Forskningsanslag till projektet om självvald inläggning

fireworks

Liksom förra året har SCÄ:s forskningsprojekt om självvald inläggning för personer med allvarlig ätstörningssjukdom i år erhållit ett forskningsanslag på 50 000 kr från Fredrik och Ingrid Thurings stiftelse, som delar ut fondmedel till medicinsk forskning med fokus på psykiatri och forskning om barn och ungdomar med funktionshinder eller kronisk sjukdom.

Projektet om självvald inläggning har dessutom erhållit ett forskningsanslag på 75 000 kr från stiftelsen Kvinnor & Hälsa. Här kan du läsa mer om årets stipendiater >

Vi är oerhört tacksamma för dessa generösa bidrag till forskningen om självvald inläggning och ser fram emot att under 2019 presentera ytterligare resultat från projektet!

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad

Fredagsläsning: “René Girard and the Mimetic Nature of Eating Disorders”

Rene Girard

René Girard, 1981

Den fransk-amerikanske historikern och litteraturvetaren René Girard (1923-2015) är mest känd för sina arbeten inom filosofisk antropologi, där han skapat en bred teori om mekanismerna bakom hur mänskliga kulturer präglas av och hanterar begär och konflikter. I sitt arbete som professor vid Stanforduniversitet i USA träffade han på en rad studenter med ätstörningsproblematik, vilket ledde till att han 1996 skrev essän Ätstörningar och mimetiskt begär där han utifrån sitt filosofiska ramverk tar sig an frågan om hur ätstörningar uppstår, huruvida förekomsten har ökat under senare år osv. I min artikel, som publicerades i septembernumret av tidskriften Culture, Medicine, and Psychiatry, har jag kritiskt granskat Girards tankar utifrån ett kliniskt perspektiv och aktuell forskning på området. Detta är inte en forskningsartikel i traditionell bemärkelse utan mer av en lång essä, men kanske kan den ändå vara intressant som en inblick i hur olika vetenskapliga fält ser på möjliga mekanismer bakom ätstörningssjukdom.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad

Intervju om ARFID i tidningen Funktion i fokus

Jens Magnusson

Illustration: Jens Magnusson

Tidningen Funktion i fokus ges ut av Habilitering & Hälsa i Stockholms läns landsting, som också ligger också bakom podcasten Funka olika som vi har tipsat om tidigare. Nyligen publicerades i Funktion i fokus en artikel om undvikande/restriktiv ätstörning (eller avoidant/restrictive food intake disorder, ARFID) där bland annat Mattias Strand, överläkare vid SCÄ:s dagvårdsenheter, intervjuats kort om vad denna ”nya” diagnos kan innebära för vården framöver.

Här kan du läsa artikeln >

Taggad

Fredagsläsning: “Childhood body mass index and development of eating disorder traits across adolescence”

Camilla

Camilla Wiklund

Tidigare i år publicerades en svensk studie om ärftlighet, BMI och ätstörningssymptom i tidskriften European Eating Disorders Review. Medförfattare till artikeln är bland annat Elisabeth Welch, enhetschef vid SCÄ:s FoU-enhet, och vår samarbetspartner Cindy Bulik vid Karolinska Institutet. Vi pratade med huvudförfattaren Camilla Wiklund, som är doktorand i Cindys forskargrupp:

Hej Camilla! Berätta, vad är det ni har undersökt i studien?

-Vi har undersökt om det finns ett samband mellan BMI under uppväxten (vid 9-15 års ålder) och senare utveckling av ätstörningssymptom (vid 15-18 års ålder) på populationsnivå, med hjälp av svenska tvillingregistret. Vi har också undersökt i vilken utsträckning ett samband beror på gemensamma genetiska faktorer och/eller miljöfaktorer.

Och vilka resultat fann ni?

-Vi såg ett positivt samband både mellan BMI och ätstörningssymptom generellt, dvs att högre BMI var korrelerat med högre ätstörningssymptom. Vi såg också en positiv genetisk korrelation mellan BMI och senare ätstörningssymptom på mellan 0.35-0.5. En genetisk korrelation på 1.0 innebär att det är 100% samma genetiska faktorer som påverkar både BMI och ätstörningssymptomen och tvärtom innebär en genetisk korrelation på 0.0 att inga av de genetiska faktorer som påverkar BMI överlappar med de genetiska faktorer som påverkar utvecklandet av ätstörningssymptom. Som slutsats kan man alltså säga att det finns ett genetiskt överlapp mellan BMI under uppväxten och senare utveckling av ätstörningssymptom och att ett förhöjt BMI kan vara en riskfaktor för att utveckla ätstörningssymptom.

Hur går man tillväga för att vara säker på att det rör sig om genetiska samband?

-Det är här tjusningen med tvillingstudier kommer in! Eftersom det finns två typer av tvillingar (enäggs- och tvåäggstvillingar) kan vi jämföra dessa tvillingpar och se hur samstämmiga de är när det exempelvis kommer till utvecklandet av ätstörningar. Om enäggstvillingar, som delar 100% av sin arvsmassa, är mer lika varandra i det hänseendet vi studerar (ätstörningar) jämfört med tvåäggstvillingar, som i snitt delar 50% av sina gener, kan man dra slutsatsen att det finns bakomliggande genetiska orsaker till sjukdomen.

Vad har du på gång i din forskning härnäst?

-Just nu håller vi på med en datainsamling på SCÄ där vi ska undersöka hur mikrobiomet (magtarmbakterierna) ser ut hos patienter med anorexia nervosa och vad som händer med mikrobiomet när patienten genomgår behandling. Den här datainsamlingen ska förhoppningsvis ligga till grund för två av studierna i min avhandling.

Här kan ni läsa artikeln >

Taggad

Samband mellan ätstörningar, autism och ADHD diskuteras i podcasten Funka olika

autism och äs

Elisabet Wentz och Elina Johansson

Funka olika är en podcast som tar upp hur det är att leva med en funktionsnedsättning. Podden produceras av Habilitering & Hälsa som erbjuder stöd och behandling till personer med funktionsnedsättningar.

I senaste avsnittet medverkar professor Elisabet Wentz från Sahlgrenska akademin och Elina Johansson, verksamhetsledare på Attention Stockholm och även aktiv i Frisk & Fri, för att prata om ätstörningar, autism och ADHD.

Här kan ni lyssna på avsnittet >

Taggad

Ny artikel från forskargruppen: “A systematic scoping review of diagnostic validity in avoidant/restrictive food intake disorder”

Antonio Lopez Garcia: La Cena

Under hösten 2017 skrev vi här på bloggen om diagnosen undvikande/restriktiv ätstörning (på engelska avoidant/restrictive food intake disorder, eller ARFID) utifrån de tongivande kriterier för diagnostisk validitet som de amerikanska psykiatrikerna Eli Robbins och Samuel Guze tog fram i början av 1970-talet. Det rör sig här kortfattat om fem kriterier som rimligtvis bör vara uppfyllda för att ett tillstånd ska komma ifråga för att utgöra en egen diagnos: 1) det ska finnas en urskiljbar symptombild, 2) det ska vara möjligt att identifiera ett typiskt sjukdomsförlopp, 3) man ska kunna avgränsa tillståndet från andra liknande kliniska bilder på ett meningsfullt sätt, 4) det bör gå att ta ställning till om det finns en ärftlig komponent i diagnosen och 5) man bör ha tillgång till specifika laboratorietest eller andra biologiska markörer. Det sista villkoret är dock sällan uppfyllt i fråga om psykiatriska diagnoser och man brukar därför istället ofta utgå ifrån huruvida det går att urskilja en typisk, specifik behandlingseffekt av medicinering eller andra behandlingsinsatser. Med tanke på att ARFID-diagnosen i mångt och mycket är konstruerad som ett paraplybegrepp som kan innefatta en rad olika kliniska scenarier kan man fråga sig om ett meningsfullt ARFID-tillstånd verkligen går att avgränsa enligt Robbins och Guzes kriterier.

Under året har Elisabeth Welch (enhetschef vid FoU-enheten), Yvonne von Hausswolff-Juhlin (verksamhetschef och forskargruppsledare) och jag fördjupat oss i forskningslitteraturen om ARFID och sammanställt en systematisk översiktsartikel med utgångspunkt i huruvida Robbins och Guzes kriterier för diagnostisk validitet kan anses vara uppfyllda för ARFID-diagnosen. Denna översikt publicerades i slutet av november i tidskriften International Journal of Eating Disorders. Vår slutsats i artikeln är att ARFID av allt att döma fyller en viktig funktion som diagnos för en ansenlig grupp av patienter som kan riskera att hamna mellan stolarna i vården. I sin nuvarande utformning uppfyller dock inte diagnoskriterierna för ARFID fullt ut kraven på diagnostisk validitet.

Det första kriteriet tycks visserligen vara uppfyllt: även om den kliniska bilden onekligen är spretig så kan man urskilja en slags gemensam mittfåra i hur ARFID beskrivs i litteraturen och flera någotsånär konsekventa epidemiologiska karakteristika återkommer i studier om ARFID. Även i fråga det andra kriteriet – ett typiskt sjukdomsförlopp – tycks det finnas ett visst stöd i forskningslitteraturen. Ärftlighet och biologiska markörer/behandlingseffekt är bristfälligt utrett, men detsamma gäller för en rad andra psykiatriska diagnoser. Den mest problematiska aspekten av ARFID-diagnosen tycks istället vara frågan om avgränsbarhet gentemot andra diagnoser. Den säregna formulering som återfinns i diagnoskriterierna för ARFID – att besvären inte ska orsakas av någon annan samtidigt förekommande störning men att en ARFID-diagnos sedan ändå kan bli aktuell vid samsjuklighet om besvären bedöms som tillräckligt stora – är i princip unik för just ARFID (samma formulering finns i fråga om de sällan använda diagnoserna pica och idisslande). Vi finner i forskningslitteraturen en återkommande svårighet att förhålla sig till denna tvetydighet, vilket vi menar riskerar att göra ARFID-diagnosen mindre användbar i den kliniska vardagen. Oklarheten kring vad som egentligen avses då man pratar om ARFID gör det också svårt att uppnå en större enhetlighet i fråga om epidemiologisk forskning, eftersom olika studier definierar ARFID på olika sätt.

I artikeln kommer vi med flera förslag på hur diagnoskriterierna för ARFID skulle kunna förändras för att minska den konceptuella oklarheten. Man kan exempelvis tänka sig att helt enkelt stryka formuleringen om att ARFID, stick i stäv med hur psykiatriska diagnoskriterier brukar formuleras, kan användas som diagnos även i situationer då det begränsade matintaget faktiskt förklaras av andra psykiatriska besvär. Ett mer ambitiöst alternativ är att formulera mer eller mindre detaljerade definitioner på hur man på ett meningsfullt sätt kan skilja ARFID från påverkade ätbeteenden vid autism, depression, mag-tarmåkommor och så vidare. Liknande specifikationer finns för många andra psykiatriska diagnoser där gränsdragningen inte är självklar och borde kunna vara till stor nytta även här. I grund och botten handlar detta om att säkerställa att ARFID-diagnosen kan fungera som ett kliniskt användbart verktyg för patienter och behandlare.

Här kan du läsa artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter

Taggad ,

Halvtidsseminarium i doktorandprojektet om självvald inläggning

Mattias halvtid1

I fredags var det dags för halvtidsseminarium för Mattias Strand, som är överläkare vid IDUN och IRIS dagvårdsenheter och forskarstuderande vid Karolinska Institutet. Ett halvtidsseminarium hålls då doktoranden kommit ungefär halvvägs i sina studier och syftet är att kontrollera att man är på rätt väg, att doktorandprojektet fortlöper som planerat och att det verkar rimligt att man ska kunna fullfölja studierna utan några mer omfattande ändringar. För att säkerställa detta deltar en halvtidsnämnd bestående av fristående forskare, som har tagit del av allt material i projektet och som under seminariet får tillfälle att ställa frågor och komma med synpunkter och förslag inför den återstående projekttiden. Nämnden bestod här av docent Lena Flyckt och med. dr Tobias Lundgren vid Karolinska Institutet samt Mikael Svensson, som är professor i tillämpad hälsoekonomi vid Göteborgs universitet.

Mattias presenterade det pågående forskningsprojektet om självvald inläggning som ett verktyg i behandlingen av svår och långvarig ätstörningssjukdom och fick sedan en lång rad konstruktiva kommentarer och förslag av nämnden inför den fortsatta projekttiden.

Mattias halvtid2

Fredagsläsning: “Deep brain stimulation for appetite disorders: a review”

Hjärna Malmö M

Foto: Johanna Rylander/Malmö Museer

Så kallad deep brain stimulation (DBS) är en neurokirurgisk teknik som de senaste decennierna har blivit väletablerad i behandlingen av exempelvis Parkinsons sjukdom och essentiell tremor. Vid DBS opereras elektroder in i specifika områden i hjärnan, som sedan kan stimuleras med hjälp av en extern pulsgenerator. DBS har visat sig vara en effektiv behandling med få bieffekter. Metoden möjliggör en hög nivå av individuell finjustering och är dessutom helt reversibel – vid eventuella besvär tas elektroderna helt enkelt bort. Av dessa anledningar har man också velat prova DBS i behandlingen olika psykiatriska tillstånd, så som depression och tvångssyndrom.

Veckans fredagsartikel är en översikt över vad som är känt om DBS vid överviktsproblematik och vid anorexia nervosa. Delvis bygger detta på att man har sett positiva effekter även på ätandet då man har använt DBS mot depression och tvång hos personer som också haft en samtidig pågående ätstörningssjukdom. Det finns som sagt redan en hel del erfarenhet av att använda DBS vid svåra tvångssyndrom. Eftersom anorexia nervosa vanligtvis innefattar en tydligt tvångsmässig komponent har man i riktad DBS-behandling av anorexisjukdom huvudsakligen valt att stimulera samma områden i hjärnan som vid behandling av regelrätta tvångssyndrom. Den tillgängliga forskningslitteraturen omfattar hittills tämligen få studier med ett litet antal patienter, men man har genomgående påvisat förbättrade ätbeteenden med ökat kroppsvikt och minskat behov av slutenvård. Mer forskning krävs naturligtvis innan DBS kan användas i någon större omfattning för behandling av anorexia nervosa. Med hänsyn till att det trots allt rör sig om en invasiv metod är det också svårt att se att DBS skulle kunna bli aktuellt annat än som ett alternativ för de svårast sjuka patienterna när andra behandlingar inte varit framgångsrika. Trots dessa begränsningar är det onekligen ett intressant forskningsfält som också potentiellt kan lära oss mycket om neurala mekanismer bakom ätstörningssjukdom.

Här kan ni läsa artikeln >

Här finns också en intressant populärvetenskaplig artikel om forskningsinsatser om DBS för behandling av depression, vilket också ger en inblick i problematiska aspekter av kliniska prövningar >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

 

Taggad

Förlängning av forskningsmedel från ALF Medicin 2019 och 2020 till projektet om självvald inläggning

ALF

Stockholms läns landsting och Karolinska Institutet utlyser varje år gemensamma forskningsmedel, så kallade ALF-medel, för kliniskt inriktade medicinska forskningsprojekt. Vi rapporterade förra hösten om att SCÄ:s och KI:s forskningsstudie om självvald inläggning vid heldygnsvården för patienter med ätstörningssjukdom hade tilldelats 300 000 kr för 2018. Vi kan nu presentera den glädjande nyheten att projektet har beviljats fortsatt finansiering med 300 000 kr årligen för ytterligare två år, 2019 och 2020. Vi är naturligtvis mycket tacksamma för detta! Vi kommer under 2019 rapportera ytterligare resultat från forskningsprojektet, i första hand hur deltagarnas livskvalitet, sjukdomsutveckling och vårdbehov har påverkats under tiden i projektet. Under 2020 hoppas vi också kunna presentera en hälsoekonomisk analys av självvald inläggning, för att bättre kunna informera beslutsfattare om helhetsvärdet av modellen.

Fredagsläsning: “Recovery of cortical volume and thickness after remission from acute anorexia nervosa”

Hjärna

Den här veckan handlar fredagsartikeln om volymförändringar i hjärnbarken till följd av undernäring vid anorexia nervosa. En lång rad tidigare studier har påvisat att anorexisjukdom leder till en allmänt minskad volym av den så kallade grå substans som utgör hjärnbarken, även om det verkar som att olika delar av hjärnan påverkas i olika grad och att det kan finnas skillnader mellan ungdomar och vuxna. Vissa studier har dock tvärtom påvisat en ökad storlek av vissa specifika delar av hjärnan vid anorexia nervosa, till exempel den del som kallas insula och som bland annat medierar upplevelser av den egna kroppen. I veckans artikel har man studerat hjärnbarkens tjocklek hos 34 kvinnor med anorexia nervosa, 41 friska kontroller och 24 personer som tidigare haft en anorexisjukdom och sedan tillfrisknat. Studien påvisade att patienterna med pågående anorexia nervosa hade en lägre hjärnbarksvolym, vilket också avspeglades i att de hålrum i hjärnan där cerebrospinalvätskan flödar var större. Även hjärnbarkens tjocklek var reducerad i flera delar av hjärnan. Gruppen av tidigare patienter som sedan tillfrisknat från anorexisjukdom uppvisade dock inga skillnader i fråga om hjärnbarkens volym eller tjocklek jämfört med de friska kontrollpersonerna. Detta pekar på att det rör sig om reversibla förändringar och att hjärnbarken kan återhämta sig vid tillfrisknande från den bakomliggande ätstörningssjukdomen.

Här kan ni hitta artikeln >

Mattias Strand, överläkare, IDUN/IRIS dagvårdsenheter och FoU-enheten

Taggad