Fredagsläsning: ”Group dialectical behavioral therapy for binge-eating disorder: Outcomes from a community case series”

Det finns nu ett flertal studier som har undersökt effekten av dialektisk beteendeterapi (DBT) för hetsätningsstörning. Det saknas dock studier som görs i vanlig klinisk miljö. Nu har en brittisk forskargrupp studerat effekten av DBT i ett sådant sammanhang: en specialistklinik för behandling av ätstörningar inom den nationella brittiska hälso- och sjukvårdens ramar.

Deltagarna bedömdes först med hjälp av diagnostiska frågor ur intervjun Eating Disorder Examination för att säkerställa att de hade diagnosen hetsätningsstörning. Totalt deltog 50 kvinnor och 16 män i studien. Patienternas ålder var i genomsnitt 38 år, och deras medel BMI låg på 42.2 (som indikerar svår fetma). Patienterna fick 20 veckors DBT enligt en etablerad behandlingsmanual för DBT vid ätstörningar. Behandlingen gavs i grupp. Första timmen ägnades år genomgång av tidigare uppgifter, återkoppling på målbeteenden och användning av färdigheter, medan andra timmen ägnades åt att träna på nya färdigheter. I varje grupp ingick 5-8 patienter. Varje grupp leddes av en erfaren psykolog och en så kallad assisterande psykolog. Terapeuterna fick handledning av en terapeut med mer än 10 års erfarenhet av arbete med DBT.

Nio patienter föll bort, vilket ger ett bortfall på 16.1%. Det kan tolkas som att behandlingen upplevs som acceptabel och bra, när bortfall är begränsat. Av de återstående 47 fick man inte slututvärdering av fyra patienter. Vid uppföljning, en månad efter avslutad behandling var det totala bortfallet 23%. Av dem som fullföljde behandlingen hade 29 (61.7%) slutat hetsäta helt vid avslutad behandling. Vid 1-månadsuppföljning var motsvarande andel 53.5%. Dessutom rapporterade 19.7% att de hetsäter mindre sällan än en gång per vecka under föregående månad.

När man tittade på data för alla som ingick i studien var siffrorna likadana (60.7%, respektive 51.8%) vid avslutad behandling, samt vid 1-månadsuppföljning. Den specifika ätstörningspatologin minskade också signifikant med små till stora effekter. Intressant var dock att mått på ångest och depression inte förändrades i behandlingen, trots att DBT innehåller tydliga inslag om emotionsreglering. Dessa resultat är ganska lik det man får vid KBT för hetsätningsstörning, men DBT är en mer omfattande behandling. Vid KBT har man i regel även bättre effekt på ångest och depression. Med mer forskning om DBT kan man kanske längre fram betrakta även DBT som ett alternativ vid hetsätningsstörning.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,

Fredagsläsning: ”Relationship between eating disorder duration and treatment outcome: Systematic review and meta-analysis”

En återkommande fråga i behandling av ätstörningar är betydelsen av behandlingens längd för utfall. Får man bättre resultat av längre behandlingar? I en nyutkommen studie har en grupp forskare undersökt om behandlingsstudierna hade rapporterat samband mellan behandlingens duration och utfall, för att i nästa steg lägga ihop dessa och göra meta-analyser. De fick fram samband för 36 primära utfall från 24 publikationer med en total urvalsstorlek på 2349 patienter. Det fanns mycket stor variation mellan studierna. De hade olika typer av utfall (t.ex. förändring i vikt, livskvalitet, stört ätbeteende, tillfrisknande utifrån kategoriska uppdelning av diagnos/icke-diagnos, BMI, etc.) och behandlingslängderna varierade avsevärt, från några veckor till flera år. Därför gjorde de även mindre meta-analyser för att ta hänsyn till den stora variationen (heterogenitet) i data. De har använt avancerade analyser för att minska risken för statistiska artefakter. I analyserna har de tagit hänsyn till diagnostisk grupp (t.ex. anorexia nervosa kontra bulimia nervosa), om utfallet är dikotomt (t.ex. diagnos/icke-diagnos) eller kontinuerligt (t.ex. ätstörningens svårighetsgrad), samt analyser där utfallet har bestått av kriterier för tillfrisknande som i sig har bestått av flera variabler (t.ex. diagnos samt BMI över en viss nivå). Även meta-analyser utifrån bara viktuppgång eller förbättring av ätstörningspsykopatologin gjordes. Med andra ord har forskargruppen gjort vad som är möjligt att göra för att besvara frågan så bra som möjligt med hjälp av befintlig forskning.

Vad fann forskarna? Det fanns inget samband mellan terapins längd och utfall. Det har gjorts två andra meta-analyser de senaste åren med samma frågeställning och den aktuella studien har störta underlaget (innefattar flest studier). Detta till trots menar forskarna att heterogeniteten var väldigt stor, vilket minskar den statistiska sannolikheten för att upptäcka eventuella samband. Det enda robusta resultat som framkommer från all forskning kring behandling och utfall är att tidig förändring i behandlingen förutsäger bra utfall med en effektstorlek som är måttligt stor. Det finns enstaka studier som ger viss vägledning, men man behöver lägga ihop resultat från flera studier för att vara mer säker på slutsatserna. T.ex. har man i en studie visat att 13 veckor CBT-E baserad heldygnsvård som fortsätter med 7 veckors CBT-E baserad dagvård hjälper en tredjedel av patienterna med svår och ihållande ätstörningar att normalisera sin vikt. Det räcker dock inte med en studie. Det krävs mer studier som har standardiserade utfallsmått så att man kan lägga ihop dessa och se vad genomsnittseffekten är. Forskarna ger bra förslag på hur detta kan göras i kommande behandlingsstudier. De avslutar med att säga att i dagsläget ger forskningen inte ett tydligt svar på frågan om behandlingens längd, utan man behöver fortsättningsvis testa sig fram tills vi får fram bättre studier som kan läggas ihop för att ge oss något mer säkert svar. 

Här kan ni läsa artikeln >  

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,

Fredagsläsning: ”Eating disorder symptoms and core eating disorder fears decrease during online imaginal exposure therapy for eating disorders”

Exponering är en av de mest potenta metoderna i psykologisk behandling. Den har använts länge för framgångsrik behandling av många psykiatriska störningar och är en av kärnkomponenterna i behandling av ätstörningar. I en nyligen publicerad studie har en grupp forskare studerat effekten av imaginär exponering för specifika rädslor som finns vid ätstörningar och vad denna exponering som enda komponent i behandling kan leda till effekter. De rekryterade 262 patienter med ätstörningar. Rekryteringen skedde globalt, dvs oavsett var man bodde, så länge man kunde prata engelska. De fick genomgå en diagnostisk intervju via telefon för att försäkra sig om att de uppfyllde kriterierna för ätstörningar och fick svara på några få frågeformulär. En ganska stor andel hade full eller atypisk anorexia nervosa, men alla andra huvuddiagnoser av ätstörningar fanns också med i urvalet.

Patienterna fick på egen hand följa instruktioner för exponering efter att de fick hjälp av en terapeut att välja den rädsla som var mest central för dem. De fick skriva om sin rädsla och följa instruktioner för hur de skulle komma i kontakt med rädslan och vara kvar i den. De fick också göra skattningar av grad av obehag före, under och efter varje exponeringssession. Totalt jobbade dem med sin rädsla under 4 veckor, en timme i veckan, och fick stöd via e-post mellan dessa sessioner att följa exponeringsarbetet så väl som möjligt.

Det visade sig att deras rädsla och ångest (t.ex. rädsla för viktuppgång, ångest kopplad till mat, undvikande av mat och rädsla för att äta i sociala sammanhang) hade minskat signifikant och på ett kliniskt meningsfullt sätt både efter avslutad intervention och vid uppföljningen ett halvår senare. Även ätstörningssymptomen minskade signifikant och förändringen höll i sig vid 6-månadersuppföljningen.

Det fanns ingen kontrollgrupp i denna studie, utan det var en öppen och okontrollerad studie. Det förekom också betydande bortfall av deltagare. Givet minskningen av negativa upplevelser och obehag under och mellan sessionerna i samband med exponeringen och initialt lovande resultat på reduktion av ångest och rädsla, samt ätstörningssymptom motiverar denna studie framtida kontrollerade studier om imaginär exponering med stöd via e-post.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Food Insecurity and Eating Disorders: a Review of Emerging Evidence”

En hypotes i forskning om orsaker bakom ätstörningar är osäker tillgång till mat inom ramen för en socialt accepterande och säkert sammanhang. Det finns belägg för att restriktivt ätande av olika art (varianter av bantningsbeteende) är en riskfaktor för uppkomsten av ätstörningar, men forskare har också studerat om osäker tillgång till adekvat mat under acceptabla omständigheter kan vara en riskfaktor.

I en ny studie har en grupp forskare sammanställt alla studier som tar upp denna fråga och de finner bara belägg för ett samban mellan osäker tillgång till mat och ätstörningspsykopatologi, hetsätning, kompensatoriska beteenden, bulimia nervosa och hetsätningsstörning hos vuxna. Det finns inte studier som undersöker bristande tillgång till mat som en riskfaktor (dvs i prospektiva eller mer omfattande longitudinella studier där man följer deltagarna över tid). Hos ungdomar finner man inte dessa samband, vilket är anmärkningsvärt, då man borde hitta sådana samband med hänsyn till hög förekomst av ätstörningar hos tonåringar. Forskarna i denna översiktsstudie menar att man behöver forska mer på detta, särskilt givet att det finns få studier bland ungdomar.

I brist på prospektiva data, samt att dessa samband inte tycks förekomma hos yngre populationer trots betydande förekomst av stört ätande och ätstörningar är det nog tveksamt om detta är en fruktbar linje i forskningen.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,

Fredagsläsning: ”A feasibility study comparing a web‐based intervention to a workshop intervention for caregivers of adults with eating disorders

Utbildning för anhöriga till patienter med ätstörningar brukar innehålla olika komponenter och erbjuds på olika sätt. I en pilotstudie har forskare undersökt hur två olika web-baserade anhörigutbildningar tas emot och vilka effekter de producerar. Utbildningen byggde på innehåll från en tidigare utvärderad behandling som heter ” Overcoming anorexia online. Effective caring. A web‐based programme for carers of people with AN”. Innehållet från detta program anpassades för att ges som online workshop under två dagar. Den sedvanliga web-baserade interventionen jämfördes därmed med en workshop variant där dag 1 och 2 gavs med ungefär en månads mellanrum. Forskarna även utvecklade arbetsmaterial för deltagarna för att jobba med innehållet i linje med det som tog upp under dessa två workshopsdagar. Kärnkomponenterna i utbildningen var kunskap om ätstörningar, effektiv kommunikation och hur förändring sker i olika stadier, ätstörningens effekt på familjen, stöd vid måltider och riskbedömning, hetsätning och självrensning, att förebygga återfall, samt anhörigas egna behov. Deltagarna (n=50) som var anhöriga till patienter med restriktiv AN eller AN med hetsätning och självrensning, samt anhöriga till patienter med BN slumpades till att ta del av den indivduella webinterventionen i egen takt under 8 veckor med en halvtimmes stöd av en terapeut varje vecka, eller till samma innehåll som gav i form av två workshopsdagar (7 timmar per dag) digitalt. Patienterna var 17 år eller äldre.

Bortfallet från både workshop (n=5, 12.2%) kontra sedvanlig webutbildning (n=4, 10%) var likadant. Kvalitativa undersökningar som gjordes med några anhöriga från varje betingelse visade på positiva intryck och upplevelser. Deltagarna tyckte att de hade lärt sig användbara färdigheter för att hjälpa sin anhörig med en ätstörning. Från båda betingelserna fanns det positiv, negativ och neutral återkoppling. Dem som fick workshop hade önskat få möjlighet till mer pågående stöd bortom workshopsdagarna och dem som fick jobba individuellt med programmet hade önskat få tillfälle att diskutera olika frågor med andra i samma situation. Samtidigt tyckte många i det individuella programmet att det var värdefullt att jobba i egen takt och dem som var i workshopsbetingelsen uppskattade möjligheten att ha kontakt med andra, vilket varade även efter avslutad workshop. I båda betingelserna var man kritisk mot bristande möjlighet att träna på de färdigheter man lärde sig. Effekten av interventionen (i form av effektstorlekar) var relativt lika. På samtliga utfallsvariabler såg man en förbättring vid 3 månades uppföljning med undantag för problemlösning och upplevelsen av psykologiskt välbefinnande. Även om det fanns några små skillnader mellan individuell web-baserad utbildning och web-baserad workshop var dessa mycket små.

Det är värt att påminna sig att denna studie hamnar någonstans mellan anhörigutbildning och behandling. Frågan är hur mycket inslag av behandling ska finnas i anhörig-”utbildning”. De flesta deltagare i denna studie hade initialt en tydligare preferens att gå workshopsutbildningen, men i slutändan såg man att det finns för- och nackdelar med båda varianterna. Viktigt att ha med sig är kanske att effekterna inte tycks skilja sig mellan dessa två olika former av utbildning/behandling.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Eating disorders and disordered eating behaviors in the LGBT population: a review of the literature”

Enligt forskning upplever personer som tillhör minoritetsgrupper vad gäller sexuell läggning (LGBT gruppen) högre grad av psykopatologi i allmänhet. Detta har man attribuerat till den stress som dessa personer upplever pga bland annat stigmatisering och olika fördomar i samhället.
I en nyligen utkommen litteraturöversikt har forskare undersökt förekomsten av ätstörningar, störd ätande och risk för ätstörningar hos ungdomar och vuxna i LGBT gruppen.
Det visade sig att det mönster man ser i samband med andra psykiatriska störningar stämmer även vid ätstörningar. LGBT gruppen hade större insjuknande i ätstörningar och problematiska ätbeteenden jämfört med heterosexuella och cispersoner. När det gäller risken för ätstörningar var den förhöjd för barn och ungdomar som var gay, bisexuella och transgender. Mönstret var mindre tydligt för lesbiska ungdomar och vuxna.
Dessa fynd är inte nya. Tidigare studier har visat att det finns en förhöjd risk, men resultaten har pekat åt lite olika håll. Denna översikt ger en sammanfattande bild. Av ännu större intresse är att forskarna noggrant gått igenom alla riskfaktorer som har undersökts i olika studier och vad som framkommer för respektive minoritetsgrupp. Den kunskapen kan vara av intresse både i kliniska sammanhang för ökad förståelse av olika stressorer som kan föreligga för patienter med ätstörningar som tillhör sexuella minoritetsgrupper, och i framtida studier om riskfaktorer för ätstörningar.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt ,

Fredagsläsning: ”How do you define recovery? A qualitative study of patients with eating disorders, their parents, and clinicians”

För att närma sig en bättre definition av tillfrisknande vid ätstörningar har man i en nyligen publicerad studie undersökt perspektivet av patienter, deras föräldrar och de professionella som har varit involverade i deras vård. Patienterna hade olika ätstörningsdiagnoser och inte bara anorexia nervosa. Kvalitativa intervjuer användes. Totalt sett intervjuades 24 patienter i åldrarna 12-23, deras föräldrar (n=20) och 34 behandlare (dietister, terapeuter och primärvårdskontakter). Fyra huvudsakliga teman blev framträdande för vad som kännetecknar tillfrisknande: 1) psykologiskt välbefinnande, 2) attityder och beteende som är relaterade till ätande, 3) fysiska markörer och 4) positiv självbild och kroppsuppfattning.

Psykologiskt välbefinnande var det vanligaste temat som togs upp av alla inblandade (patienter, föräldrar och professionella). Kliniker och föräldrar betonade den lite mer än patienterna. Det fanns samtidig ingen skillnad mellan de olika kategorier av kliniker i betoning av psykologiskt välbefinnande som kännetecknande drag för tillfrisknande. För patienter och deras föräldrar var beteenden och attityder som var relaterade till ätande den andra viktigaste aspekten, medan den hamnade på tredje plats i de professionellas rangordning. De professionella tog upp fysiska aspekter som andra viktigaste punkten, medan den var den minst diskuterad bland patienter och föräldrar. Att acceptera sig själv och sin kropp diskuterades minst av de professionella medan det låg på tredje plats hos patienter och föräldrar. Patienter, deras föräldrar och de professionella var överens kring dessa teman, men lade olika stor betydelse i dessa. Inom varje tema fanns det också olika perspektiv. Trots att all pratade mest om psykologiskt välbefinnande fanns det inbördesskillnader som kan vara viktiga. Medan patienter och kliniker tyckte att minskning av ätstörningsrelaterade tankar och ökning av positiv affekt var det viktigaste för psykologiskt välbefinnande, betonade föräldrar ökning av coping strategier och minskad ångest.

Aktuella förslag på definition av tillfrisknande från övrig forskning under de senaste åren betonar betydelsen av psykologiska, fysiska (inklusive viktnormalisering) och beteendemässiga aspekter. Även om kontroll av somatiska parametrar är på många sätt enklare i behandlingen behöver vi beakta förändring av psykologiska och beteendemässiga aspekter på ett kontinuerligt sätt i behandlingen i högre utsträckning än tidigare. Forskarna lyfter fram behovet av utveckling av korta och informativa instrument som kan bidra till detta och att patienter, föräldrar och de professionella redan tidigt är mycket öppna med att diskutera mål och mätning i behandlingen.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: Why I recovered: A qualitative investigation of factors promoting motivation for eating disorder recovery

Frågan om vad som motiverar patienter med ätstörningar att välja att satsa på tillfrisknande, särskild vid svårare ätstörningar där patientens kognitiva och emotionella förmåga är påverkad av svält är något som engagerar många forskare och kliniker. I en studie undersökte forskarna denna fråga hos 13 patienter med ätstörningar, med hjälp av kvalitativ metodik (intervjuer och tolkning av dess innehåll genom framtagning av centrala teman). Alla dessa patienter hade fått behandling och tillfrisknat sedan minst ett år tillbaka. Forskningsfrågan var: Vad påverkar patienternas motivation på positiv, negativ eller blandat sätt att satsa på tillfrisknande?

Det framkom sex huvudsakliga teman som hade betydelse för att orka arbeta med sig själv för att tillfriskna:

  1. Viktiga personer och sammanhang (t.ex. familjemedlemmar, lärare, terapeut, vänner, sociala cirklar, eller andra personer som hade tillfrisknat som blev en källa till inspiration). Dessa personer var inte alltid behjälpliga, utan kunde ibland minska motivationen för tillfrisknande (t.ex. familjemedlemmar kunde både vara behjälpliga och försvåra det hela).
  2. Andra människors beteenden och attityder (Vad andra sade, särskilt när det var icke-dömande och öppet. Att andra tvingade en in i behandlingen eller starkt uppmanade en att gå i behandling. Attityder och beteenden som var dömande, inte uppmanade till behandling, stärkte tankar om smalhet och förstärkte samhällets skönhetsideal och avfärdade behovet av viktuppgång var skadliga för motivationen.
  3. Terapirelaterade faktorer (t.ex. terapeutens färdigheter och allians med terapeuten var till stor hjälp, medan strukturella aspekter såsom om man har råd att gå i terapi var problematiska).
  4. Yttre omständigheter (t.ex. graviditet eller att få barn, att ta bort sådant triggar igång stört ätbeteende, att engagera sig i feministiska frågor, eller engagemang i skolan, dvs sådant som inte primärt hade att göra med ätstörningar kunde också vara till hjälp).
  5. Egna känslor och övertygelser (t.ex. plikt gentemot andra, eller hopp inför framtiden var behjälplig medan att förneka problem och sakna hopp inför framtiden hade motsatt effekt).
  6. Uppenbarelser i form av insikt eller stundens ingivelse som kunde vara både plötsligt och långsamt. För någon deltagare hade det t.ex. handlat om att plötsligt bestämma sig för att äta efterrätt och därefter aldrig missa någon måltid. För majoriteten handlade dock om långsamma insikter som samlades och ledde till större och större förändringar.

Studien bidrar till kunskapsbasen genom att den visar på ett flertal faktorer som går att fokusera på i behandling för ökad motivation och tillfrisknande på ett mer systematiskt sätt.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Low testosterone is associated with dysregulated eating symptoms in young adult men”

Det finns ett stort intresse kring biologiska faktorer som förklarar uppkomsten av ätstörningar. Hormonerna är en av flera viktiga faktorer i detta sammanhang. Denna linje i forskning har de senaste åren utvecklats vidare för att även omfatta ätstörningar hos män. Tidigare studier om hormonella förklaringar till uppkomsten av ätstörningar hos kvinnor har visat på samband mellan cykliska förändringar i könshormoner över menscykeln och ökad genetisk sårbarhet och fenotypiskt uttryck för hetsätning. Det finns både djurstudier och någon enstaka studie på tonårspojkar som visar på samband mellan könshormonen testosteron och störningar i ätande.
Då tonåren är en tid av stora förändringar i könshormonerna har man velat se ifall sambandet mellan testosteron och stört ätande även kan observeras hos unga män. Detta har studerats i en nyligen publicerad studie:
Data samlades från 154 unga män (18-33 år) på ett universitet. De fick svara på ett antal frågeformulär som kartlägger förekomst av störda ätbeteenden och ätstörningar. Man samlade också salivprov på eftermiddagstid för att mäta nivån av testosteron med hjälp av en väletablerad procedur. Det visade sig att män med låga testosteronnivåer hade också rapporterat signifikant högre nivåer av stört ätande och ätstörningssymptom (bekymmer över ätande, kontrollförlust och hetsätningssymptom). Detta samband kvarstod även efter kontroll för depressiva symptom, deras kroppsmassa och ålder. Det fanns ingen skillnad i testosteronnivå eller stört ätande mellan deltagare med olika sexuella läggningar, inkomst eller etnicitet.
Även om resultaten handlar om enklar samband, är observationen av intresse. Förhoppningsvis befrämjar det en mer integrerad multifaktoriell undersökning av riskfaktorer i prospektiva studier där betydelsen av den hormonella utvecklingen över tid för eventuell utveckling av stört ätande kan studeras i syftet att få fram mer kausala slutsatser.

Här kan du läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt

Fredagsläsning: ”Sexual function and dysfunction among women with anorexia nervosa: A systematic scoping review”

roman-kraft-0EVKn3-5JSU-unsplash (2)

Sexuella dysfunktioner är vanliga fenomen i den allmänna populationen. Bland kvinnor estimeras 20-40% lida av sexuella dysfunktioner och den stora variationen i siffrorna beror på hur man väljer att definiera dessa problem. Vanliga exempel på dessa dysfunktioner är låg sexuell lust som individen själv upplever som ett problem och som medför lidande, smärta vid sex och svårigheter att få orgasm. Låg eller ingen produktion av könshormoner kan vara en anledning till sexuella dysfunktioner, vilket i samband med ätstörningar och framför allt anorexia nervosa (AN), i och med låg vikt, kan vara del av förklaringen till sexuella dysfunktioner. Kroppsmissnöje, skam, social ångest och isolering är exempel på andra faktorer vid ätstörningar som kan bidra till uppkomst och vidmakthållandet av sexuella dysfunktioner.
I en nyligen publicerad studie undersökte forskarna vad den samlade empiriska forskningen om sexuella dysfunktioner vid anorexia nervosa har visat hittills. Forskarna menar att patienter med AN ofta upplever olika former av problem i sina sexuella relationer, men att dessa problem sällan tas upp och hanteras inom ramen för aktuella evidensbaserade behandlingar, om det inte handlar om en historia av sexuella övergrepp och trauma. Därför menar forskarna att en översikt och summering av forskning är nödvändig.
Av över 5000 publikationer uppfyllde 28 studier deras krav på inklusion i denna studie. Majoriteten av studierna (85%) var gjorda i Europa eller USA. Intressant nog var majoriteten av studierna (68%) publicerade före år 2000. Det fanns inga longitudinella eller randomiserade kontrollerade studier. Alla var tvärsnittsstudier eller kohortstudier. Urvalsstorleken varierade också i hög grad mellan studierna (4-176 deltagare). Studierna hade generellt låg kvalitet, men över tid verkade studierna få bättre kvalitet.
Ett par studier visade att 60-75% av patienterna inte hade någon partner eller inte var sexuellt aktiva under sjukdomstiden. Bristande sexuell lust fanns rapporterad hos ca 70% av patienterna i en studie, och 60% rapporterade hög sexuell ångest. Patienter med AN rapporterade större förlust av sexuell lust jämfört med patienter med bulimia nervosa eller andra ätstörningar. I tio av de 28 inkluderade studierna fanns det data om sexuella dysfunktioner. De visade att patienter med AN upplever sexuella dysfunktioner i högre grad än kontrollgruppen och risken för sexuella dysfunktioner verkade åtta gånger större för patienter med ätstörningar jämfört med friska kvinnor i den allmänna populationen.
Några av studierna hade också fokus på den psykosexuella utvecklingen av kvinnor med AN och fann att den utvecklingen (t.ex. ålder för första kyss, masturbering, och första sex) var signifikant senare än hos friska kontroller.
Lägre BMI var kopplad till högre nivå av sexuella dysfunktioner och den längst BMI-nivån som patienterna hade haft under sitt liv visade på starkt samband med förlusten av sexuell lust, sex-relaterad ångest och sämre sexuella relationer. Det är viktigt att notera att dessa samband inte kunde noteras i alla studier. I åtminstone fyra studier såg man inga signifikanta samband.
Forskarnas genomgång av studierna visade på bristen på systematiska metoder för att kartlägga dessa problem och i dagsläget finns det inte heller etablerade rutiner eller evidens för att överväga tillägg av behandling för sexuella problem i behandlingspaket för ätstörningar, med undantag för när trauma pga. sexuella övergrepp föreligger. Forskarna betonar vikten av adekvata fallkonceptualiseringar och individualisering av behandling för att beakta sexuella dysfunktioner för långsiktiga positiva resultat och förbättrad livskvalitet hos dessa patienter.

Här kan ni läsa artikeln >

Ata Ghaderi, leg psykolog på SCÄ FoU

Märkt