Fredagsläsning: ”Low testosterone is associated with dysregulated eating symptoms in young adult men”

Det finns ett stort intresse kring biologiska faktorer som förklarar uppkomsten av ätstörningar. Hormonerna är en av flera viktiga faktorer i detta sammanhang. Denna linje i forskning har de senaste åren utvecklats vidare för att även omfatta ätstörningar hos män. Tidigare studier om hormonella förklaringar till uppkomsten av ätstörningar hos kvinnor har visat på samband mellan cykliska förändringar i könshormoner över menscykeln och ökad genetisk sårbarhet och fenotypiskt uttryck för hetsätning. Det finns både djurstudier och någon enstaka studie på tonårspojkar som visar på samband mellan könshormonen testosteron och störningar i ätande.
Då tonåren är en tid av stora förändringar i könshormonerna har man velat se ifall sambandet mellan testosteron och stört ätande även kan observeras hos unga män. Detta har studerats i en nyligen publicerad studie:
Data samlades från 154 unga män (18-33 år) på ett universitet. De fick svara på ett antal frågeformulär som kartlägger förekomst av störda ätbeteenden och ätstörningar. Man samlade också salivprov på eftermiddagstid för att mäta nivån av testosteron med hjälp av en väletablerad procedur. Det visade sig att män med låga testosteronnivåer hade också rapporterat signifikant högre nivåer av stört ätande och ätstörningssymptom (bekymmer över ätande, kontrollförlust och hetsätningssymptom). Detta samband kvarstod även efter kontroll för depressiva symptom, deras kroppsmassa och ålder. Det fanns ingen skillnad i testosteronnivå eller stört ätande mellan deltagare med olika sexuella läggningar, inkomst eller etnicitet.
Även om resultaten handlar om enklar samband, är observationen av intresse. Förhoppningsvis befrämjar det en mer integrerad multifaktoriell undersökning av riskfaktorer i prospektiva studier där betydelsen av den hormonella utvecklingen över tid för eventuell utveckling av stört ätande kan studeras i syftet att få fram mer kausala slutsatser.

Här kan du läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Sexual function and dysfunction among women with anorexia nervosa: A systematic scoping review”

roman-kraft-0EVKn3-5JSU-unsplash (2)

Sexuella dysfunktioner är vanliga fenomen i den allmänna populationen. Bland kvinnor estimeras 20-40% lida av sexuella dysfunktioner och den stora variationen i siffrorna beror på hur man väljer att definiera dessa problem. Vanliga exempel på dessa dysfunktioner är låg sexuell lust som individen själv upplever som ett problem och som medför lidande, smärta vid sex och svårigheter att få orgasm. Låg eller ingen produktion av könshormoner kan vara en anledning till sexuella dysfunktioner, vilket i samband med ätstörningar och framför allt anorexia nervosa (AN), i och med låg vikt, kan vara del av förklaringen till sexuella dysfunktioner. Kroppsmissnöje, skam, social ångest och isolering är exempel på andra faktorer vid ätstörningar som kan bidra till uppkomst och vidmakthållandet av sexuella dysfunktioner.
I en nyligen publicerad studie undersökte forskarna vad den samlade empiriska forskningen om sexuella dysfunktioner vid anorexia nervosa har visat hittills. Forskarna menar att patienter med AN ofta upplever olika former av problem i sina sexuella relationer, men att dessa problem sällan tas upp och hanteras inom ramen för aktuella evidensbaserade behandlingar, om det inte handlar om en historia av sexuella övergrepp och trauma. Därför menar forskarna att en översikt och summering av forskning är nödvändig.
Av över 5000 publikationer uppfyllde 28 studier deras krav på inklusion i denna studie. Majoriteten av studierna (85%) var gjorda i Europa eller USA. Intressant nog var majoriteten av studierna (68%) publicerade före år 2000. Det fanns inga longitudinella eller randomiserade kontrollerade studier. Alla var tvärsnittsstudier eller kohortstudier. Urvalsstorleken varierade också i hög grad mellan studierna (4-176 deltagare). Studierna hade generellt låg kvalitet, men över tid verkade studierna få bättre kvalitet.
Ett par studier visade att 60-75% av patienterna inte hade någon partner eller inte var sexuellt aktiva under sjukdomstiden. Bristande sexuell lust fanns rapporterad hos ca 70% av patienterna i en studie, och 60% rapporterade hög sexuell ångest. Patienter med AN rapporterade större förlust av sexuell lust jämfört med patienter med bulimia nervosa eller andra ätstörningar. I tio av de 28 inkluderade studierna fanns det data om sexuella dysfunktioner. De visade att patienter med AN upplever sexuella dysfunktioner i högre grad än kontrollgruppen och risken för sexuella dysfunktioner verkade åtta gånger större för patienter med ätstörningar jämfört med friska kvinnor i den allmänna populationen.
Några av studierna hade också fokus på den psykosexuella utvecklingen av kvinnor med AN och fann att den utvecklingen (t.ex. ålder för första kyss, masturbering, och första sex) var signifikant senare än hos friska kontroller.
Lägre BMI var kopplad till högre nivå av sexuella dysfunktioner och den längst BMI-nivån som patienterna hade haft under sitt liv visade på starkt samband med förlusten av sexuell lust, sex-relaterad ångest och sämre sexuella relationer. Det är viktigt att notera att dessa samband inte kunde noteras i alla studier. I åtminstone fyra studier såg man inga signifikanta samband.
Forskarnas genomgång av studierna visade på bristen på systematiska metoder för att kartlägga dessa problem och i dagsläget finns det inte heller etablerade rutiner eller evidens för att överväga tillägg av behandling för sexuella problem i behandlingspaket för ätstörningar, med undantag för när trauma pga. sexuella övergrepp föreligger. Forskarna betonar vikten av adekvata fallkonceptualiseringar och individualisering av behandling för att beakta sexuella dysfunktioner för långsiktiga positiva resultat och förbättrad livskvalitet hos dessa patienter.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Meta-analysis of the efficacy of psychological and medical treatments for binge-eating disorder”

Det finns ganska många meta-analyser och systematiska översikter om effekten av psykologisk behandling och farmaka för hetsätningsstörning. Vid en systematisk översikt och meta-analys som gjordes av SBU för snart 4 år sedan framkom att KBT (både självhjälp och sedvanlig KBT) samt IPT (interpersonell psykoterapi) var verksamma psykologiska behandlingar med effekter som håller i sig även vid 1-årsuppföljningen. Däremot visade SBU rapporten att även om det fanns viss effekt för farmaka, var långtidseffekter högst oklara.

Nu har frågan återigen aktualiserats i en ny systematisk översikt med meta-analys. Författarna inkluderade inte bara kontrollerade studier, utan även okontrollerade studier och fokuserade på långtidseffekter. Med ett totalt underlag på över 8000 patienter i dessa studier fann man mycket liknande resultat som SBU. Psykologisk behandling, både som vägledd självhjälp och terapeut-ledd behandling, samt kombinationsbehandling hade god effekt vad gäller att sluta hetsäta, minska ätstörningsspecifik, samt allmän psykopatologi, men hade inte någon nämnvärd effekt på vikt (viktnedgång) vid långtidsuppföljningar. Det saknas dock fortfarande längre uppföljningar än 12 månader, men de få studier som fanns visade generellt på goda resultat för psykologisk behandling över tid. Undantaget var viktreduktionsbehandlingen som hade initialt god effekt på viktminskning och även i viss mån hetsätning, men i takt med att uppföljningarna blev längre verkade patienterna gå upp i vikt igen.

När det gäller farmaka var bilden fortfarande densamma. Det saknas långtidsuppföljningar av farmaka. Det fanns endast längre uppföljningar (6-12 månader) för andra generationen antidepressiva mediciner. Det visade sig att dessa mediciner hade effekt på minskning av hetsätningsepisoder och BMI vid avslutad behandling, men inte vid 6-12 månaders uppföljningar.
Trots att det verkar vara en övertro på nya mediciner för hetsätningsstörning (t.ex. Lisdexamfetamin) vet vi i dagsläget inte något om deras långtidseffekter. Psykologisk behandling borde erbjudas som första linjens behandling.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Evidence-based treatments remain the best intervention for good long-term outcome of severe and enduring anorexia nervosa”

När det kommer till svår och långvarig anorexia nervosa (AN) finns det inga behandlingar som producerar tillräckligt goda resultat, eller effekter som motsvarar behandlingseffekter för övriga patienter med ätstörningar.

Det är lätt för kliniker att tänka att man måste avvika från evidensbaserade behandlingar och göra mycket annorlunda saker eller vara mycket mer eklektisk (blanda ihop inslag från olika terapier). När detta sker, är det tyvärr i regel helt osystematiskt också. Virginia McIntosh är en framstående forskare och klinker som är i mångt och mycket grundaren av specialiserad stödjande kliniskt omhändertagande (SSCM) för svår och långvarig AN.

I ett kommentarsbrev lyfter McIntosh fram vikten att fortsätta ge dessa patienter evidensbaserade behandlingar istället för att osystematiskt experimentera med olika eklektiska modeller av terapi. Enbart SSCM, KBT och den nya Maudsleymodellen för vuxna med AN har utvärderats någorlunda väl i behandling av dessa patienter och evidensen visar att dessa patienter tillfrisknar, om än inte tillräckligt många, efter flera decennier av sjukdom genom dessa behandlingar.

Än så länge saknas tydliga riktlinjer för att behandla dessa patienter på några andra sätt än att ge dem dessa behandlingar. Det finns dels ett fokus på ökad livskvalitet, dels fokus på ätstörningens kärnpsykopatologi i dessa behandlingar. Detta menar hon är nyckeln till god effekt.

McIntosh argumenterar för att så länge vi kan erbjuda dessa evidensbaserade behandlingar ska vi inte omförhandla terapeutiska mål till ”skadereduktion”. Av skäl som vi inte förstår än lyckas en del av dessa patienter att tillfriskna trots att de har varit sjuk i AN i flera decennier. Gemensamt för dessa är att de har erbjudits behandling efter behandling: att man inte har kastat in handduken. Hon citerar också studier där behandling av alla patienter med AN (blandning av både patienter med kortare och längre duration av AN) visar att även patienter med svår och långvarig AN har hjälp av evidensbaserade interventioner.

Då dessa patienter är våra mest komplexa patienter, menar McInstosh, att vi ska fokusera våra bästa terapeuter  på deras behandling och erbjuda den mest kvalificerade handledningen till behandlare för denna patientgrupp. Hon avslutar med att det är vårt ansvar att fortsätta träna och handleda klinikerna att erbjuda evidensbaserad behandling, oavsett hur länge man har varit sjuk i AN eller hur svår AN man har.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Comparing integrative cognitive‐affective therapy and guided self‐help cognitive‐behavioral therapy to treat binge‐eating disorder using standard and naturalistic momentary outcome measures: A randomized controlled trial”

Different-Method-Same-Results

Olika forskargrupper inom den kliniska psykologin har intresserat sig för vidareutveckling av olika behandlingar för ätstörningar. En forskargrupp under ledning av Stephen Wonderlich har intresserat sig för integration av element från emotionsforskning och emotionsreglering och förståelse av affekter med kognitiv beteendeterapi och vissa inslag från Acceptance and Commitment Therapy. De kallar sin behandlingsmodell för integrativ kognitiv affektiv terapi.

Tidigare jämförde de denna behandlingsmodell med KBT för bulimia nervosa och fick likvärdiga resultat. I en nyligen publicerad studie har de jämfört effekten av denna terapi för hetsätningsstörning genom att jämföra den med KBT-baserad självhjälp. Slumpmässigt fördelade de 112 patienter med hetsätningsstörning till 21 veckor av integrativ kognitiv affekt terapi eller 10 veckors KBT-baserad vägledd självhjälp. Båda behandlingarna producerade likvärdig och positiva resultat. Vid slutet av behandlingen var 57% i kognitiv affekt terapi och 43% i KBT-baserad självhjälp fri från hetsätningsepisoder. Vid 6-månaders uppföljningen var procentsatserna 46% kontra 43%. Inga signifikanta skillnader mellan dessa behandlingar, med andra ord, och inga skillnader vad gäller ätstörningspsykopatologi, depression, eller ångest och inga skillnader i processer i terapi såsom emotionsreglering.

En intressant och bra styrka i studien var att rapportering av hetsätningar skedde både via självrapporterade frågeformulär och via så kallad ekologisk momentan utvärdering (direkt rapportering via en app när det inträffar), vilket stärker validiteten av resultaten.

Forskarna är entusiastiska över dessa resultat och det är glädjande att se att en emotionsregleringsterapi producerar lika goda resultat som KBT-baserad självhjälp. Det är samtidigt intressant att båda terapierna påverka processerna på samma sätt. Utvecklingen av emotionsreglering var lika god i KBT-baserad självhjälp som i kognitiv affektiv terapi. Den senare är dessutom längre och kräver mycket mer terapeuttid än vägledd självhjälp. Det är samtidigt viktigt att visa att olika processer kan leda till samma utfall även om större dos och insats krävs.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Early predictors of treatment outcome in a partial hospital program for adolescent anorexia nervosa”

Tidig förändring i behandlingen är en bra och robust prediktor for bra utfall i behandling av ätstörningar. Detta observerades först i KBT behandling av vuxna med ätstörningar, men relativt snart insåg man att samma sak gäller familjebaserad behandling av ätstörningar: Patienter som i ett tidigt skede visar på gynnsamma förändringar (främst snabb viktåterhämtning) har i regel bättre prognos än andra. Forskarna i denna studie har tittat närmare på exakt vilka initial förbättringar i behandlingen predicerar vilka aspekter av utfall vid utskrivning och 6-månadersuppföljningen hos 99 tonårspatienter med anorexia nervosa som fick åtminstone en månads sjukhusinläggning utöver familjebaserad behandling.
Det visade sig att initial vikt predicerar vikt vid utfall, men inte uppföljningen. Dem som i början hade mindre undervikt visade sig också ha återhämtat vikt bättre och låg bättre till än de som hade mycket låg vikt. Initial viktåterhämtning i behandlingen hade dock inte prediktiv förmåga för vikten vid uppföljningen. Likaså hade initial symptomreduktion god prediktiv förmåga för ätstörningssymtom vid utskrivning, men inte uppföljningen. Det intressanta med denna studie är att initiala förbättringar på ätstörningssymptom inte kunde predicera viktåterhämtning vid utskrivning och inte heller tvärtom, dvs initial viktåterhämtning kunde inte predicera ätstörningssymptom vid utskrivning. Tidig förändring i vikt och ätstörningsspecifik psykopatologi var inte korrelerade.

Ett annat viktigt resultat i denna studie handlar om prediktion av remission (tillfrisknande från anorexia nervosa enligt strikta kriterier: Ingen diagnos, normalvikt, samt inga ätstörda beteenden såsom kräkning, hetsätning, etc). Vid utskrivning hade 25.3% av patienter tillfrisknat, medan motsvarande siffra för 6-månaders uppföljningen var 17.8%. Det fanns inga signifikanta prediktorer för tillfrisknande. Forskarna betonar vikten av att ha både viktåterhämtning och ätstörningssymtom i åtanke och inte ensidigt fokusera på en av dessa.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

 

Märkt

Fredagsläsning: ”What prevents young adults from seeking help? Barriers toward help-seeking for eating disorder symptomatology”

Idag är det en etablerad fakta att majoriteten av patienter med ätstörningar inte söker professionell hjälp. I en ny Internet-baserad australiensisk studie har forskare undersökt hjälpsökande attityder, intention och beteenden hos 291 vuxna (18-25 år, 7.3% kvinnor) med olika nivåer av bekymmer över mat, ätande och sin kropp, och systematiskt utforskat hinder för att söka hjälp. Relativt unikt för denna studie är också att forskarna undersökte om olika hinder för att söka hjälp var kopplade till specifika former av ätstörningssymptom. Deltagarnas skattningar användes för att gruppera dem i fyra grupper: Personer med symptom på 1) anorexia nervosa (AN), 2) bulimia nervosa (BN), 3) hetsätningsstörning, eller personer med andra symptom på ätstörningar.

Deltagarna tyckte överlag (82%) att det är fördelaktigt att söka hjälp och hela 72% rapporterade att de visste vart de skulle söka hjälp, men bara en minoritet (personer med fler eller svårare symptom på AN, BN eller hetsätningsstörning: ca 26%) tyckte att de behövde hjälp. Vad gäller intentionen att söka hjälp indikerade 60% att kan tänka sig söka hjälp från professionella inom psykiatrin, medan ungefär lika stor andel kunde också tänka sig att söka stöd hos sin partner eller vänner. Ca 50% kunde också tänka sig att vända sig till sin allmänläkare, men å andra sidan var det få som tyckte att de verkligen behövde söka hjälp.

Vad gäller faktiskt hjälpsökande beteende hade bara en tredjedel sökt någon form av hjälp. Det visade sig att bara 20% hade sökt hjälp inom psykiatrin och ca 13-15% hade tagit upp problemen med sin allmänläkare eller pratat med sina föräldrar, alternativt sökt sig till olika webbsidor, pratat med vänner eller sina partner. De främsta hindren för att söka hjälp var oro över vad andra skulle tycka och att andra inte ska bli oroliga, rädslan att tappa kontrollen, förnekande, föreställningen att man ska lösa sina egna problem på egen hand, oförmågan att inse svårighetsgraden av sin sjukdom samt skam och stigma. Det visade sig att vissa former av hinder var vanligare bland t.ex. patienter med symptom på främst AN (t.ex. rädslan att tappa kontroller över sitt ätande och att andra skulle bestämma över en), medan hinder som skam och stigma var vanligare bland patienter vars symptom var mest av BN karaktär.

Förhoppningsvis kan dessa kunskaper användas för att utbilda allmänheten på ett mer riktat sätt och öka hjälpsökande beteende vid ett tidigare stadium än idag.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Exposure Therapy for Eating Disorders: A Systematic Review”

Bland de tekniker som används i behandling av ätstörningar är exponering är av de mest grundläggande och ofta förekommande teknikerna. I en gedigen översikt av forskning (6 studier) har forskare tittat på effekten av exponering i dessa behandlingar. Studierna innefattade tydliga inslag om exponering och responsprevention, direkt exponering för maten, familjebaserad behandling med exponering för mat, spegelexponering (så kallade spegelövningar), samt exponering med hjälp av ”virtual reality”. Det visade sig att exponering och responsprevention för hetsätning och kompensatoriska beteenden hade små effekter över och bortom det som redan finns i kognitiv beteendeterapi (KBT) för ätstörningar, som i sig innefattar mycket exponering. Spegelövningar, både i sig och som ett komplement till KBT minska missnöje med kroppen. Direkt exponering för mat tycks minska ångest i stunden, matintag och viktuppgång, men mer forskning behövs för att säkerställa effekterna. Användning av ”virtual reality” kan sannolikt öka tillgängligheten och genomförbarhet av exponeringen. Eftersom de flesta behandlingar för ätstörningar innehåller redan många och inte sällan omfattande inslag av exponering är det svårt att isolera effekten av exponering i sig.

Författarna presenterar omfattande och förtjänstfulla genomgångar och diskussioner av olika aspekter av exponering vid ätstörningar. Det har t.ex. också tittat på studier som undersökt om man kan förbättra effekterna av exponering för mat om man samtidigt ger patienterna D-Cycloserine som vid behandling av ångeststörningar ökar exponeringens effekt. Vid anorexia nervosa, i en liten studie, fann man ingen skillnad mellan tillägg av C-cykloserine och placebo vid exponering.

Då exponering är vår främsta teknik idag rekommenderas denna artikel till alla som jobbar med behandling av ätstörningar och är intresserade av hur man kan förbättra sin behandling.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

ARFID-artikel från forskningsgruppen vinner pris

Under den årliga sammankomsten ICED (International Conference on Eating Disorders) som just nu pågår i onlineformat så korades 2019 års bästa artiklar i tidskriften International Journal of Eating Disorders. I kategorin ”Best Systematic Review Paper by an Early Career Scholar” vann den översiktsartikel om ARFID, eller undvikande/restriktiv ätstörning, av vår tidigare läkare Mattias Strand som vi har skrivit om på bloggen. Kandidater till priset nomineras av tidskriftens redaktionsmedlemmar och vinnarna utses sedan av dess redaktörer. Grattis, säger vi!

Priset för ”Best Original Research Paper by an Early Career Scholar” tilldelades Hao Yan vid Washington University i St. Louis för en studie om metoder för att identifiera inlägg på sociala medier med tecken på risk för ätstörningsbeteenden.

Läs mer om priset här >

Läs tidigare blogginlägg om artikeln >

Märkt

Fredagsläsning: ”Anorexia nervosa: 30-year outcome”

Prognosen för ätstörningar är en ständigt aktuell fråga. Det är svårt att studera denna fråga då resultat påverkas av selektion av patienter vid olika mottagningar eller populationsstudier, olika sätt att definiera och bedöma tillfrisknande, upptagningsområdet, samt längden på uppföljningar. På grund av dessa faktorer får forskarna olika svar i olika studier. I Göteborg har man under många år studerat en så kallad total population genom att screena alla flickor (n=4291) födda 1970 som gick årskurs 8 i samma stad 1985. De som hade anorexia nervosa (AN) i denna kohort studerades tillsammans med andra med AN som identifierades genom screeningar under andra år runt 1970 och följdes upp under lång tid. I aktuell studie fick man ihop en grupp på 51 patienter med initialdiagnos av AN som har följts upp 30 år senare och har jämförts med en matchad kontrollgrupp. Matchningen gjordes vid samma tillfälle som när screeningar gjordes och diagnoser etablerades. Studiens största styrka är att den har delvis en totalpopulation och väldigt lite bortfall. Hela 96% medverkade i uppföljningen. På 30-års sikt fanns det inga dödsfall. Trettio år senare hade 64% tillfrisknat helt, medan 19% hade fortfarande en ätstörningsdiagnos. Av hela gruppen hade dessutom 38% andra psykiatriska störningar. I genomsnitt hade patienterna haft sin ätstörning under 10 år och intressant nog hade 23% inte fått någon psykiatrisk behandling. Vid 30-årsuppföljningen hade två patienter fortfarande i behandling för ätstörningar, varav en var tvångsvårdad.

Studien bekräftar tidigare fynd. Prognosen i denna studie som delvis är populationsbaserad borde ha varit lite bättre än i kliniska studier, men tillfrisknandegraden är inte signifikant bättre än i kliniska studier. Även i denna studie ser man en av fem lider av en ätstörning långt efter insjuknandet. Det är samtidig glädjande att det inte fanns ångra dödsfall. Ett annat unikt fynd i studien var att påvisa ett betydande återfall mellan 18-årsuppföljning och 30-årsuppföljningen vilket visar på betydelsen av tillgänglig vård under lång tid för dessa patienter vid behov.

Här kan du läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt