns under hashtagen #cheatmeal på Instagram, i syfte att kartlägga fenomenet och undersöka i vilka slags tränings- och kostsammanhang bilderna postas. Man fann att det huvudsakligen var män (strax under 60%) som postade #cheatmeal-bilder. Det vanligaste bildmotivet var helt enkelt mat (82%), följt av människor (16%) och citat eller text (4%) (ibland i kombination, därav en total %-siffra större än 100). I fråga om avbildade matmängder såg man att strax över hälften av bilderna (55%) innehöll sådana mängder att intaget bedömdes utgöra en objektiv hetsätningsepisod, medan 14% avbildade normala matmängder och 13% restriktiva matmängder. Den vanligaste typen av mat på bilderna var energitäta födoämnen så som hamburgare, pommes frites, pizza och glass, men även sådant som blåbär, fisk och proteinbars förekom. I fråga om de bilder som föreställde människor utgjordes huvuddelen (40%) av avbildningar av den egna kroppen, t ex framför en spegel på gymmet, medan något mindre andelar föreställde någon som åt (31%) eller tränade (16%). Träningsformen var här nästan alltid viktträning. I fråga om den lilla andel bilder som utgjordes av citat eller text handlade det mestadels om att normalisera stora matmängder (44%), att uttrycka en stark träningsmotivation (35%) eller att inspirera andra genom att glorifiera en rigid kosthållning och strikt träning (22%). Ofta beskrevs också kontrollförlust som en del av #cheatmeal-beteendet.

Forskarna fann således att merparten av #cheatmeal-bilderna utgjordes av sådana matmängder att de objektivt skulle klassas som en hetsätningsepisod – den största avbildade matmängden bedömdes innehålla omkring 9000 kcal. Även de återkommande beskrivningarna av kontrollförlust för tankarna till hetsätning. Att det hela dessutom sker i en kontext av kompensatorisk träning innebär att beteendet till det yttre påminner om mönstret vid bulimia nervosa. Det måste samtidigt påpekas att dessa kliniska paralleller handlar just om yttre, observerbara likheter och att det inte går att uttala sig om hur stor del av #cheatmeal-bilderna som speglar faktiska ätstörningsbesvär. Artikelförfattarna pekar framför allt på vikten av att känna till och lyfta fenomenet cheat meals i bedömning och behandling av personer med ätstörningssjukdom där intensiv träning utgör en del av problematiken. Det kan också noteras att en stor andel av #cheatmeal-bilderna faktiskt föreställde normala eller t o m restriktiva matmängder. Den subjektiva bilden av vad som utgör ett ”skrovmål” varierar, precis som i fråga om hetsätning, så att personer med en ytterst återhållsam kosthållning kan uppleva kontrollförlust även vid intag av objektivt sett små mängder mat.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Svenska Psykiatrikongressen 2017

David Clinton från KÄTS och Hanna Kihlander från SCÄ och Frisk & Fri

Förra veckan var det dags för Svenska Psykiatrikongressen i Göteborg som varje år arrangeras av Svenska Psykiatriska Föreningen. Kongressen pågår under tre dagar och besöks av deltagare från hela landet.

I år medverkade Hanna Kihlander som arbetar hos oss men representerar även Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar. Hanna pratade om ätstörningar och graviditet samt om vinsterna av att samarbeta över gränser. På SCÄ har vi ett nära samarbete med Frisk & Fri genom att ha med både brukare och före detta brukare för att utveckla vården.

Även KÄTS (Kunskapscentrum för ätstörningar) var på plats för att informera om sin verksamhet och Emma Forsén Mantilla höll en uppskattad presentation om sitt arbete och forskning kring ätstörningar och idrott.

Här är lite bilder från dagarna:

 

Hanna Kihlander

Sara Norring och Elin Monell från KÄTS

Emma Forsén Mantilla från KÄTS pratar om hur vi kan minimera riskerna och främja de positiva effekterna i relation till ätstörning.

Taggad , , ,

Rapport om självvald inläggning för patienter med emotionellt instabilt personlighetssyndrom vid Norra Stockholms Psykiatri

Rummet för självvald inläggning vid avdelning 24, Norra Stockholms Psykiatri

Vi har tidigare här på bloggen rapporterat om forskning om självvald inläggning för patienter med ätstörningssjukdom vid Stockholms centrum för ätstörningar. Vårt projekt är en del av ett större paraplyprojekt om självvald inläggning inom psykiatrin i Stockholm, där modellen även erbjuds för patienter med psykossjukdom och emotionellt instabilt personlighetssyndrom. I dagarna har det kommit en helårsrapport om självvald inläggning för patienter med emotionell instabilitet vid Norra Stockholms Psykiatri, där projektledare Joachim Eckerström redovisar både statistik om beläggningsgrad etc och intervjuer om deltagande patienters upplevelser av projektet. Rapporten finns att läsa här >

Taggad ,

Fredagsläsning: “The prevalence and impact of trauma history in eating disorder patients”

Det är sedan tidigare känt att traumatiska upplevelser utgör en riskfaktor för senare utveckling av ätstörningssjukdom – det ska dock poängteras att psykiskt trauma medför en ökad risk för de flesta psykiatriska åkommor och att det är oklart i hur hög grad det utgör en specifik riskfaktor för just ätstörningar. Tidigare forskning på området är svår att överblicka på ett enhetligt vis eftersom man ofta har mätt och graderat förekomst att traumatiska upplevelser på olika sätt i olika studier. I veckans fredagsartikel presenteras resultat avseende trauma och ätstörningssjukdom baserade på patientdata för vuxna från den svenska Stepwise-databasen. Studien är gjord av våra finska kolleger Klas Backholm och Rasmus Isomaa tillsammans med Andreas Birgegård vid Kunskapscentrum för ätstörningar. Sammanlagt innefattade studien skattningssvar från 4524 patienter, varav 97% var kvinnor. Man fann att 18,6% av patienterna hade varit med om en tidigare traumatisk upplevelse. En tredjedel av dessa trauman hade inträffat före tolv års ålder, lite mindre än en tredjedel mellan tretton och sjutton års ålder, och drygt en tredjedel under vuxenåren. Av dem som rapporterat att de varit med om en traumatisk upplevelse hade 24% sedan varit med om en eller flera ytterligare trauman. De traumatiska upplevelserna sorterades i fem kategorier: olyckor och naturkatastrofer, fysiskt våld, sexuella övergrepp, livshotande sjukdom/skada eller dödsfall hos nära anhörig samt en övrigtkategori (krig, fångenskap osv). Av dessa typer av trauman var sexuella övergrepp vanligast: 6,3% av patienterna hade varit med om sexuella övergrepp. Fysiskt våld rapporterades av 4% och sjukdom/dödsfall hos anhörig av 3,6%. Man fann inga skillnader avseende ätstörningsdiagnos, men de patienter som hade varit med om någon traumatisk upplevelse uppvisade på gruppnivå högre självskattade besvär på ätstörningsskalan EDE-Q i fråga om restriktivt ätande, övriga bekymmer kring maten och upptagenhet kring vikt och figur. Även psykiatrisk samsjuklighet avseende depressivitet, ångest och tvångsmässighet var vanligare i denna grupp. Slutligen kunde man också påvisa en mer negativ självbild enligt självskattningsinstrumentet SASB hos de patienter som varit med om ett trauma.

Samma forskare har i en senare studie analyserat Stepwise-materialet närmare, med syfte att ta reda på hur sambanden mellan post-traumatiskt stressyndrom (PTSD) och ätstörningssjukdom ser ut, att undersöka vilken roll psykiskt lidande spelar och att kartlägga tidssamband mellan trauma och ätstörningsuppkomst. Man visade här att en fjärdedel av de patienter som hade varit med om en traumatisk upplevelse sedermera hade utvecklat en PTSD-problematik. Förekomsten av PTSD påverkade i sin tur ätstörningssjukdomens svårighetsgrad, ett samband som medierades via högre nivåer av psykiskt lidande. När det gällde tidssamband delades patienterna in i tre grupper: de som varit med om ett trauma före insjuknandet i en ätstörning, de som varit med om ett trauma efter insjuknandet och de som varit med om ett trauma samma år som insjuknandet (här gick det inte att urskilja ur Stepwise-data ifall traumat inträffat före eller efter insjuknandet). Endast i den grupp som varit med om en traumatisk upplevelse i nära anslutning till ätstörningsinsjuknandet fann man ett signifikant samband. Artikelförfattarna spekulerar här i huruvida ätstörningsbeteenden så som restriktivt ätande eller hetsätning därmed kan ha uppkommit som ett destruktivt sätt att hantera den ångest som traumat har gett upphov till.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Onsdagsföreläsning i veckan: Compassionfokuserad terapi

Forsknings- och utvecklingsenheten på Stockholms centrum för ätstörningar arrangerar varje termin egna föreläsningar på kliniken som vi kallar för Onsdagsföreläsningar. Föreläsningarna äger rum på onsdagseftermiddagar (15:00-16:30) och gästas av spännande föreläsare som har en anknytning till ätstörningsbehandling, psykiatri eller forskning.

På onsdag är det dags för vårens andra Onsdagsföreläsning som gästas av Christina Andersson som föreläser om compassionfokuserad terapi. Christina är legitimerad psykolog, yogalärare och doktorand vid Karolinska Institutet. Hon forskar om compassion som en ny stresshanteringsmetod och genomförde 2012 den första studien om compassionträning för anhöriga till cancerpatienter.

Christina är också knuten till Handelshögskolan i Stockholm där hon leder ett pågående forskningsprojekt som heter Compassion på jobbet med fokus att studera compassion i organisationer via compassionträning för medarbetare och dess effekt på kulturen. Hon är även medförfattare till den första svenska kursboken om compassionfokuserad terapi.

Datum och tid:
Onsdag 15 mars klockan 15:00-16:30

Plats:
Föreläsningssalen Plan 1, Stockholms centrum för ätstörningar (Wollmar Yxkullsgatan 27B)

Vem kan gå?
Tidigare var Onsdagsföreläsningar endast till för personal på Stockholms centrum för ätstörningar men nu finns även ett begränsat antal platser öppna för vårdgrannar. Om du arbetar inom vården och är intresserad av att gå kan du mejla till elisabeth.tidlund@sll.se för att anmäla dig. Onsdagsföreläsningarna är helt kostnadsfria.

Taggad , ,

Fredagsläsning: ”Body Dysmorphic Disorder and Nonweight-Related Body Image Concerns in Individuals with Eating Disorders”

Belmiro de Almeida: Prins Obá

Dysmorfofobi – eller body dysmorphic disorder (BDD) som är den engelska termen – innebär att man har en fixering vid en inbillad defekt i utseendet som inte är observerbar för andra eller som andra ser som helt obetydlig. För en person med BDD medför denna subjektiva upplevelse dock att man ägnar avsevärd tid åt att t ex spegla sig, jämföra sig med andra och försöka dölja den upplevda defekten. Inte sällan utgör BDD ett stort socialt handikapp, då personen i fråga kan dra sig för att träffa folk eller t o m för att alls gå ut. I diagnoskriterierna är det också specificerat att det inte ska röra sig om en överdriven upptagenhet vid just vikt, som ju istället vanligen förklaras bättre av en ätstörningsdiagnos.

I veckans fredagsartikel har man tittat närmare på BDD hos personer med ätstörningssjukdom – dvs då en person som kanske har en orealistisk bild av sin vikt som en del av ätstörningen dessutom har ytterligare inbillade utseendedefekter. I studien ingick 100 personer med en ätstörning (51 med anorexia nervosa eller en atypisk variant av denna diagnos och 49 med bulimia nervosa eller dylik atypisk variant). Av dessa studiedeltagare hade 15% någon gång i livet uppfyllt kriterierna för BDD och 12% gjorde det vid studietillfället. En viss överrepresentation av aktuell BDD sågs i gruppen med bulimia nervosa, men det rörde sig inte om några jättestora skillnader (14% jämfört med 10% i anorexia nervosagruppen). Merparten uppgav att BDD-besvären hade uppkommit före ätstörningen. I tre av de tolv fall där BDD kunde konstateras rörde den inbillade defekten huden, i ytterligare tre fall näsan, i två fall tänderna, i två fall kroppsbehåring, i ett fall ögonbrynen, i ett fall skuldrornas proportioner, i ett fall knäna, i ett fall fötter och tår och i ett fall kroppslängden (vissa med BDD upplevde alltså flera av dessa inbillade defekter).

Även de deltagare som inte uppfyllde kriterierna för BDD rapporterade en hel del kroppsmissnöje som inte specifikt rörde vikt eller kroppsform. Vanligast var här upptagenhet vid hud, hår, tänder, näsa, fötter och kroppslängd.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Ny artikel presenterar studie som undersöker bakgrundsfaktorer och behandlingsutfall hos ungdomar med anorexia nervosa

Katarina Lindstedt

Förra veckan publicerades artikeln Adolescents with full or subthreshold Anorexia Nervosa in a naturalistic sample – characteristics and treatment outcome i Journal of Eating Disorders. Bakom artikeln står doktoranden Katarina Lindstedt som tillsammans med sina handledare Lars Kjellin och Sanna Aila Gustafsson har undersökt bakgrundsfaktorer, behandlingsfaktorer och behandlingsutfall bland ungdomar som behandlats i öppenvård för anorexia nervosa.

Katarina är beteendevetare i grunden och arbetar på ätstörningsenheten Eriksberggården i Örebro. Sedan 2011 är hon doktorand vid Örebro universitet och forskar kring ungdomar med restrektiv ätstörning. Vi mejlade Katarina för att höra lite mer om hennes artikel och forskning:

Hej Katarina! Presentera dig först och berätta lite om vad du gör!
  -Jag heter Katarina Lindstedt, men kallas av de flesta för Katta. Jag blir 38 år i sommar, bor på en liten gård i Lillkyrka utanför Örebro med sambo, två söner på 8 och 11 år och en hund. Jag är beteendevetare i grunden, med en Steg 1-utbildning i KBT och psykodynamisk terapi. Jag har nyligen börjat arbeta som behandlare i vuxenteamet på Ätstörningsenheten Eriksbergsgården, som är en åldersövergripande enhet för personer med ätstörning i Örebro län. Jag har tidigare arbetat med bl.a. kvalitetsregistret Riksät, som samordnare för ett projekt om en gruppbehandling för barn med autismspektrumstörning och under den senaste tiden som kurator på Beroendecentrum i Örebro. Jag har varit doktorand vid Örebro universitet, Institutionen för medicinska vetenskaper, sedan 2011 och har haft förmånen att sedan dess få ägna 50 % av min arbetstid åt ett spännande avhandlingsarbete inom ätstörningsområdet. Jag hade mitt halvtidsseminarium i november 2016. Jag är i egenskap av doktorand knuten till en enhet här i Region Örebro län som heter Universitetssjukvårdens forskningscentrum, där jag är en av medlemmarna i en forskningsgrupp som går under namnet Klinisk ätstörningsforskning i Örebro.

Mitt forskningsprojekt har följande preliminära titel: Ungdomar med restriktiv ätstörning – behandlingseffekt, behandlingstillfredsställelse och uppfattning om viktiga faktorer för tillfrisknande. I två av mina studier avser jag att med hjälp av data ur Riksät studera ungdomar (13-19 år) som deltagit i öppenvårdsbehandling för restriktiv ätstörning och registrerats i Riksät, gällande karakteristika, behandlingseffekt, behandlingsinsatser och behandlingstillfredsställelse. De övriga två studierna bygger på intervjuer av ungdomar som erhållit och avslutat behandling för restriktiv ätstörning. De handlar om hur ungdomarna i efterhand beskriver sin tid i behandling och vilka faktorer, såväl inom som utanför behandlingen, de lägger vikt vid i sina berättelser. Mina handledare är Lars Kjellin (huvudhandledare) och Sanna Aila Gustafsson och Kerstin Neander (bihandledare).

Vad handlar artikeln om?
  -I artikeln Adolescents with full or subthreshold Anorexia Nervosa in a naturalistic sample – characteristics and treatment outcome presenteras en naturalistisk studie baserad på data ur Riksät, med huvudsakligt syfte att undersöka bakgrundsfaktorer, behandlingsfaktorer och behandlingsutfall i en grupp ungdomar (13-19 år) som behandlats i öppenvård för AN eller UNS med AN-liknande symptom (enligt DSM-IV) och registrerats i Riksät någon gång under åren 1999-2014. Övriga syften med studien var att undersöka möjliga behandlingsfaktorer som kunde kopplas till diagnosfrihet vid behandlingens slut samt möjliga skillnader mellan tre tidsgrupper baserade på årtal för påbörjad behandling. Totalt 3997 patienter från 83 olika behandlingsenheter eller behandlingsteam var inkluderade, av vilka 42 var specialiserade ätstörningsenheter. Resultaten visade i stora drag att 55 % av patienterna var diagnosfria vid behandlingens slut och c:a 85 % normalviktiga. Resultaten skilde sig inte åt mellan patienter med AN och patienter med UNS, men det visade sig att patienter vars behandling avbröts i förtid hade mindre chans att bli diagnosfria. Gällande jämförelserna mellan tre tidsgrupper baserade på årtal för påbörjad behandling antyder resultaten att behandlingen blivit mer effektiv under de senaste åren.

Vad blir nästa steg i din forskning?
-Jag arbetar just nu med min andra kvalitativa studie som bygger på intervjuer med 15 ungdomar som erhållit och avslutat behandling för restriktiv ätstörning. I denna studie fokuserar vi på ungdomarnas berättelser om faktorer som delvis ligger utanför behandlingen, men som kan (och bör?) vävas in i behandlingen på ett eller annat sätt. Många tonåringar spenderar en betydande del av sin vardag i skolan, tillsammans med vänner och på olika idrottsaktiviteter och dessa områden kan bidra till såväl stress och dålig hälsa som till god hälsa och livskvalitet. Ungdomarnas berättelser analyseras i denna studie utifrån en hermeneutisk fenomenologisk ansats (Max van Manen, 1997), i vilken människors levda erfarenhet och upplevelser av olika fenomen är i fokus. Medförfattare är Kerstin Neander, Lars Kjellin och Sanna Aila Gustafsson. En artikel av samma författare, på samma intervjumaterial men med ett tydligare fokus på själva behandlingen och familjens roll, publicerades 2015 med titeln Being me and being us – adolescents’ experiences of treatment for eating disorders.

Läs hela artikeln online på Journal of Eating Disorders >

Taggad

Fredagsläsning: ”Transforming Experience: The Potential of Augmented Reality and Virtual Reality for Enhancing Personal and Clinical Change”

sensorama-1962

Sensorama 1962

Veckans artikeltips publicerades i tidskriften Frontiers in Psychiatry i höstas och handlar om hur man kan använda virtual reality (dvs tekniker där den verkliga världen ersätts med en simulerad värld) och augmented reality (dvs tekniker där den verkliga världen ”förstärks” genom att simulerade inslag adderas) i psykiatriskt behandlingsarbete. Vid behandling av sådant som fobier, paniksyndrom och posttraumatiskt stressyndrom kan virtual reality och augmented reality användas för exponeringsövningar, där upplevelsen å ena sidan blir mer direkt än om man t ex arbetar med exponering inför egna minnesbilder men å andra sidan också mer kontrollerad än vid exponering i vardagen. Tekniken gör det också enkelt att variera intensiteten och ”svårighetsgraden” i övningarna. Artikelförfattarna går igenom den forskningslitteratur som finns om virtual och augmented reality i behandling av beroendesjukdom, ångestsyndrom, stresstillstånd, depression, autismspektrumstörningar, smärtproblematik, psykossjukdom osv.

I fråga om behandling av ätstörningssjukdom har virtual reality använts för sådant som exponering för matstimuli och som ett verktyg i att arbeta med kroppsuppfattning och självbild, ofta inom ett KBT-ramverk. Ett exempel är en studie där man har använt sig av så kallad ”body swapping” och låtit patienter uppleva att ha en diametralt motsatt kroppsform än den egna, vilket ledde till mindre kroppsmissnöje och en ökad motivation i att uppnå ett hälsosamt ätande. Sammantaget finns det ett tjugotal studier om virtual reality och ätstörningsbehandling, som pekar på dessa tekniker som ett lovande område. Som så ofta i denna typ av översiktsartiklar konstateras dock att mer forskning behövs. Hittills har virtual reality huvudsakligen använts för att skapa alternativa yttre världar. En spännande utvecklingsmöjlighet är att också hitta sätt att använda sig av virtual reality för att simulera inre verkligheter, så som hur vi förnimmer vår egen kropp och hur olika känslotillstånd påverkar denna upplevelse.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Fredagsläsning: ”A Qualitative Study of Perceived Social Barriers to Care for Eating Disorders: Perspectives from Ethnically Diverse Health Care Consumers”

norman-lewis-den-gula-hatten

Norman Lewis: Den gula hatten (1936)

Det är välkänt att det i befolkningen finns ett stort mörkertal av personer med ätstörningsproblematik och att många med ätstörning aldrig söker eller erbjuds vård för sin sjukdom. Dagens lästips är en amerikansk kvalitativ studie om vad patienter med ätstörning själva upplever som sociala hinder i att söka vård; den tar alltså inte upp faktorer av mer psykologisk karaktär, så som ambivalens och förminskande av sjukdomsbesvär, utan specifikt sådant som uppfattas som kulturella och samhälleliga normer som kan bidra till att göra det svårare att söka hjälp. Man har här intervjuat 32 vuxna patienter med olika slags ätstörning om deras upplevelser. Dessa patienter hade tidigare deltagit i en större studie som visat att personer av olika etnicitet i olika hög grad remitterades till specialistvård för sina ätstörningssymptom. Tjugo av studiedeltagarna var vita medan tolv var icke-vita; personer i den senare gruppen angav själva sin etnicitet som antingen ”African-American”, ”African-Caribbean”, ”Asian-American”, ”Latino” eller ”Native American”. Alla deltagare utom tre var kvinnor. Sammantaget påvisade man i intervjuerna två huvudkategorier av sociala hinder i att söka vård: kulturellt baserade hinder – dvs sådant som hade att göra med normer och föreställningar inom en viss kulturell grupp – och samhälleliga hinder – sådant som snarare hade med ojämlikhet i fördelningen av ekonomiska resurser och vårdresurser.

I fråga om den senare kategorin konstaterar många studiedeltagare helt enkelt att det hade varit svårt för dem att få tillgång till vård eftersom de hade haft ont om pengar och inte hade någon omfattande sjukförsäkring. Huvudfokus i artikeln ligger snarare på den första kategorin: kulturellt baserade hinder. Mer än hälften av deltagarna berättade om känslor av skam och stigmatisering som ett hinder i att söka vård – detta gällde både vita och icke-vita deltagare. Här tog man upp sådant som att ätstörningssymptom kunde uppfattas som tecken på svaghet och som en karaktärsbrist snarare än som just sjukdomssymptom. Många av deltagarna tycktes se sig som högpresterande i många andra avseenden, vilket kunde bidra till synen på ätstörningen som ett personligt tillkortakommande. I de citat som finns med i artikeln är det tydligt att just övervikt som en del av en ätstörning bidrog till skam: man var här rädd att vårdpersonal skulle tycka att det inte rörde sig om ”riktiga” sjukdomsbesvär utan om karaktärsmässig svaghet, lathet osv. Skamkänslorna tycktes också ofta uppstå i relation till föräldrar eller andra familjemedlemmar och flera av de intervjuade deltagarna berättade om hur anhöriga explicit hade uppmanat dem att inte berätta för någon om sina besvär, inte ens för vårdpersonal.

Sex av studiedeltagarna tog också upp samhälleliga stereotyper som hinder i att söka hjälp. Även här rörde det sig om både vita och icke-vita deltagare, men dessa gruppers erfarenheter skilde sig åt. De vita deltagarna kunde beskriva sådant som att det faktum att de var just unga, vita kvinnor hade medfört att deras ätstörningsbesvär sågs som något normalt snarare än som en sjukdom – de upplevde att det nästan förväntades av dem att de skulle någon form av problem med mat och vikt. En av de vita deltagarna beskrev dock hur detta tvärtom gjorde det lättare att söka vård, på så vis att vetskapen om att ätstörningar sågs som så vanligt hos just denna grupp gjorde det mindre skamligt att medge att hon själv hade sådana besvär. Två svarta deltagare beskrev tvärtom hur det faktum att de inte uppfyllde den stereotypa bilden av hur en person med ätstörningssjukdom ser ut hade bidragit till att deras symptom hade avfärdats av vårdpersonal. Denna stereotyp tycktes i hög grad också ha internaliserats av deltagarna, så att de själva kunde beskriva hur de upplevde att det inte var ”rätt” att ha en ätstörning som svart kvinna, som latinoman osv: ”not only is your health compromised, but your identity is compromised too”, som en deltagare beskrev det. Även här kunde anhörigas föreställningar fungera som hinder – en kinesisk-amerikansk deltagare berättade t ex att hon uppmanats att inte söka vård hos en icke-kinesisk vårdgivare, eftersom det skulle uppfattas som skamligt.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad ,

Ätstörningar i skönlitteraturen och i verkligheten

as-litteratur

Mats Almegård, Hanna Kihlander, Marit Sahlström och Lina Kalmteg (Foto: Henrik Mårtensson, Johan Söderling, Helene Ringberg, Alexander Mahmoud)

Imorgon bjuder ABF in till ett seminarium som handlar om ätstörningar i skönlitteraturen och i verkligheten. Utifrån romanerna ”Jag såg livet tvingas i mig” av Lina Kalmteg och ”Och runt mig faller världen” av Marit Sahlström diskuteras skildringen av ätstörningar i ny skönlitteratur.

Ofta har romaner som gestaltar självsvält fått den förminskande stämpeln ”anorexiroman”. Varför har man missat att de här böckerna kan vara tydligt politiska och säga något om samhället i stort? Kan de förändra något? Båda romanerna visar dessutom genom olika perspektiv – patientens och de anhörigas – brister i vården. Har det någon koppling till hur behandlingarna och stödet för anhöriga fungerar i dag, i verkligheten? Vad görs och vad behöver förbättras?

Medverkande i seminariet är moderator Mats Almegård, kulturjournalist som bland har skrivit om ätstörningar i skönlitteraturen för Modern psykologi. I panelen sitter författarna Lina Kalmteg och Marit Sahlström samt Hanna Kihlander som arbetar på Stockholms centrum för ätstörningar. Vi pratade med Hanna:

Hej Hanna, berätta lite om seminariet. Vad kan vi förvänta oss av kvällen?
-Fina samtal om hur ätstörningar speglas i litteraturen, ledda av kulturjournalisten Mats Almegård som tidigare i år fick en artikel publicerad i Modern Psykologi om just detta ämne. Hur tas skönlitteratur om ätstörningar emot idag i samhället? Ses de som enklare litteratur som någon tjej som mått dåligt skrivit? Tas de emot på samma sätt som om en äldre man skriver om psykossjukdom? Det kommer att speglas mot politiken och vården.

Under kvällen medverkar författarna Marit Sahlström och Lina Kalmteg som båda publicerat varsin bok om ätstörningar. Marit ur ett närståendeperspektiv och Lina ur ett drabbadperspektiv. I deras böcker lyfts vården upp som något som inte alltid fungerar så bra. Jag som arbetar som behandlare kommer medverka för att diskutera det perspektivet.

Vilka skönlitterära böcker tycker du speglar ätstörningar på ett bra sätt?
– Jag tycker mycket om den tunna lilla diktsamlingen ”Innanför” skriven av Jan Nordström. Utöver den är mina favoriter ”Gå din väg men stanna” av Johanna Nilsson och ”Som Zlatan fast bättre” av Niclas Christoffer. Marit Sahlströms ”Och runt mig faller världen” är fullkomligt fantastisk ur ett närståendeperspektiv.

När: Onsdagen den 22 februari klockan 18:00-19:30
Var: ABF-huset på Sveavägen 41
Pris: 80kr (60kr för studerande, pensionärer och arbetssökande)

Säkra din plats genom att köpa förköpsbiljett här >

Läs mer på ABF:s hemsida >

Taggad , , , , ,